Tartuffe
Av Molière
Översättning Allan Bergstrand
Regi Tobias Theorell
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Alex Tarragüel Rubio
Ljus Ellen Ruge
Musikarrangör Gustav Nordmark
Mask Maria Agaton
Dramaturgi Cecilia Ölveczky (text) Lucas Svensson (föreställning)
Premiär Göteborgs Stadsteater 12 december 2014
Molière var en mångsysslande scenkonstnär och pseudonym verksam på 1600-talet. Av honom har jag i Göteborg sett Hustruskolan, Don Juan och Den inbillingssjuke; fast pjäsen sist i uppräkningen var så usel att jag gick i paus. Störst intryck gjorde en teveinspelning av Den girige från Dramaten med en formidabel Johan Rabeus. Detta är tredje gången Tartuffe sätts upp på Göteborgs Stadsteater, en uppsättning där regissör Tobias Theorell behållit de rimmade alexandrinerna samtidigt som han gör diverse blinkningar till vår samtid.
Tartuffe är en sedelärande komedi om att ur ett underifrånperspektiv vara en bedragare, genomskådad av alla utom Orgon och hans än mer förblindade mor. Att bedragaren av Orgon erbjuds dottern men åtrår hustrun är ett bevis på dramats originella struktur. Talesättet synden straffar sig själv, blir efter diverse lustiga och listiga situationer en självuppfyllande profetia. Talesättet utgör denna klassikers sensmoral. Naturligtvis förbjöd kyrkan att man uppförde Moliéres skandalösa manus, då de ansåg att författaren hädat genom att visa upp en förslagen narr som gömmer sig bakom påstådd fromhet. Tartuffe tar varje tillfälle han kan att hänvisa till en gudomlig makt, vilket ger honom extra framgång hos de redan frälsta. Noterar att Göran Greider i programhäftet uttrycker sympati för anti-hjälten i fråga: ”Han är en rutinerad fattiglapp som nästlar sig in i en ganska självgod och statusfixerad borgarfamilj.”
Pjäsens fem akter serveras i ett tilltalande format, ity att uppsättningen endast är 2 ½ timma inlusive paus. Allt börjar med några sekunders barockmusik som abrupt avbryts av pumpande techno när ridån går upp. I öppningsscenen befinner vi oss alltså i nutid, i övrigt är det mer diffust. Klädsel och maner verkar förhållandevis tidstroget. Ett stort undantag utgör David Rangborg som gör den hetsige sonen som blir förvisad ut ur fadershuset. Mest karaktäristiska samtidsmarkörer en portabel dj-utrustning med hörlurar, en orange luftfylld soffa samt en mobilkamera. All rekvisita och spektakulär intrig inramas av brunaktig scenografi. Vridbara höga blänkande väggar med ingångar, vars konstruktion har likheter med en labyrint. Det ärCléante och hans syskonbarn som festar loss i första scenen, fast ihärdigt argumenterande svärmor är på besök.
Inger Hayman har uppvisning när hon läxar upp sin omgivning. Utmaningen för skådespelarna består i att kunna nå ut, trots att repliker ska förmedlas i form av rimmade alexandriner. Är helt avgörande med rätt tajming, att våga vila lagom länge i pjäsens gyllene ögonblick. Alla i ensemblen förmår inte hela vägen att undvika att rabbla sina verser, även om de är beundransvärt skickliga i att memorera otympliga textmassor. Fredrik Evers är något ojämn i sin roll präglad av resonemang, men han övertygar i längden. Carina M Johansson i sin bärande biroll är exemplariskt giftig. Verkar älska att göra sådana här näbbiga figurer vars sarkasmer hon levererar med strålande frasering. Thomas Nystedt kommer bli svår att ersätta när han går i pension, äger alltid scenen med sitt förföriska spel. I Tartuffe gör han två imponerande rollgestaltningar i slutskedet. Tova Magnusson är för mig mest känd från filmens värld. Hennes starka och levande hustruporträtt har en tydlig satirisk udd, något som särskilt märks i hennes subtila kroppsspråk. Hon känns betydligt mer modern än sin hopplöse make.
Eric Ericsson har varit otroligt produktiv senaste åren. Han kan verkligen hantverket och synes njuta lika mycket av att fånga publiken som Carina M Johansson. Han har fått erbjudanden som passat honom, ofta ganska kyliga och mekaniska roller med mycket driv och dominans i sig. Han är lika säker i Tartuffe som han var i Pygmalion och Sylvi. Antar att han och regissören samarbetat om utformandet av hans sanslöst roliga simulering av självskadebeteende. Ändå måste jag medge att jag väldigt sällan blir gripen av denne aktör, snarare uppskattar jag honom som yrkesman. Dragplåstret Johan Ulveson, från Lorry och mycket annat, tillhör också den ganska stora skara som har sin nisch. I hans fall till sätt och rörelser opålitliga vingliga figurer vare sig de bfinner sig i under- eller överläge. Orgons förvandling från familjetyrann till ömklig stackare gör Ulveson på ett sätt som lockar till flera skrattanfall. Ingen i publiken kommer bli besviken. Hans scennärvaro firar de truimfer en på förhand förmodat. Måste vara en ynnest för honom att få göra succé efter en lång period av svår sjukdom.
Hade stora förväntningar som kanske inte överkreds, men de infriades vilket är gott nog. Skådespelarna, även det yngre gardet med Nina Haber i spetsen, gör samtliga utmärkta insatser. Därutöver ges som framgått kraftiga överbetyg till några av uppsättningens mest lyskraftiga skådespelare. Möjligen är det på plats med en marginell braslapp. Emellanåt blir det lite stillastående när sjok av Allan Bergstrands finurliga översättning ska tröskas igenom. Annars håller jag med min teaterkunniga mor att vi bevittnade riktig teater. Teater som inte bara gav oss munterhet och professionellt agerande, utan dessutom värdefulla insikter i hyckleriets natur vars konsekvenser vi dagligen tvingas brottas med.
Text: Mats Hallberg
Med:
Johan Ulveson (Orgon)
Eric Ericsson (Tartuffe)
Tova Magnusson (Elmire)
Carina M Johansson (Dorine)
Nina Haber (Mariane)
David Rangborg (Damis)
Fredrik Evers (Cléante)
Adam Lundgren (Valère)
Inger Hayman (Madame Pernelle)
Thomas Nystedt (Loyal/polisofficer)
Foto: Ola Kjelbye