Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Tartuffe

Teaterkritik: Tartuffe – välspelad och rolig

by

Marsupilami
Foto Sören Vilks

Tartuffe
Av Molière
Översättning Hans Alfredson och Allan Bergstrand
Bearbetning och regi Eirik Stubø
Bearbetning Marie Lundquist
Scenografi och kostym
Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Ljud Astrid Nyström
Video Emi Stahl
Mask Johanna Ruben
I rollerna bland andra Magnus Krepper, Marie Richardson, Natalie Minnevik, Anneli Martini, Peter Andersson, Emil Almén, Helena af Sandeberg, David Bengtsson, Bengt Braskered, Sten Ljunggren/Niklas Falk

Molières klassiska komedi har satts upp världen över och också i Sverige otaliga gånger. Pjäsen är en skoningslös analys av hur auktoritet kan upprätthållas genom språk och ritualer. Något som verkar vara aktuellt bland människor i alla tider. Pjäsens udd riktas mot religiöst hyckleri, men kan förstås och tolkas om många andra strukturer och maktförhållanden där kritik är förbjuden och den som anses vara god eller har makt står bortom granskning.

Pjäsen inleds med att Madame Pernelle – mor, farmor och svärmor – kritiserar karaktärerna hos hushållets alla medlemmar samt deras enligt henne utsvävande leverne. Hon företräder traditionen, och ser Tartuffe som numer bor hos familjen som den kyrkliga religiösa räddningen. Fadern Orgon ser liksom sin mor endast goda egenskaper hos Tartuffe och lyssnar inte på några varningar eller goda råd från andra familjemedlemmar. Familjemedlemmarna ifrågasätter deras ståndpunkter.

Är det religiös väckelse, attraktion eller skickligt bedrägeri som är orsaken till att Orgon faller för Tartuffes hyckleri och gör att han ger bort sitt hus och sin dotter? Det får vi inte veta men uppsättningen vill ändå antyda en förklaring som kanske är lite väl enkel. Troligen finns det ingen förklaring men jag får svårt att låta bli att tänka på nutida problem med politisk och religiös radikalisering eller ekonomiska bedrägerier mot äldre.

Lite skratt från publiken även före paus, men för övrigt var den första delen något stel. Efter paus blev det tydligare en komedi, bland annat med mer musik och dans. Jag undrar varför regissör och övriga staben valt att göra de två delar så olika. Varför inte mer av det i hela föreställningen? Skådespelarna hade kunnat få ta ut svängarna lite mer. Jag tänker att det var lite för allvarliga roller, de är trots allt karikatyrer över rollerna, inte så allvarliga.

Tartuffe är en självgod bedragare som lyckats ta sig in i Orgons hem genom ett skickligt spel av religiös fromhet, självförnekelse och påstådd ödmjukhet. Han vinner snart makten över husets herre och därmed över hela hushållet med hjälp av moralisk utpressning och ett språk där han får alla att känna sig skyldiga.

Föreställningen är välspelad, rolig, bedrägeri och hyckleri går aldrig ur tiden. Skickligt spelad överlag. Särskilt Peter Andersson som Orgon och Magnus Keppel som Tartuffe. Entusiastisk publik, stående ovationer.

Modern kostym/kläder men Molieres pjäs på vers med moderniserat språk blev en bra kombination av nutid/dåtid. Förutom film med avsnitt och bilder från tidigare uppsättningar mm så är det lite väl avskalad scenografi. Slutet är lite kompakt och abrupt, tillrättalagt för att passa kungen. Men med så många duktiga skådespelare är föreställningen väl värd att se.

Pjäsens historia
Tartuffe uruppfördes 1664 men väckte omedelbart våldsam kritik. Kyrkliga och konservativa kretsar uppfattade pjäsen som ett angrepp på religionen och lyckades få kungen att förbjuda den. Först efter flera omarbetningar och kungligt stöd fick Molière tillåtelse att spela den offentligt 1669. Skandalen gjorde pjäsen till ett av teaterhistoriens tydligaste exempel på konst som utmanar makt – och som själv blir föremål för censur. Sedan dess har Tartuffe förblivit en högst aktuell pjäs om manipulation, moral och maktmissbruk.

Tartuffe – Göteborgs Stadsteater: Charmerande moralitet lika med teatergodis

by

tartuffe_gbg

Tartuffe
Av Molière
Översättning Allan Bergstrand
Regi Tobias Theorell
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Alex Tarragüel Rubio
Ljus Ellen Ruge
Musikarrangör Gustav Nordmark
Mask Maria Agaton
Dramaturgi Cecilia Ölveczky (text) Lucas Svensson (föreställning)
Premiär Göteborgs Stadsteater 12 december 2014

Molière var en mångsysslande scenkonstnär och pseudonym verksam på 1600-talet. Av honom har jag i Göteborg sett Hustruskolan, Don Juan och Den inbillingssjuke; fast pjäsen sist i uppräkningen var så usel att jag gick i paus. Störst intryck gjorde en teveinspelning av Den girige från Dramaten med en formidabel Johan Rabeus. Detta är tredje gången Tartuffe sätts upp på Göteborgs Stadsteater, en uppsättning där regissör Tobias Theorell behållit de rimmade alexandrinerna samtidigt som han gör diverse blinkningar till vår samtid.

Tartuffe är en sedelärande komedi om att ur ett underifrånperspektiv vara en bedragare, genomskådad av alla utom Orgon och hans än mer förblindade mor. Att bedragaren av Orgon erbjuds dottern men åtrår hustrun är ett bevis på dramats originella struktur. Talesättet synden straffar sig själv, blir efter diverse lustiga och listiga situationer en självuppfyllande profetia. Talesättet utgör denna klassikers sensmoral. Naturligtvis förbjöd kyrkan att man uppförde Moliéres skandalösa manus, då de ansåg att författaren hädat genom att visa upp en förslagen narr som gömmer sig bakom påstådd fromhet. Tartuffe tar varje tillfälle han kan att hänvisa till en gudomlig makt, vilket ger honom extra framgång hos de redan frälsta. Noterar att Göran Greider i programhäftet uttrycker sympati för anti-hjälten i fråga: ”Han är en rutinerad fattiglapp som nästlar sig in i en ganska självgod och statusfixerad borgarfamilj.”

Pjäsens fem akter serveras i ett tilltalande format, ity att uppsättningen endast är 2 ½ timma inlusive paus. Allt börjar med några sekunders barockmusik som abrupt avbryts av pumpande techno när ridån går upp. I öppningsscenen befinner vi oss alltså i nutid, i övrigt är det mer diffust. Klädsel och maner verkar förhållandevis tidstroget. Ett stort undantag utgör David Rangborg som gör den hetsige sonen som blir förvisad ut ur fadershuset. Mest karaktäristiska samtidsmarkörer en portabel dj-utrustning med hörlurar, en orange luftfylld soffa samt en mobilkamera. All rekvisita och spektakulär intrig inramas av brunaktig scenografi. Vridbara höga blänkande väggar med ingångar, vars konstruktion har likheter med en labyrint. Det ärCléante och hans syskonbarn som festar loss i första scenen, fast ihärdigt argumenterande svärmor är på besök.

Inger Hayman har uppvisning när hon läxar upp sin omgivning. Utmaningen för skådespelarna består i att kunna nå ut, trots att repliker ska förmedlas i form av rimmade alexandriner. Är helt avgörande med rätt tajming, att våga vila lagom länge i pjäsens gyllene ögonblick. Alla i ensemblen förmår inte hela vägen att undvika att rabbla sina verser, även om de är beundransvärt skickliga i att memorera otympliga textmassor. Fredrik Evers är något ojämn i sin roll präglad av resonemang, men han övertygar i längden. Carina M Johansson i sin bärande biroll är exemplariskt giftig. Verkar älska att göra sådana här näbbiga figurer vars sarkasmer hon levererar med strålande frasering. Thomas Nystedt kommer bli svår att ersätta när han går i pension, äger alltid scenen med sitt förföriska spel. I Tartuffe gör han två imponerande rollgestaltningar i slutskedet. Tova Magnusson är för mig mest känd från filmens värld. Hennes starka och levande hustruporträtt har en tydlig satirisk udd, något som särskilt märks i hennes subtila kroppsspråk. Hon känns betydligt mer modern än sin hopplöse make.

Eric Ericsson har varit otroligt produktiv senaste åren. Han kan verkligen hantverket och synes njuta lika mycket av att fånga publiken som Carina M Johansson. Han har fått erbjudanden som passat honom, ofta ganska kyliga och mekaniska roller med mycket driv och dominans i sig. Han är lika säker i Tartuffe som han var i Pygmalion och Sylvi. Antar att han och regissören samarbetat om utformandet av hans sanslöst roliga simulering av självskadebeteende. Ändå måste jag medge att jag väldigt sällan blir gripen av denne aktör, snarare uppskattar jag honom som yrkesman. Dragplåstret Johan Ulveson, från Lorry och mycket annat, tillhör också den ganska stora skara som har sin nisch. I hans fall till sätt och rörelser opålitliga vingliga figurer vare sig de bfinner sig i under- eller överläge. Orgons förvandling från familjetyrann till ömklig stackare gör Ulveson på ett sätt som lockar till flera skrattanfall. Ingen i publiken kommer bli besviken. Hans scennärvaro firar de truimfer en på förhand förmodat. Måste vara en ynnest för honom att få göra succé efter en lång period av svår sjukdom.

Hade stora förväntningar som kanske inte överkreds, men de infriades vilket är gott nog. Skådespelarna, även det yngre gardet med Nina Haber i spetsen, gör samtliga utmärkta insatser. Därutöver ges som framgått kraftiga överbetyg till några av uppsättningens mest lyskraftiga skådespelare. Möjligen är det på plats med en marginell braslapp. Emellanåt blir det lite stillastående när sjok av Allan Bergstrands finurliga översättning ska tröskas igenom. Annars håller jag med min teaterkunniga mor att vi bevittnade riktig teater. Teater som inte bara gav oss munterhet och professionellt agerande, utan dessutom värdefulla insikter i hyckleriets natur vars konsekvenser vi dagligen tvingas brottas med.
Text: Mats Hallberg

Med:
Johan Ulveson (Orgon)
Eric Ericsson (Tartuffe)
Tova Magnusson (Elmire)
Carina M Johansson (Dorine)
Nina Haber (Mariane)
David Rangborg (Damis)
Fredrik Evers (Cléante)
Adam Lundgren (Valère)
Inger Hayman (Madame Pernelle)
Thomas Nystedt (Loyal/polisofficer)
Foto: Ola Kjelbye

Svenska klassiker: Molière – en guldklimp för den teaterintresserade

by

Moliére – samlingsbox
Betyg 5
Släpps som dvd 8 augusti 2012

Missade du när Ernst-Hugo Järegård spelade Tartuffe 1966? Nu har du chansen att honom briljera i den rollen. En unik samlarbox har precis släppts på dvd getts med två versioner av Molières pjäs Tartuffe och en uppsättning av Molières Hustruskolan med Allan Edwall i huvudrollen, från 1983.

Tänk att få se Allan Edwall som den gamle ungkarlen Allan Edwall som tagit hand om en föräldralös fattig flicka och låtit henne växa upp i ett kloster, avskild från världens frestelser för att bli en perfekt hustru. Molières Hustruskolan är en uppgörelse med en unken kvinnosyn, där män anser sig ha rätt att bestämma över kvinnor och anser sig stå högre upp i rang än kvinnor. Hustruskolan hade urpremiär på Palais-Royal i Paris 1662 och med tanke på kvinnosynen på den tiden var det en radikal föreställning. I samlarboxen får vi se en uppsättning med bland andra Allan Edwall, Stellan Skarsgård och Lena Nyman i rollerna och den är regisserad av Ingmar Bergman och Alf Sjöberg.

Denna samlarbox är som en tidig julklapp för mig, rena guldklimpen. Den har två versioner av Tartuffe – en från 1966 med Ernst-Hugo Järegård i titelrollen som den falska Tartuffe och en uppsättning från 1997 med Robert Gustafsson som Tartuffe.

Det är mycket intressant att jämföra de två sätten att spela Tartuffe. De två skådespelarna är ju sinsemellan väldigt olika. Ernst-Hugo Järegård dog ju 1998, så några fler chanser att se honom i nya föreställningar finns ju inte – men då är det glädjande att få möjligheten att njuta av hans enastående skådespel i inspelade föreställningar som denna från 1966.

För mig är Ernst-Hugo Järegårds gestaltning av Tartuffe mycker mer trovärdig efter Robert Gustafsson spelar mer på fars och det överdrivna agerandet. En imponerande insats i den nyare föreställningen med Robert Gustafsson är Peter Habers gestaltning av den lurade familjefadern Orgon som bländas så av Tartuffes konster.

En lång rad svenska stora skådespelare är med i de tre föreställningarna – redan det är gör inspelningarna värda att se. För den teaterintresserade är det förstås också väldigt givande att se samma pjäs sättas upp på två olika sätt av olika regissörer. I den äldre uppsättningen är Tor Isedal med och spelar rollen som måg åt Orgon, en roll som Isedal gör med enorm utstrålning och kraftfull, han påminner en hel del om Peter Stormare. Den karaktären är bortplockad i den nyare versionen. I den äldre versionen spelar Gösta Ekman sonen i huset, en roll som görs av Jonas Karlsson i den nyare versionen.

Ja för mig var den en högtidsstund att se de här inspelningarna och det är absolut en guldklimp för den teaterintresserade.

Fakta Moliére – samlingsbox
Denna unika samlingsbox innehåller två fantastiska versioner av den klassiska komedin Tartuffe samt Hustruskolan i regi av Ingmar Bergman.

Hustruskolan: den gamle ungkarlen Arnolphe har bestämt sig för att gifta sig med den unga Agnés, men han får oväntat en rival i hennes jämnårige, Horace. I rollerna Allan Edwall, Lena Nyman, Björn Gustafsson, Stellan Skarsgård, Ulla Sjöblom, Lasse Pöysti, m fl. Regi för TV: Ingmar Bergman. Baserad på Alf Sjöbergs Dramatenuppsättning samma år som TV-premiären, 1983.
2 x Tartuffe: Moliéres klassiska komedi om en skrämmande och ständigt aktuell dubbelmoral. Medverkande i versionerna från 1966 och 1997: Ernst-Hugo Järegård, Gösta Ekman, Tor Isedal, Isa Quensel, Gunn Wållgren, Peter Haber, Robert Gustafsson, Carina Lidbom, Ing-Mari Carlsson, Jonas Karlsson, Johan Rabaeus, m fl.
Moliére samlingsbox: 3-discar dvd och digitalt, speltid ca 248 min.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Från premiären på Tartuffe på Stockholms Stadsteater: bilder, filmklipp och funderingar

by

Tartuffe handlar om den välbärgade mannen Orgon och hans familj. Orgon blir vän med Tartuffe, en mycket religiös man, som han utger sig att vara i alla fall men som visar sig vara en bedragare. Orgon är så bländad av Tartuffes predikningar om renlevnad och enkelhet att han skänker allt han äger till Tartuffe och lovar gifta sin dotter med honom. Orgons familj lever en slösaktigt glatt liv med vackra kläder, ostron och champagne. Ett liv som kan bära till helvetet, därför vill Orgon att familjen med hjälp av Tartuffe ska bli frälsta.

Tartuffe skrevs av den franske teatermannen Jean Baptiste P. Molière i slutet av 1600-talet. Han spelade upp en första version av pjäsen för hovet i Versailles 1694. Den väckte sådan förargelse bland kyrkans män att den fick spelförbud.
Molière kommenterade detta:
– Här är en komedi som gjort mycket väsen av sig, som längre varit hårt ansatt; personerna som den visar upp har tydligt markerat att de är mäktigare än de jag tidigare lyft fram på scenen i Frankrike. Markiserna, de preciösa, de bedragna äkta männen, läkarna har alla gått med på att bl förevisade, de har till och med låtsas vara roade av mina porträtt; men bedragarna, de tillåter inte att man skrattar åt dem, de blir vettskrämda …”

Molière kämpade hårt för att få spela pjäsen, skrev om den till en föreställning i fem akter, mildrade de religionskritiska inslagen och lät en representant för kungen bli en hjälte som ställer allt tillrätta. Det tog fem år av kamp för att få spela upp den, i den nyare versionen.

När Tartuffe och andra pjäser av Molière spelas nu, flera hundra år efteråt, blir de ofta farsartade komedier, ibland lite löjliga och inget som säger nutidsmänniskan något. Kritik mot religion är inte alls särskilt chockerande i dagens västvärld, i alla fall inte kritik mot kristna kyrkor. Ett annat skäl till att uppsättningar av Tartuffe kan bli fåniga är att skådespelarna mer agerar som roller än som trovärdiga människor. Jag har sett flera uppsättningar av Tartuffe som bara varit roliga, men inte sagt mig något och där Tartuffe bara varit en löjeväckande figur.

Johan Rabaeus får liv i Tartuffe, gör honom trovärdig. Han haltar rejält men när ingen ser honom går han inte alls så klumpigt. Den svarta prästkappan har han knäppt när någon är i närheten men när han är ensam är den bekvämt och avslappnat uppknäppt, lös och ledig.

Dan Ekborg spelar familjefadern Orgon. Det kan svara svårt att förstå varför Orgon fastnat så för Tartuffe, det är svårt att förstå hur han blir så duperad att han till och med skänker bort allt han äger till bedragaren.
Det skulle vara intressant att se en Tartuffe där Orgon blir begriplig. Det har jag hittills inte sett.

Det är en rolig föreställning och Gunilla Nyroos som Dorine, en uppkäftig tjänstekvinna, gör som alltid bra ifrån sig.

Scenografin är elegant och överdådig: allt utspelar sig i en palatsliknande sal hemma hos Orgon: högt i tak, gigantiska kristallkronor, en påfågel sitter på en ställning framför de stora vackra fönstren som vetter mot balkongen och i bakgrunden hörs sorlet från upproren i Paris. Anna Asp som vunnit Oscar för scenografin till Fanny och Alexander har gjort scenografin till Tartuffe.

Thommy Berggren, regissören, har valt att placera föreställningen till Paris 1871 då parisarna stred på barrikaderna och demonstrerade mot de sociala missförhållandena. Frankrike fick under dessa dagar sin första arbetarregering, Pariskommunen. De välgödda ytliga människorna hemma hos Orgon bryr sig dock föga om det som sker ute på gatorna. De har nog med att fundera på vilken hatt som sitter bäst på huvudet – förutom det alltmer hotfulla som sker med Tartuffe i huset.

Tartuffe i Thommy Berggrens regi får ett djup som är sällsynt. Personen Tartuffe är trovärdig och hur den lättsamma överklassen alltid klarar sig helskinnad från det mesta, är väl vad föreställningen handlar om minst lika mycket som att skildra bedragare i religiös förklädnad.

Publiken på premiären reste sig och gav stående ovationer. Jag tror att de flesta som kommer för att se Tartuffe kommer att bli nöjda, det är underhållande, snygg dekor och bra skådespelare och en underton av allvar. Sedan kan man ju alltid vara kritisk och tycka att inte alla roller är trovärdiga. Men det är sådant som kan sätta sig när föreställningen fått några spelningar på sig och dessutom kan man inte begära vad som helst av de förutsättningar som finns i pjäsen. Det är en komedi med samhällskritik, som ska framföras med lätthet. (I publiken såg jag förresten Göran Rosenberg, Mona Sahlin  och Reine Brynolfsson.)

Stockholms Stadsteater om Tartuffe:

Tartuffe är en religiös hycklare som nästlat sig in i en oerhört förmögen familj genom att framställa sig själv som en osjälvisk och enkel man. Alla utom husets herre, Orgon, genomskådar Tartuffes bedrägeri. Han avgudar sin nyvunne vän och lovar till och med bort sin unga dotter till honom. Ja tack, säger Tartuffe. Men egentligen är det Orgons vackra hustru Elmire han trånar efter. Med henne i sina armar avslöjar han sitt rätta jag.
Synd är ingen synd ? om ingen jävel ser det!

Foto: Petra Hellberg
Bilden ovan: Johan Rabaeus och Dan Ekborg i Tartuffe.

Johan Rabaeus och Mirja Turestedt i Tartuffe.

Gunilla Nyroos och Dan Ekborg i Tartuffe.

Johan Rabaeus

Mirja Turestedt

Johan Rabaeus, Jakob Eklund, Mårten Edman och Lennart Sandberg i Tartuffe.

Tartuffe Johan Rabaeus
Orgon Dan Ekborg
Madame Pernelle, Orgons mor Gunvor Pontén
Damis Henrik Johansson
Mariane Marie Robertson
Elmire, Orgons nya fru Mirja Turestedt
Valère Richard Forsgren
Cléante Niklas Falk
Dorine Gunilla Nyroos
Monsieur Loyal Åke Lundqvist
Polis Jakob Eklund
Piga Sara Zommorodi
Karin Malm

Av Molière
Översättning Hans Alfredson
Allan Bergstrand
Bearbetning och regi Thommy Berggren
Scenografi Anna Asp
Kostym Maria Geber
Ljus Alarik Lilliestierna
Ljud Tomas Florhed
Mask Ulrika Ritter

Relaterat:
Om Tartuffe i Wikipedia
Teatermagasinet
Intervju med Thommy Berggren i DN.
Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,