Peer Gynt
Av Henrik Ibsen
Översättning Lars Forssell
Bearbetning Karen-Maria Bille
Regi Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym Maja Ravn
Ljus Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask Johanna Ruben
Stockholms stadsteater
Premiär 1 december 2012
Människans förmåga att springa bort från sin lycka, den eviga jakten på det ouppnåeliga och oförmågan att vara lycklig i det som är nära.
Det är ett sätt att tolka den danske regissörenKaren-Maria Billes uppsättning av Ibsens Peer Gynt med Magnus Krepper i rollen som Peer. Ett annat sätt att tolka den är att se den som en skildring av en människa som lider av svåra vanföreställningar. Peer Gynt lever i sin egen värld, ser troll och skakas av demoner – allt medan Solveig tålmodigt väntar på sin älskade Peer.
Skådespelarnas insatser är föreställningens ena stora behållning. Magnus Krepper är oemotståndlig som den vilsna Peer. Övriga skådespelare alternerar i flera roller. Jacob Eklund med sin djupa röst är en träffsäker Dovregubbe och Sven Ahlström briljerar i sitt kroppspråk, hans Böjgen som bara väjer undan är som tagen ur en dröm.
Scenografin är föreställningens andra stora behållning. Spelet startar på en tom scen med en stor ställning av träformationer som liknar tavelramar och som täcker hela bakdelen av scenen. När något behövs på scen som sängar, soffor, stolar eller sängbottnar av stål då bärs det raskt in på scen och lika raskt plockas allt ut. Den strama och enkla dekorlösningen sfungerar mycket bra. I scenen där Peer Gynt blir utnämnd till kejsare då han möter en man i vit rock omges de av personer som tycks fjättrade kring stålunderdelen på sängar. Det ger känslan av människor på en psykiatrisk klinik, inlåsta och fångade i sina sjukdomar. Starkt.
Scenerna är mer estetiska än dramatiska och talar till det undermedvetna, vi mer känner något än förstår något.
Regissören har valt att ta bort två tredjedelar av Ibsens originalmanus. Bland annat är Peer Gynts mamma helt borta ut handlingen och den norska miljön med berg och fjordar är borta. Peer Gynts berömda lökmonolog är bortraderad. Ibsens Peer Gynt är på 350 sidor men Karen-Maria Billes version är bara 114 sidor, alltså knappt en tredjedel av originalet. Spelet sker med snabba korta sekvensenser, som filmklipp. I programmet för föreställningen säger regissören: ”Vår tolerans för det berättade har ändrat sig enormt sedan Ibsen skrev pjäsen. Som regissör blir jag tvungen att ta hänsyn till att publiken ser mycket film och har vant sig vid ett annat och mer fragmentariskt berättarspråk. Jag tycker jag är skyldig verket att anpassa det till vår tid.”
Jag är inte helt säker på att hon har rätt – eller att det fungerade. I vilket fall som helst blev det rätt förvirrande, framför allt före paus, där den som inte kunde bakgrunden och den ursprungliga berättelsen fick en rätt obegripligt absurd upplevelse. Teater är inte film och det som fungerar på film fungerar inte automatiskt på scen. Teater har sitt uttryckssätt och film sina metoder.
Peer Gynt på Stockholms stadsteater är en mörk skildring av hur livet rullar på och hur vi kan missa att vars lyckliga eftersom vi inte ser att vi har den framför ögonen. Uppsätning skildrar också en stark ångest över att livet inte kan göras om.
I rollerna.
Peer Gynt – Magnus Krepper
Solveig – Maria Salomaa
Knappstöparen m fl roller – Emil Almén
Dovregubben m fl roller – Jakob Eklund
Böjgen m fl roller – Sven Ahlström
Kocken m fl roller – Alexander Lycke
Anitra m fl roller – Anna Åström
Ingrid – Frida Westerdahl
Foto: Carl Thorborg
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, scenkonst, teater, teaterkritik, scen, Peer Gynt, Ibsen, Magnus Krepper, Jacob Eklund