Bankdirektör Borkman
Av Henrik Ibsen
Översättning Klas Östergren
Regi och bearbetning Dritëro Kasapi
Bearbetning Sofia Fredén
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Michael Breschi och Johan Ehn
Mask Maria Lindstedt
Video Visual Relief
Premiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater 3 februari 2017
Bankdirektör John Gabriel Borkman har investerat och satsat av bankens pengar på vägbyggen, fastigheter med mera. För detta dömdes han till fem års fängelse. Ibsens drama Bankdirektör Borkman skildrar livet ett decennium efter att han släppts ur fängelset. Borkman han flyttat hem till sin fru och deras villa. Borkman bor på övervåningen, isolerad och bitter går han omkring där och ruvar på hämnd medan hans fru går omkring om möjligt ännu mer bitter på bottenvåningen och är helt förstörd, hennes makes affärer och brott har gjort att hon och familjen tappat ansiktet utåt – vilket hon aldrig kan förlåta sin man.
Ibsen publicerade pjäsen, som då hette “John Gabriel Borkman” 1896 av Henrik Ibsen. Den hade premiär i Helsingfors 10 januari 1897. Pjäsen handlar om livslögner och om svek och hämnd. Alla överlever för att de lurar sig själva men om någon tar livslögnen från en annan kan hämnden bli svår. John Gabriel Borkman överlever efter fängelset för att han inbillar sig själv att han ska ta sig tillbaka in i samhället och klättra upp på samhällsstegen en gång till, han överlever också genom att han intalat sig själv att om han inte blivit sviken och förråd av sin advokat utan om han hade haft ytterligare några dagar på sig före avslöjandet hade han istället hyllats, för då hade han fått in vinster på de av bankens pengar han satsade.
Regissören har valt att halvera pjäsen. Det vinner den på, på alla sätt. Varje dislog blir mer beydelsebärande, föreställningen kan spelas i ett svep utan paus och det är bara en fördel i denna delvis komiska tragedi.
En stark scen är när Borkman får besök av en av sina tidigare lägre anställda, Vilhelm Foldal som i sin tur lever vidare i sitt fattiga liv mest av allt för att han har en dröm om att en dag trots allt ska något bokförlag trycka hans diktsamling. Foldal och Borkman träffas för att ge varandra bränsle och stöd i sina livslögner. När den ena avslöjar för den andre att livslögnen är just en lögn då brister allt och de överger varandra. Men bara tills någon av dem åter hittat en ny livslögn.
Kvinnorna har sina livslögner och hemskast är nog fru Borkmans fixering vid att sonen Erhart ska återupprätta familjens anseende och skapa något stort så alla glömmer faderns brott.
Pjäsen är en mörk tragedi men också med sina komiska delar. Vi skrattar ibland, mest av igenkänning, vi kan känna igen oss själva eller andra människor vi stött på i livet som när en mor inte kan släppa taget om sin son eller hur bankdirektör Borkman tror sig vara mer värd än andra. Han är ju super-entreprenören.
Borkman spelas storartat, som väntar, av Peter Andersson. Det är fascinerande hur en man som hamnat högt upp på samhällsstegen blir fartblind och upplever sig själv som mer värd än alla andra. Det hemska är att i dagens värld hamnar inte dessa män som förskingrar bankens pengar i fängelse längre. Dessa män får löneförhöjningar och miljonbonusar idag, oavsett om de satsat och fått vinst eller förlust.
Dramat handlar också om hämnd och svek på många plan, om kärleksförhållanden, om föräldraskap, om släktband och vänskap. Ibsen var genialisk och det finns många nivåer att se pjäsen på.
Scenografin är mycket snygg, sparsmakad och smart med en stor videobild på bakre delen där vi ser genomfrusna träd i ett vitt vinterlandskap. När vi är på övervåningen ser vi trädens toppar och på nedervåningen ser vi trädens stammar.
Peter Andersson är mycket kraftfull han Äger scenen. Likaså är Helena af Sandeberg hundra procent rätt i rollen som Fanny Wilton. De scener där hon är med och scenerna med Borkman och hans frus syster Ella Rentheim (spelad av Chatarina Larsson) är de som fungerar starkast i premiären. Övriga scener tror jag tar några föreställningar tills de sätter sig mer övertygande. Men det kommer helt säkert. Jag tror föreställningen kommer att växa efter några spelningar. Den har en stark grund.
I rollerna
John Gabriel Borkman Peter Andersson
Gunhild Borkman Kajsa Ernst
Erhart Borkman Emil Ljungestig
Ella Rentheim Chatarina Larsson
Fanny Wilton Helena af Sandeberg
Vilhelm Foldal Jan Mybrand
Frida Foldal * Mari-Helen Hyvärinen
Mannen i rullstolen är blind och kan inte gå, det är Hamm och det är han som bestämmer. Snart kommer Clov in, en smal man klädd i svarta kläder som ser ut att vara utslitna paltor från en betjänt. Hamm bestämmer och Clov måste göra som Hamm säger: hämta trappstolen och kika ut genom de små fönstren, hämta tyghunden, hämta båtshaken. Men ibland säger Clov nej. Det är för tidigt för den lugnande tabletten.
