• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Peter Andersson

Teaterkritik: Katt på hett plåttak på Maximteatern – fick stående ovationer, mycket välförtjänst

15 februari, 2020 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Katt på hett plåttak
Av Tennessee Williams
Regi: Stefan Larsson
Översättning: Sven Barthel
Scenograf: Sven Haraldsson
Ljus: Torben Lendorph
Kostym: Ann Bonader Looft
Mask: Susanne von Platen
Premiär på Maximteatern, Stockholm 14 februari 2020

Premiären fick stående ovationer och det var den värd. Tennessee Williams drama Katt på hett plåttak vann Pulitzerpriset för drama år 1955 och skildrar på ett starkt sätt hur lögner bryter ned människor och relationer medan sanningen, också när den är tung och hemsk, ändå är läkande, även när sanningen är en dödsdom.

Dramat har flera bottnar och som all riktigt bra kultur lämnar den en hel del åt betraktaren att själv ta ställning till. Men det som gör föreställningen enastående är skådespelarnas prestationer och hur regissören, Stefan Larsson, valt att föra fram dramat.

Dramat spelas på Maximteatern upp med en enkel scenlösning, i stort sett finns där bara en stor dubbelsäng i mitten av scenen och vid sidan en lång rad spritflaskor. Sängen är en stark symbol för dramats innehåll. På bakre väggen projiceras närbilder på skådespelarna, en mycket bra lösning som gör att också den som sitter på sista raden kan se skådespelarnas spel med ansiktsuttryck i närbild. Det fungerar oerhört bra med dessa duktiga skådespelare.

Två scener höjer sig extra. Det är inledningsscenen med Livia Millhagen som den frustrerade unga hustrun Margaret och Erik Ehn som hennes alkoholiserade ångestfyllda make Brick. Brick säger inte mycket, han är så djupt nere i sin depression och ångest medan Margaret kämpar för att få reaktioner från honom. Scenen ger grunden för hela handlingen. Vi förstår grundförutsättningarna. Paret är barnlöst – medan Bricks bror Gooper med fru Mae har fem barn. Att ha barn är hedersamt och kan avgöra vem som får ärva en ofantliga förmögenheten efter familjens patriark, spelad av Peter Andersson. Big Daddy vet inte om att han har cancer och att det här är hans sista födelsedag. Hans läkare och familj har konspirerat för att hålla denna information från honom och hans fru. Hans släktingar försöker ställa sig i bästa dager i hopp om att få en avgörande andel av pappans enorma förmögenhet.

Där finns en mängd livslögner i familjen men de två lögner som framför allt styr föreställningen är Bricks lögn för sig själv om sin relation till sin goda vän Skipper, som dött – och lögnen om pappan är friskförklarad när han egentligen är dödssjuk.

Den andra scenen som stack ut extra mycket är det långa samtalet mellan fadern och Brick. Sakta men säkert får pappan sin yngste son, Brick, att berätta sanningen om händelsen som satte igång ångesten som driver Brick att fly in i alkoholens dimmor. Det kan vara svårt och det kan göra ont att se sig själv. Scenen är otroligt stark och Peter Andersson och Erik Ehn är imponerande äkta och trovärdiga.

Även om dramat i sig är ett dokument och skildring över en viss tid i det amerikanska samhället är dess essens ändå aktuell för människor i det svenska samhället idag. Kanske det inte är lika svårt att vara homosexuell eller bisexuell i dagens Sverige men det är troligen inte lika enkelt i alla sammanhang eller grupper. Och att blunda inför en dödssjukdom är universellt, att vägra se att döden är på väg gör människor i alla samhällsklasser och sammanhang världen över.

Katt på hett plåttak på Maximteatern är ett samarbete mellan Maximteatern, Dramaten och Stockholms stadsteater och premiären var värd dess stående ovationer, utan tvekan. Två timmar och fyrtio minuter rann undan snabbt som vinden och gav en del att tänka och det är så uppenbart vilka fantastiska skådespelare som plockats ihop till den här föreställningen.

Medverkande
Storpappa: Peter Anderson
Stormamma: Marie Göranzon
Brick: Erik Ehn
Margareth: Livia Millhagen
Mae: Cilla Thorell
Gooper: Andreas Kundler
Pastor Tooken: Bashkim Neziraj
Doktor Baugh: Jan Malmsjö

Barnen
Polly: Valentina Zunino
Dixie: Bruno Strehl-Ogonowski
Sonny: Hjalmar Jakobson Ersmark
Buster: Edgar Jakobson Ersmark
Trixie: Leona Edholm Borchies

Statister
Lacey: Calle Lindén
Sookey: Catarina Olausson/Linda Huss

Musik: Katt På Hett Plåttak
Glass Candy – Digital Versicolor
Billie Eilish – Bad Guy
Thom Yorke – Unmade
The Gentleman Losers – An Empire of Coins
Thom Yorke – The Hooks
Radiohead – No Surprises
Frank Sinatra – Send in the Clowns
Aphex Twin – aisatsana [102]
Sufjan Stevens – Mystery of Love

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Maximteatern, Peter Andersson, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension, Tennesse Williams

Teaterrecension: Banddirektör Borkman på Stockholms stadsteater

4 februari, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Bankdirektör Borkman
Av Henrik Ibsen
Översättning Klas Östergren
Regi och bearbetning Dritëro Kasapi
Bearbetning Sofia Fredén
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Michael Breschi och Johan Ehn
Mask Maria Lindstedt
Video Visual Relief
Premiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater 3 februari 2017

Bankdirektör John Gabriel Borkman har investerat och satsat av bankens pengar på vägbyggen, fastigheter med mera. För detta dömdes han till fem års fängelse. Ibsens drama Bankdirektör Borkman skildrar livet ett decennium efter att han släppts ur fängelset. Borkman han flyttat hem till sin fru och deras villa. Borkman bor på övervåningen, isolerad och bitter går han omkring där och ruvar på hämnd medan hans fru går omkring om möjligt ännu mer bitter på bottenvåningen och är helt förstörd, hennes makes affärer och brott har gjort att hon och familjen tappat ansiktet utåt – vilket hon aldrig kan förlåta sin man.

Ibsen publicerade pjäsen, som då hette “John Gabriel Borkman” 1896 av Henrik Ibsen. Den hade premiär i Helsingfors 10 januari 1897. Pjäsen handlar om livslögner och om svek och hämnd. Alla överlever för att de lurar sig själva men om någon tar livslögnen från en annan kan hämnden bli svår. John Gabriel Borkman överlever efter fängelset för att han inbillar sig själv att han ska ta sig tillbaka in i samhället och klättra upp på samhällsstegen en gång till, han överlever också genom att han intalat sig själv att om han inte blivit sviken och förråd av sin advokat utan om han hade haft ytterligare några dagar på sig före avslöjandet hade han istället hyllats, för då hade han fått in vinster på de av bankens pengar han satsade.

Regissören har valt att halvera pjäsen. Det vinner den på, på alla sätt. Varje dislog blir mer beydelsebärande, föreställningen kan spelas i ett svep utan paus och det är bara en fördel i denna delvis komiska tragedi.

En stark scen är när Borkman får besök av en av sina tidigare lägre anställda, Vilhelm Foldal som i sin tur lever vidare i sitt fattiga liv mest av allt för att han har en dröm om att en dag trots allt ska något bokförlag trycka hans diktsamling. Foldal och Borkman träffas för att ge varandra bränsle och stöd i sina livslögner. När den ena avslöjar för den andre att livslögnen är just en lögn då brister allt och de överger varandra. Men bara tills någon av dem åter hittat en ny livslögn.

Kvinnorna har sina livslögner och hemskast är nog fru Borkmans fixering vid att sonen Erhart ska återupprätta familjens anseende och skapa något stort så alla glömmer faderns brott.

Pjäsen är en mörk tragedi men också med sina komiska delar. Vi skrattar ibland, mest av igenkänning, vi kan känna igen oss själva eller andra människor vi stött på i livet som när en mor inte kan släppa taget om sin son eller hur bankdirektör Borkman tror sig vara mer värd än andra. Han är ju super-entreprenören.

Borkman spelas storartat, som väntar, av Peter Andersson. Det är fascinerande hur en man som hamnat högt upp på samhällsstegen blir fartblind och upplever sig själv som mer värd än alla andra. Det hemska är att i dagens värld hamnar inte dessa män som förskingrar bankens pengar i fängelse längre. Dessa män får löneförhöjningar och miljonbonusar idag, oavsett om de satsat och fått vinst eller förlust.

Dramat handlar också om hämnd och svek på många plan, om kärleksförhållanden, om föräldraskap, om släktband och vänskap. Ibsen var genialisk och det finns många nivåer att se pjäsen på.

Scenografin är mycket snygg, sparsmakad och smart med en stor videobild på bakre delen där vi ser genomfrusna träd i ett vitt vinterlandskap. När vi är på övervåningen ser vi trädens toppar och på nedervåningen ser vi trädens stammar.

Peter Andersson är mycket kraftfull han Äger scenen. Likaså är Helena af Sandeberg hundra procent rätt i rollen som Fanny Wilton. De scener där hon är med och scenerna med Borkman och hans frus syster Ella Rentheim (spelad av Chatarina Larsson) är de som fungerar starkast i premiären. Övriga scener tror jag tar några föreställningar tills de sätter sig mer övertygande. Men det kommer helt säkert. Jag tror föreställningen kommer att växa efter några spelningar. Den har en stark grund.

I rollerna
John Gabriel Borkman Peter Andersson
Gunhild Borkman Kajsa Ernst
Erhart Borkman Emil Ljungestig
Ella Rentheim Chatarina Larsson
Fanny Wilton Helena af Sandeberg
Vilhelm Foldal Jan Mybrand
Frida Foldal * Mari-Helen Hyvärinen

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bankdirektör Borkman, Ibsen, Peter Andersson, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik

Slutspel i regi av Thommy Berggren: ljus och varm trots mörkret och pessimismen

7 mars, 2015 by Rosemari Södergren

Anita Ekström, Ingvar Hirdwall och Peter Andersson i Slutspel. Premiär på Klarascenen 6 mars.

Slutspel
Av Samuel Beckett
Översättning: Lill-Inger Eriksson och Göran O Eriksson
Regi: Thommy Berggren
Scenografi: Anna Asp och Torulf Wetterot
Kostym: Lotta Petersson
Ljus: Alarik Lilliestierna
Ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask: Maria Lindstedt
Premiär 6 mars på Klarascenen på Stockholms stadsteater

En man, övertäckt av smutsiga lakan, sitter i en hemmasnickrad rullstol mitt på scenen som ser ut som ett soprum. På ena sidan av mannen i den sjaskiga rullstolen står två stora soptunnor i hårdplast och soprummet är mörkt, smutsigt och rörigt.

Peter Andersson i Slutspel.Mannen i rullstolen är blind och kan inte gå, det är Hamm och det är han som bestämmer. Snart kommer Clov in, en smal man klädd i svarta kläder som ser ut att vara utslitna paltor från en betjänt. Hamm bestämmer och Clov måste göra som Hamm säger: hämta trappstolen och kika ut genom de små fönstren, hämta tyghunden, hämta båtshaken. Men ibland säger Clov nej. Det är för tidigt för den lugnande tabletten.

Peter Andersson som Hamm och Lars Lind som Clov är en perfekt besättning av rollerna. De händer mycket i deras spel mellan dem. Hamm styr och ställer och har makten, men kanske ändå inte. Det är bara Lars Linds Clov som kan röra, som kan ta sig ifrån hela situationen.

I de två soptunnorna bor Hamms mamma och pappa, som förlorat sina ben i en trafikolycka. Pappan, Nagg, spelas Ingvar Hirdwall och mamma Nell av Anita Ekström. De är förstås ett drömteam att ha i soptunnorna. Även om Beckett inte vill att dramat ska tolkas är det svårt för oss i dagens Sverige som är världens mest åldersdiskriminerande land att inte se den tydliga symboliken i att två grovt skadade äldre människor får leva i soptunnor.

Är dessa fyra de sista överlevande varelserna efter att jorden gått under? Kanske. Det spelar dock ingen roll, egentligen. Vilka är Hamm och Clov? Många har spekulerat kring detta och en del har dragit paralleller till Shakespeares Kung Lear eller Hamlet eller till bibliska motiv eller menat att de är clowner. Beckett själv tog avstånd från sådana tolkningar och har istället slängt ur sig att de är Didi och Gogo (från “I väntan på Godot”) på gamla dar eller att det är Beckett själv och hans fru.

Det spelar dock ingen roll vilka Hamm och Clov är. De är två människor som haft någon slags förhållande alldeles för länge.

Beckett själv avvisade överhuvudtaget tolkningar av “Slutspel” och har sagt: Slutspel skall bara vara spel. Inget mindre. Alltså ingen tanke på gåtor eller lösningar. För sådana allvarsmakerier finns det universitet, kyrkor, stamfik och så vidare.

Nja, säger jag. Det går inte att låta bli att se “Slutspel” som ett drama som ställer de stora existentiella frågorna, som i scenen när Hamm, Clov och Nagg (Hamms pappa) ber till Gud och försöker höra om någon svarar. Beskrivningarna av livet i soprummet är också starka beskrivningar av vad livet är, hur fångade vi är i denna existens.

“Slutspel” är på ett sätt förstås mörk och pessimistisk, men i regi av Thommy Berggren har den också en hel del humor. Beckett skrev Slutspel 1957, fem år efter I väntan på Godot. Det känns som att dessa två draman hör ihop. De är två varianter av ett likartat tema, fast för mig är “I väntan på Godot” ett av teaterhistoriens stora mästerverk medan “Slutspel” inte kommer upp på samma nivå. Å andra sidan är “Slutspel” varmare och ger lite mer hopp om att vara människa. Där finns ändå någon form av slut på dramat. Båda är dock starka draman, underbart absurda.

Anita Ekström och Ingvar Hirdwall i Slutspel.Skådespelarna får högsta betyg av mig för sina roller liksom scenografin, kostym och ljus. Allt samverkar och blir en perfekt Beckettföreställning. Kanske lite för ljus och varm för att Beckett skulle vara nöjd, fast det vet man ju ändå inte. Föreställningen på premiären hade bara två minus: ljudet var svagt emellanåt och även om jag satt på femte raden kunde jag inte höra riktigt allt. Det tror jag ensemblen ser till att teknikerna löser till kommande föreställningar. Det andra som var minus var inget som regissör, skådespelare eller ensemble kunde påverka: jag hade fått plats längst ut på kanten på höger sida och då såg jag inte allt på scen. Så om du beställer biljett till föreställningen: se till att få plats mer i mitten av salongen och absolut inte på högerkanten.

Beckett är en av mina absoluta favoritdramatiker. Wikipedia har en hygglig biografi om honom som jag här delar vidare:
Beckett skrev i första delen av sitt författarskap mest lyrik och prosa på engelska. Han undervisade i engelska vid École Normale Supérieure i Paris under 1928–1929. Efter en uppgörelse med sin mor 1937 flyttade han permanent till Paris.1938 debuterade han som romanförfattare med Murphy innan krigsutbrottet och den tyska ockupationen tycks ha avbrutit hans litterära verksamhet. Under andra världskriget deltog han aktivt i den franska motståndsrörelsen och tvingades att fly till Roussillon i södra Frankrike för att undgå nazisterna, där han fullbordade den märkliga experimentella romanen Watt. Han fortsatte också sitt motståndsarbete och belönades efter kriget av den franska staten med medaljerna Croix de Guerre (Krigskorset) och Medaille de la Résistance (Motståndsrörelsens medalj).

Beckett övergick till att skriva helt på franska efter kriget, då pjäser som En attendant Godot, (I väntan på Godot, 1952) tillkom, tillsammans med Fin de partie (Slutspel, 1957) och Happy Days (Lyckliga dagar, 1962). De är lysande exempel på vad den engelske kritikern Martin Esslin kallade ”det absurdas teater” och som i Sverige kommit att få beteckningent absurdism. Beckett anses vara en av de främsta företrädarna tillsammans med Eugène Ionesco, Harold Pinter och Fernando Arrabal. Under senare år skrev Beckett omväxlande på engelska och franska och översatte genast sina arbeten till sitt andra språk.

Beckett belönades 1969 med Nobelpriset i litteratur. Motiveringen löd: “För en diktning som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning.” Valet var dock kontroversiellt inom Svenska Akademien. I ett utlåtande från 1963 var Anders Österling starkt kritisk till hans kandidatur och ansåg att han “skulle nära nog betrakta ett Nobelpris åt honom som en absurditet i hans egen stilart”.Vid ett samtal ett par år innan han fick priset kallade han det “that annual joke” – det där årliga skämtet.

Beckett reste emellertid aldrig till Stockholm för att ta emot priset utan skickade sin vän och förläggare Jérôme Lindon.

Lars Lind och Peter Andersson i Slutspel.

I rollerna:
Hamm: Peter Andersson
Clov: Lars Lind
Nagg: Ingvar Hirdwall
Nell: Anita Ekström

Foto: Petra Hellberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Peter Andersson, Samuel Becket, scenkonst. Thommy Berggren, slutspel, Teaterkritik

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Filmrecension:

Om Inga Titel: Om Inga Betyg: 3 Visas på … Läs mer om Filmrecension:

Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Mike Rosenberg, känd under artistnamnet … Läs mer om Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Lyssna: The Confusions – Tangerine Sky

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Tangerine Sky

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in