• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Livia Millhagen

Rosmersholm på Dramaten – ett mörkt drama med skickliga skådespelare

30 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

rosmersholm

Rosmersholm
Av Henrik Ibsen
Översättning Per Olov Enquist
Regi och bearbetning Stefan Larsson
Scenografi/ljus/projektioner Jens Sethzman
Premiär i Målarsalen, Dramaten 29 augusti 2014

Rosmersholm är en svår pjäs, på flera sätt. Ibsen skildrar en stark kvinna – men inte en kvinna som Nora i Ett dockhem som ger starka kvinnor hopp. Rosmersholm är en sorglig berättelse, en Ibsens uppgivenhet inför det omöjliga för en man och en kvinna att leva tillsammans i ett jämställt förhållande.

Det är ett mångfacetterat drama med flera nivåer. Den skildrar förljugenheten hos både vänstern och högern, hur de ledande politikerna aldrig låter hela sanningen komma fram, om den inte passar deras syften för att få makt. Rosmersholm skrevs av Ibsen i München sommaren och hösten 1886 under starka intryck av ett besök i Norge 1885 – efter elva års bortovaro utomlands.

rosmersholm2Pjäsen startar med att rektor Kroll kommer på besök till Rosmersholm till prästen Johannes Rosmer. Det är första besöket av Kroll på ett och ett halvt år. Det är den tid som gått sedan rektor Krolls syster Beate tog livet av sig. Beate var gift med Johannes Rosmer. På Rosmersholm finns också Rebekka West, en kvinna i trettioårsåldern som är vän till Johannes och var vän till Beate.

Rebekka kommer från underklassen och har målmedvetet kämpat för att komma upp sig. Hon är stark och tror på den nya tidens idéer. Under de år hon bott på Rosmersholm har hon fört långa och djupa samtal med Johannes Rosmer. Kroll är en konservativ man och kommer till Rosmersholm för att övertala Johannes Rosmer att delta i kampen mot de nya radikala vänsteridéerna. Kroll får till sin förfäran reda på att Johannes Rosmer övergivit högeridealen och dessutom tappat sin barnatro.

Att gå över till vänstersidan i politiken visar sig dock inte vara så lätt som Rosmer trott. Vänsterledaren vill inte ha honom ifall han faller av från kyrkan, det är för farligt att vara fiende till kyrkan – då kan vänstern inte vinna makten. Vänsterledaren Peter Mårtensgård uppmanar dessutom Johannes Rosmer att gifta sig med Rebekka.

Rebekka står vid sitt mål: hon har fått Johannes Rosmer att överge de unkna gamla värderingarna och han vill gifta sig med henne. Hur kan det då gå snett, varför tappar hon sin styrka just då?

Det finns inget enkelt svar på det – och det är också en av de många styrkorna i Ibsens drama Rosmersholm. Är det som uppsättningens regissör, Stefan Larsson, säger om detta i en intervju, att det helt enkelt är omöjligt för den som både kommer från underklass och är kvinna att ta sig upp till de övre samhällsklasserna:
… man måste tillhöra en annan samhällsklass för att det ska hålla hela vägen ut.

Pjäsen och föreställningen har många bottnar och kan förstås och tolkas på flera sätt. Mycket av det som förmedlas sägs inte rent ut och karaktärerna säger inte vad de egentligen menar, vilket kräver en hel del av skådespelarna. Karaktärerna ljuger både för omgivningen och framför allt för sig själva och det gestaltas mycket skickligt av skådespelarna. Föreställningen bygger på att skådespelarna är duktiga – och det är också en av föreställningens stora behållningar. Jonas Malmsjö och Livia Millhagen i de två ledande rollerna som Johannes Rosmer och Rebekka West var helt säkert en av anledningarna till de stående ovationerna efter premiären. Jacob Ericksson är så trovärdig som rektor Kroll, jag ryser nästan så väl känner jag igen dessa människor. Vi har väl alla någon gång mött en sådan person? Jan Malmsjö är alltid skicklig, det är lite slöseri med hans talang förstås att sätta honom på en biroll som Ulrik Brendel, men samtidigt ger det en extra fördjupning åt uppsättningen. Emma Broomé som tjänsteflickan Helseth är väl föreställningen minst korrumperade person och hon gör rollen med glimten i ögat. Henne vill jag se mer av i fler uppsättningar. Jon Karlsson gör en strålande vänsteragitator som Peter Mårtensgård, arg och självsäker men samtidigt vingklippt och stukad inombords, en man på uppgång men samtidigt med en djup sorg inom sig.

Scenografin är stark och enkel, den talar till det undermedvetna med väggar av trä som är lätt marmorerade, med blomsterkvastar utplacerade lite på måfå – det påminner och ger samma känsla som ett columbarium, ett stort rum där urnor med avlidna vilar. Rosmersholm är en gård där de avlidna härskar. På bakre väggen är stora porträtt på Dramatens äldre och erfarna skådespelare projicerade, de gestaltar de avlidna härskarna av Rosmersholm, de som fortfarande påverkar och styr allt. Den tradition som Johannes Rosmer är fast i, som han vill bryta sig loss från men inte förmår.

Rosmersholm är ett mörkt drama som tar upp både falskhet inom politiken, ojämställdheten mellan könen och klyftorna i samhället mellan olika klasser. Den som vill kan förstås också se den som ett freudianskt drama där en ung kvinna som utsatts för incest förgörs av sin inre ångest.

Men det finns en tolkning och ett sätt att se den, som för mig är minst lika viktig – och som jag aldrig hör någon tala om. Kanske var inte ens Ibsen själv medveten om detta sätt att se föreställningen, eller så var det vad han ville berätta. Det är för mig så tydligt hur sorgen klistrat sig fast på både Johannes Rosmer, rektor Kroll och Rebekka West. Sorgbearbetning tar tid, tar år när sorgen är så tätt sammanklistrad med skuldkänslor vid självmord. Det är inte helt ovanligt att människor går under i sorgen efter självmord eller vid oväntade plötsliga dödsfall av unga människor. Familjer spricker under sorgens faser och en del kommer aldrig tillbaka något som liknar ett vanligt liv. Det är vad Rosmersholm handlar om för mig. Kanske är jag den enda som ser detta. Jag upplevde samma sak senast jag såg ett uppsättning av Rosmersholm, den gången på Stockholms stadsteater, i oktober 2010 med Helena af Sandeberg, Jan Mybrand och Ida Engvoll.

Medverkande:
Livia Millhagen som Rebekka West
Jonas Malmsjö som Johannes Rosmer
Jan Malmsjö som Ulrik Brendel
Jacob Ericksson som Rektor Kroll
Emma Broomé som Fru Helseth
Karlsson Jon som Peter Mårtensgård

rosmersholm7

rosmersholm3

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Ibsen, Jan Malmsjö, Jonas Malmsjö, Livia Millhagen, Rosmersholm

Livia Millhagen och Jonas Malmsjö inleder säsongen på Dramaten med Ibsens Rosmersholm

7 augusti, 2014 by Redaktionen

rosmersholm

Stefan Larsson regisserar Rosmersholm: en spännande och politisk kärlekshistoria med Livia Millhagen och Jonas Malmsjö i de största rollerna. Medverkar gör också Jacob Ericksson, som är tillbaka på Dramaten för första gången sedan 2001. Premiär på Målarsalen den 29 augusti.

Ett pressmeddelande berättar:
Pastorn Johannes Rosmer har förändrats sedan hans hustru dränkte sig. Han har övergett sin kristna tro och anammat radikala politiska idéer. Han har hittat sig själv. Men förändringen tas inte väl emot av hans konservativa vänner. De misstänker att relationen till Rebekka West, hustruns frisinnade väninna som fortfarande bor kvar på Rosmersholm, har något med hans förändring att göra. Var Beate Rosmer verkligen sinnessjuk när hon tog sitt liv? Eller blev hon tvingad?

– Rosmersholm är en fantastisk liten berättelse om varje människas kamp för att överleva och finna sin plats, i en värld som slutat lyssna, säger Jonas Malmsjö som spelar Johannes Rosmer.

Henrik Ibsens Rosmersholm, här i översättning av författaren Per Olov Enquist, skrevs 1886 då Ibsen gjorde sitt första besök på 11 år i hemlandet Norge, ett land som då färgades av djupa politiska stridigheter.

Stefan Larsson har på Dramaten regisserat pjäser som bland andra En familj – August: Osage County, Scener ur ett äktenskap, Fanny och Alexander, Farliga förbindelser och Rickard III.

Rosmersholm sattes senast upp på Dramaten 1959, då med regi av Alf Sjöberg.

Premiär 29 augusti 2014, Målarsalen

I rollerna
Rebekka West Livia Millhagen
Johannes Rosmer Jonas Malmsjö
Ulrik Brendel Jan Malmsjö
Rektor Kroll Jacob Ericksson
Fru Helseth Emma Broomé
Peter Mårtensgård Jon Karlsson

Översättning Per Olov Enquist
Regi Stefan Larsson
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Peruk och mask Melanie Åberg

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Jonas Malmsjö, Livia Millhagen, premiär, Scenkonst, Teater

Misantropen på Dramaten överraskar med lek med scenutrymmet

20 november, 2011 by Rosemari Södergren

Misantropen
Dramatens Lilla Scen, Stockholm
Premiär 19 november 2011

Molieres Misantropen handlar om en man som hatar falskhet och smicker, en sanningssägare som genomskådar all förljugenhet.  När den nu sätts upp på Dramatens Lilla scen spelas Misantropen av en mycket ilsken Andreas Rothlin Svensson.

På en mycket enkel scenlösning – en scen som bara har en jätteaffisch på den bakre väggen med en närbild på ansiktet på Célimène (spelas av Livia Millhagen) som är den kvinna alla föreställningens män flockas kring och är förälskade i. Under föreställningens gång fylls scengolvet på med färgglad konfetti som regnar ned alltmedan konflikterna trappas upp.

Livia Millhagen gör en ung, lekfull Célimène som trivs med att uppvaktas och hon är i sitt esse när hon ivrigt påhejad av sina uppvaktande kavaljerer kan snacka skit om vänner och bekanta som inte är närvarande.

Misantropen Alceste har förälskat sig i henne, liksom de flesta män har gjort. Han inser att hon har fel och att hon liksom de flesta av samtidens människor ägnar sig åt att falskt smickra människor i sin omgivning och bakom ryggen på dem säga annat. Han inser att han borde passa mycket bättre ihop med någon rättrådig person som liksom han själv är sanningssägare. Men det finns inte många sådana, världen är fylld av uslingar. Kärleken följer inte logiken, det vet till och med misantropen.

Misantroper liksom smickrande falska personer fanns det gott om när Molière under 1600-talet skrev pjäsen – och det finns lika gott om dem i dagens värld. Regissören Eirik Stubø har valt att låta skådespelarna spela iklädda moderna kläder av idag men samtidigt låter han dem behålla dialogerna på vers. Ännu närmare oss kommer spelet genom det sätt skådespelarna tar plats bland publiken och tränger sig in mellan bänkraderna medan de diskuterar med varandra.

Jag tycker att Misantropen inte bara driver med alla besserwissrar, pjäsen driver också med hur de flesta människor älskar att snacka skit bakom ryggen på andra men när de står öga mot öga med personerna är de falska och insmickrande vänliga. Diplomatiska som det brukar kallas, eller som det står i jobbannonser: bra på samarbete. Vilket ofta betyder att spela med och vara på gott humör och inte säga ifrån.

Sanningssägare, misantroper, är å andra sidan rätt själviska och egofixerade, oftast cirklar allt kring dem. Som Lars Forsell skriver:
Misantropen Alceste, är han inte den moderna extremisten, som i varje yttring av mänsklig aktivitet ser indoktrinering, utsugning, manipulation? — Hans tal är inte bara nej, nej och ja, ja. Det är framförallt jag, jag, Jag tycker, jag vill, jag anser. — Alcestes rättshaveri illustreras bra av att det bara är hans känslor som räknas, att det alltid är han som har rätt. Hela världen är en enda stor förolämpning mot honom.

De två karaktärer som klarar sig bäst igenom händelserna är Philinte (Torkel Petersson) och Éliante (Ellen Jelinek) som är de som är mest diplomatiska och de deltar minst i skitsnacket, även om de deltar, men ofta mest på utkanten. Det är väl en sann bild av samhället idag, en bild av vilka människor som flyter lättast med utan att få större törnar av omgivningen.

Molière spelade själv misantropen Alcestes roll vid premiären 1666 och det är en vanlig tolkning att rollfiguren delvis är ett självporträtt.

Jodå, det är en komedi och en rolig föreställning, men med mycket allvar. Jag tror ljudinställningarna på de medburna mikrofonerna inte var helt perfekt inställda, för det var väl lågt ljud ibland och jag hörde flera ur publiken nämna det i pausen att de inte kunde höra allt. Dessutom talade skådespelarna på vers, vilket inte alltid flöt på naturligt, förutom för Livia Millhagen som lät som hon talade helt vanligt. Det vore intressant att se föreställningen efter några veckor, då lär skådespelarna blivit så vana med att tala i versform att det låter som de aldrig gjort något annat.

Margareta Sörenson skriver i Scenbloggen på Expressen:
Sitt lätta anslag till trots väjer inte Stubø för allvaret i botten på Molières komedi. En pretto poet är lika larvig idag som på 1600-talet, en moralistisk satmara också. Men när var tar sin, tar de (någorlunda) förnuftiga varandra och de svårartat egotrippade får trippa vidare på egen hand. Det är en hård läxa, men trösterik för alla socialt normalbegåvade utan alltför många principer. Som uppskattar ett mångfärgat regn av mänsklighet över en eller annan vit lögn.

Också Lars Ring på SVD berömmer föreställningen:
Stubøs iscensättning är något annat än sedvanlig Molièrefars, det är en scenisk essä om språk och sociala regler men också om vilka hemligheter småprat gömmer. Uppsättningen har en lätthet, en syrerik briljans som får ensemblen att lysa. Och den är fylld av lager på lager av mening.

I rollerna Livia Millhagen, Andreas Rothlin Svensson, Ellen Jelinek, Angela Kovács, Per Mattsson, Torkel Petersson, Martin Wallström, David Mjönes

Översättning Allan Bergstrand
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Lena Strandmark
Fotograf Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om Molière, Dramaten, Misantropen, teater, scen, recension, Livia Millhagen

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Livia Millhagen, Misantropen, Molière, Recension, Scen, Teater

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Skönt småstökig pang-på-estetik och reflektion från trio ledd av passionerad träblåsare – Katharsis av Mappe3

Mappe3 Katharsis 4 Inspelad i … Läs mer om Skönt småstökig pang-på-estetik och reflektion från trio ledd av passionerad träblåsare – Katharsis av Mappe3

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Draktränaren Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

Ulla Fluur Katten … Läs mer om Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Aldrig tidigare har Cornelis Vreeswijks … Läs mer om En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

The Ugly Stepsister Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Thomas Stenström har släppt musikvideo … Läs mer om Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni … Läs mer om Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Dansbandsveckan Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Mr Nobody Against Putin Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Låtskrivaren och producenten Adam … Läs mer om Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

From The World Of John Wick: … Läs mer om Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Foto Sam Taylor Saknad, aldrig glömd … Läs mer om Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in