Fadren
Av August Strindberg
Regi och bearbetning F.A. Campbell
Scenografi och kostym Jane Campbell Rahmberg
Ljus Johan Sundén
Mask Katrin Wahlberg
Ljud och video Simon Mårtensson
Medverkande Peter Andersson, Lena Olin, Victoria Dyrstad, Simon Reithner, Jan Mybrand, Linus Troedsson och Kerstin Steinbach.
Fadren på Kulturhuset Stadsteatern är en oväntat traditionell tolkning som inte tillför något nytt perspektiv på denna klassiker. Att dramat ibland känns vasst, hett och roligt beror främst på Peter Anderssons storartade gestaltning av ryttmästaren. Han fångar stilfullt varje sinnesstämning och nyans hos denna manschauvinist.
Fadren kallas av Strindberg för ett sorgespel och nog är den infekterade striden mellan ryttmästaren och hans hustru Laura hjärtslitande. Den visar också hur tunn linjen kan vara mellan förnuft och galenskap. Vem som helst kan nog pressas över denna gräns.
Lena Olin spelar Laura med stark inlevelse, stickig blick och en ormlikt huggande stil. Ofta vänder hon sig mer mot publiken än till sina medspelare, kanske för att understryka att hon söker vår förståelse för sitt agerande. Men få lär nog känna sympati för denna karaktär som medvetet driver sin make till vansinne.
Handlingen börjar med en kamp om dotterns framtida yrkesliv. Ryttmästaren vill att Bertha ska flytta hemifrån och studera till lärarinna så att hon har ett yrke att falla tillbaka på om hon inte blir gift. Laura vill att dottern ska stanna i hemmet och få utveckla sin konstnärliga talang.
Ett aber i sammanhanget är att dottern i denna föreställning av svårförståelig anledning görs till en liten flicka med förnumstigt prat och ett gosedjur/katt i famn. På det sättet blir hon ingen avgörande karaktär i dramat. Det lär också vara många år tills det är dags för henne att fundera på vad hon vill bli som stor.
Andra förhållanden i det fängelseliknande hemmet som tänder Lauras vrede är att hon som hemmafru är helt beroende av makens goda vilja. Han är familjens stöttepelare och hon måste be honom om fickpengar och noga redovisa alla räkningar. Samtidigt som han själv slarvar med pengar. Det antyds att ryttmästaren förlorat den förmögenhet han en gång haft.
Hustrun planerar kallsinnigt för att bli kvitt makens makt och ensam kunna bestämma över sitt och dotterns liv. Samtidigt försöker hon behagfullt smickra hans ego med ljuva blickar och tillrop som alla inleds med ett ”Älsklingen”.
Ett ödes nyck gör att Laura kommer på den skoningslösa vägen att så tvivel i ryttmästarens själ om att han är far till Bertha. Symboliskt vrider hon om kniven i hans inre. Det får denne så självgode man att snart helt tappa balansen i tillvaron.
Ryttmästaren blir själssjuk förklarar doktorn- utmärkt och med en lagom portion humor spelad av Simon Reithner. Upplysningen att en sådan diagnos i förlängningen kan leda till en omyndigförklaring får Laura att försöka manipulera doktorn för att uppnå denna slutliga lösning på sina problem.
En betydelsefull roll i föreställningen har även amman – på premiären spelad av Kerstin Steinbach eftersom Lena-Pia Bernhardsson insjuknat. Hennes mjuka uppfostrande karaktär är den enda som kan få ryttmästaren att vekna och lyssna på råd. Att sätta på honom tvångströjan i slutet blir dock väl smärtsamt för henne.
Fadren utspelas i den tid den är skriven alltså år 1887. Texten har dock fått vissa moderna tillägg som skaver. Laura säger exempelvis vid ett tillfälle om sin mans agerande att ”Det är botten” och Bertha kallar honom för ” farsan”. Föreställningen inleds dessutom med en raplåt.
Scenografin visar ett borgerligt hem i uppseendeväckande färgstarka kulörer och med många detaljer att fästa blicken på. I fokus är ett familjeporträtt som ger sken av en idyllisk treenighet – fadern, hustrun och dottern i ett förtrollande vackert ljus. Även kvinnornas och männens kostymer är anmärkningsvärt färgglada. I fonden finns en dörr som leder ut till en dyster hotande tillvaro där det regnar vilt och åskar så det känns som hela Klarascenen skakar. En tydlig ledtråd om det mörker som kommer att sänka sig över denna familj.
Det är alltid intressant med en pjäs av Strindberg. Nog är det också underhållande och även hemskt stundtals att ta del av denna våldsamma dragkamp mellan man och hustru som egentligen ingen vinner. Har ni inte sett Fadren tidigare kan det vara en bra ingång till dramat, själv hade jag dock önskat mig en djärvare tolkning.
Eric Ericson torde ha stor vana av introspektion och tar initiativet. Övriga tar vid, kräver att bli lyssnade på. I samband med att de resonerar om vad som är rimligt och trovärdigt, till exempel skådespelarnas åldersskillnader i relation till deras roller, basunerar man ut att i akt 2 kommer det bli Strindbergs originalmanus, med de feta urladdningar vi sett fram emot. Uttalandet är givetvis halvljug, vilket inte förtar mitt positiva omdöme. (När vi sitter i en teatersalong, har vi ju ingått ett oskrivet kontrakt, i vilket står att fantasin har företräde.) Finns egentligen mycket mer att uppehålla sig kring, uppslag att nysta i saknas sannerligen inte. Fyra sådana är skådespelares anställningstrygghet, frågan om uppdaterering av ålderdomligt språk, avsiktligt övertydliga metaforen ”elefanten i rummet” samt viljan att åstadkomma ett barnvänligt slut.