• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Fadren

Fadren med Johan Rabaeus och Anna Pettersson fick mig att se ett hemskt förtryck av barnet

25 augusti, 2017 by Rosemari Södergren

Anna Pettersson, Johan Rabaeus. Foto Hans Malm.

Fadren
Regi, scenografi och bearbetning: Anna Pettersson
Medverkande: Johan Rabaeus och Anna Pettersson
Premiär på Strindbergs Intima teater 24 augusti 2017
Dramaten-premiär på Lilla scenen 30 september 2017

Strindbergs drama Fadren har satts upp många, många gånger. Uppsättningen 1981 med Keve Hjelm och Lena Granhagen i huvudrollerna som ryttmästaren och hans fru Laura är en föreställning som gjort stora intryck på Johan Rabaeus. Han berättar det på scen. Den här uppsättningen handlar nämligen mer om två skådespelare som sätter repeterar Fadren. Under repetitionen diskuterar de om sina roller och om vad scenkonst är eller borde vara och vem de själva är i förhållande till dramats tema.

När denna Strindbergs tragedi sätts upp i regi av Anna Pettersson är förväntningarna stora på att få se något annorlunda, något som bryter mot hur denna tragedi brukar sättas upp. Och det blir det. Om det är på gott eller ont är upp till betraktaren. Föreställningen är metateater i allra högsta grad där de två skådespelarna diskuterar om mans- och kvinnoroller, om förhållandet mellan konst och politik och om ett drama vinner eller förlorar på att en regissör omarbetar och tar bort stora textsjok.

Allt är intressanta frågeställningar och för den som är intresserad av scenkonst och vad som ligger bakom hur en regissör väljer att sätta upp ett verk, den får ut en hel del. Fast samtidigt är det lite på ytan. Jag hade gärna sett att de två skådespelarna gick lite mer till botten med några av frågeställningarna. Premiäruppsättningen klockade in på en timme och tio minuter. Den hade helt klart kunnat haft tjugo minuter till och gått lite mer på djupet kring några frågor.

Strindbergs tragedi Fadren kom 1887 och handlar om kampen mellan könen. Laura driver sin make in i en osäkerhet, som slutar med grubbel, förvirring och slaganfall. Det är Ryttmästarn som är hennes make, han har intellektuella intressen, är överkänslig och har lätt att brusa upp. Frun Laura använder hans labila ställning till sin fördel. Laura vill att fadren ska tro att han är tokig och hon talar om för honom att han inte är pappa till hennes dotter Bertha.

Uppsättningen grundas i verkliga diskussioner mellan Johan Rabaeus och Anna Pettersson efter hennes experimentella uppsättning av Henrik Ibsens Vildanden. Nu flyttar diskussionen vidare upp på scenen, med en klassisk pjäs om ett äkta par med starka motsättningar som utgångspunkt.

Jag upptäckte att för mig handlar Fadren om föräldraskap och barnens rättigheter. Laura är en högst märklig figur som till varje pris vill hindra sin dotter Bertha att flytta hemifrån och skapa sitt eget liv och stå på egna ben. Laura vill binda Bertha tätt till sig själv. Laura är en rätt förfärlig person, känner jag. Kanske var detta ett tema som August Strindberg på sin tid inte ens var medveten om att han tog upp. Barnens rätt var inte så stor på den tiden. Fast å andra sidan: Strindberg var genialisk.

En annan aspekt som jag inte tänkt på så mycket i tidigare uppsättningar är att ryttmästaren är en mer modern person är övriga karaktärer. Han forskar kring rymden genom att han fått tag på några stenar från meteorer som hamnat på jorden. Han undersöker deras innehåll för att se om det finns spår ämnen som kan tyda på att det finns liv på andra planeter. Han gör detta vetenskapligt, men omgivningen ser det som ett bevis på galenskap. Det är inte första gången i mänsklighetens historia som den som är tidigt ute med att hitta ny vetenskap blir stämplad som en dåre av sin tids omgivning.

Så denna korta uppsättning av Fadren fick mig att hitta två nya teman i dramat. Det är rätt fascinerande hur Anna Pettersson teknik att bryta upp ett drama kan skapa nya sätt att se på dramat. Fast jag gissar att hennes ambitioner handlade mer om att få oss att se på frågeställningar kring könsfrågor och det eviga patriarkatets makt. Ett ämne som visserligen är väldigt aktuellt – men feminismen vinner inte direkt i denna uppsättning där kvinnan inte är något trevlig person.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Anna Pettersson, Fadren, Johan Rabaeus, Scenkonst, Strindbergs Intima Teater, Teaterkritik

Fadren – Mustig könskamp på Klarateaterns scen

3 september, 2016 by Redaktionen

Foto: Petra Hellberg
Foto: Petra Hellberg

Fadren 
Av August Strindberg
Regi: Mellika Melouani
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Maria Geber
Ljus: Bengt Gomér
Mask: Ulrika Ritter
Ljud: Michael Breschi, Håkan Åslund
Musik: Kajsa Grytt
 Premiär 2 september 2016 på Klarascenen, Stockholms stadsteater

Öppningsscenen är smått absurd. Den starke mannen, Strindbergs ryttmästare i stram officersuniform, sitter stel och allvarlig på en stol i en borgerlig salong medan pigorna runt honom städar sig till orgasm. Han avbryter till slut irriterat och in kommer i stället pastorn, som i broderligt samspråk ska hjälpa honom med råd rörande den besvärliga hustrun.

Strindbergs idéer möter samtiden i Klarateaterns uppsättning av Fadren. Pjäsen följer ursprunget till stor del efter den spektakulära inledningen. Möblemang och kläder är 1800-tal. Ryttmästaren är en man av kontraster, intellektuell och känslig men samtidigt manligt kraftfull. Strindbergs idealtyp. Ville Virtanen speglar hans sinnelag oerhört målande, hans kropp är överspänd och skakar så att jag nästan befarar hans verkliga sammanbrott. Hans hustru Laura är lika känsligt spelad av Helena af Sandeberg. Det är inte direkt några vänskapliga knuffar makarna ger varandra och samlaget liknar mer en brottningskamp än en kärleksakt.

Dottern Bertha är det förmodade föremålet för maktkampen mellan könen. Fadern vill att hon ska räddas bort från den imbecilla, kvinnliga, dominansen i hemmet med mamma, amma, svärmor och tjänstekvinnor, som alla står på moderns sida. Hon ska åka till staden och utbildas till lärarinna. Medan modern vill att hon ska stanna hemma och måla tavlor. Bertha själv velar mellan föräldrarnas viljor och kan inte bestämma sig.

Ryttmästaren har ju, som han också påtalar, all reell makt eftersom kvinnan har ”avträtt sina rättigheter” i och med äktenskapet, som det var på den tiden. Men Strindberg visar på hur Laura med hjälp av list och manipulation ändå blir den som går segrande ur striderna. Hon driver maken till vansinne genom sina insinuationer, som även påhejas av honom själv, att han inte skulle vara far till Bertha.

Foto: Petra Hellberg
Foto: Petra Hellberg
Så plötsligt låter Regissören Mellika Melouani Melani tio svårt utsatta kvinnor ur nutiden träda in i 1800-talsdramat och valhänt amatörmässigt – några läser stakande från skrynkliga lappar – berätta om sina strider med dagens brutala män. Den ena historien är hemskare än den andra, kvinnorna har blivit misshandlade, våldtagna, övergivna och svikna men kämpar oförtrutet på för sina barn. Ryttmästaren verkar inte bry sig, han tycks helt upptagen av sin egen inre smärta. Det är i alla fall honom det är mest synd om. När han i desperation kastar en brinnande fotogenlampa på Laura är spelet över. Läkaren går med på att förklara honom sinnessjuk.

Slutscenen är överraskande och annorlunda. I motsats till det Strindbergska dramat där den stackars ryttmästaren drabbas av ett slaganfall och avlider så befrias han här från tvångströjan och mördar barnet.

Teaterföreställningen var stark, men inte helt lättsmält. Jag har fått en del att fundera över.

Medverkande:
Ville Virtanen, Helena af Sandeberg, Josephine Kylén Collins, Elisabet Carlsson, Samuel Fröler, Anita Wall, Bahador Foladi, Kajsa Grytt

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Fadren, Scenkonst, Strindberg, Teater, Teaterkritik

Konstant ifrågasättande skapar eggande spelsätt – Fadren på Göteborgs Stadsteater

13 mars, 2016 by Mats Hallberg

fadren

Fadren
Av August Strindberg
Regi, bearbetning & ljus: Andreas Boonstra
Scenografi, kostym & dockor: Pontus Stenshäll
Musik: Simon Steensland
Premiär 9 mars 2016

När jag tänker på uppflammande utbrott i Fadren är det Tommy Berggren jag ser framför mig. Han dominerade fullständigt en teveinspelning Bo Widerberg gjorde sent 80-tal. Utbrott av raseri är ofrånkomliga i ett sorgespel om tvivel och villfarelser, men radarparet Boonstra & Stenshäll intar en kritisk hållning till ursprungsmanus. Det är ett understatement, då dekonstruktion är själva grejen med uppsättningen. För den ovana teaterpubliken hade det underlättat med en antydan om spelsätt, genom att ange baserad på Strindberg. Å andra sidan kan den vetgirige numera googla. Visar sig då att de båda männen har gemensam bakgrund i Momentteatern i Gubbängen. De roas av uppbruten estetik med markörer och blinkningar. Greppet funkade ganska bra när Boonstra regisserade Revisorn? på Folkteatern i höstas, funkade nog inte lika smidigt när Stenshäll – Stadsteaterns nya konstnärlige ledare – för ett år sedan tog sig an nutidsfeminism i form av Spår (av Antigone) på just Göteborgs Stadsteater. Vill omgående betona att det är ett nöje att åka med på den uppfriskande originella resan Fadren 2.0

Kvintetten av skådespelare bär svarta oömma kläder och går i schackrutiga skor. Scenografin är iögonfallande! Scenen badar i en gulbrun nyans med fyra nedhängande strålkastare. Den är möblerad med matsalsbord jämte stolar, soffa och fåtöljer. Märkligt nog är benen försedda med wellpapp. Väggarna som omgärdar är så pass märkliga att dramats doktor, sveper med blicken och låter meddela att husets herre näppeligen kan vara frisk. Vi kan notera en gigantisk vapensamling och teckningar av monster. Till avdelningen onomala inslag hör att aktörerna gör entré/ sorti upprepade gånger genom väggluckor nära marknivå. Vidare har radarparet tillfört mycket musik, möjligen har det blivit aningen för mycket av den varan. Men onekligen är det förnöjsamt, när delar ur ensemblen i omgångar sjunger och spelar känd barnvisa av Jojje Wadenius och därefter alster av Stefan Sundström. Och jag gillade överlag valet av musikaliska stämningar.

Inledningsvis möter vi Kim Theodoridou Bergquist, vars snabbspolande av påstådda onödiga scener mellan några av pjäsens bifigurer, slår an grundackordet, nämligen motsatsen till naturalism.. Med grovt tillyxade dockor gör hon narr av Strindbergs text. Komik plockas fram med hjälp av olika röstlägen och yvig motorik. Härifrån fortskrider första akten som en oppositionell anti-teater drivet till sin spets. Man utgår från att vi har kännedom om vår nationaldramatiker. Ensemblen ger luft åt risken med föreläsningsteater, vilket gör att det blir än roligare när man ändå stoppar fingrarna i den begärliga syltburken. Metapersektiven flödar, alla vill och får komma till tals; fast om den saken kivas det förstås på ett underhållande sätt. Inte bara hang-ups hos Strindberg granskas, i än högre grad handlar det om att de florerar även hos de skenbart egocentrerade skådespelarna. Tappade räkningen på hur ofta de växelvis klev fram och vände sig ut mot salongen, skenbart som privatpersoner. Jag har upplevt och roats av samma sorts dekonstruktion åtskilliga gånger. Ett våghalsigt grepp med en inbyggd fara, publiken kan bli alltför desorienterad. Här klaras balansgången, vilet regissör Boonstra kan ta åt sig äran av.

fadren2Eric Ericson torde ha stor vana av introspektion och tar initiativet. Övriga tar vid, kräver att bli lyssnade på. I samband med att de resonerar om vad som är rimligt och trovärdigt, till exempel skådespelarnas åldersskillnader i relation till deras roller, basunerar man ut att i akt 2 kommer det bli Strindbergs originalmanus, med de feta urladdningar vi sett fram emot. Uttalandet är givetvis halvljug, vilket inte förtar mitt positiva omdöme. (När vi sitter i en teatersalong, har vi ju ingått ett oskrivet kontrakt, i vilket står att fantasin har företräde.) Finns egentligen mycket mer att uppehålla sig kring, uppslag att nysta i saknas sannerligen inte. Fyra sådana är skådespelares anställningstrygghet, frågan om uppdaterering av ålderdomligt språk, avsiktligt övertydliga metaforen ”elefanten i rummet” samt viljan att åstadkomma ett barnvänligt slut.

En sak till. Strindbergs doktori Fadren liknade viljan vid själens ryggrad, menade att en man näppeligen har makt, om att han inte är stark nog. Att ryttmästarn hävdar att den starkare alltid har makten, gör honom obehaglig, närmast fascistoid.

Skådespelarnas insatser? Jag anser att Johan Karlberg i huvudrollen gör en av sina absolut starkaste rollprestationer i karriären. Och han har varit länge vid teatern. Trots att vi blivit invaggade i att vad vi sermåste granskas och att dramat är irrelevant; så ryggar en dam till av förskräckelse bakom mig, när en till synes livlös ryttmästare drabbas av konvulsioner på köksbordet. Han och kollegorna vänder och vrider på sina repliker, vilka är inlärda med spetsfundig omsorg. Eric Ericson excellerar i att vara illmarig och en smula lismande. Han verkar frodas när han lika mycket får berätta som iscensätta. Camilla Larsson agerar förtjänstfullt kraftfull motpart och allierad med doktorn. Hon känns inte sårbar, vilket bör ses som en styrka. En relativt otacksam tvådelad position har Pamela Cortéz Bruna, något hon får chansen att utgjuta sig om. Hon spelar både amman och pastorn. Välgörande med hennes utsträckta docerande långsamma sekvenser, fast ibland är det svårt att uppfatta vissa repliker. Den kvinnoroll som gör allra mest intryck har instuderats av en tjugoniåring som spelar den sjuttonårige dottern. Kim Theodoridou Bergquist, som jag såg i underliga Faust och Faustin and out, njöt påtagligt av att ta plats. På pluskontot ska också bokföras att hon totalt behärskade att kliva ut ur rollen och tilltala publiken när regissören så önskade.

I rollerna:
Johan Karlberg, Camilla Larsson, Eric Ericson, Pamela Cortéz Bruna och Kim Theodoridou Bergquist.

Foto: Ola Kjelbye

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Fadren, Scenkonst, Teaterkritik

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

Ulla Fluur Katten … Läs mer om Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Aldrig tidigare har Cornelis Vreeswijks … Läs mer om En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

The Ugly Stepsister Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Thomas Stenström har släppt musikvideo … Läs mer om Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni … Läs mer om Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Dansbandsveckan Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Mr Nobody Against Putin Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Låtskrivaren och producenten Adam … Läs mer om Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

From The World Of John Wick: … Läs mer om Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Foto Sam Taylor Saknad, aldrig glömd … Läs mer om Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

Göran Strandberg … Läs mer om Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

Filmrecension: Efter sagolandet – en minnenas kavalkad som sätter igång många tankar och känslor

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: Efter sagolandet – en minnenas kavalkad som sätter igång många tankar och känslor

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in