Fadren – Mustig könskamp på Klarateaterns scen

Fadren 
Av August Strindberg
Regi: Mellika Melouani
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Maria Geber
Ljus: Bengt Gomér
Mask: Ulrika Ritter
Ljud: Michael Breschi, Håkan Åslund
Musik: Kajsa Grytt
 Premiär 2 september 2016 på Klarascenen, Stockholms stadsteater

Öppningsscenen är smått absurd. Den starke mannen, Strindbergs ryttmästare i stram officersuniform, sitter stel och allvarlig på en stol i en borgerlig salong medan pigorna runt honom städar sig till orgasm. Han avbryter till slut irriterat och in kommer i stället pastorn, som i broderligt samspråk ska hjälpa honom med råd rörande den besvärliga hustrun.

Strindbergs idéer möter samtiden i Klarateaterns uppsättning av Fadren. Pjäsen följer ursprunget till stor del efter den spektakulära inledningen. Möblemang och kläder är 1800-tal. Ryttmästaren är en man av kontraster, intellektuell och känslig men samtidigt manligt kraftfull. Strindbergs idealtyp. Ville Virtanen speglar hans sinnelag oerhört målande, hans kropp är överspänd och skakar så att jag nästan befarar hans verkliga sammanbrott. Hans hustru Laura är lika känsligt spelad av Helena af Sandeberg. Det är inte direkt några vänskapliga knuffar makarna ger varandra och samlaget liknar mer en brottningskamp än en kärleksakt.

Dottern Bertha är det förmodade föremålet för maktkampen mellan könen. Fadern vill att hon ska räddas bort från den imbecilla, kvinnliga, dominansen i hemmet med mamma, amma, svärmor och tjänstekvinnor, som alla står på moderns sida. Hon ska åka till staden och utbildas till lärarinna. Medan modern vill att hon ska stanna hemma och måla tavlor. Bertha själv velar mellan föräldrarnas viljor och kan inte bestämma sig.

Ryttmästaren har ju, som han också påtalar, all reell makt eftersom kvinnan har “avträtt sina rättigheter” i och med äktenskapet, som det var på den tiden. Men Strindberg visar på hur Laura med hjälp av list och manipulation ändå blir den som går segrande ur striderna. Hon driver maken till vansinne genom sina insinuationer, som även påhejas av honom själv, att han inte skulle vara far till Bertha.

Så plötsligt låter Regissören Mellika Melouani Melani tio svårt utsatta kvinnor ur nutiden träda in i 1800-talsdramat och valhänt amatörmässigt – några läser stakande från skrynkliga lappar – berätta om sina strider med dagens brutala män. Den ena historien är hemskare än den andra, kvinnorna har blivit misshandlade, våldtagna, övergivna och svikna men kämpar oförtrutet på för sina barn. Ryttmästaren verkar inte bry sig, han tycks helt upptagen av sin egen inre smärta. Det är i alla fall honom det är mest synd om. När han i desperation kastar en brinnande fotogenlampa på Laura är spelet över. Läkaren går med på att förklara honom sinnessjuk.

Slutscenen är överraskande och annorlunda. I motsats till det Strindbergska dramat där den stackars ryttmästaren drabbas av ett slaganfall och avlider så befrias han här från tvångströjan och mördar barnet.

Teaterföreställningen var stark, men inte helt lättsmält. Jag har fått en del att fundera över.

Medverkande:
Ville Virtanen, Helena af Sandeberg, Josephine Kylén Collins, Elisabet Carlsson, Samuel Fröler, Anita Wall, Bahador Foladi, Kajsa Grytt