• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

August Strindberg

Tankar om Hemsöborna på Stockholms stadsteater

18 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Hemsöborna
Av August Strindberg
Dramatisering Bertil Arlmark och Ragnar Lyth
Bearbetning Åsa Lindholm
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Alex Tarragüel Rubio
Ljus Linus Fellbom
Mask Sara Englund
Djurmasker Wintercroft
Koreografi Moa Lichtenstein
Kompositör Pär Ulander, David Tallroth och Rickard Borggård
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, 17 mars 2017

August Strindbergs roman Hemsöborna kom 1887, ett år efter Tjänstekvinnans son. Strindberg gjorde även en dramaversion av berättelsen 1889. De inledande raderna är några av svensk mest kända inledningar på romaner:
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

Foto: Sören Vilks
Denna klassiska svenska berättelse har både satts upp på teaterscen och filmatiserats ett par gånger. Min upplevelse av Hemsöborna fram tills nu har varit romanen och tv-serien 1966 med Sif Ruud som Madame Flod, Allan Edwall som Carlsson och Sven Wollter som Gusten.

Yrvädret Carlsson, landkrabban som kommer ut till änkan Flod och hennes gård på skärgårdsön, är fylld av energi och tankar om mänsklighetens möjligheter i den nya tiden. Han får uppdraget att få fart på gården, att dra upp den ur förfallet. Änkans vuxne son Gusten tar inget ansvar för gården, han är helst ute med bössan och skjuter fåglar. Carlsson lyckas bra och får inte bara igång gården utan hittar också en ny inkomstkälla genom att hyra ut ett av husen till sommargäster. På bygden har folk börjat prata och skvallra så Carlsson och änkan Flod gifter sig. Fast Carlsson är yngre än änkan och egentligen förälskad i en yngre piga. Men chansen att få vara delägare i en egen gård drar i honom. Att aldrig mer behöva arbeta för någon annan.

Strindbergs berättelse är en fängslande roman som skildrar något evigt hos människan men det är också en bra skildring av just den tidsepoken och skärgårdsmiljön.

I regi av Stefan Metz, med Ann Petrén och Claes Malmberg som Madam Flod och Carlsson, blev det en välgjord föreställning, som i de viktiga delarna är trogen grundberättelsen. Däremot skiljer den sig i tonen från den tv-serie jag såg 1966 som jag minns mer allvarlig, mörkare. På Stockholms stadsteater, i regi av Stefan Metz, har den kryddats mer med komedi, framför allt i första delen före paus.

Föreställningen är en helhet där varje del är viktig och Alex Tarragüel Rubio som ansvarar för scenografi och kostym har gjort ett imponerande arbete. Tillsammans med ljus-ansvarige Linus Fellbom har han skapat en lösning på hur en av de sista scenerna, den berömda snöstormen, gestaltas på scen. Den lösningen är så genialiskt utförd med enkla medel att den i sig gör föreställningen värd att se.

Regissören har en rollista med skickliga svenska skådespelare och jag är minst lika imponerad av birollerna som huvudrollerna, som Shebly Niavarani som Norman, Frida Westerdahl som Clara, Anna Wallander som Lotten, Ulf Eklund som Rundqvist, Lotti Törnros som Ida och Gerhard Hoberstorfer som pastorn.

Förebild för romanens Hemsö är Kymmendö. Strindberg var väl förtrogen med skärgårdsmiljön kring Dalarö, Ornö och Kymmendö; han vistades som sommargäst på Kymmendö under åren 1871–1873 och 1880–1883 och på Dalarö 1891 och 1892. Det var på Kymmendö som Strindberg hämtade figurerna till Hemsöborna.

Romanen kritiserades för sin råa skildring av livet, enligt wikipedia: bland annat för en scen där ett par har sexuella kontakter längst inne i en kyrka mitt under pågående gudstjänst (finns inte med i scenföreställningen på Stockholms stadsteater). Hemsöbornas publicering slog hårt mot öborna som portförbjöd Strindberg som därigenom stängdes ute från sin ungdoms paradis.

Enligt Olof Lagerkrantz skrev Strindberg Hemsöborna ”för att tjäna pengar och i det uttalade syftet att återvinna sin popularitet i Sverige”. Det är intressant och värt en egen essä att analysera att en författare med välbärgad bakgrund som Olof Lagerkrantz tycks se ned på behovet att tjäna pengar. Det må vara hur som helst med detta, men Stockholms stadsteater hade förluster förra året och behöver en riktig publikdragare på Stora scenen. Om Hemsöborna blir det är svårt att sia om. Drygt halva premiärpubliken reste sig för stående ovationer. Föreställningen är absolut sevärd, den är varm, bitvis rolig, bitvis sorglig, skildrar mänskligheten utan stora åthävor och har en smart scenlösning och bra musik.

I rollerna:
Carlsson Claes Malmberg
Madam Flod Ann Petrén
Gusten Leonard Terfelt
Norman Shebly Niavarani
Clara Frida Westerdahl
Lotten Anna Wallander
Rundqvist Ulf Eklund
Pastorn Gerhard Hoberstorfer
Ida Lotti Törnros
Professorn med flera. Anders Johannisson
Statister; Hanna Gustafsson, Niclas Dedorsson, Maria Kuzmin, Maria Jernström, Henning Attlin och Petter Skoglund
Musiker Pär Ulander och David Tallroth

Foto: Sören Vilks

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Hemsöborna, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Fadren – Mustig könskamp på Klarateaterns scen

3 september, 2016 by Redaktionen

Foto: Petra Hellberg
Foto: Petra Hellberg

Fadren 
Av August Strindberg
Regi: Mellika Melouani
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Maria Geber
Ljus: Bengt Gomér
Mask: Ulrika Ritter
Ljud: Michael Breschi, Håkan Åslund
Musik: Kajsa Grytt
 Premiär 2 september 2016 på Klarascenen, Stockholms stadsteater

Öppningsscenen är smått absurd. Den starke mannen, Strindbergs ryttmästare i stram officersuniform, sitter stel och allvarlig på en stol i en borgerlig salong medan pigorna runt honom städar sig till orgasm. Han avbryter till slut irriterat och in kommer i stället pastorn, som i broderligt samspråk ska hjälpa honom med råd rörande den besvärliga hustrun.

Strindbergs idéer möter samtiden i Klarateaterns uppsättning av Fadren. Pjäsen följer ursprunget till stor del efter den spektakulära inledningen. Möblemang och kläder är 1800-tal. Ryttmästaren är en man av kontraster, intellektuell och känslig men samtidigt manligt kraftfull. Strindbergs idealtyp. Ville Virtanen speglar hans sinnelag oerhört målande, hans kropp är överspänd och skakar så att jag nästan befarar hans verkliga sammanbrott. Hans hustru Laura är lika känsligt spelad av Helena af Sandeberg. Det är inte direkt några vänskapliga knuffar makarna ger varandra och samlaget liknar mer en brottningskamp än en kärleksakt.

Dottern Bertha är det förmodade föremålet för maktkampen mellan könen. Fadern vill att hon ska räddas bort från den imbecilla, kvinnliga, dominansen i hemmet med mamma, amma, svärmor och tjänstekvinnor, som alla står på moderns sida. Hon ska åka till staden och utbildas till lärarinna. Medan modern vill att hon ska stanna hemma och måla tavlor. Bertha själv velar mellan föräldrarnas viljor och kan inte bestämma sig.

Ryttmästaren har ju, som han också påtalar, all reell makt eftersom kvinnan har ”avträtt sina rättigheter” i och med äktenskapet, som det var på den tiden. Men Strindberg visar på hur Laura med hjälp av list och manipulation ändå blir den som går segrande ur striderna. Hon driver maken till vansinne genom sina insinuationer, som även påhejas av honom själv, att han inte skulle vara far till Bertha.

Foto: Petra Hellberg
Foto: Petra Hellberg
Så plötsligt låter Regissören Mellika Melouani Melani tio svårt utsatta kvinnor ur nutiden träda in i 1800-talsdramat och valhänt amatörmässigt – några läser stakande från skrynkliga lappar – berätta om sina strider med dagens brutala män. Den ena historien är hemskare än den andra, kvinnorna har blivit misshandlade, våldtagna, övergivna och svikna men kämpar oförtrutet på för sina barn. Ryttmästaren verkar inte bry sig, han tycks helt upptagen av sin egen inre smärta. Det är i alla fall honom det är mest synd om. När han i desperation kastar en brinnande fotogenlampa på Laura är spelet över. Läkaren går med på att förklara honom sinnessjuk.

Slutscenen är överraskande och annorlunda. I motsats till det Strindbergska dramat där den stackars ryttmästaren drabbas av ett slaganfall och avlider så befrias han här från tvångströjan och mördar barnet.

Teaterföreställningen var stark, men inte helt lättsmält. Jag har fått en del att fundera över.

Medverkande:
Ville Virtanen, Helena af Sandeberg, Josephine Kylén Collins, Elisabet Carlsson, Samuel Fröler, Anita Wall, Bahador Foladi, Kajsa Grytt

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Fadren, Scenkonst, Strindberg, Teater, Teaterkritik

Strindbergs Intima teater sätter upp Fordringsägare

16 maj, 2016 by Redaktionen

fodringsagare

Den 26 oktober 2016 är det premiär på Strindbergs tragikomedi ”Fordringsägare”. Det blir Strindbergsteaterns 99:e uppsättning sedan nystarten 2003. Regissör är Görel Crona.

Ett pressmeddelande berättar:
”Fordringsägare” är triangeldramat om Tekla, hennes ex-man Gustav och hennes nuvarande make Adolf. Dramat utspelar sig på ett badortshotell. Konflikten i dramat har sin upprinnelse i att Tekla sårat sin före detta man genom att i sin roman kallat honom idiot. Gustav uppsöker, utan att röja vem han är, Adolf på hotellet för att spionera på deras äktenskap i syfte att krossa Tekla. Han suggererar Adolf att se Tekla som ”ett lystet kvinnodjur, en vampyr som suger männens själar”. Adolf, som redan är sjuklig, ser sin tillvara rämna.

Regi: Görel Crona.
Medverkande Görel Crona, Johan Fagerudd och Johan Hedenberg.
Ljusdesign/Scenografi: Ann-Marie Fritiofsson (praktikant från STDH).
Kostym/Scenografi Ulrika van Gelder.
Mask: Siv Molin Glans
Press/Marknadsföring: Katharina Lind.
Teaterchef: Ture Rangström.
Produktion: Strindbergs Intima teater

”Fordringsägare” betecknades av Strindberg som ett ”naturalistiskt sorgespel, bättre ändå än Fröken Julie, med tre personer, ett bord och två stolar, och utan soluppgång!” . Manuskriptet låg färdigt i september 1888. Han satte genast igång att översätta sitt drama till franska (”Créanciers”) för internationell lansering. Ett erotiskt triangeldrama baserat på den dåtida forskningen kring suggestion, epilepsi och sexualitet var gångbart stoff på experimentteatrarna inte bara i Paris, Berlin och München. Den nordiska urpremiären ägde rum på Dagmarteatret i Köpenhamn när Strindbergs Försöksteater kom dit 1889. August Falck tog upp ”Fordringsägare” strax innan Intima teaterns nedläggning 1910. Fordringsägarna fanns både på scenen och i salongen när det begav sig.

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: August Strindberg, Fordringsägare, Scenkonst, Strindbergs Intima Teater, Teater

Premiär på August Strindbergs Ockulta Dagboken

15 augusti, 2012 by Redaktionen

Ockulta Dagboken av August Strindberg
Strindbergs Intima Teater / Stockholms stadsteater
Premiär den 15 augusti 2012

Ockulta dagboken är en av de Strindbergspjäser som Stockholms stadsteater framför under Kulturfestivalen. På Strindbergs Intima Teater spelas Ockulta dagboken. Stockholms stadsteater skriver i ett pressmeddelande:

August Strindbergs Ockulta dagboken blir nu för första gången en teaterföreställning. Ole Anders Tandberg har dramatiserat för teaterscenen. Fokus för uppsättningen är det tidiga 1900-talet, förälskelsen, det korta äktenskapet och skilsmässan från Harriet Bosse. I Ockulta dagboken har Strindberg skrivit ner sitt liv ocensurerat – ångest, självförebråelser, anklagelser, mardrömmar blandat med telepatiska tecken från högre makter. Det har blivit hans egen version av kärlekens omöjlighet.

I Teatermagasinet skriver jag från premiären:

Scenens fem Augustar i grå kostym och ljusa skjortor ömsom trånar efter och ömsom fördömer Harriet för att hon inte kan lämna honom i fred. De fem skådespelarna fyller i varandras tal och var och en av dem ger sin specifika del av Strindbergs-karaktären. Samuel Fröler är till exempel den som alltid frågar sig ”vad betyder det” om alla tecken och varsel som de andra tar upp. Tillsammans genererar de en stark bild av en man i själslig obalans. Thérèse Svensson i ceriserosa klänning gestaltar Strindbergs bild av Harriet, flickaktig och svårgreppbar.

Av August Strindberg
Dramatisering och regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi och kostym: Maria Geber
Ljus: Miriam Helleday
Mask Susanne Von Platen

Medverkande:
Thérèse Svensson
Sven Ahlström
Samuel Fröler
Michael Jonsson
Åke Lundqvist
Robert Panzenböck

Foto: Carl Thorborg

Relaterat: recension i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om August Strindberg

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Stockholms kulturfestival, Strindbergs Intima Teater

Vacker Fröken Julie som livefilmas på scenen i Globen Annexet

4 juni, 2012 by Redaktionen

Fröken Julie
Bergmanfestivalen
Gästspel av Schaubühne Berlin
Globen, Annexet
Premiär den 4 juni 2012

Den senaste tiden har det varit vanligt att experimentera med videoprojektioner och livefilm på teaterscenen. I den tyska föreställningen av Fröken Julie som spelas under årets Bergmanfestival har regissörerna Katie Mitchell och Leo Warner tagit ett steg längre. Hela pjäsen livefilmas på scenen av flera olika kameror och visas på en duk ovanför scenen. Det är alltså där handlingen utspelar sig. Samtidigt ser vi i bakgrunden hur film- och ljudsekvenserna spelas in i de  uppbyggda miljöerna i realtid.

Det hela är väldigt skickligt genomfört. Kristin spelas av två olika skådespelerskor och hennes händer av ytterligare två för att kameraväxlingarna ska gå så smidigt som möjligt. Möjligen tar själva tekniken lite fokus från innehållet. Emellanåt kommer jag på mig själv med att sitta och fundera på vilka ljud som kommer varifrån och var exakt Kristins sängkammare befinner sig.

Handlingen följer förstås den kända storyn, men den här föreställningen utgår från Kristin. Det är henne vi får följa när hon blandar dekokten till fröken Julies dräktiga tik och när det blir sent följer vi henne till sängs. Genom sovrumsgolvet hör hon hur Jean och Julie bråkar efter nattens äventyr.

Det är en vacker och suggestiv pjäs och det är skönt att slippa delar av Jeans och Julies långa utläggningar. Att i stället få uppleva skeendet ur Kristins perspektiv och flyta med i den vemodiga musiken och de vackra bilderna.

Den tyska uppsättningen av Fröken Julie är Bergmanfestivalens andra gästspel av tyska Schaubühne Berlin. Det första var en uppsättning av Lars Noréns Demoner.

Fröken Julie
Efter August Strindberg
Regi Katie Mitchell & Leo Warner
Tysk översättning Maja Zade
Bearbetning Katie Mitchell
Scenbild och kostym Alex Eales
Ljus Light Philip Gladwell
Ljuddesign Gareth Fry, Adrienne Quartly
Musik Paul Clark
Dramaturgi Maja Zade
Medverkande
Kristin Jule Böwe
Jean Tilman Strauß
Julie Luise Wolfram
Kristin Double Cathlen Gawlich
Kristin Händer Lisa Guth, Luise Wolfram
Kamera Andreas Hartmann, Krzysztof Honowski
Ljud Maria Aschauer, Lisa Guth
Cello Chloe Miller

Foto: Stephen Cumminskey

Läs även andra bloggares åsikter om Bergmanfestivalem, Fröken Julie

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Bergmanfestivalen, Schaubühne

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Ernst Josephsons verk visas på Waldemarsudde i höst

Hösten 2023 öppnar konstmuseet Prins … Läs mer om Ernst Josephsons verk visas på Waldemarsudde i höst

Filmrecension: Asteroid City – Wes Andersons lika lågmälda som estetiska rymdkomedi

Asteroid City Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Asteroid City – Wes Andersons lika lågmälda som estetiska rymdkomedi

Recension av tv-serie: Barracuda Queens – ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil

Barracuda Queens Betyg 4 Premiär på … Läs mer om Recension av tv-serie: Barracuda Queens – ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil

Nightwish på Evenew Arena: Knock-out-show med värme och humanism

Nightwish Medlemmar: Tuomas Holopainen … Läs mer om Nightwish på Evenew Arena: Knock-out-show med värme och humanism

Sweden Rock Festival 30 år

På onsdag brakar det loss! Årets upplaga … Läs mer om Sweden Rock Festival 30 år

Dansmuseet 70 år

3 juni 2023 var det på dagen 70 år sedan … Läs mer om Dansmuseet 70 år

Filmrecension: Normal – gripande och berörande om ett barn som måste vara förälder åt sin pappa

Normal Betyg 3 Svensk biopremiär 3 juni … Läs mer om Filmrecension: Normal – gripande och berörande om ett barn som måste vara förälder åt sin pappa

Övertygande debut från efterfrågad basist spetsad med superba solon – Harmonia av Jon Henriksson

Jon … Läs mer om Övertygande debut från efterfrågad basist spetsad med superba solon – Harmonia av Jon Henriksson

Filmrecension: The Boogeyman – talangfull personregi

The Boogeyman Betyg 3 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: The Boogeyman – talangfull personregi

Filmrecension: Spider-Man: Across The Spider-Verse – årets hittills bästa film

Spider-Man: Across The … Läs mer om Filmrecension: Spider-Man: Across The Spider-Verse – årets hittills bästa film

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in