Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anna Pettersson

Teaterkritik: Staffan & August – ett drömspel i pannkakan

by

Staffan & August
Bearbetning, regi och scenografi Anna Pettersson
Ljus och musik Gustave Lund
Koreografi Catharina Allvin
Kostymstöd Lotta Borgman
Medverkande Anna-Karin Håkansson och Miriam Oldenburg
Premiär på Strindbergs Intima Teater 20 januari 2025

Ett underbart, underhållande och klurigt möte mellan Staffan Westerberg och August Strindberg. Tiden bara sprang iväg. Detta lite drömska puzzel, eller snarare potpurri, av kända delar av verk av Staffan Westerberg och August Strindberg är som en slags kärleksförklaring eller hyllning till deras storartade kreativitet. Föreställningens minus är att tiden bara sprang iväg. Knappt hade det börjat så var det slut. Föreställningen är knappt en timme och för min del skulle jag gärna se ytterligare ett avsnitt. Eller ännu fler. Det är klart att det inte på något sätt är någon djupdykning i varken Strindberg verk eller Westerberg. Det är inte ens möjligt att få med essensen, men Anna Pettersson, regissör och scenograf, som bearbetat text och framträdande har fått fram ett levande möte mellan dessa stora mäns scenkonst.

Staffan Westerberg föddes 1934 och August Strindberg tog 1912 så dessa två ytterst kreativa och skapande personer har inte träffats i vår fysiska existens, men i denna föreställning möts deras tankar och verk på ett poetiskt och fantasi-eggande sätt.

Allt på scen samverkar, in i minsta detalj. Anna-Karin Håkansson kommer in på scen, eller snarare nästan snubblar och förklarar att hon är vilse. På fötterna har hon, förstås, ullstrumpor, med hål i eftersom de är second-hand. I ansiktet har hon mustasch och buskiga, stora ögonbryn som gör att hon ser ut som August Strindberg. Redan från första sekund är de representerade: Westerberg och Strindberg. Tillsammans med Miriam Oldenburg som sidekick och som spelar dragspel är de två duktiga och fyller hela scenen med sin närvaro.

Strindberg föddes 22 januari 1849 så premiären hölls dagen före hans födelsedag. Jag tror att han skulle varit mycket road av denna föreställning där hans verk får möta Westerbergs. Liksom Strindberg var både hyllad och kritiserad har Westerberg också mött både mycket beröm men också fått utstå att bli ifrågasatt. Jag tror de skulle ha en hel del att samtala om i samband med denna föreställning. Anna Pettersson låter Staffan Westerbergs och August Strindbergs texter diskutera med varandra, fördjupa varandra och något nytt skapas. På teaterns hemsida berättas att Staffan Westerberg ofta använt Strindberg som en inspirationskälla och ibland även utgått från hela verk.

En härlig, roande och underfundig timme med Staffan Westerberg och August Strindberg i fokus med två duktiga artister på scen som för min del gärna får ha ett avsnitt till. Som tv-serier har nu för tiden: en säsong och fyra avsnitt eller sex avsnitt eller tio avsnitt. Nog finns det material nog för det. Ett underbart drömspel i pannkakan.

Teaterkritik: Ett dockhem på Dramaten – färgsprakande mästerligt

by

Foto Sören Vilks

Ett dockhem
Av Henrik Ibsen
Översättning Ernst Schönaich
Regi Anna Pettersson
Scenografi Anna Pettersson
Assisterande scenograf Jan Lundberg
Kostym Nina Sandström
Ljus Max Mitle
Musik Gustave Lund
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Peter Westerberg
Dramaturg Anneli Dufva
Rörelseinstruktör Åsa Lundvik Gustavson
Medverkande: Manuela Gotskozik Bjelke, Marie Göranzon, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnamann, Anna Maria Käll, Hannes Meidal, Per Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 26 oktober 2022

En helt underbar sprakande föreställning som klär av patriarkatet och dess förminskning av kvinnor men också handlar om att vara människa och våga stå upp för sig själv. I regi av Anna Pettersson blir Ibsens dockhem som om den vore tolkad av Brecht och kryddad av Shakespeare.

En vän till mig sammanfattade föreställningens tema:
Om hur många inte lever sitt liv som de vill och fångas av olika sammanhang och tror att det måste vara så. Att man faktiskt alltid kan gå sin egen väg.

Publiken på premiären gav stående ovationer till detta sprakande, färgrika kostymdrama som både vara underhållande och talande om viktiga frågor. Danser, rörelsekoreografi och musik fungerade perfekt till berättelsen. Att locka till skratt även när ämnet är allvarligt är mästerligt när det görs bra som här. Genialt av regissören att låta tre skådespelare gestalta Torvalt (Per Svensson, Hannes Media och Joel Valois) och tre som har rollen som Fru Linde (Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman och Anna Maria Kill). Det fungerar utmärkt och visar hur samma scener ofta spelas upp om och om igen endast med små varianter i en stängd, fastlåst relation. Det visar också hur människor inte alltid är precis likadana utan har olika sidor. De tre versionerna av Torvald spelas av tre män i olika åldrar vilket signalerar att även om den yngre generationen ytligt sett kunde verka mer jämställd satt dessa män på Ibsens tid ändå lika fast i sin nedtryckande syn på kvinnor.

Nora är i början av föreställningen väldigt mån om vilken fasad hon visar upp. Hon är som många av dagens influencers som bara visar upp hur vackra de är, hur bra det går för dem. Allt är perfekt i den yta de visar upp för sina följare. Sakta börjar hon våga se sanningen, först för sig själv och sedan vågar hon berätta om den och ta konsekvenserna.

Ett stort plus är att för att minska klimatavtrycket är kostymerna till föreställningen tillverkade i hållbara och återvunna material. I ett pressmeddelande berättas:
Tillsammans med vintagekläder, vissa över 100 år gamla, har det skapats kostymer under ledning av kostymdesigner Nina Sandström. Till de stickade plaggen har det även använts ull från Dramatens ljusdesigner Erik Berglund, tillika fårbonde, som nu spinns på Wålstedts Ullspinneri i Dala Floda.

Ett annat stort plus går till alla skådespelare. Rollen som Nora görs av nyutexaminerade skådespelaren Manuela Gotskozik Bjelke och Doktor Rank av Marie Göranzon, båda är så trygga i sina roller. Det är som att Manuela Gorskozik Bjelke har tjugo års erfarenhet på scen, minst. Hon tar definitivt plats nu bland våra stora svenska skådespelare. Marie Göranzon är som alltid fenomenal, nu som äldre man som är förälskad i Nora.

Föreställningens regissör Anna Pettersson, är regissör och teaterchef för Strindbergs Intima Teater. Hon berättar om sina tankar om uppsättningen:

– Jag utgår från Ibsens tankar om kollektivet och individen och föreställningen innehåller mycket musik, kostym, scenografi och rörliga bilder men framförallt är det fokus på ensemblens gestaltning.

Anna Pettersson har tidigare satt upp flera uppmärksammade och hyllade uppsättningar både av Henrik Ibsen och av August Strindberg. I hennes händer återuppstår dessa klassiker som aktuella berättelser som talar till nutidens människor. Genom att både låta karaktärerna vara från den tid dramat ursprungligen skrivits om och samtidigt ha markörer från vår tid blir det starka föreställningen som binder samman dåtid och nutid. Människor möter samma existentiella frågor nu som förr. På Dramaten har hon tidigare satt upp Ibsens Hedda Gabler och Vildanden. Ett dockhem är hennes första uppsättning för Dramatens stora scen.

Fadren med Johan Rabaeus och Anna Pettersson fick mig att se ett hemskt förtryck av barnet

by

Anna Pettersson, Johan Rabaeus. Foto Hans Malm.

Fadren
Regi, scenografi och bearbetning: Anna Pettersson
Medverkande: Johan Rabaeus och Anna Pettersson
Premiär på Strindbergs Intima teater 24 augusti 2017
Dramaten-premiär på Lilla scenen 30 september 2017

Strindbergs drama Fadren har satts upp många, många gånger. Uppsättningen 1981 med Keve Hjelm och Lena Granhagen i huvudrollerna som ryttmästaren och hans fru Laura är en föreställning som gjort stora intryck på Johan Rabaeus. Han berättar det på scen. Den här uppsättningen handlar nämligen mer om två skådespelare som sätter repeterar Fadren. Under repetitionen diskuterar de om sina roller och om vad scenkonst är eller borde vara och vem de själva är i förhållande till dramats tema.

När denna Strindbergs tragedi sätts upp i regi av Anna Pettersson är förväntningarna stora på att få se något annorlunda, något som bryter mot hur denna tragedi brukar sättas upp. Och det blir det. Om det är på gott eller ont är upp till betraktaren. Föreställningen är metateater i allra högsta grad där de två skådespelarna diskuterar om mans- och kvinnoroller, om förhållandet mellan konst och politik och om ett drama vinner eller förlorar på att en regissör omarbetar och tar bort stora textsjok.

Allt är intressanta frågeställningar och för den som är intresserad av scenkonst och vad som ligger bakom hur en regissör väljer att sätta upp ett verk, den får ut en hel del. Fast samtidigt är det lite på ytan. Jag hade gärna sett att de två skådespelarna gick lite mer till botten med några av frågeställningarna. Premiäruppsättningen klockade in på en timme och tio minuter. Den hade helt klart kunnat haft tjugo minuter till och gått lite mer på djupet kring några frågor.

Strindbergs tragedi Fadren kom 1887 och handlar om kampen mellan könen. Laura driver sin make in i en osäkerhet, som slutar med grubbel, förvirring och slaganfall. Det är Ryttmästarn som är hennes make, han har intellektuella intressen, är överkänslig och har lätt att brusa upp. Frun Laura använder hans labila ställning till sin fördel. Laura vill att fadren ska tro att han är tokig och hon talar om för honom att han inte är pappa till hennes dotter Bertha.

Uppsättningen grundas i verkliga diskussioner mellan Johan Rabaeus och Anna Pettersson efter hennes experimentella uppsättning av Henrik Ibsens Vildanden. Nu flyttar diskussionen vidare upp på scenen, med en klassisk pjäs om ett äkta par med starka motsättningar som utgångspunkt.

Jag upptäckte att för mig handlar Fadren om föräldraskap och barnens rättigheter. Laura är en högst märklig figur som till varje pris vill hindra sin dotter Bertha att flytta hemifrån och skapa sitt eget liv och stå på egna ben. Laura vill binda Bertha tätt till sig själv. Laura är en rätt förfärlig person, känner jag. Kanske var detta ett tema som August Strindberg på sin tid inte ens var medveten om att han tog upp. Barnens rätt var inte så stor på den tiden. Fast å andra sidan: Strindberg var genialisk.

En annan aspekt som jag inte tänkt på så mycket i tidigare uppsättningar är att ryttmästaren är en mer modern person är övriga karaktärer. Han forskar kring rymden genom att han fått tag på några stenar från meteorer som hamnat på jorden. Han undersöker deras innehåll för att se om det finns spår ämnen som kan tyda på att det finns liv på andra planeter. Han gör detta vetenskapligt, men omgivningen ser det som ett bevis på galenskap. Det är inte första gången i mänsklighetens historia som den som är tidigt ute med att hitta ny vetenskap blir stämplad som en dåre av sin tids omgivning.

Så denna korta uppsättning av Fadren fick mig att hitta två nya teman i dramat. Det är rätt fascinerande hur Anna Pettersson teknik att bryta upp ett drama kan skapa nya sätt att se på dramat. Fast jag gissar att hennes ambitioner handlade mer om att få oss att se på frågeställningar kring könsfrågor och det eviga patriarkatets makt. Ett ämne som visserligen är väldigt aktuellt – men feminismen vinner inte direkt i denna uppsättning där kvinnan inte är något trevlig person.

Malmö stadsteater – På Gränsen – Cabarevy som skiftar i kvalitet

by

emp_pagransen_press_0931

På Gränsen
Manus, regi och scenografi: Anna Pettersson
Urpremiär: Intiman, Malmö stadsteater, 3 december 2016

Jag lämnar På Gränsen med blandade känslor. Mitt omedelbara intryck är ojämn. Mitt andra är att föreställningen inte riktigt vet var den skall ta vägen. Mitt tredje är att framförandet är bättre än materialet.

Formen för På Gränsen är gränslandet mellan cabaret och revy. Snabba sketcher, några sångnummer, lite dans och en och annan monolog. Vi pratar om Hasse & Tages hemmaplan, och jag måste säga att jag gillar att Anna Pettersson vågar ta upp den klassiska handsken. En betraktelse av samtiden i ett humoristiskt och ofta absurt perspektiv. Det är ingen enkel genre att ta sig an. Humor är subjektivt och korta inslag ger få eller inget utrymme för misstag.

I en rad korta nummer totalintrycket som jag skrev i inledningen spritigt och ojämnt. Vissa nummer är glimrande. Mina favoriter är kvinnorna som inte kom ihåg att de arbetat med Ingemar Bergman, Golfnumret och äggvisan. Kvinnorna som diskuterar graviditet och födsel innehåller en klar blinkning till Monty Pythons klassiska sketch med några äldre engelska män som skryter om vem som hade värst uppväxt. Det bästa inslaget är dock de två gamla kvinnorna som går in på en begravningsbyrå för att titta på kistor. Det är väldigt roligt, men avslutas med en bläcksvart knorr som får skrattet att fastna i halsen.

Föreställningens mest geniala grepp är användandet av inspelat material som projiceras på en duk som utgör fond för scenen. Det gör att föreställningen inte tappar tempo när de fyra skådespelarna skall byta kläder mellan de olika numren. Det är också första gången jag sett ett samspel mellan vita duken och teater i realtid. En kvinna stiger elegant ut från duken in på scenen. En golfboll slagen från scenen träffar en man i filmen. Det är elegant, kreativt och oväntat.

emp_pagransen_press_1404-2Det är roligt, tempot är högt, men det är ojämnt. Vissa nummer är högklassiga, andra är mer intetsägande. Jag får också en känsla av att Pettersson inte riktigt vet vilken föreställning hon vill göra. Ska hon ha en föreställning med rätt primitiv kiss & bajshumor, underlivsskämt eller ska hon göra en mer sofistikerad föreställning med svärta och den typen av humor som skapar eftertanke och lämnar en besk smak i munnen. Tyvärr försöker hon göra både och, vilket gör att På Gränsen ibland känns lite famlande. Dessutom kräver underlivshumor betydligt mer alkohol innanför publikens kollektiva väst än vad som finns hos Intimans klassiska teaterpublik.

De fyra skådespelarna gör lysande insatser, föreställningens svaga punkter är inte framförandet utan materialet.

Avslutningsvis – folk från Malung pratar inte rikssvenska med melodi.

I rollerna: Evamaria Björk, Susanne Karlsson, Annika Kofoed och Cecilia Lindqvist

Längd: 2 timmar, inklusive paus

Peter Johansson

På skrattfest på Parkteatern med Anna Pettersson

by


Friluftsteatern på Långholmen ligger mysigt inramad av lummiga träd så här års. På torsdagskvällen hade Parkteatern premiär där på föreställningen ”Nästan en helkväll” av och med Anna Pettersson.

Det hade regnat hela dagen men på eftermiddagen klarnade det upp något och vädergudarna verkade ta hänsyn till teaterns och publikens förhoppningar och höll regnet därifrån.
Visserligen passade några helikoptrar på att väsnas onödigt mycket när de for på skyn över friluftsteatern, men hellre det än regn.

Scenen var spännande färgsprakande inredd med lyckohjul, gammaldags barnvagn, en stor porslinshund och en jättestor pappersfisk som hängde i scentaket. De tre männen i orkestern kom in på scen först och de var klädda i svarta kläder med lysande röda slipsar och matchande röda gummistövlar och när Anna Pettersson själv kom in på scenen var hon grandios i svarta kläder med stora orange tygblommor.

Hon hälsade oss välkomna till Helvetet, som är en plats där all världens bloggar spelas upp på en stor skärm och alla våra misstag som spelats in på youtube upprepar sig i all evighet på en annan stor skärm.

Anna Pettersson och hennes musiker tog oss med på en skrattfest med mycket allvar i. Jag tror det är nyttigt av en mängd orsaker att använda skrattmusklerna och att se på saker med humor och värme.

I en sketch pekade Anna på hur mycket poliser har att läsa av skådespelare idag. De flesta skådespelare har ju en hel del erfarenhet av att spela polis eller brottsoffer.

– Som vi kvinnliga skådespelare har ju ofta stor erfarenhet av att spela brottsoffer som utsatt för svårt våld, sade hon.
Hon visade också hur skådespelare har en hel del att lära poliser hur de ska utstråla trovärdighet vid tillslag, med rätt magstöd och vapnet i rätt höjd, med gången lagom nonchalant och den ögonbrynen med den rätta polisrynkan.

Ja det var mycket att le och skratta åt och ibland vet vi som publik inte om hon skojar eller inte när Anna Pettersson leker med sin roll som skådespelare. Har hon glömt replikerna på riktigt och verkligen behöver sina fusklappar eller är det ett skådespel om skådespel?

I vilket fall som helst, det var underhållande och samtidigt träffsäkra visdomsord och sketcher om samhället och om relationer mellan människor.

Det är svårt att välja vad som var roligast, det var en dryg timme underhållande skarpsinne.
Kanske beskrivningen av chefer idag var höjdpunkten?
”Förr var chefer nån som var vuxen och ledde oss som var mer som barn. Idag är chefer mer som barn som vi anställda ska ta hand om som vuxna.”

Lite om föreställningen från ett pressutskick:

NÄSTAN EN HELKVÄLL
Av och med: Anna Pettersson
Musiker: Alexander Schmidt (piano), Andreas Lundhäll (bas), Fredrik
Myhr (trummor).

I ett snällt paket med bitvis giftigt innehåll får vi nästan en helkväll med Anna Pettersson och tre musiker. Hon styr oss fram i ett samtal som spårar mellan det realistiska, drastiska och surrealistiska – från klassisk underhållning till ”överunderhållning”!

TURNÉ JULI
21 torsd kl 19 Långholmen Premiär!
22 fred kl 19 Långholmen
23 lörd kl 19 Åkeshovs slott
24 sönd kl 19 Åkeshovs slott
26 tisd kl 19 Årsta torg
27 onsd kl 19 Årsta torg
28 torsd kl 19 Vinterviken
29 fred kl 19 Vinterviken
30 lörd kl 18.30 Under Eken/Galärparken
31 sönd kl 18.30 Under Eken/Galärparken

Mer om Parkteatern på dess del på Stadsteaterns hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,