Ett dockhem

Ett dockhem
Dramaten, Lilla scenen
Av Henrik Ibsen
Översättning Klas Östergren
Iscensättningen slutförd av Benoît Malmberg och ensemblen
Premiär 15 maj

Det är vidunderligt att en pjäs som första gången hade premiär 1879 kan berätta något om äktenskapet fortfarande – eller rättare sagt om relationen mellan en man och en kvinna i ett fast förhållande med barn och hus. Ibsens ”Ett dockhem” har spelats världen över och också fått fortsättningar där dramatiker fantiserat kring fortsättningen.

Premiären var planerad och annonserat till lördagen den 12 maj, men bara några dagar före premiär kom beskedet att regissören hoppat av och att premiären därför blev uppskjuten några dagar. Föreställningen den 15 maj blev istället premiär – och till den hade Dramaten redan sålt biljetter, vilket förde med sig att salongen fick en annan publik än den vanliga premiärpubliken. Tre gymnasieklasser från olika delar av Sverige fyllde teatern.

”Ett dockhem” handlar om Nora och Torvald Helmer som varit gifta sedan åtta år och har två barn. Pjäsen börjar strax före jul då familjen är fylld av förväntan inför nyår då Torvald ska börja sitt nya jobb som chef för en bank. Familjen ska äntligen bli välbärgad. Livet leker. Torvald älskar sin vackra fru Nora som han ofta kallar sin docka, de har ett vackert hem och nu ska de få gott om pengar.

Så klart är det en bubbla. Under ytan ruvar ett stort problem. Några år tidigare var Torvald svårt sjuk och behövde få behandling i Italien – vilket familjen inte hade pengar till och Noras rika far som låg för döden vägrade att bistå med pengar. I smyg lånade då Nora pengar av advokaten Krogstad, en ful figur som var illa ansedd i bygden. Nora lurade sin man och sade att pengarna kom från hennes far, som ju dog lägligt i den vevan och därför inte kunde berätta att han inte gav dem pengar.

När ”Ett dockhem” spelades i slutet av 1800-talet väckte den debatt och upplevdes som starkt kontroversiell. För en nutida publik är slutet inte särskilt kontroversiellt. En svensk publik är van vid kraschade förhållanden. Men just att förhållanden kraschar säger väl något om att innehållet fortfarande har något att säga nutidens människor. I programmet till Dramatens uppsättning av ”Ett dockhem” skriver författarna Maria Sveland och Katarina Wennstam:
I verkligheten, den ack så omtalade, visar alla statistiska undersökningar att kvinnor blomstrar psykiskt och fysiskt när de skiljer sig. Ett faktum som hänger samman med den brist på jämställdhet som tyvärr återfinns i de flesta förhållanden, I verkligheten kan skilsmässan vara det som räddar dig tillbaka till livet. Man brukar säga att bakom varje framgångsrik man står en kvinna (med trötta ben och migrän). Bakom varje framgångsrik kvinna däremot, är chansen stor att du hittar en skilsmässa.

Scenen i föreställningar var avskalad och bestod bara av några stolar runt väggarna och en gungstol. På stolarna satt de skådespelare som inte var med i spelet för tillfället. En snygg scenisk lösning som gav teaterkänsla på ett positivt sätt. Det kändes extra tydligt när en stor del av publiken var gymnasieungdomar som förmodligen är mycket mer vana vid att se film. Det är bra att uppleva skillnaden mellan teater och film, två medier som kan vara starka på olika sätt. Jag är glad att dessa ungdomar fick se just denna teaterföreställningen.

Skådespelarna var klädda i tidstypiska kläder från slutet av 1800-talet och använde både ord och språk från den tiden och nutida sätt att tala. Det fungerade bra och gav både nutidskänsla och en känsla av den tid då Ibsen skrev den.

Jag är verkligen nyfiken på varför regissören hoppade av. Vad är det som regissören inte ställer upp på i föreställningen? Ur Aftonbladet:
Tre dagar innan premiären hoppar regissören Kjersti Horn av produktionen av ”Ett dockhem” på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Enligt Dramaten beror avhoppet på konstnärliga meningsskiljaktigheter.
”Oförutsedda händelser uppstår ofta i konstnärliga processer. Den här gången blev det på det här viset och nu går vi vidare och har premiär”, säger Marie-Louise Ekman, konstnärlig chef och vd för Dramaten, i ett pressmeddelande.

Föreställningen som väl därför till stor del måste betraktas som skådespelarnas version är en bitvis rolig men också spännande uppsättning – och då menar jag spännande som i en thriller. Den som inte vet slutet sitter på helspänn och undrar hur det ska gå, det är skickligt upplagt. Den som vet slutet, är ändå osäker, för han/hon vet inte om skådespelarna valt att ändra slutet eller inte. Samtidigt finns det mycket att reflektera över, hur mycket har egentligen ändrats? Hur jämlika är äktenskap idag och hur behandlas kvinnor? I många sammanhang ses kvinnor nog fortfarande mest som kuttersmycken.

Det är sjätte gången som Dramaten sätter upp ”Ett dockhem”. Första skådespelerskan som spelade Nora på Dramaten var Harriet Bosse, som var gift med August Strindberg ett par år. I Dramatenbloggen kan du läsa om alla sex uppsättningen av ”Ett dockhem”.

Den här föreställningen handlar för mig minst lika mycket om Torvald som om Nora. Den berättar lika mycket om en man som är fångad, fängslad, i en mansroll som för honom till katastrofen, eftersom den gör att ingen vågar berätta sanningen om något för honom. Han lever i en falsk bubbla där han inte får några äkta kontakter med människor omkring sig. Ett dockhem i Dramatens nya tolkning skildrar mannens fängelse minst lika mycket som kvinnans fängelse. Kvinnan är trots allt den som vaknar upp, reser sig och gör något för att förändra situationen. Kvinnorna är de starka karaktärerna medan männen är fångade sin sina livsroller.

Det var tre gymnasieklasser på premiären. Jag gissar att de har en hel del intressanta diskussioner om mansroller efteråt. Hoppas många, många gymnasieklasser hittar dit. Den är perfekt för den målgruppen, en och en halv timme fängslande dramatik som utgångspunkt för mycket att samtala kring när det gäller relationer.

Dramat är så skickligt skrivet. Att Nora hade fixat något som har med ekonomi att göra var banbrytande, kontroversiellt och stort i slutet av 1800-talet. Inte förrän 1920 räknade gifta kvinnor som myndiga och fick rätt att själva ta hand om sin ekonomi. Innan dess hade mannen rätt att bestämma över sin frus tillgångar. Den som har hand om ekonomin, har ofta makten.

I rollerna
Nora Julia Dufvenius
Torvald Erik Ehn
Krogstad Zardasht Rad
Doktor Rank Hannes Meidal
Fru Linde Thérèse Brunnander

Scenografi och kostym Jan Lundberg
Ljus Tobias Leira, Magnus Pettersson
Peruk och mask Eva Maria Holm

Foto: Roger Stenberg

Relaterade artiklar: Kulturnytt

Läs även andra bloggares åsikter om Dramatten, Ibsen, Ett dockhem, jämställdhet, äktenskapet, mansroll