Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

jämställdhet

Bokrecension: Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken – Adania Shibli

by

Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken
Författare: Adania Shibli
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188253361
Förlag: Tranan

Beröring

Att understryka att Adania Shibli är palestinier säger väl mer om det svenska litteraturutbudet än något annat. Nå, det är hur som helst fint att åtminstone en palestinsk författare lyfts upp och förts bortom muren. Två av hennes romaner finns nu översatta och utgivna på Tranan. Ni bör läsa dem. Jag tror inte det inverkar menligt på läsningen att de likt en novellsamling delar samma pärm. Stod de sida vid sida i bokhyllan skulle det ändå lett till ofrånkomlig jämförelse. Vi jämför, så är det med det.

Ibland använder jag öronproppar när jag ger mig ut i världen. Jag blir till ett huvväsen och allt utom ansiktet är fredat från det omslutande. Det är inte nödvändigtvis brölande pojkar och män eller själaförtärande bebisskrik som är övermäktigt. Ofta är det bara oljudsväggen som är för hård. Skummet- och vaxet tar udden av det skarpa och det blir nästan lite småtrevligt att vistas bland folk.

Beröring är om ljud. Den ”lilla flickan” har efter en sjukdom problem med hörseln och blir till följd av sin känslighet varse världen som ljud. ”Bara Gud var ljudlös”. 80-talet är ännu ungt och massakern i de två flyktinglägren i Shatila och Sabra bär vittne om det politiska läget. ”Palestina” är ett förbjudet ord. Familjen hon fötts in i är stor men två pojkars frånfälle har dragit sorg och vemod över hemmet. Flickan glider bort från bröder, systrar, mor och far. Hon passar inte in. Skolan är fientlig, klasskamraterna skoningslösa. Hon drar sig in under betraktandets huva. Hon ser rörelserna, men de låter sig inte fångas. Grodynglen går inte att urskilja och är en brun massa. Röken från en cigarett strilar genom fingrarna, molnen högt där ovan drar sig undan.

Det är inte bara språket som är subtilt – hela romanen är det. Den smyger sig fram till slutet som blir abrupt och realistiskt. Och ett sorgligt utdrag ur en kvinnofientlig verklighet.

Vi är alla lika fjärran från kärleken

Hur kan vi strypa oss själva med våra egna händer, göra oss själva illa, fastän vi inte önskar det alls?

Den ”lilla flickan” i Beröring är ensam och oförstådd, men i Vi är alla lika fjärran från kärleken har ensamheten en tydligare och mer påträngande karaktär. Som i den första romanen är grundtonen människors och framförallt kvinnors utsatthet. Vi kan nog alla känna igen oss i rädslan för att bli lämnade eller att våra känslor i brist på ömsesidighet skall förbli svävande i intet. Meningslöshetskänslan fyller tids nog det tomrum vi hellre skulle vilja se härbärgera kärleken eller åtminstone något som inte är nedbrytande.

Vi får ta del av en kvinnas hopplösa, tragiska och monologartade brevkorrespondens med en man hon inte känner. Det finns en önskan hos henne att leva i kärleken istället för framom eller bakom den. Hon vill inte att den skall vara enbart minnen eller blott potentiella, önskade och eftersträvansvärda tillstånd. Kvinnans förtvivlan stegras i takt med att det hela framstår som mer och mer ouppnåeligt. Smärtsam läsning.

Eller varför inte kvinnan som berättar för sin partner att ”kärleken tagit slut” och sedan får leva under ett våldtäktshot. Mannen kan inte ta ett nej och raseriet tar vid när han inser att han inte får diktera villkoren. Kvinnan förlänas inget lugn och lever i ständig rädsla. Hon flyttar, byter nummer men undkommer inte. Hon bryts sakta ned och börjar så småningom hata sig själv och framförallt sin fysiska kropp som är vad hotet riktas mot. Några enkla ord är vad som krävs för att bryta ned en hel människa.

Eller varför inte en psykologisk terror som ogiltigförklarar en hel kvinna och hennes upplevelser:

Han skrattade bara åt henne. Drev med henne. Hans skratt fick…tårarna och kvävningskänslorna att stockas i halsen. Det knöt sig i magen när han ännu en gång fått henne att upptäcka att hon inte förstod någonting. Hon hade blivit beroende av honom för att bekräfta riktigheten i sina känslor…Till slut hade hon inte bara fel åsikter utan ställde även fel frågor.

Att kvinnor lever vidare i relationer som är destruktiva kan ibland förklaras av en rädsla för att ett uppbrott skulle kunna leda till än värre konsekvenser.

Trots detta är det de avslutande kapitlen som klänger sig fast i mig av ingen annan anledning än att jag på ett personligt plan kan relatera. En kvinnas misströstan inför livet och vad det kan vara växer i känslan av att inte höra hemma. Självmordstanken blir en lisa för själen eftersom det åtminstone är ett val – om än ett tragiskt sådant.

Jag kan inte förneka att den enda plats jag känner mig bekväm på är en övergiven plats. Med allt som folk övergett.

Ibland är det enda umgänget man står ut med det döda och de döda. Mörkervana ögon skyr ljuset.

 

 

Bokrecension: Godnattsagor för rebelltjejer – helt underbar

by

Godnattsagor för rebelltjejer
Författare: Elena Favilli och Francesca Cavallo
Utgiven: 2017-08
Översättare: Hans-Jacob Nilsson och Åsa Jonason
Formgivare: Amelie Stenbeck-Ramel
ISBN: 9789171264282
Förlag: Max Ström

Hundra kvinnor som vågat ta sig fram i livet och världen: framstående matematiker, tyngdlyftare, frihetskämpar, racerförare – en del historiska och andra från nutiden. I en underbar illustrerad barnbok.
Boken är något alldeles extra och berättelsen om hur den kom till låter som en saga:
Elena Favilli och Francesca Cavallo satt vid köksbordet i Los Angeles och arbetade den dagen då de lanserade sin crowdfundingkampanj. Det var i maj 2016, och målet var att samla in 40.000 dollar för att kunna ge ut en samling berättelser om kvinnor som åstadkommit fantastiska saker.
Boken ”Godnattsagor för rebelltjejer” har gjort världssuccé, med en miljon sålda exemplar i mer än 40 länder.

Elena Favilli och Francesca Cavallo satt vid köksbordet i Los Angeles och arbetade i maj 2016 då de lanserade en crowdfunding-kampanj för att kunna göra boken. Deras mål var att samla in 40.000 dollar för att kunna ge ut en samling berättelser om kvinnor som åstadkommit fantastiska saker. De fick in 675.614 dollar genom sin kampanj på Kickstarter, över fem miljoner kronor. Och boken ”Godnattsagor för rebelltjejer” blev en succé.

På ett framträdande i stadsbiblioteket i Stockholm berättade Elena Favilli att de redan första dagen förstod att det skulle bli stort.
– Kampanjen fick fart omedelbart, det var uppenbart att det fanns ett stort sug efter de här berättelserna. Det var otroligt spännande, och vi firade konstant i en månad, berättade hon.

Den innehåller 100 korta berättelser om alla från tennisstjärnan Serena Williams till supermodellen Alek Wek, författaren Isabel Allende, piloten Amelia Earhart, underrättelseagenten Nancy Wake och Malala Yousafzai. Hittills har den getts ut i över 40 länder, och sålt i över en miljon exemplar.

– Det är boken jag önskar jag själv haft som barn, säger Elena Favilli när hon pratar inför skolklasser på Stadsbiblioteket.

I en intervju i Dagens Nyheter berättar hon att hon som liten läste klassikerna: ”Pinocchio”, ”Gullivers resor”, ”Djungelboken” och ”Skattkammarön”. Hon älskade äventyren.

– Inte förrän i vuxen ålder insåg jag att alla de här berättelserna hade manliga huvudpersoner. Det var en ganska skakande insikt. Ibland undrar jag om saker hade varit annorlunda om några av de där fantastiska äventyren hade haft flickor i stället för pojkar i den ledande rollen, säger hon till DN.

Dagens Nyheter berättar att en amerikansk studie som publicerades i Science 2017 visar att flickor redan vid sex års ålder uppfattar pojkar som mer troliga att vara ”väldigt, väldigt smarta”. Vid samma ålder börjar flickorna undvika aktiviteter som sägs vara för ”väldigt, väldigt smarta” barn.

Boken är hyllad av kritiker och många säger just att det är en bok de själva önskat att de hade när de var barn. Boken är framför allt riktad åt en yngre målgrupp. Varje kvinna presenteras på ett uppslag med en kortare text och en illustration. Illustrationerna är inspirerade av popkonst och både vackra och fyllda av detaljer som betraktaren som tar sig tid upptäcker. En helt underbar, fascinerande, vacker och framför allt inspirerande bok. Inspirerande på många sätt. För de barn, flickor och pojkar, som får den i sina händer, för vuxna som möter barn men också för de vuxna av en mängd olika skäl. Inspirerande att det går att förändra vad vi förmedlar till kommande generationer och inspirerande hur det går att få en mängd människor som stödjer ett projekt.

Filmrecension: Vad ska folk säga

by

Vad ska folk säga
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 mars 2018
Regi Iram Haq

“Vad ska folk säga” är en stark film som berör djupt om ett viktigt ämne. Filmen vann, mycket välförtjänst, filmpriset för Publikens val: Bästa Nordiska Film på Göteborg Filmfestival 2018.

Handlingen kretsar kring sextonåriga Nisha som bor i Oslo och verkligen lever ett dubbelliv, klämd mellan två kulturer. Hemma följer hon strikt familjens pakistanska traditioner, men med sina vänner lever hon ett vanligt modernt tonårsliv. Hon smiter ut på kvällar och nätter och festar med sina kompisar. En kväll klättrar hon och hennes pojkvän in genom fönstret till hennes rum. hennes pappa kommer på dem när de ligger och kramas i sängen.

Familjen ser det som en stor skandal och Nisha skickas till Pakistan för att lära sig deras kultur, lära sig att hålla på sin heder. Det blir en fruktansvärd kulturkrock för Nisha som aldrig varit i Pakistan.

Bild: Regissören Iram Haq

Nisha får lära sig att täcka sitt hår ordentligt, att sköta hushållssysslor och måste passa upp släkten.

Många unga människor lever splittrade mellan olika kulturer och värderingar. Det är viktigt att berätta om detta. För många som är uppväxta i vår sekulariserade västerländska individbaserade samhällsstruktur kan det vara svårt att förstå varför en ung tjej inte bara reser sig och ger sig iväg när hon inte får leva fritt som andra unga kvinnor. Det är inte så lätt att bara överge familj och släkt. En ung tjej som inte vill leva enligt hederns värderingar skulle bli helt utfryst, bli av med sin familj.

Jag uppskattar när film inte berättar allt övertydligt. Precis som Nisha är ett offer är också hennes föräldrar offer. Framför allt ser vi hur hennes pappa slits mellan den pakistanska omgivningens krav på hur de ska leva och sin kärlek till dottern.

Jag hoppas filmen får många att börja prata om dessa ungdomars situation.

Berättelsen är baserad på regissören Iram Haqs egna erfarenheter.

Jämställdhetsvecka på Pustervik

by

eli

Ursäkta! Vad spelas i högtalarna? En fråga om jämställdhet.

Vecka 12 går i jämställdhetens tecken när Pusterviksklubbarna Woody West och Instant väljer att lyfta fram frågan om den bristande jämställdheten i högtalarna. Mellan den 16 och 22 mars spelas uteslutande kvinnliga artister i playlisten, och samtliga DJ:s uppmanas att välja kvinnliga artister framför manliga.

– Det finns alltid kryphål där mansdominansen kan fortgå obemärkt. I min mening är musiken på klubbar och festivaler ett av dessa kryphål, och i detta fall pratar jag om ojämställdheten i högtalarna, inte bokningarna eller kvinnliga DJ:s (även om dessa är avgörande komponenter för att sluta cirkeln). Enligt min erfarenhet är traditionella pop-, rock- och indieklubbar de med sämst omdöme. The Smiths går alltid före Girls At Our Best! Och även om det går åt rätt håll, finns det mycket att göra. Det är inte ovanligt att det spelas 100% män, men motsatt förhållande känns otänkbart. Jag är medveten om att fler män spelar i band än kvinnor, men det är en massa kvinnor som går på klubb, så det borde ligga i allas intresse att skapa en mer jämställd miljö. Förändras dessa strukturer, är det möjligt att fler kvinnor startar band. En stilla fundering, skriver Daniel Andersson, som är en av initiativtagarna, i ett pressmeddelande.

Woody-Kim förtydligar: ”Det finns absolut ingen poäng med att framhålla manliga artister och upprätthålla genrebenämningar som gubbrock eller skäggindie (skällsord enligt mig, som ger en alldeles för snäv bild). I vårt tycke är Dolly Parton och Emmylou Harris några av countryns största, Lucinda Williams, Gillian Welch och First Aid Kit har gjort lika mycket som någon manlig motsvarighet för att föra traditionen vidare”.

På fredagen, den 20 mars, besöker Beatrice Eli och Min Stora Sorg fredagsklubben Instant. Det kommer även att bli ett DJ-maraton, där inbjudna gäster och olika Pusterviksprofiler får spela sina kvinnliga favoriter. 2015 är året då högtalarna upphör att vara mansdominerade.

Cockpit – sommarens roligaste biopremiär – och Jonas Karlsson lär få en Guldbaggenominering

by

Cockpit
Betyg 4
Regi Mårten Klingberg
Biopremiär 13 juli 2012

Jonas Karlsson spelar en man som klär ut sig till kvinna för att få ett jobb. Cockpit som släpps upp på biograferna den 13 juli är förmodligen sommarens roligaste film.

Livet lekte för Valle, han hade fru, barn, fint hus och en välbetalt jobb med status som pilot. I ett huj vände allt: han förlorade jobbet, frun stack och de måste lämna huset. Sonen som Valle älskar mer än allt annat får han dessutom bara träffa korta stunder. Damen på socialtjänsten som ska bestämma föräldrarna ska göra med vårdnaden är djupt skeptisk mot Valle eftersom han inte ens har egen lägenhet utan måste vara inneboende hos sin syster.

Den som är desperat kan gripa efter vilket halmstrå som helst. Vilket Valle gör. Silver Airlines är ett uselt lågprisflygbolag som bestämt sig för att få goodwill genom att anställa kvinnor som piloter. Flygbolaget har en ledig tjänst som pilot. Valle skulle fått jobbet – om det inte var så att flygbolaget bestämt sig för att rekrytera en kvinna.

Valle mutar sin syster med en helårsprenumeration på en morgontidning för att han ska få låna hennes identitet och som Maria söker han jobbet – och får jobbet.

Jonas Karlsson gör rollen så bra. Han ser ut som en kvinna, men en ganska manhaftig kvinna, vilket gör det hela mer trovärdigt. Han lär ha bantat ner sig fem kilo inför rollen. I pressmaterialet berättar Jonas Karlsson att gå ner dessa kilon inte var så svårt, han joggade lite längre sträckor bara. Det som var svårt var att undvika att Maria blev en tant.
– Det är lätt att hamna där i början, eftersom man får så många kvinnogrejer på köpet som tant. Men Maria ska ju vara en cool tjej, det var knepigt att få till det. Vi testade klänningar och med vissa kände vi bara Ja, snygg och tjejig, men inte tant, säger Jonas Karlsson.

Lika viktigt var att inte göra Valles Maria till en fjolla, för då fanns det risk att han skulle betraktas som en transvestit.

– Transor är ju ofta män som överdriver klichéer och det ville vi undvika, säger Mårten Klingberg, regissören.

Filmen bygger på att Jonas Karlsson hamnar helt rätt i rollen som man utklädd till kvinna och det gör filmen.

Genom hans ögon kan vi då se hur kvinnor behandlas i olika situationer. Det blir väldigt intressant och träffsäkert. Som Maria möter han olika personer som pilotkollegan Jens som raggar hänsynslöst. Ju mer Maria avvisar honom desto mer envis blir han. Jens ska till vilket pris som helst få henne i säng.

Filmen innehåller också en söt kärlekshistoria. Maria blir nära vän med pilotkollegan Cecilia, som blir förälskad i Valles kvinnliga jag. Det var inte direkt planerat och krånglar till det rejält när Valles mamma bjuder in Cecilia till sitt bröllop. Samma bröllop som Valle är inbjuden till.

Cockpit är en delvis en förvecklingskomedi med skärpa. Jag tror ingen kan hålla sig för skratt under filmens gång. En del är väl förutsägbart – men där finns också en del överraskande vändningar i filmen.

Jonas Karlsson lär få en Guldbaggenominering för sin roll som Valle/Maria. Filmen har flera andra bra skådespelare. Duktiga Marie Robertson som väl slog igenom för en bred svensk publik i rollen som hubot i tv-serien Äkta människor spelar pilotkollegan Cecilia. Ellen Jelinek gör Valles syster Maria och jag tror inte jag sett henne göra en dålig roll någonsin. Björn Gustafsson är riktigt bra som jobbiga Albin.

Att klippa in svenska kändisar som spelar sig själva blir ibland löjligt. Här fungerar det, eftersom situationen blivit så skruvad och så absurd att det är lite roligt att filmen driver med svenska kändisar som snusförnuftigt ska uttala sig, som Birger Schlaug, Hanna Fahl, Marianne Rundström, Fredrik Virtanen, Maria Abrahamsson, Gudrun Schyman och Måns Zelmerlöv med flera.

Cockpit är en komedi som utan att skriva några lösningar på näsan på publiken berättar något om samhället och kvinno- och mansrollerna idag. Med starka skådespelarinsatser och snyggt filmad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , .