Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

kvinnoförtryck

Filmrecension: As In Heaven – stark, mörk och berörande

by

As In Heaven
Betyg 4
Streamingpremiär ör digitalt köp 28 april 2022 och digitalhyra 9 maj

As In Heaven (danska originaltiteln: Du som er i himlen) är en skakande berättelse om hur kvinnor för hundra år sedan i Danmark (och givetvis också i Sverige) förtrycktes med stor hjälp av kvinnoförnedrande tolkning av religion. Filmen är stark, mörk och berörande och vann huvudpriset Dragon Award Best Nordic Film på Göteborgs filmfestival.

Huvudrollen i filmen, 14-åriga Lise, lever på danska landsbygden i slutet av 1800-talet. Hon är äldst i en syskonskara på sju barn och hennes mamma väntas vilken dag som helst föda ännu ett barn. Lise ska som den första i släkten och i familjen få flytta till en annan ort för att gå i en skola. Men det som skulle bli hennes sista dag på gården visar sig bli dramatisk och livsförändrande.

Mammans födslovärkar sätter igång och något är galet. Natten närmar sig och modern har hemska plågor. Lise skickas iväg tillsammans med alla sina småsyskon till farmoderns gård. Där för Lise som 14-åring tillsammans med en jämnårig kusin, Elsbet, ta hand om alla småsyskon: hålla dem lugna, få dem i säng och ordna mat. Det är väldigt hjärtskärande att se denna fattigdom och rättslöshet som barnen lever i. Ingen vuxen talar till dem och berättar, ingen lugnar dem i deras oro.

Mamman har haft en dröm som sagt att hon ska föda en pojke och sedan ska läkaren komma och då ska hon dö. Så när blodet forsar och de kvinnor som hjälper till vid födseln vill skicka bud efter läkaren säger hon nej. Drömmen sade ju att hon skulle dö om läkaren kommer.

Lise smyger iväg från huset där småbarnen sover för att i smyg se vad som händer med mamman. De måste hon göra utan att synas, förstås. Ångestfyllda tankar fyller Lise och hon ber till Gud att rädda mamman. Om Gud räddar mamman kan hon offra skolan. Lise är övertygad om att mamman är i fara på grund av att Gud straffar Lise för att hon tidigare under dagen i smyg hade lånat ett hårspänne av mamman. Denna hemska tyngd av skuld låser henne, precis som kvinnor under denna tid beskars på frihet av den tidens kyrka.

Berättelsen handlar om kvinnors situation under denna tid, hur förtryckta de var. Men den handlar lika mycket om barnens situation. Jag tror inte många idag skulle lämna barnen så övergivna vid en krissituation och framför allt skulle nog inte många lämna över ansvaret för sex småsyskon åt en 14-åring. Det gör ont i hjärtat av att se hur övergivna barnen var i en sådan tragisk situation och hur de fick hantera skamkänslor och skuld själva.

Fotomässigt är filmen oerhört spännande och välgjord med många magiska scener med känsla av drömmar och hur vårt undermedvetna färgar vår tillvaro. Anledningen till att filmen inte får ännu högre betyg är att vi som tittare redan efter tio minuter vet hur allt ska sluta. Jag sitter som på nålar och hoppas, men samtidigt vet jag vart allt bär hän. Filmen får ett stort plus att jag blir så berörd och engagerad. Det är dock ingen feelgoodfilm. Långt därifrån.

Thure Lindhardt spelar Lises elaka pappa Anders. Thure Lindhardt känner många igenom för säsong tre och fyra i tv-serien Bron där han spelar Sagas nya danska poliskollega Henrik. Henrik i Bron är inte den mest sympatiska karaktären som drogmissbrukande polis men efter att ha sett honom i flera roller med betydligare mer vidriga karaktärer är rollen i Bron nog hans mest sympatiska. I denna film för han än en gång en våldsbenägen sammanbiten man som man helst inte vill träffa i verkliga livet.

Filmen är Tea Lindeburgs debut som långfilmsregissör. Lindeburg har även skrivit manus, baserat på Marie Bregendahls berättelse En Dødsnat från 1912. Jag ser fram emot fler filmer i regi av Tea Lindeburg. Tea Lindeburg har tidigare skrivit manus till Netflix-thrillerserien Equinox från 2020, baserad på hennes DR-podcast Equinox 1985 som nominerades till Prix Italia 2017. Lindeburg har därutöver gjort en rad satirserier och barn/ungdomsserier och kortfilmer bland annat för DR och TV2.

Lite fakta om filmens framgångar:
As In Heaven fick världspremiär på filmfestivalen i Toronto förra året och tävlade därefter i San Sebastian, där den belönades med regipriset till Tea Lindeburg och priset för bästa huvudroll till Flora Ofelia Hofmann Lindahl. Hon blev tidigare under 2021 den yngsta mottagaren någonsin av en Robert-statyett i kategorin bästa kvinnliga huvudroll i en tv-serie, för sin insats i DRs dramaserie Vargen kommer som visats i SVT.

Bokrecension: Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken – Adania Shibli

by

Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken
Författare: Adania Shibli
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188253361
Förlag: Tranan

Beröring

Att understryka att Adania Shibli är palestinier säger väl mer om det svenska litteraturutbudet än något annat. Nå, det är hur som helst fint att åtminstone en palestinsk författare lyfts upp och förts bortom muren. Två av hennes romaner finns nu översatta och utgivna på Tranan. Ni bör läsa dem. Jag tror inte det inverkar menligt på läsningen att de likt en novellsamling delar samma pärm. Stod de sida vid sida i bokhyllan skulle det ändå lett till ofrånkomlig jämförelse. Vi jämför, så är det med det.

Ibland använder jag öronproppar när jag ger mig ut i världen. Jag blir till ett huvväsen och allt utom ansiktet är fredat från det omslutande. Det är inte nödvändigtvis brölande pojkar och män eller själaförtärande bebisskrik som är övermäktigt. Ofta är det bara oljudsväggen som är för hård. Skummet- och vaxet tar udden av det skarpa och det blir nästan lite småtrevligt att vistas bland folk.

Beröring är om ljud. Den ”lilla flickan” har efter en sjukdom problem med hörseln och blir till följd av sin känslighet varse världen som ljud. ”Bara Gud var ljudlös”. 80-talet är ännu ungt och massakern i de två flyktinglägren i Shatila och Sabra bär vittne om det politiska läget. ”Palestina” är ett förbjudet ord. Familjen hon fötts in i är stor men två pojkars frånfälle har dragit sorg och vemod över hemmet. Flickan glider bort från bröder, systrar, mor och far. Hon passar inte in. Skolan är fientlig, klasskamraterna skoningslösa. Hon drar sig in under betraktandets huva. Hon ser rörelserna, men de låter sig inte fångas. Grodynglen går inte att urskilja och är en brun massa. Röken från en cigarett strilar genom fingrarna, molnen högt där ovan drar sig undan.

Det är inte bara språket som är subtilt – hela romanen är det. Den smyger sig fram till slutet som blir abrupt och realistiskt. Och ett sorgligt utdrag ur en kvinnofientlig verklighet.

Vi är alla lika fjärran från kärleken

Hur kan vi strypa oss själva med våra egna händer, göra oss själva illa, fastän vi inte önskar det alls?

Den ”lilla flickan” i Beröring är ensam och oförstådd, men i Vi är alla lika fjärran från kärleken har ensamheten en tydligare och mer påträngande karaktär. Som i den första romanen är grundtonen människors och framförallt kvinnors utsatthet. Vi kan nog alla känna igen oss i rädslan för att bli lämnade eller att våra känslor i brist på ömsesidighet skall förbli svävande i intet. Meningslöshetskänslan fyller tids nog det tomrum vi hellre skulle vilja se härbärgera kärleken eller åtminstone något som inte är nedbrytande.

Vi får ta del av en kvinnas hopplösa, tragiska och monologartade brevkorrespondens med en man hon inte känner. Det finns en önskan hos henne att leva i kärleken istället för framom eller bakom den. Hon vill inte att den skall vara enbart minnen eller blott potentiella, önskade och eftersträvansvärda tillstånd. Kvinnans förtvivlan stegras i takt med att det hela framstår som mer och mer ouppnåeligt. Smärtsam läsning.

Eller varför inte kvinnan som berättar för sin partner att ”kärleken tagit slut” och sedan får leva under ett våldtäktshot. Mannen kan inte ta ett nej och raseriet tar vid när han inser att han inte får diktera villkoren. Kvinnan förlänas inget lugn och lever i ständig rädsla. Hon flyttar, byter nummer men undkommer inte. Hon bryts sakta ned och börjar så småningom hata sig själv och framförallt sin fysiska kropp som är vad hotet riktas mot. Några enkla ord är vad som krävs för att bryta ned en hel människa.

Eller varför inte en psykologisk terror som ogiltigförklarar en hel kvinna och hennes upplevelser:

Han skrattade bara åt henne. Drev med henne. Hans skratt fick…tårarna och kvävningskänslorna att stockas i halsen. Det knöt sig i magen när han ännu en gång fått henne att upptäcka att hon inte förstod någonting. Hon hade blivit beroende av honom för att bekräfta riktigheten i sina känslor…Till slut hade hon inte bara fel åsikter utan ställde även fel frågor.

Att kvinnor lever vidare i relationer som är destruktiva kan ibland förklaras av en rädsla för att ett uppbrott skulle kunna leda till än värre konsekvenser.

Trots detta är det de avslutande kapitlen som klänger sig fast i mig av ingen annan anledning än att jag på ett personligt plan kan relatera. En kvinnas misströstan inför livet och vad det kan vara växer i känslan av att inte höra hemma. Självmordstanken blir en lisa för själen eftersom det åtminstone är ett val – om än ett tragiskt sådant.

Jag kan inte förneka att den enda plats jag känner mig bekväm på är en övergiven plats. Med allt som folk övergett.

Ibland är det enda umgänget man står ut med det döda och de döda. Mörkervana ögon skyr ljuset.

 

 

Filmrecension: Burka Songs 2.0 – totalt ensidig och tjatig

by

Burka Songs 2.0
Betyg 1
Visas på Drakenfilm

En dokumentärfilm som hyllar det muslimska påbudet att kvinnor ska dölja sig i burka. Det hemska är att filmen är så totalt ensidig. Burkan lyfts fram som en frihetssymbol av filmskaparen Hanna Högstedt.

Inom islam förväntas kvinnor dölja sig. Reglerna är olika stränga i olika muslimska länder. I Iran grips kvinnor av polis om de inte täcker sitt hår. Men enligt den här Hanna Högstedt finns det inget kvinnoförtryck bakom påbudet om burka utan det är rasistiskt att vilja ge kvinnor valet att slippa burka.

Rasism är väl att göra skillnad på människor? Att göra skillnad på mäns och kvinnors situation är väl rasism?

Människor som hyllar burka brukar säga att i Sverige måste kvinnor bära sexiga kläder och då är det en frihet för muslimska kvinnor att slippa delta i det sexistiska spelet och få kliva in i en burka. Hmm. Det är inte så att kvinnor som inte klär sig sexigt grips av polis i Sverige. Det finns ingen svensk lag som säger att kvinnor måste bära sexiga kläder.

Jag undrar hur människor som är transpersoner upplever att leva i länder där kvinnor måste klä sig på ett sätt och män ett annat. Där finns inget utrymme för män att få klä sig kvinnligt och inget utrymme för kvinnor att få klä sig i mäns kläder.

Filmen nonchalerar totalt utgångspunkten till varför burka finns. Det gör filmen till den mest ensidiga propagandafilmen jag sett på länge.

Upplägget för filmen var från början att Hanna Högstedt skulle ställa sig i Paris iklädd burka och sjunga den franska nationalsången – och då var hennes tanke att hon skulle bli gripen av polis. Det ville hon filma. Det var alltså ursprungligen en plan att medvetet bryta mot fransk lag. Det fungerade inte. Hon blir inte gripen och hon kände själv att det blev lite löjligt när hon som vit lesbisk kvinna och icke-muslim klädde sig i burka. Filmen blev istället en diskussion om rasism. Det hade kunnat fungera om filmen inte varit så extremt ensidig.

Dokumentärfilmaren och alla som får uttala sig i filmen får om och om igen hävda att det är rasistiskt att inte vilja att kvinnor ska bära burka. Det är som i Orwells framtidsdystopi där ord används tvärtemot vad de betyder. Att kvinnor inte får visa sitt ansikte är väl uppenbart rasistiskt? Att göra skillnad mellan män och kvinnor är ett tydligt uppdelande av vi och dom. Att kvinnor inte ska ha samma liv och samma rättigheter som män.

Det är lätt att sitta i Sverige och slå sig för bröstet och säga att den franska staten är rasistisk. Men Frankrike har utsatts för många fler hemska terrordåd än Sverige. Kanske lite ödmjukhet från svenska besserwissrar skulle vara på sin plats. Men inget sådant finns i den här filmen. Alla som är skeptiska till att kvinnor ska behöva dölja sig är rasister. Enligt Burka Songs 2.0.

Att en film har ett tema som jag inte håller med om gör inte filmen dålig per definition. Det finns många bra filmskapare som har andra tankar om livet än jag. Men den här filmen är en dokumentärfilm som är så tendentiös att hälften hade varit nog. Alla som är kritiska till islams indelning av män och kvinnor stämplas som rasister. Det är aldrig spännande att se filmen, bara samma sak som upprepas, ingen fördjupad diskussion.

Islam är ingen liten minoritet i världen. Det är en gigantisk världsreligion, världens näst-största med flera extremt rika länder som Saudiarabien, Oman och Iran. Det är ingen liten svag utsatt grupp det handlar om utan den stor del av världen med stort inflytande.

Liksom det har funnits kvinnoförtryck inom kristendom – och för den delen finns i en del kristna sammanhang fortfarande – det är ingen ursäkt för den skillnad som görs mellan mäns och kvinnors situation i många muslimska sammanhang (inte alla, givetvis). ”Att grannen slog sin sin fru ger inte mig rätt att slå min fru.”

Kvinnor måste ha rätt att välja burka, hävdar en del. Men se då på hur kravet på burka (eller annan täckande klädsel för kvinnor) kom. Det var inte kvinnor som lyfte fram ett förslag om att de ville klä sig så. Det var män som bestämde det. Hur fritt väljer de små flickor som springer runt i täckande klädsel i den muslimska skolan nära mitt boende? Inga sådana frågor fick ställas i filmen. Den gav inget nytt perspektiv, inget överraskade.