Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

kvinnoförtryck

Bokrecension: Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken – Adania Shibli

by

Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken
Författare: Adania Shibli
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188253361
Förlag: Tranan

Beröring

Att understryka att Adania Shibli är palestinier säger väl mer om det svenska litteraturutbudet än något annat. Nå, det är hur som helst fint att åtminstone en palestinsk författare lyfts upp och förts bortom muren. Två av hennes romaner finns nu översatta och utgivna på Tranan. Ni bör läsa dem. Jag tror inte det inverkar menligt på läsningen att de likt en novellsamling delar samma pärm. Stod de sida vid sida i bokhyllan skulle det ändå lett till ofrånkomlig jämförelse. Vi jämför, så är det med det.

Ibland använder jag öronproppar när jag ger mig ut i världen. Jag blir till ett huvväsen och allt utom ansiktet är fredat från det omslutande. Det är inte nödvändigtvis brölande pojkar och män eller själaförtärande bebisskrik som är övermäktigt. Ofta är det bara oljudsväggen som är för hård. Skummet- och vaxet tar udden av det skarpa och det blir nästan lite småtrevligt att vistas bland folk.

Beröring är om ljud. Den ”lilla flickan” har efter en sjukdom problem med hörseln och blir till följd av sin känslighet varse världen som ljud. ”Bara Gud var ljudlös”. 80-talet är ännu ungt och massakern i de två flyktinglägren i Shatila och Sabra bär vittne om det politiska läget. ”Palestina” är ett förbjudet ord. Familjen hon fötts in i är stor men två pojkars frånfälle har dragit sorg och vemod över hemmet. Flickan glider bort från bröder, systrar, mor och far. Hon passar inte in. Skolan är fientlig, klasskamraterna skoningslösa. Hon drar sig in under betraktandets huva. Hon ser rörelserna, men de låter sig inte fångas. Grodynglen går inte att urskilja och är en brun massa. Röken från en cigarett strilar genom fingrarna, molnen högt där ovan drar sig undan.

Det är inte bara språket som är subtilt – hela romanen är det. Den smyger sig fram till slutet som blir abrupt och realistiskt. Och ett sorgligt utdrag ur en kvinnofientlig verklighet.

Vi är alla lika fjärran från kärleken

Hur kan vi strypa oss själva med våra egna händer, göra oss själva illa, fastän vi inte önskar det alls?

Den ”lilla flickan” i Beröring är ensam och oförstådd, men i Vi är alla lika fjärran från kärleken har ensamheten en tydligare och mer påträngande karaktär. Som i den första romanen är grundtonen människors och framförallt kvinnors utsatthet. Vi kan nog alla känna igen oss i rädslan för att bli lämnade eller att våra känslor i brist på ömsesidighet skall förbli svävande i intet. Meningslöshetskänslan fyller tids nog det tomrum vi hellre skulle vilja se härbärgera kärleken eller åtminstone något som inte är nedbrytande.

Vi får ta del av en kvinnas hopplösa, tragiska och monologartade brevkorrespondens med en man hon inte känner. Det finns en önskan hos henne att leva i kärleken istället för framom eller bakom den. Hon vill inte att den skall vara enbart minnen eller blott potentiella, önskade och eftersträvansvärda tillstånd. Kvinnans förtvivlan stegras i takt med att det hela framstår som mer och mer ouppnåeligt. Smärtsam läsning.

Eller varför inte kvinnan som berättar för sin partner att ”kärleken tagit slut” och sedan får leva under ett våldtäktshot. Mannen kan inte ta ett nej och raseriet tar vid när han inser att han inte får diktera villkoren. Kvinnan förlänas inget lugn och lever i ständig rädsla. Hon flyttar, byter nummer men undkommer inte. Hon bryts sakta ned och börjar så småningom hata sig själv och framförallt sin fysiska kropp som är vad hotet riktas mot. Några enkla ord är vad som krävs för att bryta ned en hel människa.

Eller varför inte en psykologisk terror som ogiltigförklarar en hel kvinna och hennes upplevelser:

Han skrattade bara åt henne. Drev med henne. Hans skratt fick…tårarna och kvävningskänslorna att stockas i halsen. Det knöt sig i magen när han ännu en gång fått henne att upptäcka att hon inte förstod någonting. Hon hade blivit beroende av honom för att bekräfta riktigheten i sina känslor…Till slut hade hon inte bara fel åsikter utan ställde även fel frågor.

Att kvinnor lever vidare i relationer som är destruktiva kan ibland förklaras av en rädsla för att ett uppbrott skulle kunna leda till än värre konsekvenser.

Trots detta är det de avslutande kapitlen som klänger sig fast i mig av ingen annan anledning än att jag på ett personligt plan kan relatera. En kvinnas misströstan inför livet och vad det kan vara växer i känslan av att inte höra hemma. Självmordstanken blir en lisa för själen eftersom det åtminstone är ett val – om än ett tragiskt sådant.

Jag kan inte förneka att den enda plats jag känner mig bekväm på är en övergiven plats. Med allt som folk övergett.

Ibland är det enda umgänget man står ut med det döda och de döda. Mörkervana ögon skyr ljuset.

 

 

Filmrecension: Burka Songs 2.0 – totalt ensidig och tjatig

by

Burka Songs 2.0
Betyg 1
Visas på Drakenfilm

En dokumentärfilm som hyllar det muslimska påbudet att kvinnor ska dölja sig i burka. Det hemska är att filmen är så totalt ensidig. Burkan lyfts fram som en frihetssymbol av filmskaparen Hanna Högstedt.

Inom islam förväntas kvinnor dölja sig. Reglerna är olika stränga i olika muslimska länder. I Iran grips kvinnor av polis om de inte täcker sitt hår. Men enligt den här Hanna Högstedt finns det inget kvinnoförtryck bakom påbudet om burka utan det är rasistiskt att vilja ge kvinnor valet att slippa burka.

Rasism är väl att göra skillnad på människor? Att göra skillnad på mäns och kvinnors situation är väl rasism?

Människor som hyllar burka brukar säga att i Sverige måste kvinnor bära sexiga kläder och då är det en frihet för muslimska kvinnor att slippa delta i det sexistiska spelet och få kliva in i en burka. Hmm. Det är inte så att kvinnor som inte klär sig sexigt grips av polis i Sverige. Det finns ingen svensk lag som säger att kvinnor måste bära sexiga kläder.

Jag undrar hur människor som är transpersoner upplever att leva i länder där kvinnor måste klä sig på ett sätt och män ett annat. Där finns inget utrymme för män att få klä sig kvinnligt och inget utrymme för kvinnor att få klä sig i mäns kläder.

Filmen nonchalerar totalt utgångspunkten till varför burka finns. Det gör filmen till den mest ensidiga propagandafilmen jag sett på länge.

Upplägget för filmen var från början att Hanna Högstedt skulle ställa sig i Paris iklädd burka och sjunga den franska nationalsången – och då var hennes tanke att hon skulle bli gripen av polis. Det ville hon filma. Det var alltså ursprungligen en plan att medvetet bryta mot fransk lag. Det fungerade inte. Hon blir inte gripen och hon kände själv att det blev lite löjligt när hon som vit lesbisk kvinna och icke-muslim klädde sig i burka. Filmen blev istället en diskussion om rasism. Det hade kunnat fungera om filmen inte varit så extremt ensidig.

Dokumentärfilmaren och alla som får uttala sig i filmen får om och om igen hävda att det är rasistiskt att inte vilja att kvinnor ska bära burka. Det är som i Orwells framtidsdystopi där ord används tvärtemot vad de betyder. Att kvinnor inte får visa sitt ansikte är väl uppenbart rasistiskt? Att göra skillnad mellan män och kvinnor är ett tydligt uppdelande av vi och dom. Att kvinnor inte ska ha samma liv och samma rättigheter som män.

Det är lätt att sitta i Sverige och slå sig för bröstet och säga att den franska staten är rasistisk. Men Frankrike har utsatts för många fler hemska terrordåd än Sverige. Kanske lite ödmjukhet från svenska besserwissrar skulle vara på sin plats. Men inget sådant finns i den här filmen. Alla som är skeptiska till att kvinnor ska behöva dölja sig är rasister. Enligt Burka Songs 2.0.

Att en film har ett tema som jag inte håller med om gör inte filmen dålig per definition. Det finns många bra filmskapare som har andra tankar om livet än jag. Men den här filmen är en dokumentärfilm som är så tendentiös att hälften hade varit nog. Alla som är kritiska till islams indelning av män och kvinnor stämplas som rasister. Det är aldrig spännande att se filmen, bara samma sak som upprepas, ingen fördjupad diskussion.

Islam är ingen liten minoritet i världen. Det är en gigantisk världsreligion, världens näst-största med flera extremt rika länder som Saudiarabien, Oman och Iran. Det är ingen liten svag utsatt grupp det handlar om utan den stor del av världen med stort inflytande.

Liksom det har funnits kvinnoförtryck inom kristendom – och för den delen finns i en del kristna sammanhang fortfarande – det är ingen ursäkt för den skillnad som görs mellan mäns och kvinnors situation i många muslimska sammanhang (inte alla, givetvis). “Att grannen slog sin sin fru ger inte mig rätt att slå min fru.”

Kvinnor måste ha rätt att välja burka, hävdar en del. Men se då på hur kravet på burka (eller annan täckande klädsel för kvinnor) kom. Det var inte kvinnor som lyfte fram ett förslag om att de ville klä sig så. Det var män som bestämde det. Hur fritt väljer de små flickor som springer runt i täckande klädsel i den muslimska skolan nära mitt boende? Inga sådana frågor fick ställas i filmen. Den gav inget nytt perspektiv, inget överraskade.