Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken
Författare: Adania Shibli
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188253361
Förlag: Tranan
Beröring
Att understryka att Adania Shibli är palestinier säger väl mer om det svenska litteraturutbudet än något annat. Nå, det är hur som helst fint att åtminstone en palestinsk författare lyfts upp och förts bortom muren. Två av hennes romaner finns nu översatta och utgivna på Tranan. Ni bör läsa dem. Jag tror inte det inverkar menligt på läsningen att de likt en novellsamling delar samma pärm. Stod de sida vid sida i bokhyllan skulle det ändå lett till ofrånkomlig jämförelse. Vi jämför, så är det med det.
Ibland använder jag öronproppar när jag ger mig ut i världen. Jag blir till ett huvväsen och allt utom ansiktet är fredat från det omslutande. Det är inte nödvändigtvis brölande pojkar och män eller själaförtärande bebisskrik som är övermäktigt. Ofta är det bara oljudsväggen som är för hård. Skummet- och vaxet tar udden av det skarpa och det blir nästan lite småtrevligt att vistas bland folk.
Beröring är om ljud. Den ”lilla flickan” har efter en sjukdom problem med hörseln och blir till följd av sin känslighet varse världen som ljud. ”Bara Gud var ljudlös”. 80-talet är ännu ungt och massakern i de två flyktinglägren i Shatila och Sabra bär vittne om det politiska läget. ”Palestina” är ett förbjudet ord. Familjen hon fötts in i är stor men två pojkars frånfälle har dragit sorg och vemod över hemmet. Flickan glider bort från bröder, systrar, mor och far. Hon passar inte in. Skolan är fientlig, klasskamraterna skoningslösa. Hon drar sig in under betraktandets huva. Hon ser rörelserna, men de låter sig inte fångas. Grodynglen går inte att urskilja och är en brun massa. Röken från en cigarett strilar genom fingrarna, molnen högt där ovan drar sig undan.
Det är inte bara språket som är subtilt – hela romanen är det. Den smyger sig fram till slutet som blir abrupt och realistiskt. Och ett sorgligt utdrag ur en kvinnofientlig verklighet.
Vi är alla lika fjärran från kärleken
Hur kan vi strypa oss själva med våra egna händer, göra oss själva illa, fastän vi inte önskar det alls?
Den ”lilla flickan” i Beröring är ensam och oförstådd, men i Vi är alla lika fjärran från kärleken har ensamheten en tydligare och mer påträngande karaktär. Som i den första romanen är grundtonen människors och framförallt kvinnors utsatthet. Vi kan nog alla känna igen oss i rädslan för att bli lämnade eller att våra känslor i brist på ömsesidighet skall förbli svävande i intet. Meningslöshetskänslan fyller tids nog det tomrum vi hellre skulle vilja se härbärgera kärleken eller åtminstone något som inte är nedbrytande.
Vi får ta del av en kvinnas hopplösa, tragiska och monologartade brevkorrespondens med en man hon inte känner. Det finns en önskan hos henne att leva i kärleken istället för framom eller bakom den. Hon vill inte att den skall vara enbart minnen eller blott potentiella, önskade och eftersträvansvärda tillstånd. Kvinnans förtvivlan stegras i takt med att det hela framstår som mer och mer ouppnåeligt. Smärtsam läsning.
Eller varför inte kvinnan som berättar för sin partner att ”kärleken tagit slut” och sedan får leva under ett våldtäktshot. Mannen kan inte ta ett nej och raseriet tar vid när han inser att han inte får diktera villkoren. Kvinnan förlänas inget lugn och lever i ständig rädsla. Hon flyttar, byter nummer men undkommer inte. Hon bryts sakta ned och börjar så småningom hata sig själv och framförallt sin fysiska kropp som är vad hotet riktas mot. Några enkla ord är vad som krävs för att bryta ned en hel människa.
Eller varför inte en psykologisk terror som ogiltigförklarar en hel kvinna och hennes upplevelser:
Han skrattade bara åt henne. Drev med henne. Hans skratt fick…tårarna och kvävningskänslorna att stockas i halsen. Det knöt sig i magen när han ännu en gång fått henne att upptäcka att hon inte förstod någonting. Hon hade blivit beroende av honom för att bekräfta riktigheten i sina känslor…Till slut hade hon inte bara fel åsikter utan ställde även fel frågor.
Att kvinnor lever vidare i relationer som är destruktiva kan ibland förklaras av en rädsla för att ett uppbrott skulle kunna leda till än värre konsekvenser.
Trots detta är det de avslutande kapitlen som klänger sig fast i mig av ingen annan anledning än att jag på ett personligt plan kan relatera. En kvinnas misströstan inför livet och vad det kan vara växer i känslan av att inte höra hemma. Självmordstanken blir en lisa för själen eftersom det åtminstone är ett val – om än ett tragiskt sådant.
Jag kan inte förneka att den enda plats jag känner mig bekväm på är en övergiven plats. Med allt som folk övergett.
Ibland är det enda umgänget man står ut med det döda och de döda. Mörkervana ögon skyr ljuset.