Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skönlitteratur

Bokrecension: Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg – mörk, mörk, mörk

by Leave a Comment

Kärlekens Antarktis
Författare: Sara Stridsberg
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789100177140
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.

Kärlekens Antarktis är en av de mest berörande romanerna som getts under i Sverige under 2018. Många hade väntat sig att Sara Stridsberg skulle bli Augustpris-nominerad för den. Det var dock ett konstigt år när det gäller nomineringar till Augustpriset. Det var flera av de stora författarna som gett ut fantastiska romaner under året och som förbigicks av Augustpris-juryn.

Foto: Irmelie Krekin
Kärlekens Antarktis är en slags spegelvänd deckarhistoria. Deckare är fel ord, jag vet. Roman om ett brott är väl mer träffande. Vi får höra berättelsen om en ung kvinna som styckmördas. Hon är mördad, styckad, redan i första raden i romanen.

Det är en hemsk berättelse. Den går inte att värja sig emot. Och jag måste tvinga mig att läsa vidare. Inte för att det är dåligt skrivet. Tvärtom. Sara Stridsberg behärskar ett mästerligt språk. Det är bilderna, berättelserna, exaktheten, detaljerna kring detta hemska öde. Det är en grym berättelse, mörkt, utan hopp och så kärlekslöst och så ensamt och så helt förfärligt.

Jag blir ledsen, sorgsen, ångestfylld av denna övergivna unga kvinna. Hon hade två barn. Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan.

Vi får följa allt genom den dödas ögon, den döda som far genom luften och ser allt. Hon irrar genom både de dödas värld och de levandes värld.

På förlagets hemsida står det om romanen:
Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret.

Romanen är mästerligt skriven. Utan tvekan. Och det finns väl absolut skäl att höra en berättelse från den skändande, styck-mördade, utsatta, övergivna unga kvinnas synvinkel. Jag blir bara alltför berörd och vet inte riktigt varför jag läser den. Jag märken bland andra recensioner att många är djupt imponerade.

Expressens recension: I Sara Stridsbergs nya roman förs talan av en styckmördad och skändad kvinna.
Annina Rabe läser en störande vacker bok.

Ingrid Elam, svt:
Livet är som det är, barn tar det för givet även när föräldrar saknar begåvning för föräldraskap, även om de försvinner eller försummar. Återstår att se och höra, använda sina sinnen och navigera i tillvarons mörka vatten. Kärlekens Antarktis är Stridsbergs hittills starkaste och mörkaste roman, här finns ingen romantisering av utanförskapet som någon gång har skymtat i hennes tidigare romaner. Här är allt intensiv närvaro och nerv, ända in i döden.

Lyrikrecension: Skalornas förråd av Ulf Eriksson – vardagen möter det högstämda

by Leave a Comment

Skalornas förråd
Författare: Ulf Eriksson
Utgiven: 2018-02
ISBN: 9789100171261
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 140

En vardagsvandring som rör sig med små steg men samtidigt med stora steg mellan att sätta på te-vatten och släppa in de existentiella frågorna. Ulf Eriksson lyrik i Skalornas förråd rör sig i storstadens miljöer, speglad i nutiden och samtidigt de eviga frågorna. Hans första lyriksamling på sju år har nominerats till Augustpriset i år, 2018, i kategorin skönlitteratur

Foto: Sofia Runarsdotter
Efter sju år är Ulf Eriksson tillbaka med en ny diktsamling, Skalornas förråd.

Diktsamlingen beskrivs att förlaget: Enkelt, osökt och med liksom utspridd uppmärksamhet rör sig poeten genom mestadels urbana miljöer där samtidens paradoxer och spegelsalar gäckar eller bjuder motstånd.

Det vardagliga, urbana och till och med namngivna pendeltågsstationer som Karlberg möter oväntade metaforer som bakgrundsknaster av fästingar som dog och månljus utkavlat till skriksnö. och i varje stjärntyst lystring en slägga mot hjärn-städer: här! här! här!

Jag sugs in i en del av dikterna, med dessa spännande möten mellan alldagliga ting och de stora frågorna. Att öppna en vattenkran i köket är att få kontakt med det väldiga mörker som lagras uppe i vattentornen. Diktsamlingen har fått titeln “Skalornas förråd” och skalor är ett nyckelord för dikterna. Ulf Eriksson strör skalförskjutningar omkring sig i denna vardagliga resa ut i det existentiella. Det är en dynamik mellan tid och rum, mellan det vi ser omkring oss dagligen och evigheten och det metafysiska.

Dock har jag märkt att samlingen dikter inte talar till alla. En recensent sammanfattar det som att Ulf Erikssons poesi pendlar mellan stilla klarhet och högstämt dunkel ( Ann Lingebrandt i Sydsvenskan. Jens Liljestrand i Expressen däremot sågar samlingen helt. Han skriver: Ulf Eriksson skriver en poesi som påminner om forna tiders idylldiktning och han utnämner Skalornas förråd till den tråkigaste diktsamling han läst.

Fakta om Ulf Eriksson:

Ulf Eriksson är född 1958 i Stockholm. Sedan debuten 1982 med diktsamlingen Varelser av gräs har han utgivit verk i genrerna lyrik, roman- och novellprosa samt essäistik och kritik. Han är kritiker i Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet där han specialiserat sig på spanskspråkig litteratur. Inom detta språkområde är han också verksam som översättare, senast av den omtalade romanen Guldsmedens hemlighet av Elia Barceló och den spanske poeten Antonio Gamonedas diktsamling Förlusterna glöder. Ulf Eriksson är också handledare vid Göteborgs universitets författarutbildning Litterär gestaltning, och leder det omtalade internordiska essä- och kritikseminariet Fria Seminariet i Litterär kritik, se www.kritikerseminariet.nu

Ulf Erikssons författargärning har belönats med bland andra följande utmärkelser: på åttio- och nittiotalen bland annat Stig Carlssonpriset för lyrik; De Nios pris; Svenska PEN:s Bernspris och Obstfelderpriset (i Norge), Doblougska priset (fr Svenska Akademien). På senare tid Göteborgs-Postens Litteraturpris (2002); Gerhard Bonniers lyrikpris (2003), Svenska Akademiens pris till Signe Ekblad-Eldhs minne (2005), Lubbe Nordström-priset (2005), samt De nios pris (2006).

Bokrecension: Slaget om Troja av Theodor Kallifatides – borde varit Augustprisnominerad

by 1 Comment

Slaget om Troja
Författare:Theodor Kallifatides
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789100173715
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 200

Att det här mästerverket inte blev Augustpris-nominerat i år är, faktiskt, en skandal. Theodor Kallifatides roman väver samman Homeros berättelse ur Iliaden om belägringen av Troja med några människor i en liten grekisk by som var ockuperad av Nazi-Tyskland under andra världskrigets sista år.

När bomberna viner tar byns skolfröken undan barnen och berättar för dem om när Hektor och de andra trojanerna försvarade sin stad mot Agamemnon, Akilles och Menelaos som ville inta staden och hämnas att Menelaos hustru, den vackra Helena, rymt till Troja med sin älskare Paris. Striderna är blodiga och den som inte hatar krig efter att ha hört denna berättelse har ett hjärta av sten.

Kallifatides skriver så skickligt. Språket flyter fram, bubblar fram, utan hinder av pretentiösa tillkrånglade ordvändningar. När något flyter på så, till synes utan ansträngning: då kan vi vara säkra på att det ligger en mästare bakom. Det är som när en skicklig höjdhoppare flyger över ribban – det är som om han eller hon gör det utan ansträngning. Då ligger det mycket träning och skicklighet bakom.

Låt dig dock inte luras av att berättelsen flyter på enkelt och okomplicerat. Den har en djup, på flera niåver. Det är mycket som sägs mellan raderna. En stark skildring, av många, är när en tysk officer blir dödad av tre motståndskämpar varav en kunde fly. För att tvinga den grekiska befolkningen att ange vem den motståndskämpe är som flydde ska de tyska ockupanterna döda tre slumpvis utvalda män av grekerna varje dag tills motståndskämpen fångats in. Så grymt är krig, trots att de inblandade grekerna och tyskarna lever så nära varandra i vardagen.

Den grekiska byns invånare tvingas leva så nära inpå de tyska soldaterna. Borgmästaren sitter till och med på samma cafe som tyskarnas chef. Så kan vardagen fortgå trots att dessa människor är i krig med varandra.

Romanen är, precis som Homeros Iliaden, en skildring av krigets och dödandets vansinne men den handlar också om kärlek och passion och om patriarkatet. Det patriarkala samhällssystemet bär ansvar för krig och strider. Den sköna Helena var gift med Menelaos med blev förälskad i Paris. Ett helt folk, akajerna, kunde gå i krig för mannens rätt att äga sin hustru.

Berättarjaget i romanen är en tonårspojke, snart sexton år, som observerar vad som händer och reflekterar. Varje dag går han till skolan tillsammans med Dimitra, den flicka han känt sedan barnsben och som omgivningen förväntar sig att han ska gifta sig med. Men nu har han blivit förälskad i skolfröken. Han förstår att den kärleken en omöjlig och han förstår och ser att skolfröken också är förälskad men inte i honom och i något ännu mer förbjudet. Romanen har så mycket som inte sägs rent ut men som berättas på ett enastående sätt mellan raderna.

Romanen har ytterligare minst ett spår, som handlar om författande, om poesi och litteratur – hur viktiga dessa är, hur de kan få oss att överleva under de mest vidriga former.

Denna roman är bara på 200 sidor men oj vad mycket den rymmer. Den borde blivit årets Augustpris-vinnare.

Fakta om författaren:
Theodor Kallifatides föddes i Grekland 1938 och flyttade till Sverige 1964. Efter diverse arbeten blev han lärare i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet mellan 1969 och 1972. Därefter var han chefredaktör för Bonniers Litterära Magasin fram till 1976. Sedan dess har han vid sidan av sitt författarskap medarbetat i tidningar och tidskrifter samt översatt författare som August Strindberg, Ingmar Bergman och Lars Norén till grekiska och Giannis Ritsos och Mikis Theodorakis till svenska. Sina egna böcker har han skrivit om på grekiska.

Han har utgivit ett trettiotal skönlitterära verk. Flertalet av dem är översatta till främmande språk, bland annat engelska, franska och tyska.
Genom åren har Theodor Kallifatides tilldelats ett stort antal priser, bland annat Stora romanpriset 1982, Carl Eldh-priset 1987, Stockholm stads hedersstipendium 1988, Karin Boye-priset 2000, Stina Aronssons pris 2002 och Signe Ekblad-Eldhs pris 2008.

Bokrecension: Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken – Adania Shibli

by Leave a Comment

Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken
Författare: Adania Shibli
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188253361
Förlag: Tranan

Beröring

Att understryka att Adania Shibli är palestinier säger väl mer om det svenska litteraturutbudet än något annat. Nå, det är hur som helst fint att åtminstone en palestinsk författare lyfts upp och förts bortom muren. Två av hennes romaner finns nu översatta och utgivna på Tranan. Ni bör läsa dem. Jag tror inte det inverkar menligt på läsningen att de likt en novellsamling delar samma pärm. Stod de sida vid sida i bokhyllan skulle det ändå lett till ofrånkomlig jämförelse. Vi jämför, så är det med det.

Ibland använder jag öronproppar när jag ger mig ut i världen. Jag blir till ett huvväsen och allt utom ansiktet är fredat från det omslutande. Det är inte nödvändigtvis brölande pojkar och män eller själaförtärande bebisskrik som är övermäktigt. Ofta är det bara oljudsväggen som är för hård. Skummet- och vaxet tar udden av det skarpa och det blir nästan lite småtrevligt att vistas bland folk.

Beröring är om ljud. Den ”lilla flickan” har efter en sjukdom problem med hörseln och blir till följd av sin känslighet varse världen som ljud. ”Bara Gud var ljudlös”. 80-talet är ännu ungt och massakern i de två flyktinglägren i Shatila och Sabra bär vittne om det politiska läget. ”Palestina” är ett förbjudet ord. Familjen hon fötts in i är stor men två pojkars frånfälle har dragit sorg och vemod över hemmet. Flickan glider bort från bröder, systrar, mor och far. Hon passar inte in. Skolan är fientlig, klasskamraterna skoningslösa. Hon drar sig in under betraktandets huva. Hon ser rörelserna, men de låter sig inte fångas. Grodynglen går inte att urskilja och är en brun massa. Röken från en cigarett strilar genom fingrarna, molnen högt där ovan drar sig undan.

Det är inte bara språket som är subtilt – hela romanen är det. Den smyger sig fram till slutet som blir abrupt och realistiskt. Och ett sorgligt utdrag ur en kvinnofientlig verklighet.

Vi är alla lika fjärran från kärleken

Hur kan vi strypa oss själva med våra egna händer, göra oss själva illa, fastän vi inte önskar det alls?

Den ”lilla flickan” i Beröring är ensam och oförstådd, men i Vi är alla lika fjärran från kärleken har ensamheten en tydligare och mer påträngande karaktär. Som i den första romanen är grundtonen människors och framförallt kvinnors utsatthet. Vi kan nog alla känna igen oss i rädslan för att bli lämnade eller att våra känslor i brist på ömsesidighet skall förbli svävande i intet. Meningslöshetskänslan fyller tids nog det tomrum vi hellre skulle vilja se härbärgera kärleken eller åtminstone något som inte är nedbrytande.

Vi får ta del av en kvinnas hopplösa, tragiska och monologartade brevkorrespondens med en man hon inte känner. Det finns en önskan hos henne att leva i kärleken istället för framom eller bakom den. Hon vill inte att den skall vara enbart minnen eller blott potentiella, önskade och eftersträvansvärda tillstånd. Kvinnans förtvivlan stegras i takt med att det hela framstår som mer och mer ouppnåeligt. Smärtsam läsning.

Eller varför inte kvinnan som berättar för sin partner att ”kärleken tagit slut” och sedan får leva under ett våldtäktshot. Mannen kan inte ta ett nej och raseriet tar vid när han inser att han inte får diktera villkoren. Kvinnan förlänas inget lugn och lever i ständig rädsla. Hon flyttar, byter nummer men undkommer inte. Hon bryts sakta ned och börjar så småningom hata sig själv och framförallt sin fysiska kropp som är vad hotet riktas mot. Några enkla ord är vad som krävs för att bryta ned en hel människa.

Eller varför inte en psykologisk terror som ogiltigförklarar en hel kvinna och hennes upplevelser:

Han skrattade bara åt henne. Drev med henne. Hans skratt fick…tårarna och kvävningskänslorna att stockas i halsen. Det knöt sig i magen när han ännu en gång fått henne att upptäcka att hon inte förstod någonting. Hon hade blivit beroende av honom för att bekräfta riktigheten i sina känslor…Till slut hade hon inte bara fel åsikter utan ställde även fel frågor.

Att kvinnor lever vidare i relationer som är destruktiva kan ibland förklaras av en rädsla för att ett uppbrott skulle kunna leda till än värre konsekvenser.

Trots detta är det de avslutande kapitlen som klänger sig fast i mig av ingen annan anledning än att jag på ett personligt plan kan relatera. En kvinnas misströstan inför livet och vad det kan vara växer i känslan av att inte höra hemma. Självmordstanken blir en lisa för själen eftersom det åtminstone är ett val – om än ett tragiskt sådant.

Jag kan inte förneka att den enda plats jag känner mig bekväm på är en övergiven plats. Med allt som folk övergett.

Ibland är det enda umgänget man står ut med det döda och de döda. Mörkervana ögon skyr ljuset.

 

 

Bokrecension: Genom snön – Varlam Sjalamov

by Leave a Comment


Genom snön. Berättelser från Kolyma 1
Författare: Varlam Sjalamov
Utgiven: 2018
ISBN: 9789187891625
Förlag: Ersatz

Uppför den georgiska delen av Kaukasus ringlar sig vägar och tunnlar som under kriget byggdes av tyska krigsfångar. De används inte längre, men vid tidpunkten ersatte de, vad jag gissar, enklare stigar eller för tyngre militärfordon oframkomliga vägar. Det finns inga säkra siffror, men vi kan anta att det inte var få som försmäktade till följd av de omänskliga förhållandena. Idag är dessa tunnel- och vägsystem ett kilometerlångt minnesmärke över vad gratis arbetskraft kan åstadkomma.

(Foto: Privat)

Jag återvänder ständigt till den ryska litteraturen utan att riktigt förstå varför. Kanske är det dess annorlundahet, kanske något annat. Det finns hur som helst något anmärkningsvärt med den, om man nu väljer att tala om rysk litteratur som något enhetligt. Påfallande ofta återkommer författarna till den ryska själen eller det ryska lynnet. Jag kan inte annat än sluta mig till att det måste finnas något som särskiljer ryssen från andra. Men som Varlam Sjalamov påpekar, är människokännedomen till ringa nytta om vi inte förmår ändra på oss. Vad skillnad gör det om kunskap inte förvandlas till insikt? Det går inte att tala om att vi lärt oss något av Förintelsen, av den Stora terrorn, av Kambodja, av Abu Ghurayb, av Guantanamo om vi inte konkretiserar den; vetskap utan handling är att vika undan, att svika.

”Var och en som följer spåret, också den minste, också den svagaste, måste trampa på ett stycke orörd snö och inte i någon annans fotspår. Och på traktorerna och hästarna färdas inte författarna, utan läsarna.”

Genom snön visar sig vara en djup, kall, smutsig snö. Det är så nära ett fångläger vi med hjälp av skönlitteraturen kan komma och det vore närmast oetiskt att bedöma boken utifrån den värdeskala som annars är kutym vid ett recenserande. Den rör oss bortom och ovanför det.

Sjalamov dömdes till läger tre gånger och tre gånger överlevde han. Dessa läger härbärgerade fångar som åt fosterlandet tvingades bygga vägar, bryta guld, avverka skog. Tributen han betalade i form av en nedbruten kropp tog med tiden död på honom, men han uthärdade det som inte går att uthärda. Hans arv – det författade – vi har att vårda är ovärderligt.

Kolyma är under större delen av året en otillgänglig, mörk och oändligt kall plats. Med Sverige som världskartans centrum ligger det så långt österut man kan komma. Miljontals människor dog under Stalin här och i liknande läger. Antingen av svält, sjukdom, framför en bödels pipa eller genom att fången helt enkelt bar hand på sig själv. Ofta hade de dömts utifrån artikel 58. Denna artikel fastslog att de var folkets fiender och dessa fiender var uppenbarligen otaliga. Att trotsa förbudet mot att slakta ett får gav 10 års lägertid. En korrigering av sina brister tar som bekant lång tid. Utan fårköttet väntade svältdöden, men ofta slutade det ändå på samma vis. Många blev liksom Sjalamov dömda för så kallade kontrarevolutionära- tendenser eller handlingar. Fantasirikedomen hos NKVD hade nått oanade höjder. Kanske hade de utvecklat sinnrika tankeläsningsmetoder? Om inte annat är gammal ohederlig tortyr ett säkert sätt att avtvinga vad erkännanden man nu behöver.

Jag tänker mig ofta att ondskan är godtycklig; att den frodas i miljöer där ett maktförhållande är så skevt att en illgärning kan gå närmast obemärkt förbi. Men liksom under Förintelsen finns här åtminstone två mekanismer verksamma: En strikt materiell-ekonomisk och en ideologisk. Råvaror behövdes för att bygga upp landet och hinder i form av människor elimineras enkelt om kategorierna är både vida och många. Det fanns utomordentligt genom- och uttänkta planer i bakgrunden som möjliggjorde enskilda handlingar. Som Hanna Krall konstaterat: människan gjorde detta mot människan.

Sjalamov står inte psykologen Dostojevskij efter i sin förmåga att skärskåda själen. Hans iakttagelser, de otaliga detaljerna, gör texten levande. De smutsiga kläder, maten som äts ur rostiga kärl, löss, barackmentaliteten, varande skörbjuggssår, smulor som äts från golvet, svält, omöjlig kyla. Tillsammans formas en av de mer klarsynta och samtidigt gripande skildringarna av lägret som både verklighet och symbol.

Ett återkommande tema i krigsskildringar är att en förbehållslös vänskap formas till följd av de umbäranden soldaterna genomlider tillsammans. Sjalamov skulle invända att lidandet inte varit stort nog. Under tillräckligt miserabla förhållanden kan ingen genuin vänskap formas och förmodligen är det så. Likgiltigheten tar vid och man planerar inte längre än till dagens slut. Han frågar sig vad som får människan att överlevda det hästen dör av. Självbevarelsedriften förblir dold för den rationella tanken, vetenskapen. Vad är denna drift om vi nu accepterar denna terminologi. Förmågan att glömma? Kapaciteten att strypa näringstillförseln till det som är hoppet? Jag vet inte.

Under läsningen sticker det ibland till i bröstet och jag intalar mig att jag åtminstone för ett ögonblick förstått denna andra verklighet. Jag ger termometern i köket en öm blick – inga spottloskor fryser här till is i flykten – och jag kokar en skål gröt med rikliga mängder mjölk.

Nästa bok Västra stranden ges ut hösten -19 och går allt enligt planerna kommer sedan en bok om året. Vi kan se fram emot (om det nu är rätt ord) fler berättelser från Kolyma, en essä om den kriminella världen och självbiografiska texter.