Israel Palestina på svensk tv 1958-1989
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 oktober 2024
Regi Göran Hugo Olsson
Ett imponerande material som ger en inblick och viss förståelse för den tragiska och långvariga konflikten i och kring Israel. Regissören Göran Hugo Olsson har lett ett arbete med att ur ett gigantiskt material klippa ihop tre och en halv timme av vad som visats i Sveriges Television under åren 1958 till 1989 om konflikten mellan Israel och Palestina.
Det som visas på TV är självklart inte vad som hänt – det är bara en del av vad som redovisats. Det får vi inte glömma bort. Detta gedigna arbete ger en grund för att förstå men är långt ifrån hela berättelsen. Den 4 september 1956 startade den första svenska kanalen med sina reguljära TV-sändningar. Att denna samling av material därför startar med material från 1958 är ganska naturligt. Urvalet avslutas med murens fall plus en extra epilog från 1993 då Osloavtalet för fred skrevs under i Washington, med den amerikanska presidenten Bill Clinton stående mellan Yassir Arafat som undertecknare för PLO och Yitzhak Rabin som undertecknare för Israel.
Denna tre och en halv timme långa film insyn i vad som utspelats och som Svenska Dagbladet skriver så skriver vinnlägger regissören sig om att inte skriva tittaren på näsan.
Jag notera att inslagen från den första tiden var mer positiv för Israel och terrorn från Palestina terrorgrupper visades oftare medan i den senare delen av denna långa film förklaras inte alls vilka terrordåd och grymheter som Palestina grupper låg bakom – det är som att i en rapport från idag hoppa över den hemska 7 oktober-attacken av Hamas 2023 som satte igång de nya striderna. Jag tror att denna skillnad i hur inslagen förmedlas säger något om hur människor i Sverige ser på konflikten, att inställningen till Israel förändrats och att palestinierna fått mer sympatier. Själv blir jag ledsen över att människor kan bli så blinda för den ena sidans våld. Våldet och hatet är stort på båda sidor och på båda sidor finns också humana människor som ser förbi hatet. Mycket skrämmande är dock att se hur palestinska terrorgrupper använder barn och lär dem kriga. Det borde västvärlden och FN reagera över.
Efter andra världskriget, då Nazi-Tyskland tagit död på sex miljoner judar fick de förföljda judarna löfte om en fristad i sitt ursprungliga land. Men Storbritannien ligger bakom en stor skandal. I arkivklipp får vi se hur judiska båtflyktingar stoppades av brittiska armén. Trots att nazisterna var besegrade.
Materialet som visas är gediget men det finns flera viktiga aspekter som inte alls tas upp. Jag funderar på om det beror på att Sveriges Television aldrig tagit upp det eller om det är Göran Hugo Olsson som inte anser det väsentligt.
Starten för att judarna fick återvända till Israel för att bygga upp sitt land beror delvis på nazisternas fruktansvärda massmord som i sin tur var en följd av ett hat mot judar som var spritt i västvärlden. Orsaken till att judarna var spridda över hela världen beror på att deras land varit ockuperat om och om igen. På Jesu tid var det ockuperat av romarna och senare av muslimska arméer som jagat iväg dem. Palestinierna som bodde där är ett resultat av de ockupationer som tvingat iväg judar. Detta tas inte upp alls. Ja det är en svår fråga: från vilket tid ska ett folk anses ha rätt till ett område?
Något som inte heller tas upp: kvinnornas situation. Den stora majoriteten av palestinier är muslimer och deras fråga stöds av omgivande arabstater som till stor del är muslimska med Iran som teokratiskt styrd muslimsk stat i centrum. Det betyder att Israel är den enda staten i hela konfliktområdet där kvinnor är jämställda med män och inte lyder under lagar som säger att kvinnor måste dölja sitt ansikte. Det är något som går igen i de flesta reportage i de flesta sammanhang att det aldrig nämns att kvinnor inte är fullvärdiga med män. Inte ens Förenta Nationerna bryr sig om det utan godkänner medlemsländer där halva befolkningen inte är likställd med den andra halvan. Det finns en stor blindhet för detta. I hela världen.
Det visas många filmklipp från flyktingläger för palestinierna i arabstaterna. Men ingen ställer frågan varför palestinska flyktingar inte tas emot och inte tas om hand av omgivande arabstater. Det är en stor skam. Min slutsats är att jag tror att araberna menar att Israel ska ta hand om palestinierna. Men under tiden måste väl palestinierna ändå få leva människovärdigt. Det är som om Sverige skulle låta flyktingar bo i stora läger i åratal tills deras länder blir trygga igen istället för att flyktingar får en möjlighet att komma in i samhället. Arabstaterna beter sig skamligt i denna fråga.
En del av materialet i denna film är exklusivt, till exempel har reportage med Yasser Arafat och intervjuer med Israels utrikesminister Abba Eban under ett Sverigebesök inte visats sedan det sändes.
Filmen ger mycket att tänka på och mycket att diskutera. Jag hoppas att många, många ser den och att den ger en fördjupad bild av vad som händer och att det kan påverka världen till att ge stöd för fred.
Filmen är också en minnenas kavalkad. För mig som växte upp med dessa inslag i TV satte det igång många minnen att se Olof Palme, Henry Kissinger, Yitzhak Rabin och Yassir Arafat och kända journalister som Arne Weise, Eva Remaeus och Bo Holmström.
Jag har sett filmen i sin helhet. Jag tycker inte det spelar så stor roll om man ser den som en långfilm eller ser den uppdelad. En del biografer delas upp visningen på två dagar och på SVT kommer den att sändas i tolv avsnitt sommaren 2025.
Golda Mabovitz föddes 1898 i Kiev under fattiga förhållanden, och familjen emigrerade till USA 1906. Golda växte upp i Wisconsin och gifte sig 1917 med Morris Meyerson. Makarna flyttade till brittiska Palestinamandatet och fick sedermera två barn. 1928 började Golda arbeta för fackföreningen Histadrut. Tjugo år senare var hon en av de tjugofyra som skrev under Israels självständighetsförklaring, och 1949 valdes hon in i Knesset för partiet Mapai. Fram till 1956 var hon Israels arbetsmarknadsminister, varefter hon utsågs till utrikesminister och bytte efternamn till hebreiskans meir, ”gör ljus”. Efter premiärminister Eshkols död 1969 blev hon hans efterträdare och satt på posten till 1974. Hon fick epitetet järnladyn och David Ben-Gurion beskrev henne som den ende mannen i kabinettet. Golda Meir är den hittills enda kvinnliga israeliska premiärministern och var den tredje kvinnliga premiärministern i världen. Hon avled 1978; trots att hon inte ville bli föremål för minnesplatser finns ett torg i New York samt en gångbro i Berlin som bär hennes namn.
