Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

krig

Röda korset visar film på Netflix för att få engagemang för familjer på flykt

by

Röda korset visar film på Netflix för att få engagemang för familjer på flykt.

Röda korset skriver i ett pressmail:
Just nu behöver 129 miljoner människor i världen humanitärt stöd och globalt eftersöker Röda Korset över 100.000 människor som har kommit ifrån sina familjer. Det är svårt att ta till sig dessa siffror och därför har Röda Korset i jul valt att använda sig av långfilmstrailern som ett grepp för att väcka uppmärksamhet. Behövs Netflix-estetiken för att engagera människor?

– Det är svårt att orka med de hemskheter från krigsområden som visas på tv-nyheterna och vi stänger lätt av. Samtidigt sträcktittar många av oss på tv-serier om krig och konflikter på Netflix och HBO. Vi försöker nu att använda samma manér som filmskapare för att gripa tag i tittare och få uppmärksamhet för de verkliga händelser som sker varje dag runt om i världen, säger Anna-Karin Moden, kommunikationschef på Röda Korset.

Här är trailern för “The Aid”:

Filmrecension: Bakom masken – unik, säregen, vacker och stark film om krigets galenskap

by

Bakom masken
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 april 2018

Bakom masken är en unik, säregen och stark film som inte liknar någon annan film. Snyggt och elegant foto, med en säregen och överraskande dramatik.

Handlingen börjar i oktober 1918 + första världskrigets fasansfulla skyttegravsstrider. Soldaterna såväl på franska sidan som på tyska sidan tar det lugnt, alla väntar på fredssignalen. Ingen vill riskera att bli dödad i krigets sista minuter. Men där finns en fransk officer i skyttegravarna med namnet Pradelle som inte är nöjd. Han vill inte sluta kriga och tvingar upp gruppens yngste och äldste soldat för att rekognisera i och skjuter dem och skyller på tyskarna – och så får han igång striderna. I den röran blir den unge soldaten Edouard Péricourt (spelas av Nahuel Pérez Biscayart) svårt skadad. Han överlever men med ett deformerat ansikte och förlorar talförmågan. I röran räddar han också livet på sin äldre soldatkompis Albert (spelas av filmens regissör Albert Dupontel).

På militärsjukhuset övertalar Edouard sin vän Albert att fiffla med dödsbevisen och ordna så att Edouard förklaras som död. Han vill inte återvända hem till sin far och sin syster. Han hatar sin far som är alldeles för sträng och som inte låt honom få utveckla sig som konstnär. Sin syster saknar han däremot men han klarar inte att återvända och dessutom vara så deformerad.

Edouard och Albert lever tillsammans i Paris och de hittar också en liten flicka, Louise (spelas av Héloïse Balster) som lever med dem och blir den som tolkar och översätter vad Edouard säger. Edouard är från överklassen och låter Albert slita och kämpa för att försörja dem medan han själv roar sig med att skapa masker åt sig själv, den ena mer fantasifull och lekfull än den andra. Edouard är en rätt egoistisk person som dels tar för givet att Albert ska försörja honom så är han också grym mot sin far och sin syster och låter dem tro att han är död. Men trots det får han mina, och förmodligen de flesta tittares, sympatier. Han är liksom många offer för kriget och krigshetsarna.

Edouard kommer på ett plan hur de ska lura till sig enorma summor pengar och sedan fly till Afrika. De ska ta uppdrag att göra krigsdokument, ta betalt i förskott och sedan fly.

Det är en fascinerande berättelse, en annorlunda berättelse med oväntade vändningar. Vacker, vemodig, mörk men ändå med hopp, sorglig och kärleksfull. Och framför allt är filmen ett starkt inlägg mot krig utan att skriva oss sitt budskap på näsan.

Om du sett mycket fransk film har du troligen sett filmens regissör Albert Dupontel i någon roll. Han är en etablerad och hyllad fransk skådespelare som gått över till att regissera och fick en stor succé med sin förra film “Kärlek och brott”.

Lite fakta om Albert Dupontel:
Albert Dupontel föddes i Saint-Germain-en-Laye som Philippe Guillaume. Han började som stå upp-komiker i slutet av 1980-talet och fick mindre roller i filmer av Paul Vecchiali och Jacques Rivette. Hans genombrott i Frankrike kom 1991 med enmansföreställningen Sale spectacle på L’Olympia i Paris. Han debuterade som filmregissör 1996 med Bernie, som nominerades till Césarpriset för bästa debutfilm. Samma år nominerades Dupontel även för bästa biroll för Jacques Audiards Den diskrete hjälten. Michel Devilles La maladie de Sachs från 1999 gav honom en nominering för bästa manliga huvudroll. Dupontel har utmärkt sig med sin förmåga att spela i väsensskilda filmer, såväl i Gaspar Noés chockeffektsbaserade Irréversible som i breda komedier och prestigefyllda dramasatsningar. För sin femte långfilm som regissör, Kärlek och brott från 2013, fick han Césarpriset för bästa manus och nominerades för bästa regi och manliga huvudroll.

“Bakom masken” har haft stora framgångar och gjort stor succé i Frankrike där den haft mer än två miljoner biobesökare och fick 13 nomineringar till Cesar, det franska filmpriset.

“Bakom masken” är helt enkelt en unik, säregen, vacker och stark film om krigets galenskap med en lång rad duktiga franska skådespelare.

Filmrecension: Krig – skrämmande och träffsäker

by

Krig
Betyg 4
Biopremiär 27 oktober 2017
Regi Goran Kapetanović

En film som vänder sig till ungdomar och tar upp krig och konflikter och benar upp vad som sätter igång krig och vad som göder krig. Handlingen utspelar sig bland barn och ungdomar i en förortsliknande miljö. Den är skrämmande bra, men något förenklad, förmodligen för att målgruppen framför allt är ungdomar – men egentligen handlar filmen minst lika mycket om vuxna människor. Jag tror att filmen något förlorar på att den förenklar frågeställningarna och ibland är för pedagogisk och tydlig. Kanske måste den vara så om barn och ungdomar är målgruppen. Men den skulle kunna bli ett mästerverk om den vreds några varv, vände sig till vuxna och lät karaktärerna bli lite mer begripliga.

Filmen kan ses på flera sätt och har flera nivåer i sin handling. Den skildrar krigets mekanismer, den skildrar hur hierarkier och mobbning kan byggas upp på en skolgård, den skildrar en del av dagens samhälle, fast allt på Goran Kapetanović unika sätt, med en blandning av absurda inslag och samhällsrealism.

Det började som en lek. Barnen i ett område har fått en skatepark inne i en gammal lada. Barnen samlas kring var sin ledare från var sin gård:
Mira och Omar härskar över var sin gård med strikta regler och lagar som håller konflikten i balans.

Men så flyttar Malte dit. Han är en speciellt person, han är fixerad vid krig, historiska slag och spelteori. Han vill helst sitta hemma med sina böcker och tennsoldater men hans mamma tvingar honom att gå ut för att hon tycker att han behöver hitta kompisar.

Malte hamnar mitt i bråken mellan gängen och med sina kunskaper om hur krig ska föras ser han till att konflikten eskalerar flera steg.

Det är skrämmande och flera scener är ruggigt träffande. Situationen får en ny intressant vändning när det visar sig att Omar, det ena gängets ledare, hellre vill ha fred än hämnas. Lite övertydligt har Omar affischer på Gandhi i sitt rum. Handlingen blir nu mer mångfacetterad och det vinner filmen på.

Där jag tycker filmen haltar är när det gäller karaktärerna. I några situationer ändrar de sig lite mer än vad som verkar troligt. Malte ser jag egentligen inte som en realistisk skildring av en pojke utan han är en metafor för ledande män som för folk in i krig. Jag tänker på en del av de andra barnens reaktioner, att de lyder lite väl blint och vänder kappan efter vinden. Å andra sidan är människor oberäkneliga när de lever under sådant tryck som ett krigstillstånd är. Utan tvekan är detta en film som det kommer att talas mycket om i skolor.

Regissören Goran Kapetanovic vann en Guldbagge för bästa regi 2017 med filmen Min faster i Sarajevo. Goran Kapetanović är utbildad vid Stockholms Dramatiska Högskolas regilinje och har regisserat flera kortfilmer bland andra En familj och Kiruna-Kigali som var shortlistad för en Oscar. Han har med sina kortfilmer vunnit 19 internationella priser på festivaler världen över.

Manusförfattare Jannik Tai Mosholt tog examen från Den Danske Filmskoles manuslinje 2005. Han har sedan dess arbetat med spelfilm och skrivit manus till flera internationella tv-serier som Borgen och Follow the Money. Just nu skriver han på The Rain som är Netflix första skandinaviska originalserie.

Filmrecension: American Sniper

by

americansniper

American Sniper
Betyg 4
Sverigepremiär 23 januari 2015

American Sniper bygger på verkliga händelser och skildrar den amerikanske maringsoldaten och prickskytten Chris Kyle (spelas av Bradley Cooper). Chris Kyle är USA:s mest kända krypskytt genom tiderna och han åkte till Irak med ett enda uppdrag – att skydda sina vapenbröder. Hans pricksäkerhet räddade ett otal antal liv och han gick under smeknamnet ”Legenden”.

Nå, hur sann skildringen av honom nu är funderar jag förstås på. I regi av Clint Eastwood är Chris Kyle en ödmjuk hjälte som inte skryter utan bara vill rädda liv (amerikanska liv) och skydda det amerikanska samhället. Det finns andra som gett andra infallsvinklar på vem Chris Kyle var, en journalist som granskat hans liv hävdar att han var rasistisk och kom från en bygd där de svarta och vita levde åtskilda långt in i modern tid.

Filmen fick sex Oscars-nomineringar – och det säger förstås en del om filmens kvalité. Clint Eastwood är en rutinerad regissör och behärskar filmmakarens hantverk. Filmen nominerades både i kategorin bästa film, bästa manliga huvudroll, bästa manus efter förlaga, bästa klipp, bästa ljud och bästa ljudregigering och alla dessa nomineringar är högst välförtjänta. Filmen är mycket välgjord, starkt foto, bra filmad och klippt. Berättelsen är stark och skådespelarna skickliga.

När filmen gick upp på amerikanska biografer blev den en stor publiksuccé. Blir den samma publiksuccé i Sverige? Amerikanarna har ju ett särskilt förhållande till sin krigshjälte. Hjälteglorian är filmens baksida – och trots att den rent filmiskt är skickligt gjord är jag kritisk till filmens okritiska förhållningssätt. Att krig är dödligt det visar filmen, men den skildrar krigets olika sidor som om det finns en ond och en god sida. Det finns ingen förklaring till det irakiska motståndet till amerikanska soldater i Irak. Irakierna skildras som helt utan hämningar. En muslimsk kvinna går med sin cirka tioårige son mot de kpist-beväpnade amerikanska soldaterna och tanks. Kvinnan räcker över en rysk granat till sin son och uppmanar honom att springa mot de amerikanska soldaterna och kasta bomben mot dem. När sonen blir nerskjuten av Chris Kyle tar hon upp bomben själv och kastar mot amerikanarna. Så totalt hämningslösa skildras muslimerna i filmen medan Chris Kyle har samvetskval och mår dåligt över att tvingats skjuta ett barn och en kvinna.

Jag valde att tolka filmen som att kriget och alla dessa grymma våldsamma scener är skildrade ur Chris Kyles ögon. Det var så han såg det. Det var hans metod och hans sätt att agera och tolka tillvaron för att klara av att utföra sitt uppdrag.

Jag skulle önska att filmen var mer kritisk till krig. Om vi ser människan bakom vår fiende är det säkert inte lika lätt att döda – och det blir lättare att skapa fred. Att filmen så hundra procent är filmad ur det amerikanska perspektivet är uppenbart. Nu är ju filmen oerhört bra filmad och ihopklippt och berättelsen är dramatisk och skådespelarna duktiga – så betyget blir ju ändå 4 av 5, men om filmen hade haft mer fördjupning i synen på kriget och dess människor hade det blivit betyg 5.

Världen bästa filmer – del 2

by

En resa i filmhistorien har samlats på filmboxen Världens bästa filmer. I sommar släpps del 2 som innehåller:

Stanley Kubrick
ÄRANS VÄG

Roberto Rossellini
ROM, ÖPPEN STAD

Jean Renoir
SPELETS REGLER

Pier Paolo Pasolini
MATTEUSEVANGELIET

F.W. Murnau
SUNRISE

Jag hade tur i oturen. Vädret har varit extra gått några dagar och jag har varit genomförkyld och fått en envis hosta och då hade jag den här boxen att titta. Film passar bra när sommaren oftast tror sig vara höst.

“Ärans väg” av Stanley Kubrick är nog världens främsta skildring av krig. Den som har sett den blir nog aldrig krigshetsare. Handlingen utspelar sig under första världskriget. Kirk Douglas spelar rollen av den mer förnuftige översten i franska armén, vars kompani får en idiotiskt order att försöka inta Ant Hill, ett fäste som tyskarna lagt beslag på. Vem som helst förstår att platsen som ligger på en höjd är helt omöjlig att ta över, i synnerhet om trupperna som ska ge sig på det självmordsuppdraget inte ens får stöd av fler trupper.

När krig skildras så konkret, där män står i långa rader i skyddsgropar de grävt på en stor lerig åker då blir krig så konkret.

Generalen som envisas med att uppdraget ska utföras var först också emot, men när han lockades av att få en finare titel om han genomförde kunde han inte stå emot. Enskilda mäns egoistiska ambitioner styr nog tyvärr alltför ofta i världshistorien.

Filmerna i boxen har alla många år på nacken. Ärans väg kom 1957, Rosselinis “Rom – öppen stad” kom 1945, Jean Renoirs “Spelet regler” kom 1939 och Matteusevangeliet 1964 och Sunrise är en svartvit stumfilm som kom 1927.

“Rom – öppen stad” i regi av Roberto Rossellini är också en skildring av kriget som utspelar sig i ett ockuperat Rom där tyskarna försöker fånga italienska frihetsmän och försöker med tortyr få dem att avslöja sina planer.

Filmhistoriskt är det jätteintressant att se filmerna – men också ur samhällsperspektiv. Dagens Italien är givetvis påverkat av det som hände under de två världskrigen. Att Italien hade ockupationsmakter som agerat tillsammans med fascister från det egna landet har förstås påverkat samhället. Fortfarande lever människor som upplevt kriget, även om de var barn då.

Spelets regler av Jean Renoir är en historia i flera lager där vi får följa en markis som har en älskarinna men vill göra slut med henne eftersom han älskar sin fru mer. Frun är inte så intresserad av sin man utan vill också flirta på sitt håll. De lever i ett överflöd och bjuder in till en stor fest – och tjänstefolket har också sina kärlekshistorier.
Det är en fascinerande historia om människors oförmåga att lyssna på sitt eget inre och en berättelse om korruption.

Den är ett mästerverk och det slår mig att det är inte många filmer som produceras idag som är lika skickligt dramatiserade som “Spelets regler”, “Rom – öppen stad” och “Ärans väg”. Kanske bättre filmteknik ibland skymmer sikten för filmskaparna och de glömmer bort det grundläggande att ha en bra berättelse med flera lager.

“Matteusevangeliet” är en filmad version av just Matteus evangelium och det är kanske den film i boxen som faller lite utanför ramen. Det är vackert med ödsligt foto – och Jesus är en spröd ung man som håller aggressiva tal. Filmen har fått många priser och också prisats av kyrkan, ett tecken som något på att den inte på något sätt gör någon egen tolkning av berättelsen från Nya Testamentet.
När jag såg den tänkte jag på att egentligen tror jag inte att Jesus var så där vek och mager. Han var ju snickare och arbetade med kroppen. Den bild av Jesus som finns i kyrkor världen över kan ligga långt från hur det var i verkligheten.

“Sunrise” är en stumfilm från 1927 som bland annat fått en Oscarstatyett för bästa film och också för bästa kvinnliga huvudroll och bästa foto.
När “The Artist” nu visat hur bra stumfilm kan vara är det ett tips att också se “Sunrise”.

Boxen är helt klart ett tips för den filmintresserade – och om du inte har tid någon regnig sommardag att se på film kommer det ju en höst och en vinter då det är läge för film.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,