Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

sjukdom

Filmrecension: Avskedsfesten – en varm film med mycket hjärta om det svåraste i livet

by

avskedsfesten

Avskedsfesten
Betyg 5
Svensk biopremiär 10 juli 2015

Vi vet alla att livet tar slut. På något sätt ska varenda en av oss dö. Men det talas inte mycket om det och när jag ser filmer, tv-serier, nyhetsprogram lyser denna vetskap med sin frånvaro. Det är som de flesta vill tro att sagoslutet att de levde lyckliga i alla sina dagar är möjligt. Det är det ju inte. På något sätt hinner döden ifatt oss. Liv och död är två delar av samma mynt. Det ena finns inte utan det andra. Avskedsfesten är en israelisk film som på ett snyggt sätt går rakt på sak och samtidigt är fylld av värme och humor. Filmen ställer frågan om vi blir svårt sjuka med outhärdliga smärtor då borde ha rätt att själva avgöra när vi inte vill leva längre.

avskedsfesten2Det är ofta först när vi blir gamla som vi verkar inse att livet faktiskt kommer att ta slut. Avskedsfesten utspelar sig på ett trivsamt ålderdomshem i Jerusalem. Yehezkel bor där tillsammans med sin hustru Levana. De lever ett fridfullt liv, och när bäste vännen Max drabbas av en obotlig sjukdom, bestämmer sig Yehezkel för att hjälpa honom till en lika fridfull död. Men ingen vill vara den som utför den slutgiltiga proceduren, så att att infria löftet visar sig vara lättare sagt än gjort. Istället bygger Yehezkel en maskin som ska göra jobbet. Efter Max bortgång sprider sig ryktet om den barmhärtiga uppfinningen, och önskemålen strömmar in; alla vill få maskinens hjälp att ta sig till den andra sidan. Men när Yehezkels egen hustru blir en kandidat, ställs de inför ett svårhanterat moraliskt dilemma.

Det här är en varm och humoristisk skildring av några av människans viktigaste frågor – rätten att bestämma över sitt eget liv och att veta när det är dags att ta farväl.

Hur heligt är livet? Vore det etiskt och humant att svårt sjuka människor som har svår smärta själva kunde välja att lämna livet? Filmen ställer svåra frågor. Vad kan hända om det inom sjukvård finns metoder att smärtfritt ta sitt liv? Skulle det i så fall sättas en åldersgräns, att den som ska ha rätt till denna form av dödshjälp, ska ha fyllt 80 år? Vad händer med människovärdet om det anses rätt att döds den som är svårt sjuk?

Svaren på frågorna är tätt förknippade med vår syn på livet och döden och vår religiösa tro, förstås. Det tas dock inte upp i filmen, det är överväganden vi får ta själva.

Filmen lyfter fram frågan om vi inte borde ha rätt att dö utan smärta. Jag håller inte med om filmens sensmoral, för jag tror ändå att det finns medel att göra slutet mindre plågsamt än vad filmen hävdar. Filmens skapare tycks också mena att vi förlorar vår värdighet när vi blir dementa sinnesförvirrade eller sjukdomen gör oss sängliggande och kraftlösa. Jag tycker dock att vi borde förändra vår syn på vad som är människovärdighet, jag anser att det finns en stor fara i att börja rucka på människors värde. Börjar vi vandra den vägen har vi snart ett samhälle där alla med funktionshinder sorteras bort också.

Filmen är mycket välgjord och tar upp frågorna med stor värme och stort hjärta och med strålande skådespelarinsatser. Avskedsfesten kommer bara att gå upp på biografer i några få städer, tyvärr.

Avskedsfesten har hyllats av kritiker och på filmfestivaler runt om i världen. Den kammade bland annat hem nio statyetter på Israels motsvarighet till Guldbaggegalan, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa manliga och kvinnliga huvudroll, samt blev utsedd till publikens val vid filmfestivalen i Venedig.

Regi: Tal Granit, Sharon Maymon
I rollerna: Ze’ev Revach, Levana Finkelstein, Raffi Tavor, Aliza Rosen, Ilan Dar mfl
Längd: 95 minuter
Språk: Hebreiska (svensk text)

Försäkringskassans tjänstemän bör kunna åtalas för vad de utsätter människor för

by

forsakringskassan

Om en människa inte kan äta själv bör han eller hon kunna få hjälp med detta. Det tror jag vi alla är överens om. Det är väl ett minimun på krav i ett land som ska ha välfärd och värna om de som drabbats av sjukdom eller andra olyckor?

Dagens Nyheter berättar idag om en ung man, Oscar Wetterlund, 19 år, som fötts med flera stora skador:
han föddes med ett flerfunktionshinder i form av en cp-skada av typen ”spastisk bilateral cerebral pares med dyskinetiska inslag” som det heter på fackspråk.

Det betyder att han exempelvis inte klarar av att äta själv. Försäkringskassan har gjort en ordentlig utredning av hans situation för två år sedan och bedömdes att han behöver hjälp (personlig assistent) 41,44 timmar per vecka. I dag anser myndigheten att han bara behöver hjälp i 13,55 timmar – utan att någonting alls har förändrats för Oscar.

Vad vill vi ha för värld, hurdant samhälle vill vi leva i? Vad är det för kultur och etik som ska styra vårt samhälle? Jag vill i alla fall ha ett samhälle där vi har plats för också de som har sjukdomar och skador och/eller funktionshinder. Jag vill inte leva i ett samhälle där människor blir behandlade på det här sättet som Försäkringskassan nu behandlar Oscar.

Plötligt har myndigheten kastat ut honom i total otrygghet. Jag tycker att det är dags att skapa lagar där tjänstemän inom myndigheter faktiskt kan få stå till svars för konsekvenserna av deras beslut. Det är ju helt uppenbart att en ung man som inte kan äta själv långsamt kommer att svälta ihjäl om han inte får den hjälp han behöver.

– Det är en bedömningsfråga. Jag kan konstatera att vi inte motiverat förändringen särskilt tydligt i beslutet. Det grundar sig mest på strikta beräkningar. Vår praxis har också skärps sedan 2012. Men jag kan föreställa mig att Oscar kommer att överklaga beslutet, så vi får se vad förvaltningsrätten kommer fram till, fortsätter Thomas Sundberg till DN.

Nu är det bara så att om ett ärende överklagas tar det minst ett år innan det kommer upp i förvaltningsrätten. Jag anser att den eller de tjänstemän som tagit det här beslutet ska polisanmälas och åtalas. De har självklart ansvar för vad som händer de människor vars hela liv och framtid de tar beslut om. Självklart.

Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt bad nyligen svenska folket öppna sitt hjärta. Han menade då för att ta emot svårt drabbade flyktingar från exempelvis Syrien. Han sade då också att detta betyder att vi måste hålla igen på svensk välfärd. Jag köper inte det argumentet. Tar vi emot flyktingar på rätt sätt behöver det inte alls vara på bekostnad av hur människor i Sverige har det. Vi har visst råd att ta hand om människor som Oscar och samtidigt ta emot flyktingar. Det är rent av oanständigt av Reinfeldt att påstå något annat. Jag vill ha ett besked från Reinfeldt med kamrater: anser ni att vi inte har råd att ta hand om människor som Oscar?

Äntligen kan vi ta död på myten att ett solidariskt samhälle måste ha höga skatter

by

Håkan Juholt och Tommy Waidelich: Vårt budskap är tydligt – jobben går först i Socialdemokraternas ekonomiska politik! Vi kommer att se över skattesystemet för att skapa fler jobb och konkurrenskraftiga villkor för näringslivet. Men det finns små möjligheter och heller inga direkta behov av att kraftigt höja eller sänka skatterna.

Skriver Socialdemokraternas nya partiledare, Håkan Juholt, och ekonomiska talesman Tommy Waidelich i en debattartikel i DN.

Äntligen.
Det har varit som ett tabu inom arbetarrörelsen, inom LO och SAP, att våga andas att höjda skatter inte är lösningen på allt. Tänk att det ska krävas att ett sådant besked kommer uppifrån innan det är OK för oss andra att säga sådant.

Att få ett samhälle där människor har möjlighet att förverkliga sina drömmar, där alla kan få bra skolor, sjukvård och omsorg när man blir gammal eller handikappad – och samtidigt skapa förutsättningar för människors entreprenörskap: det går att genomföra utan att höja skatter.

Det är inte skatternas nivå som avgör om ett samhälle är solidariskt.

Peter Andersson, berömd s-bloggare, skriver:

Det känns på många sätt befriande att läsa dagens DN debatt-artikel av svensk politiks nya tungviktarduo: Håkan Juholt och Tommy Waidelich. De viktigaste punkterna för S-politiken framöver presenteras några dagar efter extrakongressen. Den hade enbart personfrågor som beslutspunkter och ombuden ägnade 10-11 timmar till att uttrycka sig om politikens inriktning framöver. Jag tror nog att i princip alla hade ställt upp på innehållet i dagens artikel.

Och då är Peter Andersson liksom en slags ursosse, solidarisk med rörelsen.

Det känns befriande att S kommit så långt.

Att skapa ett bättre samhälle handlar till exempel om att inte slänga ut människor som blir svårt sjuka i total ovisshet. En människa som jobbar i 30 år, betalar skatter och avgifter och som drabbas av en svår sjukdom som inte läker på kort tid kan få hela sin ekonomi raserad. Det är den värld som högerpartierna bygger upp.

I Aftonbladet har läkare nu reagerat och fått nog.

Tillfrisknande sker inte alltid efter tidtabell.
Det menar 108 läkare som nu gör uppror och yrkar på ett stopp av utförsäkringarna.
– Vi kräver att statsmakterna omedelbart slutar att skada de långvarigt sjuka genom en omänsklig lag, skriver de i Svenska Dagbladet.

Hela systemet med att kasta ut människor i otrygghet efter längre sjuktid bygger på illusionen att människor aldrig blir sjuka.

Björn Andersson och Jinge har också bloggat om detta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det är oansvarigt att vara alltför ambitiös – arbetslinjen är sjukdomsalstrande

by

goinivaggen
Den som är ambitiös och jobbar, jobbar och tänjer på gränserna till sina krafter är oansvarig.

Arbetslinjen – att hylla den lutheranske arbetaren som sliter i ur och skur – är en linje som bär rakt åt skogen.

Människor som jobbar för mycket tappar översikten över tillvaron, de tappar förmåga att se vad som är viktigast, de tappar förmågan att lyssna och tänka, de springer och springer utan att fokusera egentligen. Det är som att skjuta 30 skott mot mål utan att sikta, istället för att placera bollen/pucken rätt och göra mål.

Chefer som kräver att sina underlydande ska jobba, jobba, jobba undergräver inte bara hälsan hos sin personal utan också kompetensen och resultatet.

Vill vi ha bättre välfärd i det svenska samhället måste vi ta upp striden mot den höga arbetsmoralen.
Det är tusen miljoner gånger bättre för ett land att ha kompetenta människor som hinner tänka på vad de gör.

Detta skrev jag efter att ha blivit inspirerad av en person som skriver i ett bloggverktyg på Aftonbladet:

Sluta tro på löntagarens förnedrande värdighet!

Den som säger att ni ska arbeta åtta timmar, få betalt för hälften men jobba för det dubbla. En kapitalistisk och protestantisk ekvation, som avgör vem som får kakan och hur man fördelar smulorna.

Har samhället inte råd att ha er sjuka? Pallar ni inte med jobbet?

Slappna av. Sitt av tiden. Förhala. Dagdröm. Delegera. Fuska. Överlev!

Sjukskriv den omoraliska arbetsmoralen!

Och jag tror faktiskt att det här också har med politik att göra. Centerpartiet är på kraftigt nedgång – och det tror jag också beror på att partiet ställt sig höger om högern och vill nedmontera arbetstagarna rättigheter ännu mer.

Ett hjärta rött har också ett läsvärt inlägg kring detta.

Relaterade artiklar:
Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,