The Running Man
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi Edgar Wright
Det finns en genomgående och kraftfull poetisk ironi i Edgar Wrights version av The Running Man. I en tid då nyversioner kan vara alltifrån inspirerade till rent idiotiska väljer Wright att gå tillbaka till Stephen Kings ursprungliga roman men också injicera oerhörda mängder kraftfulla – men också mer än nödvändiga, vinkningar och kommentarer gentemot vårt nuvarande samhälle men också mot det filmbolag som står bakom filmen, Paramount.
Den primära styrkan i Wrights film är inte det goda handlaget eller den närmast uppslukande stämningen, det är modet att våga ta kraft från Kings berättelse och förstärka de politiska inslagen och applicera dem på ett modernt samhälle vars paralleller med filmens dystopi är alltför många. Och det är detta mod och övertygelsen att göra 2025 års version av The Running Man till en stark allegori som gör det hela till en sådan positiv och kraftfull överraskning. Edgar Wright har alltid var den moderna kultfilmens okrönte konung, en filmskapare vars filmer alltid kämpat med intäkter och filmbolagens eviga jakt på tillväxt och den drömlika intäktssiffran på en miljard dollar. Filmer som Shaun Of The Dead och Scott Pilgrim vs The World har alltid haft ett hem hos inbitna filmälskare som hyllar Wright och som saliverar efter varje nytt projekt.
Med The Running Man lyckas Wright äntligen med konststycket att kombinerar sina största styrkor som regissör med att också bjuda på ett uns mer kommersiell tillgänglighet för att verkligen ha möjligheten att attrahera de breda massorna. Redan i filmens smutsiga, svettiga och dystra öppning påminns tittaren om vilken god hantverkare Edgar Wright faktiskt är. Där de flesta associerar den brittiska regissören med sin unika humor och aningen bångstyriga stil har regissörens kunskap vad gäller att visualisera sina kreativa visioner tagit jättelika kliv framåt. Den horribla framtid som målas upp är skrämmande men också estetiskt intressant i all sin brutalistiska arkitektur och sina multipla referenser till den eviga genrefavoriten Blade Runner. Men det är inte bara scenografiskt som Wright demonstrerar en oerhörd självsäkerhet, precis som i tidigare filmer finns en oerhörd lekfullhet i presentationen, exempelvis hur en ordinär titelsekvens – på mycket elegant vis, görs till en visuell fest.
Till skillnad mot andra regissörer som har ett öga för estetik har Wright en lika stor kapacitet att förmedla en berättelse. Där den eviga syndaren Zack Snyder stirrar sig blind på diverse pretentiösa och stela sätt att framstå unik genom det visuella är Wright betydligt mer mån om att förmedla värme och att vara inbjudande. Detta gör att filmens bleka och hänsynslösa miljö inte blir kvävande eller utmattande, utan ett stilfullt komplement som förstärker känslan av terrorn av ett auktoritärt och extremt kapitalistiskt mardröms-samhälle.
Filmens oerhörda tempo och generösa actionscener må vara både underhållande och genomförda med oväntad skärpa, men det är Wrights helt kompromisslösa politiska kommentarer som tar det från att vara våldsam underhållning till något som lär kunna stå sig många år framöver, vilket inte kan sägas om adaptionen med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Tematiken kring ett hänsynslöst och fördärvat konsumtionssamhälle som tappat all form av anständighet, moral och etik är klassiska ingredienser för science fiction-genren, men den kontext som Wright placerar dem i ger dem en nyvunnen kraft. Framförallt med tanke på produktionsbolaget Paramount, vars ägare David Ellison haft som mål att stöpa om bolagets diverse mediakanaler som CBS till att bli nästa Fox News samt tydliga önskemål att absorbera ytterligare mediebolag för att maximera orange propaganda, blir det faktum att Wright vågar sticka ut hakan mot just denna typ av maktmissbruk än mer potent. Filmen känns som en trojansk häst som med humor, skärpa och stor kunskap slår uppåt och levererar fördömande och brutala påhopp på övermakt, girighet och arrogans. Precis som Star Wars-serien Andor lyckas The Running Man inte bara vara en effektiv kritik av dagens stora politiska och samhälleliga problem utan även en generaliserande effektiv varning om faran av apati och av att kommersialisera lidande.
Men det är så mycket mer än ett kraftfullt manifest för rättvisa och medmänsklighet. Som nämnts är detta en helt strålande och genuint underhållande actionfilm vars oupphörliga tempo och entusiasm gör en, ibland, rörig berättelse omöjlig att slita sig ifrån. Att vi också får ett helt extraordinärt musikval understryker känslan av förstklassig lyx, med artister som The Rolling Stones och Tom Jones.
Det finns egentligen så mycket mer att berömma – det sätt filmen kärleksfullt blickar tillbaka till originalet men också kritiserar det problematiska filmklimatet under 80-talet som The Running Man delvis personifierar, att vi får årets roligaste biljakt eller att Colman Domingo gör en fantastisk version av en futuristisk Onkel Tom. Allt detta gör att man kan ursäkta felskären som den aningen utdragna speltiden eller att Glen Powell inte är den makalösa superstjärna som industrin vill övertyga oss om.
The Running Man må inte anlända med samma buller och bång som kommande vinterepos i form av Wicked For Good eller James Camerons tredje trip till Pandora, men det är svårt att tänka sig att någon av dessa besitter samma makalösa lekfullhet, mod och underhållningsvärde. Det är så pass bra att tituleringar som en av 2025 års bästa filmer måste övervägas.