The Urge of Inner Feelings
4
Inspelad i Studio New Häggen 2025
Mixning Åke Linton Klangverket
Bearflag Records
Releasedatum: 11/ 6 2026
Vill först av allt komma med en relevant upplysning. Jag känner herrarna hemmahörande i Göteborgstrakten som svidat sig i likadana vita skjortor och slipsar. Hade de enligt mig inte upprätthållit en tillräcklig standard skulle jag avstått från att skriva, ödsla tid på att dissa. Ingen hade brytt sig om en dylik text.. Den ene i duon, Anders Boson, har många bollar i luften vilka överlag mötts av positiva eller rent av lyriska omdömen från min sida. Han ingår i två trios, leder en kvartett specialiserad på standards och frontar förstås i septetten Anders Boson Jazz Ensemble. Boson är en soft jazzsångare vars spröda framtoning han kompletterar i kongeniala fraser på trumpet. Efter ett jam uppstod musikaliskt tycke med en yngre gitarrist som examinerats från Musikhögskolan i Göteborg och därefter förkovrat sig ytterligare i Paris och Madrid. Jag har hört Filip Johansson live på jam och konsert på Utopia, fast det är först vid lyssning i hörlurar i detta synnerligen avskalade format som jag gör upptäckten att han är en gitarrist av rang. I mina öron låter det som om hans stil växt fram ur studerandet av förmodade förebilder som Kenny Burrell, Tal Farlow och i viss mån Jim Hall. Vet ju inte hur det egentligen förhåller sig, men i deras härad rör sig den talangfullt snidande gitarristen.
Sju standards lanseras utan att det anges vem eller vilka som kreerat dessa örhängen, varför jag roade mig med att googla. Gick bet i ett fall, nämligen ursprunget till Lovesong. Fått reda på att låten är ett original signerat Boson. Den fanns med på albumet Don´t Let Me Go plus i en översättning med titeln Kärleken som gjordes för första Ensemble-plattan. Om jag inte missminner har Boson i olika sammanhang tolkat merparten av materialet på The Urge Of Inner Feelings. Ska poängteras att i princip samtliga av dessa hits förekommer i både vokala och instrumentala tolkningar. Till öppningsspår har duon valt Body And Soul (1930) vars mest episka versioner är signerade Coleman Hawkins respektive Frank Sinatra med Bobby Hackett. Ännu äldre är en av tidernas främsta ballader. Syftar på finalnumret Bye Bye Blackbird (1926) som bland andra John Coltrane, Miles Davis och Joe Cocker spelat in. Av uttolkare av ;My One And Only Love kan återigen nämnas Sinatra, Coltrane och sammetsrösten Johnny Hartman. Musikmelodin It Could Happened To You från 1943 har tolkats både vokalt och instrumentalt av åtskilliga storheter. East of the Sun såg dagens ljus 1934 och Dexter Gordon tillhör de celebriteter som lanserat låten. There Is No Greater Love anno 1936 har jag på fabulös cd vars verser sjungs magnifikt av Dinah Washington. i bara något enstaka fall känns kompositörens namn igen. Melodierna har ändå kunnat leva vidare och inbjudit till tolkningar.
Min första reflektion efter inledande klassiker är att Body And Soul görs lika ömsint och med samma sköra framtoning som den mytomspunne Nick Drake utstrålade. De subtilaste av detaljer framhävs fint. Åtminstone min första referens går i denna oväntade riktning. Gitarrens varma och sparsmakade uttryck gör susen. Bosons stämma rör sig ledigt i ett lika harmoniskt som strikt avgränsat register. Endast en gång satsas det utöver normalläge genom att tonen i sista stavelsen sträcks ut. Det är en stil vi lärt oss förknippa med den berörande instrumentkollegan Chet Baker och dennes sköra sång. Med den skillnaden att här inte finns samma latenta spänning där man under karriärens sista decennium hos Baker märkte ett vemod, ett omisskännligt lidande uttryck. Är som sagt väl förtrogen med Bosons primära arbetsredskap vars stämma definitivt har sin charm. Enda insats jag menar är något svagare än övriga infaller i There Is No Greater Love. Kanske den knepigaste utmaningen han gett till sig själv.
Albumet flödar av avskalade romantiska bågar, sköna ackordföljder och snitsiga melodier utan att man låter soundet pulsera. Enda tillfället rytmiken accentueras är i finalnumret. Lyssnaren får som nämnts då njuta av behagliga balladen Bye Bye Blackbird där båda triumferar på sina instrument. Johansson glänser i sitt utbroderande av temat. Angående diskret tillförsel av rytm, närmare bestämt basgång, trakterar Magnus Bergström kontrabas i två låtar. Boson använder sin trumpet i förhållandevis ringa utsträckning. När så sker kompletteras vackert kompanjonens spel och förmedlingen av texters innehåll. Deras milda framtoning kan betraktas som antitesen till den intrikata intensitet som låg till grund för svarta stilbildares sätt att lira be bop. Förutom att snyggt ackompanjera träder jazzgitarristen fram i helfigur i ett antal stick. Vill särskilt lyfta fram de i Lovesong, ett mer avancerat solo i East of the Sun samt avslutande ljuvliga ballad. Ska påpekas att han ansvarar för musikaliska inramningen eftersom han arrat de sju kompositioner man tagit sig an.