Bruno Mars, The Romantic tour Betyg: 4 av 5
Sex utsålda kvällar på Wembley Stadium är ett kvitto på att Bruno Mars fortfarande tillhör världens allra största liveartister. Den femte kvällen i raden känns ändå inte som ett rutinjobb. Tvärtom kliver han upp på scenen med en energi som om det vore premiär.
Den nya The Romantic Tour bygger mer på klassiskt artisteri än på gigantiska scenbyggen. I en tid när många stadionakter fyller arenorna med catwalks, flygande scener och avancerad teknik nöjer sig Bruno Mars med en traditionell scen. Det låter nästan som en begränsning – men blir istället en styrka. Fokus hamnar där det ska vara: på låtarna, rösten och ett tolvmanna band som spelar med kirurgisk precision. Ändå vill jag bli överraskad, förvånad, något oväntat ska hända. Det enda som inte var planerat, var nog kvinnan som hade skrivit Bruno på sina bröst, och den raden slängdes också in i låten.
Och vilket band det är. Blåset, kompet och koreografin sitter med en självklarhet som får hela konserten att kännas sömlös. Bruno Mars rör sig obehindrat mellan soul, funk, R&B och pop, och han gör det med en scennärvaro som få kan matcha. Han sjunger med en till synes outsinlig kraft samtidigt som han dansar sig igenom den två timmar långa konserten utan att tappa vare sig ton eller tempo.
Det är svårt att värja sig mot hitparaden. ”24K Magic”, ”Locked Out of Heaven”, ”Grenade” och ”Uptown Funk” förvandlar Wembley till ett enda stort dansgolv. Publiken är med från första till sista tonen och sjunger så högt att Bruno Mars flera gånger bara kan le och låta arenan ta över. Av årets senaste hitlåtar saknas bara APT. Die with a smile får Bruno klara själv.
Inför konserten hade jag en märklig fundering. Vilken låt skulle publiken sjunga på väg mot tunnelbanan när allt var över? Jag hade nog satsat på ”Uptown Funk” eller ”Just the Way You Are”. Men svaret blev ett helt annat. När tiotusentals människor vandrade mot Wembley Park Station var det ”Marry You” som ekade mellan husen. Den lättsamma kärlekshymnen blev kvällens sista allsång – ett oväntat men väldigt talande slut på en konsert där glädjen hela tiden stod i centrum.
Det som hindrar konserten från att nå full pott är egentligen bara att den känns lite väl trygg. Bruno Mars levererar precis det man hoppas på – och nästan inget man inte redan väntat sig. Showen är oerhört välgjord, men den saknar de där riktigt oförutsägbara ögonblicken som förvandlar en fantastisk konsert till en historisk.
Men när en artist kan fylla Wembley sex kvällar i rad och ändå få publiken att lämna arenan med ett leende och en spontan allsång är det svårt att klaga alltför mycket.