Första blatten på månen
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi Iván Blanc
Ett nära möte med Douglas ”Dogge Doggelito” León som samtidigt berättar något om det svenska samhället och dess förändring under tolv år.
Personligt men inte privat, brukar vara en guide för att skapa bra film, litteratur, draman, eller vilken kultur som helst. Ja all kultur brukar bli bättre om det finns en personlig ansats bakom medan för privat kan bli för nära, för enskilt och kanske obehagligt till och med. Jag är lite vankelmodig kring denna riktlinjes giltighet. Douglas ”Dogge Doggelito” León som slog igenom med hiphop-bandet Latin Kings har blivit en välkänd svensk kändis på många sätt då han är med i så många olika sammanhang. Regissören Iván Blanco har följt Dogge i tolv år. Det är en lång tid. Det är förmodligen en anledning till att vi kommer väldigt nära Dogge, kanske rent av blir det privat – men trots det är det en engagerande dokumentär som förstås låter oss möta personen Dogge men samtidigt får en berättelse om det svenska samhället.
Vi får komma hem till Dogge. Vi får följa honom i många olika sammanhang, som när han berättar om sin djupa sorg då hans fru dog och om uppbrottet med Latin Kings. Vi får komma hem till hans bostad och se djuren han har. Vi kommer mycket nära, men ändå går filmens skapare inte över gränsen till det alltför privata. Det är skickligt och det gör att detta blir ett högst personligt möte med Dogge Doggelito.
Douglas ”Dogge Doggelito” León var frontfigur för Sveriges kändaste hiphopgrupp, Latin Kings. Han var ensjälvklar stjärna i rampljuset men samtidigt fick han och hans vänner i bandet höra att de vara invandrare och inte svenskar. Men mitt i allt detta dör hans fru Leonida i cancer. Allt förändras, som det gör när marken, grunden för allt bara skakar. Dogge står där ensam med ett litet barn och han måste få deras liv och vardag att fungera.
Regissören Iván Blanc berättar om filmen:
– Från början var tanken att göra en film om att återförena The Latin Kings. När jag insåg att det aldrig skulle hända hade frågan redan förändrats: vad händer med rebellen när rebellen blir medelålders? För mig blev det en film om överlevnad, sorg och kreativitet.
Filmen belönades med Dragon Award Best Nordic Documentary på Göteborg Filmfestival och visades på Way Out West i augusti där den var nominerad för bästa musikdokumentär.
Dogge är en person med många järn i elden och vi får komma honom mycket nära i denna dokument, kanske för närgånget men samtidigt är dokumentären mycket ärlig och vi möter en öppen Dogge som är som han är. Kanske är det mer sådan öppenhet vi behöver? Att regissören följt honom i tolv år gör att dokumentären samtidigt blir en tidsresa genom det svenska samhället där vi får se hur han blev bemött först och hur han blir bemött idag och det säger en del om det svenska samhället.
I sin motivering lyfte juryn på Göteborgs Filmfestival fram filmen som ”ett intimt och osentimentalt porträtt av livet efter förlust” och ett verk som skapar ”ett ovanligt utrymme där maskulinitet och sårbarhet kan samexistera”.
Om regissören Iván Blanco
Iván Blanco är en chilensk-svensk dokumentärfilmare och filmfotograf, baserad i Stockholm och verksam internationellt. Han har undervisat i film på Biskops-Arnö, Birkagården och Journalisthögskolan, och har arbetat med flera uppmärksammade dokumentärer, däribland Hacking Hate, The Scars of Ali Boulala och The Most Beautiful Boy in the World.
Om Douglas ”Dogge Doggelito” León
Douglas ”Dogge Doggelito” León är artist och en av svensk hiphops mest igenkännbara röster. Som frontfigur i The Latin Kings blev han på 1990-talet en symbol för en ny sorts svenskhet – rotad i förorten, språket och vardagen. Under en lång och mångsidig karriär har Dogge rört sig mellan musik, film, scen, konst och folkbildning. Med sin energi, humor och sitt direkta tilltal har han fortsatt vara en närvarande, älskad och omdiskuterad röst i svenskt kulturliv.