Hope
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 25 september
Regi: Na Hong-jin
Det är genuint svårt att förstå varför Hope kan stoltsera med att vara en av de få filmer som fått äran att delta i tävlan för en Guldpalm på Cannes filmfestival. Det är en plats – tävlingssektionen, som uteslutande läser högt över filmer med kommersiell fernissa och som gärna dyker ned i det svårmodiga och diffusa vad gäller begriplighet.
Hope känns därför som en jättelik trojansk häst, en film som vissa verkar tro är nästa Parasit men som i praktiken är en renodlad actionkomedi. Formmässigt har den mer att göra med de mest bombastiska storfilmer från Los Angeles, inte Seoul. Inte heller finns det några överdrivet djupa allegorier eller filosofiska undertoner, såvida tittaren inte gör en oerhörd och extrem efterkonstruktion.
Det hela har ett enda syfte, att underhålla. Och vad gäller att uppfylla den uppgiften är det endast att applådera regissören Na Hong-jin. Hope är skandalöst roande många gånger om, detta genom en otroligt säregen humor som lyckas vara genomgående löjeväckande men också extremt charmant. Kaoskomik blandas med förväxling och ett sanslöst roligt avföringsskämt som verkligen inte borde vara så bra som det faktiskt är. Detta svetsas sedan ihop med extremt intensiva och adrenalinstinna actionscener som bjuder på mer – samt bättre explosioner, än vilken Michael Bay-produktion som helst. Visuellt är det också ytterst unikt med ett foto och en scenografi som drar sig åt det avskalade, moderna men också vardagliga, det är dämpade färger och ett par mycket vackra bilder på skogslandskap.
Skådespeleriet är i också närmast perfekt avvägt för situationen, de kopiösa mängder trams som delas ut hade i en västerländsk produktion känts oseriöst, fånigt och tröttsamt – se Zach Creggers nyligen släppta Resident Evil. Här tyckas aktörerna snarare få inspiration och styrka av de helt grundlöst fåniga scenariona, och det hela känns otroligt löst och ledigt utan att någonsin tangera att bli ofokuserat.
Allting ser ut att vara ett stycke helt ypperlig underhållning men det hela stöter på onödiga och helt självförvållade fel. Ingen kan ha undgått den helt sanslösa speltiden på två timmar och fyrtio minuter, det innebär att Hope är längre än Goodfellas och endast 12 minuter kortare än The Odyssey. Denna oerhörda tidsinvestering måste därför kunna motivas någorlunda, och även om det aldrig blir tråkigt så pågår ett antal actionscener alltför länge och flera segment känns repetitiva. Även om berättelsen är avsedd att inte tas på allvar är arbetet med själva karaktärerna alltför tunt och lyckas inte ens göra dem funktionella, de förblir yrkesroller och karikatyrer knappt möjliga att komma ihåg namnen på. Om det inte vore för det professionella skådespelet hade hela karaktärsgalleriet lika gärna kunnat vara samma person, så pass platt är det.
Hope stoltserar också med att vara den hittills dyraste sydkoreanska produktionen någonsin. Detta märks av i actionscenerna som bjuder på superba biljakter och ett antal inslag ser ypperliga ut, realiserade med fantastiska effekter. Men filmens icke-mänskliga deltagare klarar sig betydligt sämre. Här nyttjas specialeffekter som saknar all form av realism, inte blir det bättre av att animationerna är stela och rycker som valfri karaktär ur ett fallerande TV-spel.
Dock är det värsta snedsteget att filmen inte har något avslut utan slutar innan den tredje akten. Redan nu talas det om en uppföljare men med tanke på filmbranschens ytterst lynniga natur vad gäller att faktiskt producera uppföljare till dyra projekt känns detta som en klen tröst för att inte få ett klimax.
Hope är många gånger absurt underhållande men faller på målsnöret för att kunna kallas utomordentlig, den hypotetiska uppföljaren förblir därför nästan essentiell att hoppas på.