Bortglömda ön
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi Joel Crawford, Januel Mercado
I rollerna Svenska röster: Felicia Eriksson, Joel Adolphson, Liliy Wahlsteen, Julie Yu, Elvira Norberg, Anna Robertson, Editha Domingo, Vincent Werner mfl.
Originalröster: H.E.R., Liza Soberano, Dave Franco, Lea Salonga, Manny Jacinto, Dolly De Leon, Jenny Slate
En animerad berättelse som vänder sig till barnfamiljer – och jag säger bara: ”stackars barn”. Ska de överösas av en film som är tröttsamt överaktiv och där nästan alla konflikter hela tiden löses med våld? Tror filmens skapare att yngre personer, som barn, inte klarar av ha lugna stunder för att hinna tänka och känna efter? Måste verkligen allt gå i högsta fart hela tiden? Det är inte ofta det händer när jag ser en film: men den här gången var det så: jag längtade till att filmen skulle vara klar så jag kunde resa mig och gå iväg. Det var en pina att se hela filmen.
Skolflickan Jo har en livlig fantasi och när hon berättar något för klassen som hon själv är övertygad om är sant blir läraren förargad. Fast allra mest uppretad blir läraren för att Jo fokuserar sin berättelse på hemskheter och jo planerar att avsluta med att hälla målarfärg över klasskamraterna. Jo är ett barn som inte kan ta det lugnt med något. Det ska vara full fart och gärna farligt samtidigt. I vårt samhälle skulle hon få flera så kallade diagnoser med olika bokstäver i. Men i den fiktiva filippinska värld där hon lever verkar det inte förekomma resurslärare eller extra resurser till barn som inte riktigt klarar av att vara i klassrummet. Jo har inga gränser.
När hon sitter och väntar på att komma in till rektorn för att få en utskällning kommer klassens plugghäst, Raissa , dit också och ska också få en tillrättavisning av rektorn. Raissa har nämligen sagt emot läraren som med kunskap visat att en del i Jos berättelse måste kunna stämma. Jo och Raisa blir bästa vänner, ingen av dem har haft någon bästis tidigare. Det upplever mycket tillsammans, men alltid i full fart och sådant som Jo bestämmer. Raissa bara hänger med. Mest av allt älskar de två flickorna att höra Jos mormor berätta om en hemliga, magisk ö. Ön Nakali är en mystisk ö som ingen vet var den finns och på den vimlar det var magi och mytologiska varelser. Jos mormor berättar om äventyr hon upplevt på Nakali, för en gång för länge sedan hittade mormor portalen dit. Jo och Raissa lovar varandra att de också ska hitta portalen dit någon gång.
Tiden går och snart ska de ta examen på High School och Raissa ska ge sig iväg till USA där hon kommit in på en av de finaste tekniska utbildningarna. För Jo ser inte framtiden lika ljus ut. Hon lyckas aldrig behålla något jobb och nu ska hon snart förlora sin bästa vän, tänker hon. När Raissa flyttar till USA kommer hon att få många nya vänner och glömma Jo, tänker Jo. Sista kvällen innan Raissa ska flyga till USA har hennes mamma varnat henne för att träffa Jo. Mamman menar att det alltid blir trubbel när Jo blandar sig i något. Jo lyckas ändå få med sig Raissa ut och vad händer då? Helt förutsägbart, som det mesta i denna film: de hittar portalen till den magiska ön.
På ön träffar de förstås alla möjliga figurer, både sådana som blir vänner i äventyret och farliga karaktärer. Allra farligast är Den Fruktade Manananggalen, en hemsk varelse som glöder av ondska. Det är sådant här som gör mig så trött, att så mycket ska vara svart eller vitt, ont eller gott – och dessutom ska allt gå i allra högsta hastighet.
Ok, filmens skapare vrider på det hela några minuter i slutet så allt blir inte helt svart eller vitt, men för min del räddar det inte filmens intryck för mig. Ska barn verkligen se sådant här, där handlingen flyger iväg med högsta växeln hela tiden. Jag medger att det finns en liten knorr på slutet som ska vara en slags ursäkt för alltihop med, nja, det köper jag inte. Ingen ska behöva, oavsett ålder, stå ut med en handling som denna.