15/9 2026
Utopia Jazz på Karl Johansgatan i Majorna
Har ganska ofta haft förmånen att live få lyssna på gitarristen Emil Ernebro och munspelaren Filip Jers, fast mig veterligen bara en gång tidigare på duo. Det var på KOM Bar i andra änden av samma stadsdel vid den tidpunkt duon släppte sin skiva Duet (recenserad här). Enligt Jers har spelningarna på duo för honom blivit ett halvtidsjobb. Detta var tredje gången på kort tid jag hörde gitarristen känd för sitt extraordinära fingerspel medan Jers oftast hörts på jazzfestivaler i Ystad och Falkenberg. Tidigare under denna tisdag då det förstås var fullsatt på Utopia, hade de vaknat i Skövde och senare musicerat för mellanstadieelever i länet. För övrigt var de ett av affischnamnen under den Classic Jazz-festival som arrangerades nyligen i Göteborg.
Bägge är minst sagt välutbildade och har belönats med flera prestigefyllda priser. För att ge en bild av hur brett högkvalitativ musik omfamnas, kan upplysas om att Jers blivit både Alice Babs- och Björn J:son Lindh stipendiat. Och den akustiskt spelande gitarristen gästades på sin debut av mentorn Jojje Wadenius och Staffan Astner.
Först några praktiska upplysningar. Jag satt i baren och spisade under första delen av andra set krogens kulinariska fiskrätt, kolja. Ljudet var perfekt inställt, kanske rent av spetsat med lite fyllig reverb. Konsertens första halva pågick i en trekvart. Oftast stod Jers som den borne estradör han är för mellansnacket där fakta underhållande delgavs. Med två instrument vilka i normalfallet framför melodistämma har de övat upp förmågan att kompa och lägga in bastoner till fulländning. Man börjar med vackert vemod genom att leverera sin tagning på traditionell skandinavisk folkvisa, närmare bestämt Jag vet en dejlig rosa. Min första värderande anteckning lyder: ”Musicerande på svindlande hög nivå”. Befriande att musiken fick ta plats som den emotionellt berikande konstform den är. Detta i osäkerhetens tid precis när politiska val hållits. Godhetsförespråkare inom kultursektorn argumenterat ivrigt i sociala medier för sina ståndpunkter. Som sagt skönt att slippa den beskäftigheten. Återgår till musikens underbara värld och deras lust att täcka en mängd genrer. Vi får veta att dessa hyllade musiker under elva år lirade på Åmål Bluesfestival, fast inte tillsammans. På Utopia gör de Nine Pound Hammer vars stompigt frejdiga dänga tydligen växlar emellan dur och moll.
Fröjdas åt hur vansinnigt skickliga de är, ekvilibristik manifesterad i sömlöst samarbete. Ibland kan musik få lov att vara uppvisning också, vilket jag återkommer till. Ett kännetecken för Ernebro & Jers är lusten att göra medley jämte att referera till teman ur hits från olika eror. Märker hur de roas av att stoppa in fragment från klassiker. Fjolårets finlandssvenska Eurovision-bidrag fanns tydligen med på ett hörn. Själv noterade jag exempelvis att ljuva The Girl From Ipanema lagts in på lämpligt ställe. I ett magnifikt medley mixas When The Saints Go Marchin In med Auld Lang Syne och en snutt ur Beethovens sista symfoni (har väl antagits som EU-hymn?). på slutet gick det svindlande snabbt. Blir också en del visuellt komponerad musik ämnad för barn. Blir barnvisor signerade Georg Riedel (Emil i Lönneberga), Gunnar Svensson (adventskalendern Herkules Jonssons storverk) och om öronen var med mig sprittande dänga ur Djungelboken (Sherman/ Sherman). Klämmigt så det förslår! Apropå visor avslutas första set utan att titel anges. Det torde ha varit Olle Adolphsons drama Trubbel tolkad instrumentalt så att svängar tas ut till max. Här kryddas med andra låtar och den finstämda melankolin utvecklas till yster tango.
Duon avslöjar att de är Beatles-fantaster vilket framgår av nuvarande repertoar. Jers säger i samtal med mig efteråt att de är inne på sin tredje repertoar efter sina nio år tillsammans. Publiken i blandad ålder njuter av versioner på Eleanor Rigby, In My Life, While My Guitar Gently Weeps samt i andra set Norwegian Wood. Alla titlar presenteras inte, men vore ytterst pinsamt om jag tog fel. Vad beträffar de första två låtarna betonar mina anteckningar att det är så snyggt, framfört med sådan skönhet att man smälter. Dubbla guldstjärnor utdelas! George Harrisons paradnummer med benäget bistånd från Eric Clapton inramas av imponerande solon inte bara på gitarr, utan också på kromatiskt munspel (vi får som väntat en pedagogisk minilektion om olika typer av munspel, skalor och tonarter). Norwegian Wood låter lätt jambetonad. Ånyo pytsas några takter ur andra låtar in, framför allt spelmansmusik. Inte utan att man undrar vad som är överenskommet i förväg och vad som uppstår i stundens ingivelse.
I andra avdelningen ger de varandra eget utrymme för variationens skull. En god idé. Blir munspels-cirkus när fryntlige skåningen trakterar sitt behändiga instrument utan att greppa det med sina händer. Om recension får lov att redovisa på detaljnivå framförs vals från Västmanland, hambo från nuvarande bostadsort samt trallpolska från Offerdal. Fenomenala tekniken är uppenbar varför en lämplig term måste bli världsklass. I detta segment lär vi oss skillnader mellan munspel och utseendet på en så kallad trynorgel (diatoniskt munspel). Hans vän kontrar överraskande nog med en favoritballad, nämligen Joni Mitchells tidiga örhänge Both Sides Now. Toner sträcks ut raffinerat i flera skikt. Musiken får andas. Vikten av en väl genomtänkt låtordning ska inte underskattas, en konst behärskad till fullo.
Bilden ovan illustrerar förresten en anekdot. Den handlade om när vår konung kommenterade munspelsfantomens teknik och instrumentets resurser. Andra sett sätts igång på ett sprudlande sätt med dänga associerad till Elvis. På samma gång uppstår ljuv musik och ekvilibristiska crescendon. Vi får ett skönt sjok av blues helt enkelt utan att specifika hjältar lyfts fram. Toots Thielemans som Jers träffat har varit en utgångspunkt och stor inspirationskälla.
När de förenas hänger de intrikat på i varandras infall, förunderligt nog tar var och en sig tillbaka till refrängen. På sluttampen levereras en gammal engelsk vaggvisa i 6/8 takt omvandlad till småländsk bolero. Bonusinfo är att låten spelats in av både Johnny Cash och Hootenanny Singers. Responsen kräver givetvis extranummer. Duon beviljar uttrycklig önskan, ett krav på att göra Mr. Bojangles, Sammy Davis Jr:s signaturmelodi som jag hörde med Jan Malmsjö i gripande version för tio år sedan. Som kunnat förutspås stannar tiden upp, bekymmer dunstar tillfälligt bort. Ryser av duons djupt innerliga interpretation. Hänförs över ett otroligt elastiskt outro. Lycklig över att jag fanns på plats. Ännu en oförglömlig kanonkonsert på denna mysiga krog.