Tanaka/ Morgan/ Strönen
Windflower
2
Inspelad maj 2025 studio La Buissonne Frankrike
Producent: Manfred Eicher
ECM
Releasedatum: 21/8 2026
Brukar avstå från att ägna tid åt att recensera en skiva när jag finner anledning att dissa. Ingen kommer uppmärksamma en sådan text, blir absolut inte några delningar. Men ibland när tid investerats vill jag göra ett undantag. I det här fallet lyssnades två gånger i hörlurar. Första intrycket kvarstod tyvärr. ECM är ledande inom den kammarjazziga världen, står för ett specifikt sound bottnande i en kontemplativ estetik. Om man generaliserar har denna hållning blivit alltmer markant under 2000-talet. Smal musik lanseras ämnad för konnässörer. När ECM firade femtio år fick jag för övrigt i jazzmagasinet Orkesterjournalen utse den utgivning i deras enorma katalog som jag värderade högst. Valet föll på Still Live, en dubbel-vinyl från 1988 med Keith Jarret Trio. På senare år har jag fått en del recensions-cd skickade till mig via Naxos i Örebro. Och några juveler har förstås upptäckts genom detta förfarande.
Denna trio med pianist från Japan, amerikansk basist och batterist bördig från Norge spelade tillsammans första gången så sent som 2024, på en festival i Norge. Efter förslag av legendaren Manfred Eicher spelades debuten in med kompositioner av dem själva. Albumets nio titlar har samtliga skrivits gemensamt bortsett från La Source som signeras den kvinnliga pianisten. Skivbolaget påtalar att de komponerats spontant i en mestadels fragil anda. I vilka konstellationer har då musikerna förekommit? Ayumi Tanaka har ingått i ett par av norske trumslagarens projekt och har släppt rosat album i eget namn. Thomas Morgan debuterade på ECM 2008 med John Abercrombie Quartet. Han är känd för samarbeten med exempelvis Paul Motian, Craig Taborn, Jakob Bro och Bill Frisell. Vad beträffar Thomas Strönen kan tjugoåriga samarbetet i Parish nämnas med bland andra Bobo Stenson och Fredrik Ljungkvist. gruppen Food med Ian Bellamy samt han duetter under pandemin genomförda med bland andra Chris Potter och Jorge Rossy.
Det börjar lovande, för att inte säga mästerligt. Titelspåret sveper med sig lyssnaren in i ett tillstånd av mysticism med klart utkristalliserade toner. Förförs av melodin som bäddats in i förunderlig densitet, frambringad av oemotståndlig dynamik. Blir förtjust i soundet från hårt spända trumskinn, försynta löpningar över tangenter och framåtsträvande basgång. Att inledningen är en sådan fullträff gör att jag känner mig förvirrad och rejält besviken ju längre albumet pågår. Musiken övergår nämligen i spretiga sekvenser, av skenbart nyckfullt natur. Hör ett improvisatoriskt utforskande som sällan binds samman till urskiljbar struktur. Praktiseras en ECM-estetik vars händelsefattiga inriktning går mig förbi. Uppskattar förvisso energipåslaget med framvällande rytm i första delen av i Tree Of Stars. Ambitionen hos trion ska ha varit att upplösa gränsen mellan nedtecknade kompositioner och impro-moment.
Hade som framgår önskat mer täthet, att man utgått i högre grad från ett centrum. Här ställs höga krav på lyssnarens förmåga att släppa taget med bibehållen full koncentration, att vilja följa med i skiftande infall. Hade melodier utgjort fundament för fler än tre kompositioner skulle det passat att peka på ett mönster av avvikelser. Trion tycks mer intresserad av abstraktioner och glidande tillstånd än att göra tillgängliga melodier. Saknar överlag nerv, medveten om att jag skulle haft väsentligt större fördrag med dylikt musicerande live. Albumets två sista kompositioner får mig lyckligtvis tillbaka på banan. Driftwood och Dissolving Sun erbjuder substans, blir så pass äventyrligt njutbara att det är frestande att sätta högre betyg. Som väntat ligger fokus genomgående på tonerna från flygeln, fast i introt till Source och omnämnda låtar lagda sist får vi taktil tillförsel av konturer från basist och batterist.