Manus och regi: Lisa Aschan
Scenografi och kostymdesign: Annika Tosti
Maskdesign: Maria Agaton
Ljusdesign: Sofia Grynning
Ljuddesign: Tommy Carlsson
Kompositör: Jacob Haage, Sarah Assbring
I rollerna: Mattias Nordkvist, Caroline Söderström, Maria Hedborg, Bakri Wassan och Aida Esmailzadeh Davani (praktikant).
Urpremiär 11/9 2026 Studion Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 29/10
Inte utan att det kändes befriande i intensiv valrörelse och på 25-årsdagen av terrorattackerna elfte september att få skingra tankarna, genom att beskåda en skruvad premiär med ett existentiellt tema som i olika utsträckning alla har erfarenhet av. En mycket liten människa handlar om tillvaron som bäbis och nybliven mamma, deras oundvikligt beroendeframkallande förhållande. Hur reagerade vi vårt första år livet på all frustration när behov inte ständigt kan eller bör tillgodoses? Vi minns inte, men somliga kanske bär på en smärta, från en föreställningen om att ha försummats eller inte blivit villkorslöst älskad. Dramat speglar en omvårdande relation vars inverterade anknytningsproblematik resulterar i olöslig separationsångest. Konsekvensen för en förkrossad mamma av den lilla sonens svartsjuka blir olidlig..
Lisa Aschan sluter en överenskommelse med publiken som går ut på att kasta all trovärdighet över bord. Istället ler vi åt och oroas av den namnlöse, krävande sonen gestaltad av en skådespelare, vars vikt troligen uppgår till ett tresiffrigt antal kilon. Rörelseinstruktör har tagits i anspråk och han har gjort ett förnämligt arbete. Aschans debut som dramatiker är en enaktare som framförs under nittio minuter. Denna skruvade pjäs kan ses som ett slags kammarspel där Caroline Söderström i egenskap av ombesörjande mamma agerar mot jättebäbisen Mattias Nordkvist som ibland får vägleda med kommentarer som dramatikerns förlängda arm. De omges av några andra rollfigurer, märk väl är fadern till barnet frånvarande. Vi får möta en barnmorska, en sjuksköterska/ mormor och den ur personalen på BB som efterhand blir mammans nya kille efter att de dejtat.
Vad vill då Lisa Aschan berätta? Jo, en historia om första året i ett liv, en period ingen kan minnas, en period som inte stannat kvar i oss när vi gradvis kan kommunicera genom språk. I pjäsen tilldelas den fragila varelsen förmågan att prata på en 3-4 årings nivå, fast enbart publiken uppfattar Nordkvists repliker. Han formulerar sina begär, behov och besvikelser enligt manusförfattarens eleganta allitteration. Den omständigheten är avgörande för pjäsen och dess ödesdigra utgång, när mamman förtvivlat kämpar med att åtgärda barnets oartikulerade reaktioner. Halvvägs in i skildringen om barnet som tagit över och dominerar sin beskyddares tillvaro finner jag idéns utförande originellt. Känslor av kaos och kärlek virvlar runt. Väntar på att bilden ska breddas, bli mer komplex. Men det händer inte. Temat tröskas konsekvent till sin definitiva slutpunkt. På slutet levereras ett par utdragna, stillastående scener vilka antyder hur det kommer sluta.
Ska påpekas att det hjälplösa barnet inte bara fordrar absolut närhet, näringen i brösten, utan framför längtar tillbaka till ombonade tryggheten som foster. Erinrar mig att jag i ungdomen läst barnpsykologi och att jag praktiserat på daghem (kallades inte förskola på den tiden). Tror att jag har hört talas om den teori som är fatal i En mycket liten människa. Har mot min vilja råkat se minst tre väldigt positivt hållna recensioner vilka skiljer sig väsentligt från mitt omdöme. Mitt sällskap var en tvåbarnsmor som nog blev tämligen besviken, då hon inte ansåg att den absurda skildringen hade särskilt mycket att tillföra. Nämner denna initierade källa som kan relatera till mammans situation eftersom hennes reaktion överlag sammanfaller med min. På pluskontot ska läggas rutinerat skådespeleri, de sinnrikt koordinerade rörelserna inklusive av och påtagning av shorts efter bad, ljussättningen, spännande musik och inte minst den av video belysta scenografin i gulbruna färger.
48-åringen från Skåne uppvuxen i Göteborg och filmutbildad i Danmark fick som bekant en Guldbagge 2012 för sin uppmärksammade långfilm Apflickorna. Debuten inhöstade åtskilliga priser och visades också på festivaler utomlands. Andra projekt på meritlistan har väl inte riktigt rönt samma framgång. Fast det är länge sedan minns jag att jag fascinerades av Apflickorna och somliga scener i biosalongen etsade sig fast på näthinnan. Konkurrens emellan de på hästryggen vältränade bästisarna som gick över styr, upptäckten av erotikens animaliska urkraft och allra mest maktspelet tjejerna emellan och också gentemot omgivning och uppvaktande män. Antar att Ascher har fler redskap i verktygslådan.
Men det går inte att komma ifrån att också hennes första verk för scen i praktiken behandlar snarlika teman, kretsar kring sådant som makt och beroende, egocentriskt tänkande och tillit (kunna lita på andra). Att makt så ofta tenderar att vara en avgörande aspekt i våra intima relationer, är ett faktum En mycket liten människa fokuserar på. Dock det på samma gång sällsamt lustiga och i förlängningen läskiga består i att bäbis gjorts till ett styrande subjekt vars påverkan på den som fött honom blir ohanterlig. En frustrerande solipsism utifrån svartsjuka och oändlig törst efter ömhet och total omvårdnad. Hade manus varit ett synopsis skulle det klassas som en mix av drama, skräck och sf. Som auteur märks att Aschan behärskar regi, också när det debuteras på scen. Tajming, mimik och kroppsspråk sitter föredömligt hos skådespelarna. Något man har rätt att förvänta sig. Och även om jag lämnade salongen tämligen sval till sinnes, ska inte förnekas att uppsättningen bjuder på ett antal dråpliga sekvenser. Exempelvis när mamman går med sin bäbis och han stolpar baklänges eller när han ligger bredvid då älskare idkar cunnilingus på henne.
I pappans frånvaro blir mormor (Maria Hedborg) ett omistligt stöd för förstföderskan. Så länge hon är med gör Hedborg utmärkt ifrån sig. Ensemblen lyckas väl i sina roller. Den som lyser starkast är Caroline Söderström oavbrutet i centrum för skeendet. Hon är duktig på att intonera, koreografi och att trovärdigt agera mot motspelare. Hon har övertygat i en lång rad uppsättningar på Stadsteatern, ibland än mer än här. Kan tänka mig att Mattias Nordkvist tacksamt kastat sig över denna sin förmodligen svåraste utmaning. Man undrar vem som lät honom gestalta en krävande krabat, vilket resulterade i en absurd form av förstärkt av surrealism. De festliga inslagen han orsakar försvinner raskt till förmån för det obevekligt obehagliga. Inga anmärkningar ska således riktas mot ensemblen, tvärtom. Däremot sätts frågetecken kring dramats konstruktion och tillhörande tematik. Vore orätt att kalla pjäsen för medioker, men för mig som inte leva mig in i mammans belägenhet blev uppsättningen ändå något av en besvikelse. Frågan kvarstår. Vilket är budskapet? Vad vill Aschan att publiken ska ta med sig?