19/9 2026
Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)
Standard är att arrangörens konserter drar igång vid 19-snåret, inget undantag denna lördag. Det ovanliga var att jubileumsspelningen fick flyttas längst upp i huset, till en ordenssal där jag en gång ätit miserabelt julbord. Och för att kunna ta oss upp för trapporna behövdes en exalterad och finklädd skock gymnasister passeras. I ordenssalen fanns långbord med vita dukar, porträtt och målningar på väggarna och möjlighet att köpa 2-rätters middag. Frågade en bordsgranne vad hon tyckte om maten. Den var god och prisvärd löd hennes svar.
Räknade inte hur många vi var, men tippar på minst 75 personer, vilket är skapligt. Blev inbjuden att sitta vid bord av en vän som är stammis, skivsamlare och före detta lokal arrangör. I motsats till mig har han plattorna med Änglaspel, bilder på dem sparade och till och varit med om att arrangera konserten med septetten i Skaraborg. Jag recenserade å andra deras 40-års jubileum, minns 30-års jubileet på Nef och har hört deras unika sound i Mölndal när det fanns en Jazzförening här. Som synes ovan frontar den fyra man starka blåssektionen. Komponerar och leder med spetsfundiga klurigheter gör den oförliknelige Stefan Forsén sittandes vid flygeln. Jag äger en förträfflig cd med pianisten som somliga kallar geni. I gruppen från Göteborg har han samlat sex av regionens mest prominenta jazzmusiker vilka håller nationell toppklass, varav flera ingår i eller vikarierat i självaste Bohuslän Big Band.
På trumpet syntes ett för Änglaspel nygammalt ansikte i form av Staffan Svensson omgiven av saxofonisterna Mikael Godée (sopran), Thomas Jäderlund (alt) samt färskaste medlemmen Martin Bjurek Svanström (tenor). Rytmsektionen består av tungviktarna Peter Janson på basfiol och Göran Kroon bakom trumsetet. Samtliga har jag hört och njutit av otaliga gånger live och på skiva. Senaste skivan kom 2002 och den senaste signerad Stefan Forsén 2013. Gruppen är ensamma om sitt sound vars ingredienser bland annat är krängande sväng, expressiva solon, lyriska sekvenser, stänk av spräck, egensinnig allsång och förmedlande av en munter vibe. I brist på på bättre har de jämförts med Charles Mingus, hans formidabla auktoritet och magnifika medarbetare i konstellationer, fast Forsén lyckligtvis saknar basgigantens lynnighet. Och Änglaspel gräver inte heller lika djupt i den svarta jorden.
Första set tar sin början på utsatt tid och varar i cirka 40 minuter. Vi får titlar till flertalet låtar av den som styr skeendet med lagom fast hand, det vill säga kapellmästare Forsén. Han är bland mycket annat känd för förnämliga arr till körer. Första låtarna är Skymningen gryr (förmodligen ett uruppförande enligt uppgift) och låt med madame i titeln vars anagram syftar på ärevördiga Nef. Stimuleras av elegansen i ensemblespelet, lite småskrynkligt i en sekvens. Första solist blir av Thomas Jäderlund. Ska sägas att det är kutym för den som styr skutan av toner, att omsorgsfullt ge oss namnet på varje solist plus sättning ett antal gånger, vilket inte sällan stannar på halva vägen med ”och så vidare” . Händer när Forsén inser att infon är helt onödig och att upprepning är kul till en viss gräns. Fångas av ett snyggt svepande vemod, deras prydliga och vackra ensemblespel. Vispar och diskret basgång supportar här raffinerat innerligt spel av Forsén.
Änglaspel föredrar att göra lekfullt spänstig musik, som förflyttar sig i olika riktningar. Förunderligt nog samlas efter fördjupande utbrytningar flödena ihop till en enhetlig struktur. En annan inriktning man ömt vårdar är den lyriska. Ofta tonsättningar av dikter eller kompositioner som påminner om hymner. Samspelet är ypperligt! Som framgår av mina tyvärr lite oskarpa bilder används notställ. Om jag hör rätt heter en av konsertens höjdpunkter Hafes vars växlingar från småbökigt till sväng och lyriska passager tilltalade mig mycket. Denna hit blir till ett koncentratet av Änglaspels estetik. Staffan Svensson trumpet färgar delikat i olika skepnader, avlöses av Jäderlund i ett av dennes mest lyckade solon vars första takter erinrade om Cannonball Adderley. Sopran- respektive tenorsaxofonist kompas i två av sina personliga inlägg enbart av gruppens polyrytmiske batterist, vilket resulterar i fruktbara, fängslande dialoger.
Vid Klara kyrka präglas av sin yviga fast samtidigt koncentrerade form. En anmärkningsvärt lyckad kombination av motpoler som infaller i fler kompositioner. En omständighet värd att peka är att bandledaren ibland förhåller sig overksam när blåsare är igång som mest. Hans volymsvaga instrument skulle nog ändå inte uppfattas av oss. Tål att samtliga berikar tillställningen med strålande solon och fina features, även Janson på sin kontrabas och rytmläggare Kroon pådrivande på högerflanken. Och Forséns anslag fängslar fortfarande oss finsmakare. En av den stabile och innovative trumslagarens konversationer jag hade mest utbyte av hade han med Godée och hans ljusa ton på sopran.
Ska poängteras att akustiken var till belåtenhet. Vi slapp dessutom nästan helt störande ljud från aktiviteter i våningar nedanför. Om mina anteckningar är korrekta avrundandes en ytterst vital första del med en av deras klassiker, nämligen Nost som med sin inspiration från nordisk folkmusik genererar ett fett utropstecken i mina anteckningar. Den enda av mina favoriter som saknades i repertoaren var deras vokala hit Evinnerligen. Efter paus inleder man med låt där stämmor sammantvinnas sofistikerat. Därpå framförs tonsättning på dikt av Göran Sonnevi. Texten sjungs unisont av blåssektion och Forsén. Det blir mer av fusioner mellan det instrumentala och röster i samklang. Roas av en lätt crazy allsång i Gals And Pals-stuk. Och det blev mer av den varan. Första ”träningspasset” på scen var den samtidigt festligt och rörande övningen upphängd på ”ja” och motsatsen. På samma tema får vi Det finns luft från första skivan. Låter intrikat med yvig tonbildning. Vackert och fascinerande på ett sätt som är gruppens signum. Här byter för övrigt Staffan Svensson till flygelhorn. I annan avdelning där medverkan av publik anbefalldes till assistans av Göran Kroon, lirades enligt uppgift blues för att utmynna i att Martin Bjurek Svanström tog över och kastade loss.
I en alldeles lagom lång konsert levereras också en fullödig liveversion av Zanzibar Foxtrot signerad Peter Janson. En infallrik och otyglad sak där instrumentalister uppmuntras till egna utflykter ”all over the place”. Kul spräck förekom och på något mirakulöst sätt bands denna dissonanta utsvävning samman. Det blev ett storstilat jubileum som jag lämnade med ett stort leende och inre tillfredsställelse. Extranumren lanseras som en nostalgikick. Först levereras Hemlängtan av Lars B Almkvist (ordinarie trumpetare). Den bitterljuva tankeväckande valsen skänker frid. Ett annat paradnummer har sparats till final. Till lycklig publik sprids deras önskan om Gonatt , en sorts vaggvisa med vad jag tycker mig höra raffinerad tonartshöjning. Uppskattade vad gruppen med sin härligt säregna estetik åstadkom live (konserter infaller alltför sällan). Änglaspel motsvarade mina tämligen högt ställda förväntningar.
OBS Beklagar att Peter Janson skymd bakom blåsarna inte syns på någon bild.