Foto Per Bifrost och Alexander Rynéus
En gång skall du vara en dem som levat för längesen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Per Bifrost och Alexander Rynéus
En fantastiskt foto-visuellt dokumentär som tar upp temat tvångsförflyttning. Delvis blir filmen en långsam och mjuk fundering och filmisk meditation kring död och förändring.
En betraktelse över livet och döden genom att kika genom nedläggningen av en gruvort. Medan en av världens största underjordiska järnmalmsgruvor breder ut sig under marken monteras Malmberget långsamt ned omkring sina sista invånare. Ett helt samhälle måste flyttas och allt, alla hus och allt annat, måste rivas för att mer malm ska kunna brytas. De båda regissörerna Per Bifrost och Alexander Rynéus har dokumenterat samhället sedan 2010 – och nu är Malmberget i det närmaste borta. Allt för att världen behöver malm.
Varför behöver vi malm? frågar ett av barnen. ”Kanske för jobben”, svarar det andra barnet. Ja varför måste ett helt samhälle flytta för att en gruva ska kunna bli större och mer malm ska brytas. Är det för att några ska göra mer vinster eller är det något alla behöver? Ja det är en fråga vi kan fundera på och ett underliggande budskap i filmen är de små människornas maktlöshet när de med makt beslutar något. Sakta töms Malmberget på både alla människor och hus. Husen, byggnaderna, blir dessutom totalförstörda då de rivs ner för att inget ska få vara kvar för en
av världens största underjordiska järnmalmsgruvor ska få breda ut sig utan gränser.
Livets förgänglighet eller livets ständiga pågående förändring går som en obeveklig röd tråd genom bilder och människornas prat. Existentiella frågor är ett ämne som engagerar mig. I denna film berättas mycket med bilderna och ljud. Det blir starka intryck, fast på ett lågmält sätt, som när vi ser blommor växa upp på platser som övergivits, vi får höra insekter där husen krossats och vi kan se älgar promenera på övergivna gator. Bild och ljud berättar ofta mer än vad människorna i sin tafatthet uttrycker.
Att livet förändras efter personliga katastrofer möter de flera någon gång i sitt liv,som att förlora en närstående och tvingas börja om på nytt. Kanske tvingas från hus eller större lägenhet och packa och gå igenom allt: Alla minnen som är tätt knutna till saker. Jag saknar paralleller i berättelsen till dessa uppbrott som så många upplever i livet.
Vissa delar av berättelser upplever jag också som lite för klichéartade som att två äldre män älskar dragspelsmusik. De flesta äldre idag var unga under sextiotalet och lyssnade nog hellre på Rolling Stones än dragspelsmusik.
Filmens namn – En gång skall du vara en dem som levat för längesen – är oerhört suggestivt och lockar fram många tankar, känslor och förväntningar. Bildmässigt, fotot, svarade delvis upp till dessa förhoppningar men det var ändå många möjliga vinklar ämnet som aldrig togs upp. Det finns många fördjupningar som kunde tagit plats. Dokumentären fokuserar på en mass-flytt: hur fungerar det när så många samtidigt ska lämna en plats där så många minnen finns vid platsen? Att många måste flytta samtidigt är inte det vanligaste. Att hela livet förändras och en människa måste starta om på nytt, kanske vid ett dödsfall av en närstående, får alla någon gång uppleva. Alla förlorar någon under livets gång. Där tycker jag inte heller att filmen utnyttjade det symboliska möjligheterna att berätta om att gå vidare i livet.
Dokumentären är på flera sätt filosofiska meditativ, vilket är dess styrka, men jag saknar ändå flera fördjupningar som mycket väl kunde kommit istället för en hel del som upprepas lite för mycket. Men bilderna är i sig värda att ge tiden åt att sitta ner i en biosalong och se filmen – och gärna tillsammans med någon för att efteråt kunna prata om alla känslor och tankar den väcker.