24-25/7 2026
Utopia i Göteborg
Får allt svårare att fokusera på att recensera i den otrygga tid vi lever i. Media och opinionsbildares syn på ond – god, offer – förövare gör mig än mer frustrerad. Men den diskussionen får sparas till min nästa nödvändiga granskning av ett woke-marxistiskt budskap på teaterscenen. Även om inte ens vad som borde vara oförarglig underhållning som Allsång på Skansen går fri från dylika avarter, befann jag mig på rätt plats i lördags kväll. Kunde liksom innehavare av konsertbiljetter på Utopia fullt ut njuta av ”Art For Art´s sake” (ursprungligen ett franskt uttryck om jag inte missminner mig). I likhet med renommerade storbanden Bohuslän Big Band och Göteborg Jazz Orchestra var konserterna i helgen primärt en tribut till Miles Davis. Är man det minsta intresserad av musik har man troligen kunskap om dennes enorma påverkan på vår moderna musikhistoria. Efter James Brown är han den pionjär jag har flest skivor med. Har dessutom stort porträtt som affisch, äger självbiografin, dvd, sett två varianter av Henning Mankells Driving Miles och hade nöjet att höra honom fyra gånger live.
Med mannen från USA i yngre medelåldern som satt samman repertoaren förhåller det sig annorlunda. När jag tar del av Wayne Tuckers cv blir det i högsta grad gångbart att damma av en ofta förekommande klyscha. Trumpetaren, sångaren och låtskrivaren har helt enkelt gått under min radar. Samarbeten omfattar en mängd närmast osannolika storheter: Kurt Elling, Dee Dee Bridgewater, Cyrille Aimée, David Crosby, Elvis Costello och Taylor Swift. Snacka om meriter! Trots att han bokats till Madison Square Garden, de hetaste klubbarna i New York och i år gjort en Roy Hargroove-tribut på North Sea Jazz Festival i Holland; lyckades Anders Bäck få hit honom redan i fjol. I sommar befinner han sig på turné i Europa.
Han har lärt känna lokala musiker vilka verkar på den högsta nivån. Två av dem är klaviaturspelare Fabian Kallerdahl och trumslagare Ossian Ward, för mig kända från ett otal sammanhang som ibland renderat i uppskattande recensioner. Inte ofta jag hört dem tillsammans ska påpekas. Fick en liten pratstund med dem utomhus efter en bejublad tillställning. Blev presenterad för stjärnan i fråga i paus vilket gjorde det naturligt att få ett litet snack också med honom efteråt, upplyste om ett par instrumentalister från Miles sista år som jag träffat på jazzklubbar i Göteborg. Vad som slog mig mest spelningen vars fläkt från den stora världen, jazzscenen i USA, var omisskännlig var framför allt två saker. Dels lite okonventionella soundet som sättningen borgade för: trumpet/ sång, orgel/ synt och trumset. Dels hur publiken fångades och verkligen lyssnade samfällt tack vare tonerna som flödade. Varje gång det sker på intima Utopia känns det som en ynnest att få närvara. Ska framhållas att akustiken var exemplarisk och från min plats bortanför baren uppfattade jag det mesta av Tuckers introduktioner. Av alla Miles-signerade album som finns att tillgå rekommenderar han live-skivan Four & More från -64.
Fanns som ni kommer märka en häpnadsväckande spännvidd i repertoaren. Inledningen överraskar. Vi får Bags´ Groove (M. Jackson) vars inspelning med bland Thelonius Monk och kompositören Milt Jackson på vibrafon skedde 1954. Den avlöses av But Not For Me (G. Gershwin) och här framhålls att åtskilliga standards härrör från Broadway-shower. På originalet från -55 medverkar bland andra Sonny Rollins och Horace Silver, två ur Miles Davis All Stars. Glömde fråga om de hade identisk repertoar båda kvällarna. att trion under lördagen var samspelt gick inte att ta miste på. Lät tajt och genomtänkt om trion som förstås individuellt gavs generöst med utrymme och när tillfälle erbjöds friare tyglar. Arren i sig gav plats för improvisatoriska inslag, vilket kunde noteras i låtar jag kände igen. I ballad vars titel inte nämns fäster trumpetaren sordin på sitt silvriga instrument. Miles ton förnimms vilket förlänar spelningen en gripande dimension. Oklanderlig teknik gör intryck. I Footprints (W. Shorter) hämtad från den berömda 60-tals kvintetten upptäcks en avdelning impro efter att välkänt tema levererats. Trions läckra samspel och extra energi gör att vi rycks med, responderar med starka applåder.
Göteborgarna glänser i mellanrummen. Märks inte alls att Kallerdahl sällan har orgel som huvudinstrument. När han på Utopia övergår till att brodera på sin synt tas basgången samtidigt ut med vänsterhanden på orgeln klaviatur. Båda ges rikliga möjligheter att utveckla harmonier och rytmer på ett sätt, som ofrånkomligt stundom får mig att associera till Hansson & Karlsson och de i högsta grad aktiva bröderna i Trummor & Orgel. Ändå skiljer sig repertoaren åt förstås och istället för flummigt psykedeliska tongångar blandas fräsch hip hop-jazz och len soul upp med Miles suggestiva klanger. De minuter jag värderar allra högst infaller strax före paus. Vad händer då? Jo, i ett superfräckt arr tar man sig an den hypnotiska hook som döpts till Jeanne Pierre och som förekommer i två tappningar på min dubbel-lp We Want Miles från -82. Lustigt nog brukar saxofonisten Bill Evans, med på live-utgåvan och anser att han var medkompositör, excellera i detta distinkta riff som taktfast extranummer på sina gig, vilket jag fick en kick av senast härom året när Evans Band lirade hos Jazzföreningen Playhouse. Av anteckningarna framgår att det på Utopia nu var fenomenalt trumpetspel, tillbakalutat trumbeat och elegant färgade passager på de många tangenterna.
Är inte omedveten om att jag brukar skriva för långt. Ska därför försöka hålla mig mer stringent kring vad som förlöpte efter paus. Som ni nog insett ska konserten klassas som extraordinär. Det enda man kan klaga på var att lokalens ventilation hade slutat att fungera. Fast det var regnigt och svalt utomhus svettades jag onekligen. Ett överraskande inslag som återkom ett par gånger var att Tucker sjöng i en soulig stil, höll sig i ett romantiskt register. Kul ingrediens, även om det inte är i denna kapacitet han har sin styrka. Man återvänder till scen genom att ljuvt framställa en version av örhänget It Never Entered My Mind. Miles tolkade denna vackra ballad 1954. Min favoritversion är för övrigt den med giganterna Coleman Hawkins och Ben Webster. Trions tolkning trollbinder! Blev absolut inte besviken över att Tucker och hans medmusiker upplägget till trots satte sin personliga prägel på musik, vilket innebar att jag bara undantagsvis kände Miles ande svävande över oss.
Blir tre låtar på raken från comeback-åren på 80-talet. Då uppstår emellanåt en vibe av hip hop och jazz inte olik Robert Glaspers sound. Vi serveras ett aptitligt ostinato-groove med flödande sväng där Kallerdahl verkligen gick loss. Publiken upplyses om Marcus Millers betydelsefulla inverkan på Miles musik, varvid ett av smakproven som man triumferar med är Big Time från albumet Amandla. Det toppades inte bara av fills utan av ett supertajt trumsolo. Borde kanske skrivit mer om trumpetarens föredömliga fraser och hans eminenta teknik, något som får sägas vara en förutsättning för ett djärvt projekt. Tucker går i land med grannlaga avvägningen teknik – känsla, även om jag vill påstå att Sverige har en handfull blåsare som kan matcha hans standard. Eftersom krogkonserten absolut ska betecknas som minnesvärd öses rättmätigt beröm över karismatiskt extranummer, en meditation signerad amerikanen där han oplanerat i omgångar spelar på flygeln. Eftersom det blivit tunnsått med livemusik i sommar har jag anledning att vara särskilt tacksam för upplevelsen jag redogjort för. Och det var stort att höra mina vänner i detta illustra sammanhang, ett uppdrag de skötte strålande.