Emma Swift
Resurrection Game
4
Inspelad på Isle of Wight och i Nashville
Producent: Jordan Lehning (också ljudtekniker)
Tiny Ghost Records (egen utgivning)
Releasedatum: 12/9 2025
Har saknat Emma Swift på WOW under de cirka tio jag haft pressackreditering. Att jag fått recensionsex av hennes nya och föregående cd beror på att de skickats av hennes distributör och A & R person i Sverige. 2021 skrevs en 4+ recension av Bob Dylan-tolkningarna Blonde On The Tracks. Utan att överdriva kan hävdas att Swift fick ett succéartat genombrott. Denna vecka lyfts singer songwriterns album, fullängdsdebut vad beträffar egenkomponerat material, fram som veckans album på Hemifråns hemsida. Och det är en mycket mogen och genomarbetad sådan under ledning av lyhörde producenten Jordan Lehning som spelat in australiensiska kvinnans låtar i en påkostad produktion där sannolikt inga identiska instrumenteringar förekommer, utan både sättning och stil skiftar på de tio låtarna på Resurrection Game vars upprinnelse sägs ha varit ett nervöst sammanbrott. Ett års rehabilitering med exempelvis terapi fordrades för att komma i fas. Producentens rekryterade stab av sofistikerat spelande musiker framhäver ypperligt melodiernas kännetecken. Man har varit fantasifulla i kreerandet av sound, kompositioner har därför skrudats smakfullt i differentierad dräkt.
Finns ett koppel av kvinnliga singer songwriters inom samma vida fält eller verksamma i snarlik genre. Live med Alice Howe & Freebo jämte 29 & Gone av Hat Check Girl från samma utgivande källa, tillhör de plattor som borde ha recenserats i uppskattande ordalag av undertecknad om jag haft mer energi. Min poäng är att Swift förmått odla fram ett eget sound, en personlig röst som engagerar. För den intresserade ska framhållas att texthäfte medföljer. Jag som lyssnat med ett halvt öra på dem noterar att de är omsorgsfullt konstruerade, bottnar i upphovspersonen och kryddats med tänkvärda rader. En svensk kollega ägnar sig nästan uteslutande åt texternas ämnen, vilket ter sig minst sagt futtigt med tanke på utsökta musikaliska hantverket. Har i hörlurar lyssnat uppmärksamt på snygga arren, musikernas insatser och hur solister skiner. I centrum finns förstås Emma Swift och hennes bevekande röst. Den låter definitivt bärkraftig fast den tycks komma ur en fragil själ. 44-åringen boende i Nashville sägs vara influerad av Sandy Denny, Marianne Faithful och Joni Mitchell.
Vem spelar vad? Jo trumslagare/ percussionist Dom Billet och basist Eli Beaird utgör rytmsektion. På For You And Oblibion byts de ut till Ross McReynolds respektive Calvin Knowles. Gitarristerna heter Juan Soloranzo och Sam Hunter (två spår) medan pedal steel trakteras av Spencer Cullum. Producent Jordan Lehning har många järn i elden, dubbelarbetar genom att lira klaviaturer: piano, synt, orgel, vibrafon, klockspel. På enstaka låtar förekommer blås av Jenny Kummer och saxofon (baryton o tenor) från David Williford. Lydia Luce agerar vokal bakgrund i några låtar och Grace Woodsworh på oboe får en framträdande roll i Impossible Air. Som om denna rikliga uppställning inte vore nog präglas majoriteten låtar av svepande sound från en stråkkvartett.
Enstaka alster kan låta förhållandevis ordinära men flertalet förnöjer, varav en handfull äger styrkan att omfamna och till och med få lyssnaren att känna sig drabbad. Sättet att sjunga ut förför i till exempel i pampigt anlagd titellåt med drivande rytm understödd av svepande stråkar. En annan favorit är Going Where The Lonely Go vars vibrato hos Juan Soloranzo andas kringströvande gitarrist typ Neil Young. Uppskattar hur text och musik sammanflätats på smått pompösa Catholic Girls Are Easy och verkligen i rimpar som confuse -amuse. Registrerar att det i sammanhanget ovanliga instrumentet oboe ligger i framkant jämte stråkar i Impossible Air. Särskilt i How To Be Small gifter sig elgitarrens ton med framför allt orgel (om jag uppfattar rätt). Och här och i andra sekvenser sköljer svepande stråkar över lyssnaren. Romantiska förstärkningen kan stundtals tyckas onödig, men man får acceptera att kompositören vill frammana starka känslor. Först i finalen märks på allvar att Swift bor i Nashville, då låter hon det dofta av behaglig alt country. Albumet attraherar genom att framstå som en enhet trots den expressiva mosaik det består av.