Örjan Hultén
Peaceful Warrior
4
Inspelad i Riksmixningsverket april 2025
Prophone Records
Releasedatum: oktober 2025
Peaceful Warrior heter det femtonde albumet saxofonisten och kompositören Örjan Hultén gett ut i eget namn i sitt snart sextioåriga liv. Några av dem har jag recenserat, skäl nog att höra sig för om jag var villig att lyssna och skriva om skiva med en ny kvartett. Jag klagade på utmattning vad gäller att sammanställa skivrecensioner utöver andra former av värderande texter. Sa till honom att jag istället kunde ta emot ett ex av cd:n efter att ha lyssnat på Unity. Visade sig att de slutade tämligen tidigt och jag som kom direkt från teatern hann endast höra två låtar då. Meddelade att jag skulle försöka finna tid och ro att lyssna ett par gånger i hörlurar vilket skulle resultera i recension när skrivkrampen lättade. Nu läggs sista handen vid den processen.
Av det jag hört live och i skivväg erbjuder den aktuella skivan det mest tillgängliga och innerliga sound jag hört från Hultén, vars huvudinstrument är sopransaxofon. Han rör sig ledigt mellan strukturerad energisk bop och fri form. Live har jag hört honom på duo, i trio, som ledare för Orion, med Horncraft och troligen med Jeanette Lindström.. Vidare har samarbeten skett med Johan Berke och han har ingått i exempelvis Bosse Broberg Nogenja samt Fredrik Norén Band. Medmusikerna på Peaceful Warrior är för mig välkända, mycket etablerade namn. Kvar sedan lång tid tillbaka är trumslagaren Fredrik Rundqvist medan Per-Ola Landin utgör kvartettens kontrabasist och den jämförelsevis unga Max Agnas sitter vid flygeln. Ett ovanligt grepp för Hulténs vidkommande består i att öppningsspår och final är vokalt präglat. Den som sjunger och i andra fallet deklamerar är ingen mindre än Isabella Lundgren. Dessa fyra har jag haft nöjet att recensera åtskilliga gånger live och från ett antal sessions i studios.
Vill inte påverkas av kollegor, nämner dock upplysningsvis att albumet hyllats av skribenter i England, Norge och i LIRA. Även om det inte hade uttalats explicit från upphovsmannen inser man vid lyssnandet att musiken tillkommit som en längtan efter en bättre värld. Hultén menar att det samtidigt handlar om en inre resa och att finna en genuin kreativ och generös process tillsammans. Utfallet av idén har blivit till en spirituell njutning med släktskap till internationella storheter. Slump eller strategiska val? Att sätta ett definitivt betyg är grannlaga, kan vara vanskligt. Då jag blir uppfylld av detta imponerande alster ska poängteras att 4+ var vad jag landade i efter visst funderande.
Vore man okunnig om estetiken hade man hajat till över upplägget. Albumets tre första kompositioner kännetecknas nämligen av en dröjande, närmast andlig ton. På öppningsspårets fridfulla patos med Isabella Lundgren majestätiskt i förarsätet tolkas Where Are We Going? av Shirley Horne, en favorit hos många sångerskor. En intim inbjudande atmosfär skapas, ofta återhållsam. Lundgren gör så klart djupt intryck genom sin auktoritet, nedtonat vis. Mjukt framskridande titelkomposition tar vid på denna fullängdare som innehåller nio nummer. Det torde vara det vackraste och mest själfulla stycke som Hultén skrivit. Hans nya kvartett bidrar förtjänstfullt till att färga låten, vars tema på sopransax(?) doftar Jan Garbarek. Åtföljs av Zaza´s Nine Lives vars vindlande ljusa melodi drivs av Landins basgång. Han står dessutom för introt i en melodi fär det broderas reflekterande på pianots tangenter. Man slås av att den annars stundtals spretigt spelande musikanten tydligt valt specifik inriktning, är ute efter att kommentera rådande turbulenta tillvaro som en ödmjuk motståndshandling.
Första ystra up tempo-låt dyker således upp på den nästan sex minuter långa Solar Impulse. Lyssnaren tas med i bopvändningar i dur. Kvartettens spirituella ådra bör verkligen betonas. Oundvikligt att inte referera till John Coltrane och dennes berömda kvartett, med den skillnaden att diskret spelande Fredrik Rundqvist här inte gör anspråk på att försöka framstå som dynamon Elvin Jones. Apropå sättning ska sägas att Hultén också trakterar tenor- och altsax, fast han oftast befinner sig i det ljusa registret. Norrskenet tillhör produktionens höjdpunkter. Vi förunnas en vilsam ballad som målmedvetet söker sig fram. Pianist och basist träder fram och den senares feature är alldeles utsökt. Lysande lyhört spel från kvartetten.
Max Agnas och rytmsektionen går loss i A Second Life, vilket uppskattas. Man triumferar! Oavsett om tonerna väller fram eller till sin natur är eftertänksamma ter sig kompositionerna förunderligt sammanhållna. Och ledaren på blås uppvisar en magnifik mognad i sitt visionära spel. Som mest livfullt blir det för hans del i ett solo med kraftfulla korus. Och här går tankarna till Ornette Coleman, Davie Liebman och Lennart Åberg utan att för den skull ha en osjälvständig teknik. I ytterligare en ballad stretchas det snyggt och återhållsamt på sopran. I denna låt är Max Agnas i sitt esse, tar definitivt vara på utrymmet han ges. Undrar om han tycker det blir fånigt om jag kopplar ihop tilltalande anslag med McCoy Tyner?
I avslutande nummer återkommer som nämnts Isabella Lundgren men inte med sång, utan hon i egenskap av deklamatris med en röst man inte kan identifiera. Rör sig om ett poem av en zenbuddistisk munk från Vietnam som har titeln Please Call Me By My True Names, vilket understryker musikens lyriska framtoning. Lundgren ackompanjeras av ett sprött sound vars instrumentala övergång förstärker ordens lamenterande innebörd. De griper tag i en när formuleringarna klingat ut. Övertygelsen hos Peaceful Warrior går fram bäst i hörlurar, styrkan i materialet lämpar sig utmärkt för enskild kontemplation.