Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Palestina

Filmrecension: Tel Aviv on Fire – av och till absurt rolig

by

Tel Aviv on Fire
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 augusti 2019
Regi Sameh Zoabi

En varm komedi om Israel–Palestina-konflikten där vi får se människor agera mänskligt. Tel Aviv on Fire hade världspremiär på Venedigs filmfestival där den vann Interimpriset och Bästa skådespelare i sektionen Orizzonti. Filmen har varit en publiksuccé i Italien och Frankrike.

Huvudkaraktären är Salam, en 30-årig palestinier, som jobbar som praktikant på en populär palestinsk fiktiv såpopera: ”Tel Aviv on Fire”. Såpoperan sägs utspela sig strax före sexdagarskriget 1967 och spelas in i Ramallah. Serien är en typisk, ganska töntig, såpopera med klichéartade karaktärer. Ganska förutsägbar är serien också, en kvinnlig palestinsk spion ska nästla sin in i den israeliska armén genom att charma in sig hos ett högt uppsatt befäl.

Salam måste passera den israeliska gränskontrollen varje dag för att komma till TV-studion. En dag möter han Assi, chefen för gränskontrollen. Assis fru är ett stort fan av tv-programmet. Salam överdriver och säger sig vara manusförfattare. Assi blir fixerad vid att påverka Salam hur såpans handling ska utvecklas och i den vevan får Salam jobb som en av manusförfattarna då låtsas att han själv kommit på de idéer Assis gett honom.

Det blir en snurrig situation där den ena lögnen tvingar fram nästa. Rent av klastrofobiskt, då det hela tiden finns starka spänningar och hot.

Den är av och till absurt rolig.

Teaterkritik: Taha – ett palestinskt gästspel på Kulturhuset Stadsteatern – mångdimensionellt och vackert och gripande

by

Foto: Saheer Obaid

Taha
Av Amer Hlehel
Översättning och regi Amir Nizar Zuabi
Medverkande: Amer Hlehel
Produktion: Amer Hlehel
Spelas 11 september – 14 september 2018 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

En mångdimensionell och gripande föreställning om poesi och om att tvingas leva på flykt.
With this small pencil
I will draw the word
I will write the world.

Orden är av en palestinske poeten Taha Muhammad Ali. Han växte upp i Saffuriya som ligger i det idag israeliska området Galilieen. Som tonåring flydde han tillsammans med sin familj och andra byinvånare till ett flyktingläger i Libanon då byn förstördes av bombflyg undre det arabisk-israeliska kriget 1948. När familjen försökte återvända gick det inte, byn var förstörd och palestinier släpptes inte in i området.

Den palestinske dramatikern, regissören och skådespelaren Amer Hlehel skildrar denna fascinerande poets liv och poesi i en oerhört berörande och vacker föreställning. Amer Hlehel är ensam på scen men genom sitt berättande och sitt kroppsspråk är det som att vi ser alla människor han berättar om.

Det är både sorgligt och vackert – vi kommer riktigt nära poeten som litet barn, som tonåring, som ung man och som medelålders och hela tiden vandrar hans längtan efter poesi sida vid sida med det dagliga strävandet för att få ihop vardagslivet, för att få mat till familjen. Vi möter en levande människa, vars livsöde vi kan relatera till, vi kan känna med.

Som uppväxt i Sverige och ett annat samhälle kan jag både se likheter och skillnader i hur Taha Muhammad Alis liv. Hans starka sammanhållning med familj och respekt för sin pappa skiljer sig från vårt betydligt med individbaserad samhällsstruktur. Men mitt i olikheterna finns de stora likheterna mellan hur han som liten pojke tidigt upptäckte litteraturen och hur han alltid hittade tillgång till att läsa och skriva. Det är också så spännande att se hur den blivande poeten redan som pojke och sedan som tonåring i det stora flyktinglägret hittade sätt att försörja familjen på, eftersom han var äldsta sonen och hans pappa var skadad tog han på sig ansvaret att se till att familj och släkt fick mat.

Föreställningen ges på engelska men det är en så levande framförd skildring att engelskan är lätt att hänga med i.

Skådespelaren, dramatikern och regissören Amer Hlehel är enastående helt enkelt. Det känns som om det är han som är poeten. Skickligt, mycket skickligt. Vi kommer så nära dessa människor från byn och de människor de möter under livsfärden. Jag kommer att hålla utkik efter mer av både poeten Taha Muhammad Ali och Amer Hlehel. Bland Amers andra pjäser märks också Lanterns of The King of Galilee (En bearbetning av romanen av författaren Ibrahim Nasrallah) Juha and Bahlol, What the Story is All About, och Almushakhesati – the Player. Hoppas något av detta sätts upp framöver på svensk scen.

Några citat om föreställningen Taha från internationell press:
»Rich, vivid… acutely moving. Simply beautiful.« The Times

»Pure poetry blossoms in deceptively simple show« The Evening Standard

»An inspiring piece, delicate, deeply affecting. Warmly recommended.« The Independent

»Alternately urgent and action-packed, funny and warm, eloquent and deeply moving.« The Advertiser

»Anchored by his own excellent text, Amer Hlehel is splendid as Taha. He is funny, earnest, perceptive and irrepressible.« Dailyreview.com

»Expect reflection, and expect a lingering, but above all, expect beauty.« Indaily.com

 

Bokrecension: Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken – Adania Shibli

by

Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken
Författare: Adania Shibli
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188253361
Förlag: Tranan

Beröring

Att understryka att Adania Shibli är palestinier säger väl mer om det svenska litteraturutbudet än något annat. Nå, det är hur som helst fint att åtminstone en palestinsk författare lyfts upp och förts bortom muren. Två av hennes romaner finns nu översatta och utgivna på Tranan. Ni bör läsa dem. Jag tror inte det inverkar menligt på läsningen att de likt en novellsamling delar samma pärm. Stod de sida vid sida i bokhyllan skulle det ändå lett till ofrånkomlig jämförelse. Vi jämför, så är det med det.

Ibland använder jag öronproppar när jag ger mig ut i världen. Jag blir till ett huvväsen och allt utom ansiktet är fredat från det omslutande. Det är inte nödvändigtvis brölande pojkar och män eller själaförtärande bebisskrik som är övermäktigt. Ofta är det bara oljudsväggen som är för hård. Skummet- och vaxet tar udden av det skarpa och det blir nästan lite småtrevligt att vistas bland folk.

Beröring är om ljud. Den ”lilla flickan” har efter en sjukdom problem med hörseln och blir till följd av sin känslighet varse världen som ljud. ”Bara Gud var ljudlös”. 80-talet är ännu ungt och massakern i de två flyktinglägren i Shatila och Sabra bär vittne om det politiska läget. ”Palestina” är ett förbjudet ord. Familjen hon fötts in i är stor men två pojkars frånfälle har dragit sorg och vemod över hemmet. Flickan glider bort från bröder, systrar, mor och far. Hon passar inte in. Skolan är fientlig, klasskamraterna skoningslösa. Hon drar sig in under betraktandets huva. Hon ser rörelserna, men de låter sig inte fångas. Grodynglen går inte att urskilja och är en brun massa. Röken från en cigarett strilar genom fingrarna, molnen högt där ovan drar sig undan.

Det är inte bara språket som är subtilt – hela romanen är det. Den smyger sig fram till slutet som blir abrupt och realistiskt. Och ett sorgligt utdrag ur en kvinnofientlig verklighet.

Vi är alla lika fjärran från kärleken

Hur kan vi strypa oss själva med våra egna händer, göra oss själva illa, fastän vi inte önskar det alls?

Den ”lilla flickan” i Beröring är ensam och oförstådd, men i Vi är alla lika fjärran från kärleken har ensamheten en tydligare och mer påträngande karaktär. Som i den första romanen är grundtonen människors och framförallt kvinnors utsatthet. Vi kan nog alla känna igen oss i rädslan för att bli lämnade eller att våra känslor i brist på ömsesidighet skall förbli svävande i intet. Meningslöshetskänslan fyller tids nog det tomrum vi hellre skulle vilja se härbärgera kärleken eller åtminstone något som inte är nedbrytande.

Vi får ta del av en kvinnas hopplösa, tragiska och monologartade brevkorrespondens med en man hon inte känner. Det finns en önskan hos henne att leva i kärleken istället för framom eller bakom den. Hon vill inte att den skall vara enbart minnen eller blott potentiella, önskade och eftersträvansvärda tillstånd. Kvinnans förtvivlan stegras i takt med att det hela framstår som mer och mer ouppnåeligt. Smärtsam läsning.

Eller varför inte kvinnan som berättar för sin partner att ”kärleken tagit slut” och sedan får leva under ett våldtäktshot. Mannen kan inte ta ett nej och raseriet tar vid när han inser att han inte får diktera villkoren. Kvinnan förlänas inget lugn och lever i ständig rädsla. Hon flyttar, byter nummer men undkommer inte. Hon bryts sakta ned och börjar så småningom hata sig själv och framförallt sin fysiska kropp som är vad hotet riktas mot. Några enkla ord är vad som krävs för att bryta ned en hel människa.

Eller varför inte en psykologisk terror som ogiltigförklarar en hel kvinna och hennes upplevelser:

Han skrattade bara åt henne. Drev med henne. Hans skratt fick…tårarna och kvävningskänslorna att stockas i halsen. Det knöt sig i magen när han ännu en gång fått henne att upptäcka att hon inte förstod någonting. Hon hade blivit beroende av honom för att bekräfta riktigheten i sina känslor…Till slut hade hon inte bara fel åsikter utan ställde även fel frågor.

Att kvinnor lever vidare i relationer som är destruktiva kan ibland förklaras av en rädsla för att ett uppbrott skulle kunna leda till än värre konsekvenser.

Trots detta är det de avslutande kapitlen som klänger sig fast i mig av ingen annan anledning än att jag på ett personligt plan kan relatera. En kvinnas misströstan inför livet och vad det kan vara växer i känslan av att inte höra hemma. Självmordstanken blir en lisa för själen eftersom det åtminstone är ett val – om än ett tragiskt sådant.

Jag kan inte förneka att den enda plats jag känner mig bekväm på är en övergiven plats. Med allt som folk övergett.

Ibland är det enda umgänget man står ut med det döda och de döda. Mörkervana ögon skyr ljuset.

 

 

José González och Jens Lekman gör stödspelning för hungerstrejkande palestinier

by

lekman

Vid Järntorget i Göteborg pågår en hungerstrejk. Idag, torsdagen den 28 augusti, har de varit utan mat i 23 dagar. I en vecka nu har de även vägrat vatten. Migrationsverket har inte berättigat dem uppehållstillstånd, och verkar vara beredda att låta människor dö i byråkratins namn. Flera av palestinierna har redan fått åka in på sjukhus. Vissa av dem har levt här i Sverige i åtta år, utan att vare sig kunna jobba, plugga eller skapa sig ett liv. Allt för att palestinier vägras erkännas som en asylberättigad folkgrupp. De lever ett gränsfall till liv, i ett gränstillstånd, i ett land som nu är ett gränsland, de har ingen framtid, ingenstans att ta vägen, i väntan på ett beslut, och de är beredda att dö för ett liv.

Söndagen den 24 augusti enades Göteborg i en motdemonstration mot Svenskarnas Parti, ett nazistiskt parti med ett mål att rensa ut Sverige på allt annat än “etniska svenskar”. Ett parti som vill ha bort palestinierna härifrån. Vi skrev “Ingen människa är illegal, den som flyr har inget val” unisont och högt så att partiledarens tal inte hördes igenom ljudväggen. Idag skapar Göteborg musik för att folket, politikerna och framför allt Migrationsverket ska höra: den som flyr har inget val, ingen människa är illegal.

Från torsdag till lördag kommer det att hållas olika evenemang som stöd för de hungerstrejkande. Arrangemanget kommer från gräsrötterna, från partipolitiskt obundna artister och kulturarbetare som tillsammans bestämde sig för att göra allt vad de kunde för att palestinierna ska bli hörda. I ett pressmeddelande skriver arrangörerna:

“Vi tar ställning för att palestinier behöver erkännas som en asylberättigad flyktinggrupp och beviljas uppehållstillstånd, samt för att hungerstrejkarna bör få uppehållstillstånd med omedelbar verkan. Syftet med stödspelning är att ta ställning offentligt och vi uppmanar alla grupper, föreningar, företag och privatpersoner att göra samma sak i er organisation och i sociala medier.”

Under dagarna — mellan 17:00 och 21:30 — kommer ni att få höra artister som José González och Jens Lekman, ni kommer få höra tal av ordföranden för Ship To Gazas och Vänsterpartiets Elin Engström, men kanske viktigast av allt, de asylsökande själva; Tahani och Nidal kommer att berätta sina berättelser. Evenemanget är gratis att gå på.

För mer information: besök Facebook-evenemanget.

Vi möts i en värld – dansteater från verkligheten

by

Vi möts i en värld
Manus och koreografi: Paula Fuenzalida
Musik: Anouar Brahem, Habib Al-Deek, Maung Myint San, Antonio Vivaldi och Linus Wallin.
Reality Dansteater i lokaler hos Improvisation & Co i Stockholm
Premiär 29 april 2012

Rima, en ung kvinna från Palestina möter Tina, en ung kvinna från Burma i en lokal hos de svenska immigrationsmyndigheterna. Där får de vänta länge – en typisk bild av hur det går till hos de svenska myndigheterna för immigration. Faktum är att människor som har kontakt med dessa myndigheter får vänja sig vid att deras tid inte anses så viktig, att vänta och vänta är verkligheten.
De två unga kvinnorna börjar prata med varandra och blir nästan vänner, de upptäcker att de har en hel del gemensamt och också en hel del olikheter.

Reality Dansteater är en grupp som jobbar med dans och teater som skildrar samhällsfrågor, I “Vi möts i en värld” har de träffat två unga flickor från Burma och Palestina – deras berättelser ligger till grund för föreställningen. De två flickorna är filmade och hur de lever i Sverige idag syns på en filmduk samtidigt som spelet i väntsalen hos myndigheterna pågår på scen.

Vi kommer nära de två flickorna – och vi känner med dem i deras kluvenhet: de både längtar efter att komma in i det svenska samhället i sitt nya hemland, men de längtar också till sitt land, varifrån de tvingas fly från förföljelser. Att skildra händelser direkt från verkligheten kan skada det konstnärliga uttrycket, men Reality Dansteater klarar den balansgången imponerande bra.

Denise Olsson spelar en sammanhållande karaktär som ibland förstärker rörelserna för Tina eller Rima och ibland är någon utifrån, ibland är hon allmänheten. Hon är en skicklig dansare med stor uttrycksförmåga.

Det var roligt också musik både från Palestina och Burma finns med, det är inte så ofta som musik från dessa länder är med i svenska dansföreställningar.

“Vi möts i en värld” är den tredje och avslutande delen i en trilogi som tar upp olika sätt att leva vidare i andra tiden och på andra platser. Det slår mig att det sällan det är just kvinnor som är i fokus i en sådan här föreställning – och det gör mig glad att de får vara i centrum den här gången.

Lite skrämmande är det att trots att Sverige idag sedan ett par decennier tagit emot många människor från olika delar av världen är det ändå många som bor här som aldrig hört flyktingarnas berättelser, om hur de kan ha fått bo femton år i ett flyktingläger i Thailand eller levt med ljudet av bomber dagligen i Palestina. Vi lever många här i landet, men vi lever i olika verkligheter. Jag skulle vilja att den här föreställningen spelades på gymnasier och högstadier – och att publiken efteråt fick samtala om vad de sett, tillsammans med dansarna/skådespelarna eller som vi fick efter premiären, samtala med en representant för Burmakommittén.

I rollerna:
Denise Olsson, Paula Fuenzalida och Catrin Rodosi.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,