• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Komedi

Filmrecension: Blue Moon – skarp och tydlig men också mycket tragisk och sorglig

25 december, 2025 by Rosemari Södergren

Blue Moon
Betyg 3
Streamingpremiär 23 december 2025 – Filmen finns att köpa digitalt 23 december 2025 och att hyra 5 januari 2026 på Apple TV+, Amazon Prime, Rakuten TV, SF Anytime, Viaplay Hyr & köp, YouTube
Regi Richard Linklater

En mycket tragisk berättelse om en medelålders man, den legendariska lyrikern Lorenz Hart, som lurar sig själv och ljuger för alla, ofta för att försöka intala sig själv att verkligheten är något annat än vad den är. Psykologiskt är den distinkt, tydlig. Vi får se en man som inte kan lära sig något av sina misstag, som inte kan lyssna på andra, som breder ut sig och ständigt ställer sig själv i centrum – förutom när han som nästan femtioåring vill förföra en nittonårig flicka och då låtsas intresserad av henne som vän fast det han vill är att få henne i säng och ha ett kärleksförhållande. Han låtsas att han är hennes mentor och att han är ett stöd för att hon ska få in en fot i underhållningsbranschen.

Filmen bygger på verkliga händelser och den är mycket sorglig. Handlingen utspelas på Sardis bar i New York kvällen den 31 mars 1943. Lorenz Hart är där, han har varit på premiären av musikalen Oklahoma som han smitit ifrån före pubik-tacket. Hans gamla vän Richard Rodgers, som skrivit Oklahoma, ska tillsammans med en mängd av musikalens medverkande komma till baren. Lorenz Hart avskyr musikalen Oklahoma men inbillar sig att han måste låtsas hylla den. Hans främsta uppdrag och plan inför kvällen är dock att få en ung nittonårig kvinna i säng, en kvinna han uppvaktat en tid då han låtsats vara hennes vän och rådgivare. Lorenz Hart babblar högt i den nästan tomma baren om sina planer för pianospelaren och för bartendern Eddie, mycket bra spelad av Bobby Cannavale.

Regissören Richard Linklater och huvudrolls-skådespelaren Ethan Hawke samarbetar för nionde gången i Blue Moon som hade världspremiär på Berlin Filmfestival tidigare i år 2025.

Ethan Hawke gör en övertygande insats som Lorenz Hart och har Golden Globe-nominerats för bästa huvudroll i en musikal/komedi. Filen har också Golden Globe-nominerats till bästa film i genren musikal/komedi.

Blue Moon har en lång rad starka skådespelarinsatser och filmen är skarp och tydlig men också mycket tragisk och sorglig. På ett närgånget sätt skildrar den livslögner som är förödande. Samtidigt är det lite bedrövligt med en film om någon som inte kan möta sig själv, bara springer från sig själv och försöker lura sig själv och inte har någon utveckling, aldrig lär sig något om sig själv. På sätt och vis är filmen en skildring av villkoren i underhållningsbranschen och ställer frågor om vad som är bra kvalitet.

Om Lorenz Hart från Wikipedia:
Lorenz Milton Hart (May 2, 1895 – November 22, 1943) was an American lyricist and half of the Broadway songwriting team Rodgers and Hart. Some of his more famous lyrics include ”Blue Moon”; ”The Lady Is a Tramp”; ”Manhattan”; ”Bewitched, Bothered and Bewildered”; and ”My Funny Valentine”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Blue Moon, Ethan Hawke, Komedi, Robert Linklater

Inspektören – nyskriven och modern fars i sin rätta Brunnsmiljö, Ronneby 2024

6 juli, 2024 by Martin Moberg

(Ronneby folkteaters sommarteater 2024 ”Inspektören” Foto: Ronneby folkteater

Betyg: 4

Regi: Johan Ringström

Manus och producent: Pontus Larsson

Medverkande: Emma Lundin, Daniel Gustavsson, Lotta Jansson, Pontus Larsson, Mia Österhof, Magnus Hjelm, Anette Gustavsson, Malin Holm, Johannes Persson, August Hylse, Christoffer Österhof och pomchi-hunden Egon.

Arrangör: Ronneby folkteater i samarbete med ABF Blekinge m fl

Premiär: Lördag 6 juli kl 19.00, Kvitterplatsen, Ronneby Brunn

Efter drygt åtta års väntan är det idag framåt tidiga kvällen dags att bege sig till Kvitterplatsen, Ronneby Brunn. Det blir en stärkande promenad genom den pittoreska Brunnsparksmiljön för att till sist ta sig upp för den korta branta backen, väl där möts man av den tilltalande scenografin på Kvitterplatsens scen som är platsen för årets sommarteater i Ronneby ”Inspektören”, som sätts upp av Ronneby folkteater. Den här gången är det en helt nyskriven fars signerad Pontus Larsson, som under 2,5 timme inklusive paus fått fram en handling som kommer att underhålla publiken, som sitter nära scen och utomhus alltsammans i en inspirerande och intagande miljö. Det är en vid första anblicken en klassisk fars man bjuds på med allt vad det innebär med panik, stress och förvecklingar men det blir också en del kärlek bland tjänstefolket på det anrika Brunnshotellet.

Det går vid åtta tillfällen i juli och augusti följa den fiktiva men ack så verkligt nervösa brunnshotelldirektören, Harald Bielke (Magnus Hjelm), som omkring 1920-talets mitt denna dag kommer att få besök av en ny hotellinspektör från föreningen Svenska Hotell. Hua, hur ska det gå? För vem av gästern kan det vara? För inspektionen sker inkognito. Kommer ens hotellet att få godkänt? Och hur mycket folk får det egentligen plats i Direktörsvillan? Men se svaren på frågorna, de håller jag på men helt klart är detta en nyskriven fars som lyckas få en att hänga med i svängarna för i en bra fars där öppnas och stängs dörrarna likt på en saloon.

Manusförfattaren och tillika skådespelaren Pontus Larsson har således lyckats med att få ihop det utan att tappa den klassiska förväxlingshumorn där man får följa någon som har panik och inte vet vem som är vem. Larssons manus, som tog ungefär åtta år att få färdigt, har klarat av att hantera skillnaderna i t ex tidsandan och synen på könsroller, som tacksamt nog inte är likadan som 1920-talet som hade ett lite förlegat synsätt på hur män och kvinnor skulle förhålla sig till varandra. Till det att få munnen att skratta och le ofta i publikraderna utomhus under två akter samtidigt som vi just nu dras med ett minst sagt lynnigt väder med regn och sol om vartannat ger ett plus i kanten på slutomdömet som blir det näst högsta på skalan 1 – 5.

Ett litet oväntat och gulligt inslag utgörs av den lilla pomchi-hunden Egon, som är med på scen i årets sommarteater. Egon gör det med den äran och på det rätta stället i föreställningen. Han styr upp handlingen genom att helt enkelt försvinna ut i den gröna Brunnsskogen och hotelldirektören, ja han behöver hitta honom för att gästerna ska ju må bra. Tala om att vara före sin tid, då vi idag vet om genom forskning och beprövad erfarenhet att den nära samvaron med bl a mindre husdjur påtagligt befrämjar folkhälsan. Skådespelarinsatserna håller bra nivå, en blandning av glada amatörer och proffs. Det kommer förhoppningsvis inte att dröja åtta år tills nästa sommarteater sätts upp i den idylliska och centrum nära Brunnsskogen i Ronneby. Föreställningen sätts utöver ikväll upp sju gånger till i sommar, rekommenderas varmt att du går och se den!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Blekinge, fars, Inspektören, Komedi, Ronneby, Ronneby folkteater, Sommarteater, Teaterkritik, Teaterrecension

Vem är Schmitz? – En skruvad komedi om identitet och könsroller har Nordenpremiär på Göteborgs stadsteater

28 november, 2019 by Redaktionen

Vem är Schmitz? har premiär på Göteborgs Stadsteater den 6 december. Foto Ines Sebalj.

Vad är manligt och vad är kvinnligt? Hur identifierar vi en person i den roll hen spelar? Det handlar om fördomar, förväntningar, illusioner och missuppfattningar.
– Vem är Schmitz? är en skruvad komedi, lite som en sitcom faktiskt. Men med ett tragiskt slut, säger regissören Ildikó Gáspár. Pjäsen är skriven av den schweiziska dramatikern Lukas Bärfuss. Nordenpremiär 6 december på Studion på Göteborgs stadsteater.

Ett pressmeddelande:
Det är oroligt bland leverantörerna i Pakistan och bara Schmitz kan rädda situationen. På beställning förvandlas hen från kvinna till man för att förhandla om bolagets intressen. Men vem är Schmitz? En man som föddes i fel kropp? En kvinna som poserar som man? Vilka är förväntningarna? Och hur långt kan företaget gå i sin exploatering av personalen?

– Vi spelar alla våra roller och om någon inte passar in rubbar det ordningen. Pjäsen handlar om det omöjliga att inte ha fördomar och om en längtan att duga inför andra utan att bli definierad som något annat än en människa, säger Ildikó Gáspár, som kommit hit från Ungern för att regissera på Göteborgs Stadsteater.

Vem är Schmitz? är skriven av den schweiziska författaren och dramatikern Lukas Bärfuss, som nyligen fick Georg Büchner-priset, det största tyskspråkiga litteraturpriset.

– Jag tycker om Lukas Bärfuss pjäser. Han är väldigt lyhörd för sociala frågor och försöker få oss att öppna ögonen för problem som vi inte vill ta itu med. Han gör det smart och alltid med en stor portion humor.

– Vem är Schmitz? betraktar nutidsmänniskan, med sina tillkortakommanden, sin anpassningsförmåga och sin desperata jakt på framgång, och det i den absurda komedins namn. Lukas Bärfuss är en av Europas vassaste dramatiker och Ildikó Gáspár är en av Ungerns nya begåvade regissörer, säger Pontus Stenshäll, konstnärlig ledare för Göteborgs Stadsteater.

Ildikó Gáspár är en ungersk regissör som arbetat på de största ungerska teatrarna. Hon har även regisserat i Tyskland, Litauen och Serbien. Bland uppsättningar kan nämnas Josef och hans bröder av Thomas Mann, Maria Stuart av Friedrich Schiller, Macbeth av Shakespeare och The Fatherless av Csaba Mikó.

Vem är Schmitz?
Originaltitel: Frau Schmitz (urpremiär 2016 i Zürich)
Nordenpremiär 6 december på Studion

Av: Lukas Bärfuss
Översättning: Marc Matthiesen
Regi: Ildikó Gáspár

Med: Victoria Dyrstad, Fredrik Evers, Karin de Frumerie, Josefin Ljungman, Ylva Olaison, Emilie Strandberg, Jesper Söderblom, Carl-Markus Wickström

Scenografi och kostym: Lili Izsák
Mask: Katrin Lind
Ljus: Tamás Bányai
Kompositör: Tamás Matkó
Ljud: Marcus Lilja
Video: András Juhász
Dramaturg: Joel Nordström
Teaterförlag: Nordiska ApS Köpenhamn

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Göteborgs stadsteater, Komedi, Teater

Filmrecension: Hasse & Tage – en kärlekshistoria – ett rent nöje och man vill bara se mer

3 september, 2019 by Birgitta Komaki

Hasse & Tage – en kärlekshistoria
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 september 2019
Regi Jane Magnusson

Radarparet Hasse & Tage – svenskare kan det inte bli. En dokumentär om ett annat Sverige. Om uppbyggnaden av ett folkhem där klasskillnader förvisso fanns , men där vi
alla såg samma Tv-program. Där barn och tonåringar skrattade åt samma sketcher som sina föräldrar. Där underhållning och skämt låg kvar länge och införlivades i det allmänna medvetandet. Helt skilt från dagens snabba flöde. Med en otrolig produktion av filmer, revyer och mycket mer blev Hasse och Tage ett begrepp som fick folk att skratta bara vid tanken på dem. Filmen belyser hus stor deras produktion var och vilken genomslagskraft de hade. Från en liten stuga i Vita Bergs parken med två små rum kom en strid ström av produkter som roade hela svenska folket. I filmen får man se utdrag ur produktionen och man skrattar igenkännande åt alla. Man skojar med vardagliga saker och mänskliga dumheter utan att vara elak.
Med tiden blev tonen i skämten mer politisk och Tages möte med Palme är intressant. Om de hade varit senare i tiden hade de säkert öppnat sig mer mot omvärlden.

Den trettio-åriga vänskapen mellan Hasse och Tage byggde på en livslång kärlek till varandra. Som ett långt äktenskap där man behåller respekten för varandra . De var olika och de kompletterade varandra. När de bollade idéer, inspirerade och stödde de varandra. När Tage dör 1985 och Hasse håller tal i kyrkan är sorgen stor. Många kollegor uttalar sig i filmen med beundran och saknad och minns samarbetet. Regissör Jane Magnusson har skildrat vänskapen mellan Hasse och Tage men egentligen behövs bara en bild för att förstå deras djupa vänskap.

Filmen berättar också om Hasse och Tages privata familjeliv. Om tragedier och familjeförhållanden. Ändå blir den biten ganska anonym. Det är först när sönerna berättar om
sina fäder som vi kommer dem lite närmare privat. Till gryniga badbilder och suddiga familjeporträtt berättar de om familjeliv och uppväxt.

Dokumentären om Hasse och Tage är en nostalgitripp i ett Sverige som många fortfarande drömmer om. Om ett folkhem som är en plattform till dagens Sverige. Att bli påmind om deras stora och härliga produktion är ett rent nöje och gör att man bara vill se mer. Att de gillar varandra förstår vi snabbt och Hasse och Tage vi älskar er.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Hasse & Tage, Komedi, Recension, Scen

Filmrecension: Helan & Halvan – hjärtevärmande

22 mars, 2019 by Birgitta Komaki

Helan & Halvan
Betyg 4
Premiär 22 mars 2019
Regi Jon S. Baird

Helan och Halvan, två roliga och lite löjliga figurer som alltid gör bort sig. Några att skratta åt men också känna igen sig i. De är ett begrepp i många länder om än under olika namn. Deras filmer och skämt har roat många i flera generationer och de uppträdde länge.

Men om figurerna är välkända så är det väl få som vet vilka personerna bakom rollerna var. Här får vi möta Oliver Hardy (Helan) och Stan Laurel ( Halvan) i en spelfilm om deras liv och deras karriär. Två herrar som förutom helt olika kroppsform har helt olika kynnen. Ändå är de bästa vänner och arbetskamrater. Beroende av varandra för sina föreställningar och filmer. Med olika inställning till livet kompletterar de varandra. Medan Stan Laurel är ambitiös och hela tiden arbetar med utveckling av dialog och scener tar Oliver Hardy den bredare vägen.

Att de har en genuin vänskap och respekt för varandra visas genom hela filmen trots att de har en väldigt lång karriär tillsammans. En karriär som egentligen borde ha avslutats tidigare? Det är egentligen bara när deras partners dyker upp som det blir slitningar. Med en karriär som går upp och ner under så lång tid och producenter som tjänar mer pengar än de gör är det inte alltid lätt att fortsätta. Filmen visar verkligen deras beroende av varandra. När andra motspelare kommer in saknas kemin och komiken.

En styrka hos filmen är att den koncentrerar sig helt på Oliver och Stan. Att vi får lära känna dem och deras relation gör att filmen blir varm och intressant. Trots att historien är rak och utan sidohistorier räcker den väl för att hålla intresset filmen igenom. Med fantastiskt duktiga skådespelare Steve Coogan som Stan och John C. Reilly som Oliver blir filmen genuint äkta. Steve Coogan är den brittiska artige gentlemannen personifierad och John. C Reilly den bullrige godmodige amerikanen. När porträtten kompletteras av Johns lilla ettriga fru Lucille (Shirley Henderson) och Stans osannolika partner Nina Arianda (Ida Kitaeva Laurel) ges ytterligare en dimension till porträtten.

En väl berättad och noggrant redigerad film. En hjärtevärmande film om manlig vänskap och livet på och bakom scenen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Komedi, Recension

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 13
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: När man låter hjärtat va’ me’ – då kan inget stoppa Ronneby folkteaters revy

Titel: Låt hjärtat va' me' Premiär 23 … Läs mer om Recension: När man låter hjärtat va’ me’ – då kan inget stoppa Ronneby folkteaters revy

Filmrecension: Christy – filmen hänger kvar länge i tankar och känslor efteråt

Christy Betyg 4 Premiär på … Läs mer om Filmrecension: Christy – filmen hänger kvar länge i tankar och känslor efteråt

Filmrecension: Father Mother Sister Brother – poänglöst ibland men med visuell tyngd

Father Mother Sister Brother Betyg … Läs mer om Filmrecension: Father Mother Sister Brother – poänglöst ibland men med visuell tyngd

Progressive- pop formelns svepande sound behärskas om än stundtals med lånta fjädrar – Cautionary Tales av Last Plane Out

Cautionary Tales 3 Producent: … Läs mer om Progressive- pop formelns svepande sound behärskas om än stundtals med lånta fjädrar – Cautionary Tales av Last Plane Out

Filmrecension: Rental Family – en underbart varm, engagerade och rolig film

Rental Family Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Rental Family – en underbart varm, engagerade och rolig film

Filmrecension: Primate – en obeskrivligt brutal historia som vältrar sig i närgånget våld

Primate Betyg 1 Svensk biopremiär 23 … Läs mer om Filmrecension: Primate – en obeskrivligt brutal historia som vältrar sig i närgånget våld

Filmrecension: Mercy – ställer en del intressanta frågor

Mercy Betyg 3 Svensk biopremiär 23 … Läs mer om Filmrecension: Mercy – ställer en del intressanta frågor

Filmrecension: Die My Love – hopplöst slarvig insats

Die My Love Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Die My Love – hopplöst slarvig insats

Recension av tv-serie: De sju uren – underhållande och klurig med duktiga skådespelare

De sju uren Betyg 4 Premiär på Netflix … Läs mer om Recension av tv-serie: De sju uren – underhållande och klurig med duktiga skådespelare

Folkoperan firar 50 med två urpremiärer; Jonas Karlsson som Nietzsche och en operakabaré där Ulla Winblad får upprättelse

Jonas Karlsson som Friedrich Nietzsche i … Läs mer om Folkoperan firar 50 med två urpremiärer; Jonas Karlsson som Nietzsche och en operakabaré där Ulla Winblad får upprättelse

Filmbranschen är i uppror: Det skånska filmupproret blir nationellt

Filmbranschen är i nationellt uppror: Ny … Läs mer om Filmbranschen är i uppror: Det skånska filmupproret blir nationellt

Publikrekord 2025 på Kulturhuset Stadsteatern

Lonely Together på Kulturhuset … Läs mer om Publikrekord 2025 på Kulturhuset Stadsteatern

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in