• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Komedi

Vem är Schmitz? – En skruvad komedi om identitet och könsroller har Nordenpremiär på Göteborgs stadsteater

28 november, 2019 by Redaktionen

Vem är Schmitz? har premiär på Göteborgs Stadsteater den 6 december. Foto Ines Sebalj.

Vad är manligt och vad är kvinnligt? Hur identifierar vi en person i den roll hen spelar? Det handlar om fördomar, förväntningar, illusioner och missuppfattningar.
– Vem är Schmitz? är en skruvad komedi, lite som en sitcom faktiskt. Men med ett tragiskt slut, säger regissören Ildikó Gáspár. Pjäsen är skriven av den schweiziska dramatikern Lukas Bärfuss. Nordenpremiär 6 december på Studion på Göteborgs stadsteater.

Ett pressmeddelande:
Det är oroligt bland leverantörerna i Pakistan och bara Schmitz kan rädda situationen. På beställning förvandlas hen från kvinna till man för att förhandla om bolagets intressen. Men vem är Schmitz? En man som föddes i fel kropp? En kvinna som poserar som man? Vilka är förväntningarna? Och hur långt kan företaget gå i sin exploatering av personalen?

– Vi spelar alla våra roller och om någon inte passar in rubbar det ordningen. Pjäsen handlar om det omöjliga att inte ha fördomar och om en längtan att duga inför andra utan att bli definierad som något annat än en människa, säger Ildikó Gáspár, som kommit hit från Ungern för att regissera på Göteborgs Stadsteater.

Vem är Schmitz? är skriven av den schweiziska författaren och dramatikern Lukas Bärfuss, som nyligen fick Georg Büchner-priset, det största tyskspråkiga litteraturpriset.

– Jag tycker om Lukas Bärfuss pjäser. Han är väldigt lyhörd för sociala frågor och försöker få oss att öppna ögonen för problem som vi inte vill ta itu med. Han gör det smart och alltid med en stor portion humor.

– Vem är Schmitz? betraktar nutidsmänniskan, med sina tillkortakommanden, sin anpassningsförmåga och sin desperata jakt på framgång, och det i den absurda komedins namn. Lukas Bärfuss är en av Europas vassaste dramatiker och Ildikó Gáspár är en av Ungerns nya begåvade regissörer, säger Pontus Stenshäll, konstnärlig ledare för Göteborgs Stadsteater.

Ildikó Gáspár är en ungersk regissör som arbetat på de största ungerska teatrarna. Hon har även regisserat i Tyskland, Litauen och Serbien. Bland uppsättningar kan nämnas Josef och hans bröder av Thomas Mann, Maria Stuart av Friedrich Schiller, Macbeth av Shakespeare och The Fatherless av Csaba Mikó.

Vem är Schmitz?
Originaltitel: Frau Schmitz (urpremiär 2016 i Zürich)
Nordenpremiär 6 december på Studion

Av: Lukas Bärfuss
Översättning: Marc Matthiesen
Regi: Ildikó Gáspár

Med: Victoria Dyrstad, Fredrik Evers, Karin de Frumerie, Josefin Ljungman, Ylva Olaison, Emilie Strandberg, Jesper Söderblom, Carl-Markus Wickström

Scenografi och kostym: Lili Izsák
Mask: Katrin Lind
Ljus: Tamás Bányai
Kompositör: Tamás Matkó
Ljud: Marcus Lilja
Video: András Juhász
Dramaturg: Joel Nordström
Teaterförlag: Nordiska ApS Köpenhamn

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Göteborgs stadsteater, Komedi, Teater

Filmrecension: Hasse & Tage – en kärlekshistoria – ett rent nöje och man vill bara se mer

3 september, 2019 by Birgitta Komaki

Hasse & Tage – en kärlekshistoria
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 september 2019
Regi Jane Magnusson

Radarparet Hasse & Tage – svenskare kan det inte bli. En dokumentär om ett annat Sverige. Om uppbyggnaden av ett folkhem där klasskillnader förvisso fanns , men där vi
alla såg samma Tv-program. Där barn och tonåringar skrattade åt samma sketcher som sina föräldrar. Där underhållning och skämt låg kvar länge och införlivades i det allmänna medvetandet. Helt skilt från dagens snabba flöde. Med en otrolig produktion av filmer, revyer och mycket mer blev Hasse och Tage ett begrepp som fick folk att skratta bara vid tanken på dem. Filmen belyser hus stor deras produktion var och vilken genomslagskraft de hade. Från en liten stuga i Vita Bergs parken med två små rum kom en strid ström av produkter som roade hela svenska folket. I filmen får man se utdrag ur produktionen och man skrattar igenkännande åt alla. Man skojar med vardagliga saker och mänskliga dumheter utan att vara elak.
Med tiden blev tonen i skämten mer politisk och Tages möte med Palme är intressant. Om de hade varit senare i tiden hade de säkert öppnat sig mer mot omvärlden.

Den trettio-åriga vänskapen mellan Hasse och Tage byggde på en livslång kärlek till varandra. Som ett långt äktenskap där man behåller respekten för varandra . De var olika och de kompletterade varandra. När de bollade idéer, inspirerade och stödde de varandra. När Tage dör 1985 och Hasse håller tal i kyrkan är sorgen stor. Många kollegor uttalar sig i filmen med beundran och saknad och minns samarbetet. Regissör Jane Magnusson har skildrat vänskapen mellan Hasse och Tage men egentligen behövs bara en bild för att förstå deras djupa vänskap.

Filmen berättar också om Hasse och Tages privata familjeliv. Om tragedier och familjeförhållanden. Ändå blir den biten ganska anonym. Det är först när sönerna berättar om
sina fäder som vi kommer dem lite närmare privat. Till gryniga badbilder och suddiga familjeporträtt berättar de om familjeliv och uppväxt.

Dokumentären om Hasse och Tage är en nostalgitripp i ett Sverige som många fortfarande drömmer om. Om ett folkhem som är en plattform till dagens Sverige. Att bli påmind om deras stora och härliga produktion är ett rent nöje och gör att man bara vill se mer. Att de gillar varandra förstår vi snabbt och Hasse och Tage vi älskar er.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Hasse & Tage, Komedi, Recension, Scen

Filmrecension: Helan & Halvan – hjärtevärmande

22 mars, 2019 by Birgitta Komaki

Helan & Halvan
Betyg 4
Premiär 22 mars 2019
Regi Jon S. Baird

Helan och Halvan, två roliga och lite löjliga figurer som alltid gör bort sig. Några att skratta åt men också känna igen sig i. De är ett begrepp i många länder om än under olika namn. Deras filmer och skämt har roat många i flera generationer och de uppträdde länge.

Men om figurerna är välkända så är det väl få som vet vilka personerna bakom rollerna var. Här får vi möta Oliver Hardy (Helan) och Stan Laurel ( Halvan) i en spelfilm om deras liv och deras karriär. Två herrar som förutom helt olika kroppsform har helt olika kynnen. Ändå är de bästa vänner och arbetskamrater. Beroende av varandra för sina föreställningar och filmer. Med olika inställning till livet kompletterar de varandra. Medan Stan Laurel är ambitiös och hela tiden arbetar med utveckling av dialog och scener tar Oliver Hardy den bredare vägen.

Att de har en genuin vänskap och respekt för varandra visas genom hela filmen trots att de har en väldigt lång karriär tillsammans. En karriär som egentligen borde ha avslutats tidigare? Det är egentligen bara när deras partners dyker upp som det blir slitningar. Med en karriär som går upp och ner under så lång tid och producenter som tjänar mer pengar än de gör är det inte alltid lätt att fortsätta. Filmen visar verkligen deras beroende av varandra. När andra motspelare kommer in saknas kemin och komiken.

En styrka hos filmen är att den koncentrerar sig helt på Oliver och Stan. Att vi får lära känna dem och deras relation gör att filmen blir varm och intressant. Trots att historien är rak och utan sidohistorier räcker den väl för att hålla intresset filmen igenom. Med fantastiskt duktiga skådespelare Steve Coogan som Stan och John C. Reilly som Oliver blir filmen genuint äkta. Steve Coogan är den brittiska artige gentlemannen personifierad och John. C Reilly den bullrige godmodige amerikanen. När porträtten kompletteras av Johns lilla ettriga fru Lucille (Shirley Henderson) och Stans osannolika partner Nina Arianda (Ida Kitaeva Laurel) ges ytterligare en dimension till porträtten.

En väl berättad och noggrant redigerad film. En hjärtevärmande film om manlig vänskap och livet på och bakom scenen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Komedi, Recension

Teaterkritik: Förlovningen på Dramaten – hejdlös skrattfest

11 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Förlovningen
Av Georges Feydeau
Regi Ellen Lamm
Översättning Katrin Ahlgren
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Ljusdesign Torben Lendorph
Kompositör Matti Bye
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Nathalie Pujol
Premiär på Dramaten 10 januari 2019

Förlovningen av Georges Feydeau, i regi av Ellen Lamm och med en lång rad duktiga skådespelare blev en skrattfest utan like på Dramaten. Det var länge sedan jag skrattade så gott.

Handlingen utspelar sig i 1930-talets Pari och den fattiga unge mannen Bois-d’Enghien (skickligt spelad av Rasmus Luthander) är älskare åt den eldige, eftertraktade nattklubbsångerskan Lucette (träffsäkert komiskt spelad av Maia Hansson Bergqvist). Bois-d’Enghien har ett problem. Han är fattig och nu har han fått chansen att gifta sig. Nu måste han alltså göra slut med Lucette för att kunna gifta sig med den rika unga kvinnan. Att göra slut visar sig svårare än han räknat med, riktigt omöjligt. Lucette vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få honom upptänd. Relationerna skruvas till flera varv till, dessutom. Lucette har en rik uppvaktande generalen som inte uppskattar någon konkurrens och är beredd att döda Lucettes älskare, ifall han kan få reda på vem det är. Bois-d’Enghien lurar generalen och pekar ut en stackars oskyldig kompositör som älskaren. Situationen kompliceras dessutom av att Lucette har en lillasyster som är förälskad i generalen. På ytan ser det ut som ett triangeldrama vi sett förr och vi kan lista ur hur allt ska sluta. Fast det är inte riktigt så, denna fars har några unika oväntade vändningar.

Intrigen är lite löjlig, kanske. Men det är väl precis så ofta är i livet och med mänskliga relationer. När vi trasslar in oss i lögner kan det bli rejält tilltrasslat och om vi analyserar det efteråt var det egentligen ganska fjantigt – fast samtidigt så stort för oss just då. Lucette säger till sin älskare att om han skulle överge henne och gifta kommer hon att skjuta sig själv. Hon är så passionerat förälskad. Frågan på avstånd från oss som sitter i publiken är förstås: hur mycket är det själva passionen hon är förälskad i? Hur mycket är allt ett manér, en yta att visa upp?

Så trots den farsartade intrigen fångar komedin med sin humor något högst mänskligt. Och vi får skratta. Jag skrattade stundtals hejdlöst. Det här var det roligaste jag sett på en svensk teaterscen på länge. Föreställningen är bara en timme och 45 minuter, inklusive en paus, men det går så fort att det känns som att den är ännu kortare. Den har samma längd som en vanlig biofilm och denna komedi har också filmatiserats flera gånger.

En orsak som gör att det blev så bra är att skådespelarna hade sådan tajming. De spelar mot oss i publiken och delger oss sina tankar emellanåt, vända mot oss. Det fungerar riktigt bra.

Scenografin är enkel, i första delen mest flera sängliknande soffor med kuddar och i andra delen en kal vägg och en garderob. Suveränt för det ger skådespelarna utrymme för sitt spel som tidvis är mycket kroppsligt.

En underbart snurrig fars, skickligt framförd.



Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Komedi, Recension, Teaterkritik

Teaterkritik: Den inbillade sjuke på Maximteatern med Mikael Persbrandt och Petra Mede

20 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Den inbillade sjuke
Av Molière
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Översättning: Sven-Åke Heed
Konstnärligt Team:
Scenografi/ljusdesign/rekvisita: Jens Sethzman
Kostymdesign: Nina Sandström
Mask och peruk: Nathalie Pujol
Koreografi: Per-Magnus Andersson
Musikbakgrund och film: David Nyström

Molières Den inbillade sjuke har sattes för första gången upp 1673. Den är en komedi men med udd på saker i dåtida samhället som Molière ofta angrep i komedins format. När Maximteatern nu sätter upp den i regi av Stefan Larsson med Mikael Persbrandt i huvudrollen har en inte särskilt mycket samhällskritik i sig utan är mest ett underhållande tidsfördriv. Den är rolig men inte så rolig att jag sitter och vrider mig av skratt. Tiden flyger iväg, jag sitter aldrig och tycker det är segt heller. Men frågan är om inte den som har allra roligast är Persbrandt själv. Han sitter och ler stort av och till. En vän till mig uttryckte det så här: ”Det är som när man äter en hamburgare. Det mättar för stunden och är inget fel på det, men det ger inte någon näring av betydelse.”

Premiärpubliken gav föreställningen stående ovationer. Jag vet inte om det var för att de tyckte den var så jätte-fantastisk eller om de mer applåderade att de haft en rolig kväll.

Mikael Persbrandt ska ha en stor eloge för att han bjuder på sig själv. Att just han gör denna löjliga figur som Argon är, det roligt redan i sig. Petra Mede spelar Nettan, familjens tjänstekvinna, som är en bekäftig karaktär. Hon gör den riktigt bra, hon är helt rätt i den rollen. Mikael Persbrandt är högaktuell i flera sammanhang denna höst. 7 november invigs Stockholms filmfestival med filmen X & Y där han spelar en av huvudrollerna.

Pjäsen handlar om Argon, en man som är omgift med en yngre kvinna och har en giftaslysten dotter från tidigare äktenskap. Argon är hypokondriker av värsta slag, han har inbillar både sig själv och omgivningen att han är sjuk. På så sätt får han uppmärksamhet. Han har bestämt sig för att hans äldsta dotter ska gifta sig med en läkare, då får han en svärson som kan ge honom medicinska råd gratis. Argons räkningar till läkare och apotekare är inte billiga.

Det är rätt svårt i dagens samhälle att ta till sig något av pjäsen som den sätts upp i denna version. Döttrar blir inte bortgifta i dagens Sverige och räkningar till sjukvård och läkare blir sällan så skyhöga eftersom vi har en högkostnadsskydd.

Ingen uppsättning av Den inbillade sjuke, eller någon komedi eller någon tragedi, är den andra lik. I denna versionen finns inte familjens yngsta dotter med. Hon nämns någon gång med finns inte på scen. Några anspelningar på nutiden finns med. Några av skådespelarnas kläder är en kombination av dagens mode och 1600-talets klädstil. Lite metateater finns också då Molière och komedin Den inbillade sjuke nämns. Sådant lockar väl alltid till skratt. Med en sådan uppsättning av duktiga skådespelare (utöver Persbrandt och Mede har vi duktiga Ellen Jelinek, Johan Wahlström ,Alexandra Zetterberg Ehn och Pelle Grytt) kommer den säkert att dra fullsatta hus ett bra tag.

Den inbillade sjuke (Le Malade imaginaire), blev Molières sista pjäs, eftersom under den fjärde föreställningen 17 februari 1673 kollapsade Molière, som även spelade titelrollen i pjäsen, och avled kort därefter.

I Dramatens uppsättning från 1987 spelade Sven Lindberg Argan, Mona Malm Béline och Anita Wall Toinette, pjäsen filmatiserades och sändes i SVT 1989. År 2001 sattes pjäsen upp på Fredriksdalsteatern, då under namnet Kärlek och Lavemang. I en nyöversättning 2010 för Åsa Kalmérs uppsättning som hade premiär på Göteborgs stadsteater i september 2010 har Anders Bodegård givit pjäsen titeln Den inbillningssjuke.

Mikael Persbrandt och föreställningens regissör Stefan Larsson har haft flera lyckade samarbeten tidigare. 2014 spelade Persbrandt i Stefan Larssons uppsättning av Dödsdansen och 2017 i MacBeth.

Stefan Larsson har regisserat närmare 40 föreställningar på Dramaten, bland annat Rikard III, Medea och Fanny och Alexander. 2019 tillträder han som teaterchef på Den national scenen i Bergen i Norge.

Medverkande:
Mikael Persbrandt
Petra Mede
Ellen Jelinek
Johan Wahlström
Alexandra Zetterberg Ehn
Pelle Grytt

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: fars, Komedi, Maximteatern, Molière, Persbrandt, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 12
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Bokrecension: En lockton i ödemarken av David Thurfjell – en bok för var och en som inte blundar för de existentiella frågorna

En lockton i ödemarken: om människans … Läs mer om Bokrecension: En lockton i ödemarken av David Thurfjell – en bok för var och en som inte blundar för de existentiella frågorna

Recension av tv-serie: Detektiven från Beledweyne – högsta betyg

Detektiven från Beledweyne Betyg 5 Visas … Läs mer om Recension av tv-serie: Detektiven från Beledweyne – högsta betyg

Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

Beautiful Souls Av Tana … Läs mer om Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

Filmrecension: Förlorade illusioner

Förlorade illusioner Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Förlorade illusioner

Dramatens höstprogram: Från Europa 1900-tal på 100 minuter, det äldsta bevarade dramat till nyskriven pjäs om den första rumpan

Hösten bjuder på Europas historia på 100 … Läs mer om Dramatens höstprogram: Från Europa 1900-tal på 100 minuter, det äldsta bevarade dramat till nyskriven pjäs om den första rumpan

Pontus Stenshäll tar sig an Kafka på Göteborgs stadsteater

Pontus Stenshäll tar sig an Franz Kafkas … Läs mer om Pontus Stenshäll tar sig an Kafka på Göteborgs stadsteater

Lena Endre samarbetar med Thomas Ostermeier på Dramaten i monologen Vox humana

Thomas Ostermeier står för regi i … Läs mer om Lena Endre samarbetar med Thomas Ostermeier på Dramaten i monologen Vox humana

Filmrecension: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Dungeons & Dragons: Honor Among … Läs mer om Filmrecension: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Finessrika arr genererar svindlande skönhet – PianoBasso i Frölunda Kulturhus

Frölunda Kulturhus 24/3 … Läs mer om Finessrika arr genererar svindlande skönhet – PianoBasso i Frölunda Kulturhus

Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

Körsbärsträdgården Av Anton … Läs mer om Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in