Under trottoaren – Stranden
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Henrik Hellström’
En rörig film, obegriplig sensmoral och en berättaröst och långsamma närbilder istället för drama och gestaltning.
Handlingen kretsar kring en man, Tott, som är uppfödd i en välbärgad akademikerfamilj och kan utan att oroa sig för sin försörjning ägna sitt liv åt att hitta på utmaningar åt sig själv. Under sitt sökande efter olika sammanhang bygger han ett hus åt sig själv, långt ut i skogen och lever där med sina två söner. Deras tid ägnas åt att spela rollspel som Tott hittar på. Det är helt omöjligt att känna något engagemang för människor som inte behöver ägna en sekund åt att fundera på hur de ska få ekonomin att gå ihop. Tott är en slags eremit-guru somt tror sig se och kunna kritiskt granska samhället, utan att själv någonsin behöva jobba. Det hade förstås kunnat fungera som ett tema om filmskaparen närmat sig Tott på ett mer granskande sätt. Eller om Tott inte skildrats som en slags spännande personlighet.
Filmen innehåller väldigt få scener som gestaltar något, istället är det oftast stilla närbilder på skådespelarnas ansikten och en berättarröst som pratar. Det blir sällan bra att låta någon prata som en monolog istället för att gestalta scener och använda dramaturgi.
En bit i filmen har Tott blivit gammal och sönerna är vuxna och han skickar ut dem på ett sista äventyrsspel där de ska lära sig något. I spelet möter de en kvinna som är HR-chef på ett medelstort bolag och hon vill inte gå till kontoret utan vill ägna sina återstående femton år före pension åt att måla. I en annan del av spelet får sönerna hantera en friskolelärare som blir arg på en elev och den tredje karaktären de får ta itu med är en säkerhetsvakt som stjäl ur den gemensamma jobbkassan och till och med har spelat upp hela sin frus pension.
Totts tankar med det hela är förmodligen att göra sönerna kritiskt tänkande gentemot det senkapitalistiska samhället. Det är dock för ytligt skildrat och uppbyggt alldeles för mycket på klyschor och klicheer. Vissa scener är skrattretande. Friskoleläraren går in i en kyrka och sätter sig i en kyrkbänk för att fundera på sitt liv och sitt agerande. Då dyker en präst på honom och nästan tvingar honom att lyssna på sin uppfattning. Det är bara det att vad prästen säger är långt ifrån var kristendomen i Svenska kyrkan handlar om. Dessutom är det högst orealistiskt att en präst i Svenska kyrkan skulle dyka på en besökare så direkt. Tvärtom står ju Svenska kyrkan för att människor ska ha integritet och få lugn och frid i kyrkan utan att bli påhoppad av någon som vill missionera.
En annan scen där jag undrar hur regissören har tänkt är när friskoleläraren springer omkring i skogen och har bärsärkagång med en shinai, ett japanska kendosvärd. Han hugger helvilt. Som läraren använder och svingar detta bambusvärd skiljer sig totalt från hur kendosvärd används inom kendo. Nu springar han runt som om svärdet vore ett vikingasvärd. Jag undrar om det är någon dold tanke bakom det eller okunskap om hur kendosvärd används?
Inledningen av delen med den manliga friskoleläraren var slarvigt ihopklippt. Denna ständiga berättarröst berättar att läraren har hand om sin son varannan vecka. Plötsligt står han vid ett bord med en pojke mitt emot sig. Läraren tillrättavisar denna skolpojke för att pojken kallat en flicka för hora. Eftersom det kommer direkt då berättarrösten sagt att han bor med sin son varannan vecka är lätt att vi som tittar tror att det är sin son han pratar med. Men det är en annan skolpojke, en elev. Sådant tycker jag är slarvigt.
Jag fick tvinga mig att se klart filmen. Det var länge sedan jag såg en film som kändes så totalt ointressant. Ändå har jag ett stort och genuint intresse för existentiella frågor. Men här blir det existentiella gestaltat av tre män som i ett spel ska undersöka några samhällsfrågor som det känns att de egentligen inte förstår ett enda dugg av.
Denna film är långt ifrån färdig. Den rymmer flera intressanta frön till teman, men den behöver klippas om och få mer gestaltat och mindre berättarröst, färre stilla närbilder och mer handling och ageranden. Ja förmodligen mer fokus på en berättelse instället för att flyta ut i alldeles för många trådar, tankar och småberättelser. Tott är dessutom väldigt trist som karaktär. Vad är han för guru?
Jag är kritisk till den beskrivningen som sätter ett slag likhetstecken mellan feminism och att vara kriminell. Julia är utan tvekan kriminell. Det är hon redan innan hon träffat motocross-gänget. Hon har inga problem med att stjäla motorcyklar. När hon släpps in i gänget tar hon för sig genom att vara suverän på att ha idéer på hur gänget ska kunna genomföra brott.
hyreshuset lär han känna en granne, Helge, som är en gammal man som inte kan ta sig utanför sin lägenhet och som är besatt av UFO och yttre rymden. Helge har en mängd maskiner och annat i sin lägenhet där han undersöker rymden. Helge säger sig ha upptäckt att Allan har en särskild slags energi som gör att han kan dra till sig utomjordingar. Helge övertalar Allan att bli en antenn för att locka dit utomjordingarna. Allan rullas in i folie och hissas upp långt upp över taket.