Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Folkets bio

Filmrecension: Kungen av Atlantis

by

Kungen av Atlantis
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2019
Manus Simon Settergren & Ursula Fogelström
Foto Nils Croné
Klippning Darek Hodor, SFK & Joel Brunskog
Regi (Inspelning) Marina Nyström
Regi (Klippning & Postproduktion) Soni Jorgensen

En stark, en tragisk film om liv som det är svårt att ens föreställa sig i dagens Sverige. Själv kan jag väl placeras i facket curlingförälder, jag har väl försökt ställa upp på mina barn och underlätta för dem, försökt stå vid deras sida när det behövts. I Kungen av Atlantis får vi träffa två unga människor som inte fått chansen att börja leva sina liv utan de har fått ställa upp på sina föräldrar.

Samuel är huvudkaraktären. Han är en snäll ung man som tar hand om sin pappa som har svår shizofreni. Pappan, Magnus, spelas så enastående av Philip Zandén, som för övrigt är en av mina absoluta favoriter bland svenska skådespelare.

Samuel får ha rollen som förälder åt sin pappa och tar hand om honom på alla möjliga sätt, från att torka av sin pappa i ansikttn när han spillt glass, till att följa med honom till tandläkaren och locka fram honom ur en toalett när pappan rosenrasande stängt in sig på en publik toalett.

Ganska snabbt in i filmen får vi också reda på att Samuel varit duktig i skolan och till och med kommit in på en av de finaste ekonomiutbildningarna i London. Men för att ta hand om sin pappa har Samuel hoppat av sin utbildning och jobbar som timanställd i en matbutik.

Samuel måste på alla sätt och vis vara som en förälder till sin pappa. Han får ge sin pappa fickpengar.

Så möter Samuel en ung kvinna, Cleo, spelas av Happy Jankell. Samuel och Cleo blir mycket nära veckor och kära i varandra. Cleo är en fantastisk person som också kan charma pappa Magnus. Men pappan vill inte på något sätt acceptera att Samuel har någon flickvän. Pappan är livrädd för att Samuel ska lämna honom. Samuels mamma lämnade dem båda när Samuel var liten och Magnus är övertygad om att alla kvinnor bara lurar männen och överger dem.

Men Cleo har också en komplicerad relation till sin mamma. Jag ska inte berätta för mycket men det är uppenbart att inte heller Cleo får leva sitt liv utan måste ställa upp på sin mammas liv hela tiden.

Det är en hemsk berättelse, egentligen, om föräldrar som socialt eller psykiskt kan säga ha låst in sina barn. Det är svårt att glömma filmen efteråt.

Simon Settergren, som spelar Samuel, har haft en lång rad roller i filmer och tv-serier tidigare men lär slå igenom ordentligt i och med rollen i Kungen av Atlantis som han är som klippt och skuren för.

Filmrecension: Den ödmjuka – stark, absurd och träffsäker

by

Den ödmjuka
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Sergei Loznitsa

En uppgörelse med det byråkratiska samhället i en totalitär stat där alla tar sin chans att sko sig och sno åt sig och där den lilla människan är utan makt och utan möjlighet att påverka sin situation. Den ödmjuka är inspirerad av en novell av Dostojevskij. Men det samhälle den skildrar är lika aktuellt i Ukraina idag, menar regissören Sergeii Loznitsa som berättar om filmen:
För mig är filmen en metafor för ett land där människor är konstant våldsamma mot varandra-. Hela landet exploderar av alla former av våld. Å ena sidan råder totalt hyckleri, obeskrivlig lögnaktighet och dubbla budskap, ett genomfört ”omertà”. Och samtidigt fortsätter fruktansvärda saker att hända varje dag. Jag upplever det som en smärtsam och olöslig gåta.

Vi får följa en kvinna som bor ute på landsbygden. Hennes man har hamnat i fängelse, varför är lite oklart. Varken hon själv eller någon annan tycks ha förstått varför. Det bara är så, en del får sitta i fängelse ibland. Samhället är långt ifrån ett rättssamhälle. Hon har skickat ett paket till sin man i fängelset med lite matvaror och annat han kan behöva. Men paketet kommer tillbaka i retur. Varför det kommit i retur finns det inget besked om.

Hon bestämmer sig för att ta ledigt från sitt jobb några dagar och åka till fängelset och lämna över paketet själv. Det visar sig vara omöjligt. Den feta, korrumperade kvinnan som sitter i luckan på fängelset och tar emot besökare vägrar att ta emot paketet. Något svar på varför paketet inte tas emot ges inte.

Kvinnan som vill lämna paketet till sin man försöker på olika få svar på varför, hon söker svar hos polisen, hon maffiafolk som hävdar att de kan hjälpa henne, ja det finns en uppsjö av lycksökare kring fängelset som försöker sko sig på att anhöriga till fängelsekunderna.

Det är en fruktansvärd färglös och byråkratisk värld vi får en inblick i och så suveränt berättad med rysk folkmusik och bilder från landsbygden. En film som gör mig ledsen men samtidigt är den så välgjord, så stark och så berörande. Den är deprimerande men samtidigt rolig och absurd.

Regissören säger om samhället i Ukraina:
Istället för att försöka leva lugnt och behandla varandra med vänlighet, tvingas man ta en svår, oärlig och stundtals ganska förskräcklig väg. Det är den värsta paradoxen, jag har levt med den sedan jag var fem år och det är fortfarande lika obegripligt.

Filmrecension: Vad ska folk säga

by

Vad ska folk säga
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 mars 2018
Regi Iram Haq

“Vad ska folk säga” är en stark film som berör djupt om ett viktigt ämne. Filmen vann, mycket välförtjänst, filmpriset för Publikens val: Bästa Nordiska Film på Göteborg Filmfestival 2018.

Handlingen kretsar kring sextonåriga Nisha som bor i Oslo och verkligen lever ett dubbelliv, klämd mellan två kulturer. Hemma följer hon strikt familjens pakistanska traditioner, men med sina vänner lever hon ett vanligt modernt tonårsliv. Hon smiter ut på kvällar och nätter och festar med sina kompisar. En kväll klättrar hon och hennes pojkvän in genom fönstret till hennes rum. hennes pappa kommer på dem när de ligger och kramas i sängen.

Familjen ser det som en stor skandal och Nisha skickas till Pakistan för att lära sig deras kultur, lära sig att hålla på sin heder. Det blir en fruktansvärd kulturkrock för Nisha som aldrig varit i Pakistan.

Bild: Regissören Iram Haq

Nisha får lära sig att täcka sitt hår ordentligt, att sköta hushållssysslor och måste passa upp släkten.

Många unga människor lever splittrade mellan olika kulturer och värderingar. Det är viktigt att berätta om detta. För många som är uppväxta i vår sekulariserade västerländska individbaserade samhällsstruktur kan det vara svårt att förstå varför en ung tjej inte bara reser sig och ger sig iväg när hon inte får leva fritt som andra unga kvinnor. Det är inte så lätt att bara överge familj och släkt. En ung tjej som inte vill leva enligt hederns värderingar skulle bli helt utfryst, bli av med sin familj.

Jag uppskattar när film inte berättar allt övertydligt. Precis som Nisha är ett offer är också hennes föräldrar offer. Framför allt ser vi hur hennes pappa slits mellan den pakistanska omgivningens krav på hur de ska leva och sin kärlek till dottern.

Jag hoppas filmen får många att börja prata om dessa ungdomars situation.

Berättelsen är baserad på regissören Iram Haqs egna erfarenheter.

Filmrecension: Katie Says Goodbye

by

Katie Says Goodbye
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 januari 2018
Regi Wayne Roberts

En skildring av ett maskrosbarn som växer upp nästan helt övergivna och svikna av de som borde värna om dem. Katie Says Goodbye är en stark film som inte går att se oberörd. Den rör om i känslorna. Den är en välgjord film med enastående skådespelare. En film som berättas i stort sett utan de klichéer som vi sett i så många amerikanska filmer.

Katie är en ung kvinna ute på amerikanska landsbygden, i en liten håla i Arizonas öken. Hon drömmer om att flytta till San Francisco och att utbilda sig till skönhetsexpert och jobba med att klippa människor och sminka dem, hjälpa människor att bli vackra. Hon försörjer sig som servitris på en vägsylta och hon tjänar extrapengar genom att sälja sex till några stamkunder.

Hennes mamma är helt under isen och klarar inte av att sköta något jobb eller någon relation. Mamman stjäl regelbundet från Katie och har flera olika män som kommer hem och har sex med henne, oftast gifta män vars fruar och barn blir både sårade och arga. Mamman ställer inte upp på sin dotter ett enda dugg medan Katie försörjer sin mamma. Jag blir så ledsen över sådana skildringar. Det är så hemskt och så vidrigt. Hur kan det ens förekomma?

Katie har nästan samlat ihop tillräckligt mycket för att kunna ge sig av. Hon är så ömsint mot sin mamma att hon till och med samlat ihop en summa som hennes mamma ska ha för att kunna klara sig när Katie ger sig av. Då, när det är nära för Katie att äntligen kunna ge sig av dyker en tystlåten man upp på bygdens bilverkstad. Mannen heter Bruno och har suttit i fängelse. Katie bestämmer sig för att han är hennes livs kärlek. Hon raggar upp honom.

Mitt hjärta gråter när jag hur godhjärtad hon är. Hon kan säga till Bruno att hon älskar honom. Men han får knappt ur sig ett ord. Han är helt stel och trist. Det är en sidan stark bild av hur människor ser genom rosafärgade glasögon när de blir förälskade. Katie ser egentligen inte vem eller hurdan Bruno är.

Filmen är oerhört sorglig och det gör ont i mig att följa Katies liv, ändå förmedlar den hopp. Det finns något i Katie som är som de växter som kan ta sig fram på de mest ogästvänliga platser, som kan slingra sig fram i små sprickor i asfalt.

Katie Says Goodbye är den amerikanske regissören Wayne Roberts långfilmsdebut och utgör den första delen i en planerad trilogi där den andra delen Richard Says Goodbye är under postproduktion.

Katie spelas av Olivia Cooke, född 1993 i Oldham, Greater Manchester. Hon är en brittisk skådespelare och är främst känd för sin roll som Emma Decody i amerikanska TV-serien Bates Motel och i rollen som Rachel i Me and Earl and the Dying Girl. Håll ögonen på henne, henne kommer vi att se mer av.

Katie Says Goodbye vann Impact Award på Stockholm Filmfestival 2017.

Filmrecension: Skönheten och odjuren – Ett starkt kriminaldrama där rättvisan inte finns där den borde vara

by

Skönheten och odjuren
Betyg 5
Svensk biopremiär 8 december 2017

Studenten Mariam bereder sig på en festkväll med sina vänner. En typisk student , fnittrig och glad i sedesam klänning. När hennes klänning går sönder får hon låna en ny av sin väninna. En klänning som ger henne uppmärksamhet och tar fram hennes skönhet. Dansen börjar och klockan 22.00 skall den bokade bussen gå tillbaka till flickornas studenthem.
Men det blir en kväll som leder till den värsta natten i hennes liv. En oskyldig flirt med Youssef slutar på sjukhus och hos polisen. En polis som blandar kvinnoförtryck
med maktförtryck. Som hänvisar till Tunisiens ära och tusen lagar och paragrafer.

Idén till filmen kommer från en sann historia om en våldtäkt i Tunisien men i övrigt är filmen en fiktion. Det är en film om en våldtäkt men det är ändå mest en film om de institutioner som skall försvara medborgarna. När institutionerna sviker vem skall man då vända sig till? När en medborgare inte har någon röst och inga rättigheter. När alla protester tystas och när ingen står upp mot förtryck. Skräcken byggs upp och Mariam som kvinna är totalt oskyddad.

Vi får följa hennes hopplösa kamp för rättvisa i natten.
Historien är så starkt och jag blir helt tagen av filmen. Ändå finns det ett litet hopp i filmen. Mariams skräck och förtvivlan utvecklas till ett modigt trots som imponerar. Hon viker sig inte. Kanske så utvecklas även myndigheterna. När en människa står upp hos polisen så betyder det något. Liksom den arabiska våren kom till Tunisien så kan utvecklingen gå åt rätt håll.

Regissören påpekar också att hon har fått stöd av kulturministeriet trots filmens kritik mot polisen. Manus och regi av Kaouther Ben Hania som gör sin andra långfilm . Filmen var i tävlan Un certain regard och vinnare av Prix Cresonore i Cannes 2017.

Ett feministiskt drama om en verklighet som är superaktuell i debatten. En av årets starkaste filmer som man tänker på länge efteråt.