• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Iran

Filmrecension: 3 kvinnor – en stark film om kvinnoförtrycket i Iran

29 januari, 2019 by Rosemari Södergren

3 kvinnor
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Jafar Panahi
Vinnare av Manuspriset Cannes 2018

En fängslande film som visar hur långt det är kvar tills vår värld kan kallas civiliserad, en film som visar det patriarkala samhällssystemet och en ung kvinnas maktlöshet ute på landsbygden i Iran.

Handlingen kretsar kring skådespelerskan Behnaz Jafari som fått en skrämmande videofilm skickad till sin mobil. En ung kvinna ropar på hjälp och har filmat sig själv när hon hänger sig själv i sin förtvivlan. Den unga kvinnan fot långt ut på iranska landsbygden och hon drömmer om att bli skådespelerska och i stenhård konkurrens har hon kommit in på scenskolan. Men hennes föräldrar förbjuder henne att gå utbildningen. Ingen i deras ska hålla på med underhållning, det förstör familjens heder. Dessutom har föräldrarna tvingat den unga kvinnan att förlora sig.

Behnaz Jafari blir starkt berörd av filmklippet. Det är osäkert om den unga kvinnan verkligen hängt sig eller inte, men ett stort rop på hjälp är det vilket som. Behnaz Jafari ber sin vän regissören Jafar Panahi (som är filmens regissör) att följa med ut på landet och försöka hitta den unga kvinnan.

Vi får följa med Behnaz Jafari och Behnaz Jafari som beger sig långt ut på den iranska landsbygden i ett område där många talar turkiska bättre än de talar persiska. På ett stillsamt sätt levererar den iranske mästerregissören Jafar Panahi ett högpolitiskt drama om kvinnoförtryck och gamla traditioner på den iranska landsbygden. Det är en berättelse om hur olika det kan vara att leva i en storstad och på landsbygden i ett land som Iran som styrs av en teokrati.

I Iran får kvinnor inte ta ett arbete utan att deras make godkänt det. Varför gör kvinnorörelsen inte mer för att lyfta de iranska kvinnornas situation?

Det är inte helt riskfritt för en filmregissör att lyfta denna frågan. Jafar Panahi har fått betala en hel del.

2009 greps Panahi under oroligheterna efter det iranska valet 2009. Han anklagades för att ha spridit propaganda mot regimen. Han släpptes senare, men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. I februari 2010 nekades han att resa till den 60:e filmfestivalen i Berlin för att delta i en paneldiskussion om iransk film.

Den 1 mars 2010 greps han åter. En mängd internationella filmskapare, filmkritiker och andra digniteter fördömde gripandet, och krävde i ett upprop att han skulle släppas, bland annat Hollywood-stjärnor som Martin Scorsese, Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och Juliette Binoche. Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi emellertid till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år.

Jafar Panahi har vunnit ett antal internationella filmpriser, bland annat Guldkameran vid Filmfestivalen i Cannes 1995 för Den vita ballongen, Guldlejonet vid Venedigs filmfestival 2000 för filmen Dayereh och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2006 för filmen Kvinnor offside.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Filmrecnsion, Iran, Kvinnoförtrycket, Recension

Filmrecension: Gris – intressant iransk film med flera nivåer men inte lika bra som hans förra film

13 november, 2018 by Ramesh Safavi

Gris
Betyg 3
Visas på Stockholms filmfesival
Regi av Mani Haghighi

Iranska nya filmer har ett eget språk, ett eget sätt att berätta på med många nivåer och mycket som sägs mellan rader. Där finns många metaforer som inte är lätt att upptäcka. Ingenting sägs rakt ut och ni måste räkna ut vad som ligger bakom bilder och ord.

Dessutom måste kulturarbetare undkomma censuren. Det måste använda särskilda konstnärliga uttryck efter den islamiska revolutionen för att kunna berätta om och visa problem.

Haghighis nya film är inte exceptionell trots att Gris är mer känd än den tidigare filmen “Draken kommer”, som jag tyckte hade högre kvalitet.

Gris börjar frenetiskt med några studenter som talar om värdelösa rykten om filmstjärnorna i Instagram när de plötsligt hittar en halshuggen filmregissörs huvud i en bäck med ordet “gris” snittat på huvudet. Det här är det tredje offret och en seriemördare är fri som är fokuserad på kända filmregissörer.

Hassan (Hassan Majooni) en känd regissör som är politiskt förbjuden att göra film. Han oroar sig för att bli dödad och samtidigt besviken över att seriemördaren inte tycks ha upptäckt honom. Han har ett öppet förhållande med sin fru och en älskarinna Shiva (Leila Hatami) som är en känd skådespelerska. Shiva får en annan roll i en annan film vilket gör Hassan arg och svartsjuk. Regissören som ska göra filmen med Shiva blir ännu ett offer och Hassan som är oskyldig grips av polis. Några okända unga tjejer blir kända snabbt när de sprider falska filmer och falska nyheter om en mördare på Instagram.

Filmen är en thriller och en mörk komedi som jämför hårt arbetande konstnärer och artisters situation i förhållande till att galna människor kan uppnå miljontals följare utan att göra någonting som är värdefullt. Filmens brist är att seriemördarens skäl att döda regissörer inte säger samma sak som filmens tema.

Haghighi har kanske inte velat få regeringens ögon på sig. Kanske vill han undvika att bli förbjuden som Hassan i filmen. Haghighi kommer från en mycket känd övre medelklassfamilj som var i strålkastaren länge och det syns i hans filmer. Han är en intelligent regissör som påverkats av Fellini och Kubrick.

Kameraarbetet av Mahmood Kalari är perfekt och sångerna och danserna görs väldigt bra men de utgör mest några roliga tidsfördriv för att ge en paus åt publiken.


Betyg: 3/5

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Iran, Scen, Stockholms filmfestival

Poeten Jila Mossaed och juristen Eric M Runesson – Svenska Akademiens två nya ledamöter

5 oktober, 2018 by Redaktionen

Den så sargade Svenska Akademien har tagit ett litet steg mot normalisering, ut ur krisen. Två nya ledamöter har valts in, rapporterade medier den 5 oktober 2018. Poe

Juristen Eric M Runesson är den andra av två nya ledamöterna. Han tilldelas stol nummer ett och han är den enda ledamoten utan litterär bakgrund.

Jila Mossaed Föddes i Teheran 1948. Sedan 1986 är hon bosatt i Sverige och har givit ut sex diktsamlingar på svenska. På persiska har hon publicerat både diktsamlingar och romaner.

Jila Mossaed tilldelas stol nummer 15.
– Det känns överraskande och hedrande. Det var inget jag förväntade mig. Jag är en enkel poet som älskar litteraturen, säger hon till Svenska Dagbladet om det nya uppdraget.

Det är lite sorgligt att det inte går att få tag på någon av hennes böcker i Sverige just nu. Vid en sökning bland bokförlag och hos Tranan bokförlag är samtliga av hennes böcker slutsålda eller finns inte att beställa. Det enda som går att få tag på är de antologier där hon medverkar bland flera andra författare och skribenter, som Nyliberal ordlista.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Litteratur och konst, Toppnytt Taggad som: Bok, Iran, Kulturpolitik, Svenska Akademien

Filmrecension: Teheran tabu – ett mästerverk

13 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Teheran tabu
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 juni 2018
Regi Ali Soozandeh

Årets bästa film. Stark och helt enkelt ett mästerverk: bilderna, berättelsen, dramaturgin, animationstekniken (rotoscoping) – en film som helt enkelt förför mig och jag glömmer totalt att jag sitter i en biosalong. Jag känner med de olika karaktärerna, jag är med där i filmen, känns det som. Denna filmen tänker jag se om, flera gånger.

Alla som flirtar med kvinnoförtryck i olika former borde se Teheran tabu. Den visar vad som händer i ett samhälle där människorna och framför allt kvinnor är ofria, förtryckta. Samtidigt ger filmen hopp för den visar hur människor också i de mest ofria sammanhang söker och ibland också hittar vägar förbi myndigheternas kontroll. Det bor en längtan efter frihet inne i oss alla, till och med en liten kattunge.

Handlingen utspelar sig i Teheran och vi får följa några människor som lever under det iranska samhällets förtryckande regler. Sexåriga stumme pojken Elias måste följa med sin mamma när hon tar kunder som prostituerad. Hon måste försörja sin son eftersom hennes man sitter i fängelse. Hennes liv begränsas starkt av att mannen vägrar skriva under skilsmässopappren och därmed är hon tvungen att fortsätta vara gift. En annan ung kvinna lever som en tjänsteflicka åt sin make och hans föräldrar som hon tvingas passa upp. Hon vill arbeta och lyckas få ett jobb, men eftersom hennes man vägrar skriva under arbetsavtalet får hon inte jobba.

Vi får så hur en ung kvinna och en man som går hand i hand grips av polis. Eftersom de inte är gifta får de inte röra vid varandra. Vi får följa en ung man som vill skapa musik digitalt men inte får utgivningstillstånd får sin musik, den anses inte tillräckligt trogen religion – och vi får se hur skriftlärda som har makten kan mutas och hur korrumperat hela samhällssystemet blir i en diktatur. Att Iran är en diktatur är uppenbart och att den tolkningen av religionen islam som är lag där betyder kvinnoförtryck. Jag önskar att de som i Sverige hävdar att burka eller andra islamska krav på kvinnors klädsel är frihet ser filmen och sedan tänker. Kravet på kvinnor att dölja sig är inte tillkommit för kvinnornas skull.

Att förtrycka kvinnor och begränsa deras liv har svallvågor som drabbar också männen. Det visar filmen på flera sätt.

Filmen som är animerad på ett oerhört skickligt sätt med en metod som heter rotoscoping som är en animationsteknik där animatören ritar över bilden för att förändra den, bild för bild. Det gör att filmen känns ännu mer verkligt trots att den till stor del är animerad. Anledningen till att regissören Ali Soozandeh beslutade för att använda den tekniken är att det var otänkbart att få tillstånd att spela in filmen i Teheran. Inte heller Marocco eller Jordanien gav den rätta känslan.

Konstnärligt och mycket berättas på andra plan är dialogen. Det är bilderna, motiven, dialogen – allt samverkar och gör detta till ett mästerverk. Det här är en film jag tänker se flera gånger.


Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Iran, Islam, Recension, Scen

Filmrecension: Vad ska folk säga

22 februari, 2018 by Rosemari Södergren

Vad ska folk säga
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 mars 2018
Regi Iram Haq

“Vad ska folk säga” är en stark film som berör djupt om ett viktigt ämne. Filmen vann, mycket välförtjänst, filmpriset för Publikens val: Bästa Nordiska Film på Göteborg Filmfestival 2018.

Handlingen kretsar kring sextonåriga Nisha som bor i Oslo och verkligen lever ett dubbelliv, klämd mellan två kulturer. Hemma följer hon strikt familjens pakistanska traditioner, men med sina vänner lever hon ett vanligt modernt tonårsliv. Hon smiter ut på kvällar och nätter och festar med sina kompisar. En kväll klättrar hon och hennes pojkvän in genom fönstret till hennes rum. hennes pappa kommer på dem när de ligger och kramas i sängen.

Familjen ser det som en stor skandal och Nisha skickas till Pakistan för att lära sig deras kultur, lära sig att hålla på sin heder. Det blir en fruktansvärd kulturkrock för Nisha som aldrig varit i Pakistan.

Bild: Regissören Iram Haq

Nisha får lära sig att täcka sitt hår ordentligt, att sköta hushållssysslor och måste passa upp släkten.

Många unga människor lever splittrade mellan olika kulturer och värderingar. Det är viktigt att berätta om detta. För många som är uppväxta i vår sekulariserade västerländska individbaserade samhällsstruktur kan det vara svårt att förstå varför en ung tjej inte bara reser sig och ger sig iväg när hon inte får leva fritt som andra unga kvinnor. Det är inte så lätt att bara överge familj och släkt. En ung tjej som inte vill leva enligt hederns värderingar skulle bli helt utfryst, bli av med sin familj.

Jag uppskattar när film inte berättar allt övertydligt. Precis som Nisha är ett offer är också hennes föräldrar offer. Framför allt ser vi hur hennes pappa slits mellan den pakistanska omgivningens krav på hur de ska leva och sin kärlek till dottern.

Jag hoppas filmen får många att börja prata om dessa ungdomars situation.

Berättelsen är baserad på regissören Iram Haqs egna erfarenheter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Kulturpolitik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: feminism, Filmrecension, Folkets bio, Hedersförtryck, Iran, jämställdhet, Norge, Recension, Scen

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 5
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Teaterkritik: Antigone in Molenbeek och Tiresias

Två olika pjäser, två olika kvinnor. … Läs mer om Teaterkritik: Antigone in Molenbeek och Tiresias

Titta/lyssna: Porter Robinson – Look At The Sky

Den 23 april 2021 släpps det första … Läs mer om Titta/lyssna: Porter Robinson – Look At The Sky

Svenska Baletten-utställningen på Dansmuseet förlängs

Dansmuseet har lånat in samtliga … Läs mer om Svenska Baletten-utställningen på Dansmuseet förlängs

Dokumentär om isländska Hatari prisnominerad på Göteborgs filmfestival

Tips inför Göteborgs … Läs mer om Dokumentär om isländska Hatari prisnominerad på Göteborgs filmfestival

Sveriges största dramatiker, Lars Norén, har gått ur tiden

Sveriges största dramatiker, Lars Norén, … Läs mer om Sveriges största dramatiker, Lars Norén, har gått ur tiden

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in