Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Iran

Filmrecension: Son of the Mullah – varenda svensk politiker bör se den

by

Son of the Mullah
Betyg 5
Svensk biopremiär 1 september 2023
Regi Nahid Persson Sarvestani

En omskakande film som varenda riksdagsledamot i Sverige borde se. Var och en som bryr sig om världen och mänskliga rättigheter bör se denna dokumentär. Tydligt, ärligt, öppet och kunnigt berättar regissören Nahid Persson Sarvestani om den iranska journalisten Rohollah Zam som levde i exil i Frankrike varifrån han bedrev en regimkritisk tv-kanal. Han var under ständig bevakning av den franska säkerhetspolisen men den iranska staten lyckades ändå infiltrera hans verksamhet, vilket ledde till att kidnappades och fördes till fängelse och tortyr i Iran där han brutalt avrättades i december 2020. Han fick sin dödsdom på tisdagen och avrättades på fredagen. Någon möjlighet att överklaga fanns inte i detta koran-styrda land. Det går knappt att ta till sig att detta pågår i världen, idag. Och det är så tyst, så tyst från svenska makthavare om detta. Jag blir både ledsen och uppgiven och samtidigt blir jag fylld av beundran för alla de som vågar kämpa för friheten varav regissören Nahid Persson Sarvestani är en av de som står upp för friheten och mänskliga rättigheter. För det har hon också fått hot.

Människorna i Iran kämpar fortfarande för att kunna leva i frihet utan regimens förtryck. Det är oroväckande tyst från svenska politiker kring detta. Tänk att ett land som Iran är med och beskyller Sverige för att diskriminera muslimer. Diskriminerar muslimer gör makthavarna i Iran väldigt bra själva. Det gör ont att tänka på hur denna teokratiska diktatur behandlar sina medborgare och inte bara de som bor inom landets gränser utan hur deras säkerhetspolis söker upp och dödar iranier utomlands.

Iran är inte bara en stat som förtrycker sina medborgare och förvägras dem de mänskliga rättigheter vi tar för givna. Den översta ledningen i landet, makthavarna, är otroligt korrumperade och dubbelmoraliska. Det högsta prästerskapets barn lever i överflöd, lyx och utsvävningar utomlands men när de kommer hem till Iran tar de bikiniklädda ungdomarna på sig den av regimens påtvingade döljande klädseln.

Regissören har fått tag på filmklipp som bevisar allt detta som tas upp. De iranska makthavarna är inte bara dubbelmoraliska och låter sina ungdomar leva ut ett västerländska lyxliv, de tvättar miljarder pengar och lurar staten på enorma summor. Metodiskt bevisades detta både av Rohollah Zam och andra journalister som kämpar för frihet och som flytt från Iran och driver tv-kanaler och tidningar globalt.

Nahid Persson Sarvestani hade varit hos Robollah Zam i Frankrike och spelat in massor och intervjuat honom innan han blev kidnappad av iranska staten. I filmen finns också skrämmande filmklipp från fängelset i Iran och från iransk tv där Robollah Zam liksom andra oppositionella tvingas medverka för att göra avbön. Hundratusentals människor som vågat ifrågasätta den iranska prästdiktaturen har avrättats sedan regimen tog makten för fyrtio år sedan.

Regissören Nahid Persson Sarvestani skriver om sin bakgrund till filmen:
Min exil i Sverige gav mig ett fritt liv, men jag är ständigt upprörd över att den iranska regimen fortsätter att använda sina ISIS-liknande metoder ostraffat. När jag började forska och filma trodde jag att det här skulle vara en berättelse om modiga journalister i exil och deras försök att belysa regimens brott och korruption. Även om jag var medveten om riskerna, förstod jag aldrig riktigt omfattningen av de hot Roohollah stod inför. Det verkade som om han var välbevakad, och jag hade ingen aning om att hans fiender hade kommit honom så nära och utgav sig som källor och potentiella finansiärer.
Efter Roohollahs avrättning har filmen förvandlats till en mycket personlig strävan efter sanning och rättvisa som för mig in i bilden och återupplivar de gamla såren efter avrättningen av min bror.

Denna dokumentär kan inte få annat än högsta betyg. Den är trovärdig, äkta och angår oss alla. Regissören berättar inte bara om Roohollah utan sätter in hans öde i vårt samhälle idag och framför allt handlar det också om den kamp som förs i Iran – och som verkar nästan bortglömd av svenska politiker. Hur många fler som vill ha mänskliga rättigheter kommer att dödas av iranska staten?

Filmrecension: No Bears – ett mästerverk, skrämmande tydlig

by

No Bears
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 februari 2023
Regi Jafar Panahi

Ett mästerverk av den iranska modige regissören Jafar Panahi. En film som bör visar världen runt.

No Bears berättar två parallella kärlekshistorier. I båda historierna plågas kärleksparen av dolda, men oundvikliga hinder, vidskepelsens kraft och maktens mekanismer. Att vidskepelsen och makthavarna i Iran går hand i hand är förfärande tydligt. Det är starkt, det är imponerande av mästerregissören Jafar Panahi att än en gång skapa en enastående och berörande film trots den förföljelse han utsätts för av makten i Iran.

Trots år av husarrest, yrkesförbud och nu ett fängelsestraff lyckas den iranska mästerregissören Jafar Panahi att slå världen med häpnad med sin briljanta filmkonst.

Jag är skakad och starkt berörd av denna både varma, roliga och ändå skarpa, ärliga film. Jafar Panahi satt återigen fängslad i Iran på order av landets förtryckande makthavare när jag såg filmen men de senaste dagarna kom det lyckliga beskedet att han släppts. Jafar Panahi är en av dessa på alla beundransvärda iranska filmskapare som orkar och vågar fortsätta skapa film trots den gigantiska censuren i teokratins Iran.

Jafar Panahi har själv en ledande roll i denna film. Han leder en inspelning i ett grannland och för att kunna vara hyggligt nära har han bosatt sig en tid i en by i Iran nära gränsen. Han har ju förbud att lämna Iran. Han handleder sina medhjälpare online. På så sätt kan han följa inspelningen och ge regi och anvisningar.

Berättelsen de filmar handlar om ett par som vill ge sig av till ett annat land för att skapa sig en bättre framtid men det är svårt att skaffa pass. Parets vedermödor skildras. Samtidigt bubblar det i byn där Jafar Panahi bor. En ung mans släktingar uppvaktar honom och kräver att han ska ge dem ett av sina foton. Bilden där ska nämligen kunna avslöja att en ung kvinna som blir uppvaktad av en ung man. Men denna unga har blivit bortlovad då hon föddes till sin kusin som nu är mäkta svartsjuk och vill ha bilden för att kunna få bort den uppvaktande mannen.

Det är två starka berättelser om den ofrihet som råder i länder som Iran när urgamla värderingar från tusen år tillbaka tillsammans med vidskepelse får styra. Den är så skickligt berättat och är en skarp tydlig metafor för människors dumhet.

Svenska Pen uppmanar nordiska regeringar att protestera mot utomrättsliga gripanden i Iran

by

Svenska Pen protesterar mot utomrättsliga gripande i Iran och uppmanar de nordiska regeringarna att protestera.

Svenska Pen skriver:
Vi fördömer å det kraftfullaste dessa utomrättsliga gripanden och hårda domar och vi uppmanar våra länders regeringar att göra detsamma. De nordiska ländernas regeringar bör gå samman och göra allt som står i deras makt för att denna kriminella regim ska tyglas och ställas till svars för sina brott mot författare, poeter, konstnärer och övriga civila medborgare i landet.

Svenska PEN, Dansk PEN, Norsk PEN och PEN Finland publicerar ett gemensamt brev riktat till våra regeringar. Brevet har skickats till statsminister Ulf Kristersson samt utrikesminister Tobias Billström.
Läs hela brevet här: https://www.svenskapen.se/senaste-nytt/2023/1/31/ppet-brev-till-de-nordiska-regeringarna

Samtidigt publicerar Svenska PEN ett brev från iranska poeten Aida Amidi som just nu väntar på sin rättegång.
– Jag satt fängslad i 31 dagar. Den 5 januari 2023 släpptes jag villkorligt mot borgen. Sex dagar senare fick jag veta att mitt fall vidarebefordrats till Islamiska revolutionsdomstolen, avdelning 26. En dag senare meddelades datum för rättegången. Jag måste inställa mig i rätten den 19 februari. När jag nu förbereder mig inför det tänker jag på alla kvinnor som fortfarande sitter inlåsta. Modiga kvinnor som speglar den sanna av bilden av kvinna, liv, frihet.<7em>

Läs hela brevet här.
—-
Kulturbloggens funderingar:
Uppropet mot förtrycket i den teokratiska diktaturen i Iran har egentligen pågått länge, men människor och i synnerhet kvinnor är maktlösa. Kvinnor får inte visa sig utomhus utan att dölja sig med en slöja av något slag. En kvinna får inte ta ett arbete utan att hennes man godkänner det och en kvinna får inte resa utomlands utan att hennes man godkänner det.
Det bedrövliga är ju att göra skillnad mellan kvinnor och män pågår också i Sverige utan att Svenska Pen reagerar. Att många, många kvinnor och flickor i Sverige tillhör grenar av islam där de inte är jämställda med män syns på våra gator dagligen. Att kvinnor måste bära andra kläder än män och att kvinnor inte får samlas i moskéer i samma rum som män, det är att göra skillnad på kvinnor och män vilket strider mot svensk lag. I svensk lag står det tydligt att jämställdhet ska råda. Det finns inget jämställt med att kvinnor har andra regler om kläder med mera än män.

Detta förekommer också inom en del andra sammanhang. Det finns en kristen sekt, Plymouthbröderna, som också gör skillnad på kvinnor och män.

Det är väldigt konstigt att det får förekomma organisationer och föreningar som tydligt inte har jämställdhet mellan kön på sin agenda i Sverige. Det finns muslimska grupper som inte kräver att kvinnor klär sig på annat sätt än män. Så vad är problemet? Varför kan inte västvärlden sätta ned foten inte bara mot Iran utan också i västvärldens länder?

Protest mot behandlingen av iranska filmskapare

by

Initiativtagare till protesten är Folkets Bio som sedan decennier sett till att den den fantastiska iranska filmkonsten nått den svenska publiken. Panah Panahis (son till Jafar Panahi) unika och enastående debutfilm Hit the Road som hade premiär i mars i år, är fortfarande bioaktuell.

Med anledning av de senaste dagarnas arrestering av framstående iranska filmskapare har Folkets bio samlat några av Sveriges viktigaste filmaktörer till en gemensam protestskrivelse.

I ett pressmeddelande skriver Folkets bio:
Det är med bestörtning vi tar del av beskedet att Irans regering, under ledning av den brutala och ultrakonservativa presidenten Ebrahim Raisi, slagit till och arresterat några av vår tids största filmare. Bland de arresterade finns Jafar Panahi, 60 år, belönad med Guldbjörnen i Berlin för sin film ”Taxi Teheran” och vars samtliga filmer visats på biografer i Sverige. Redan 2010 arresterades han för första gången för ”propaganda mot den iranska staten”, men har sedan dess, trots att han är belagd med husarrest, fortsatt att göra filmer som når ut i världen.
Utöver Panahi arresterades även filmregissörerna Mostafa Aleahmed och Mohammad Rasoulof, som båda arresterades dagen innan Panahi för ”propaganda mot staten”. Rasoulof fick Guldbjörnen i Berlin 2020 för sin makalösa film ”There is no Evil”. De tre regissörerna har dessutom belagts med yrkesförbud.
Vi protesterar med eftertryck mot behandlingen av dessa framstående filmare som kämpat för yttrandefriheten i sitt land och mot förtryck av de mänskliga rättigheterna som under de religiösa mullornas ledning kommit att alltmer raderas.
Vi kräver att de omedelbart återfår sin frihet.

Riksföreningen Folkets Bio
Stefan Jarl, grundare och filmare
Katrina Mathsson, verksamhetskedare

Jonas Holmberg, konstnärlig ledare Göteborg Filmfestival
Calle Nathansson, VD Folkets Hus och Parker
Eva Esseen Arndorff, VD Triart
Bo-Erik Gyberg, preses Svenska Filmakademin
Mattias Nohrborg, distributör & producent, TriArt Film/B-reel Films
Hjalmar Palmgren, filmproducent
Jakob Abrahamsson, VD Nonstop Entertainment
Christina Olofson, filmproducent
Anna Lindström, VD Lucky Dogs
Mathias Holtz, styrelseledamot Europa Cinemas

Filmrecension: Balladen om en vit ko

by

Balladen om en vit ko
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 januari 2022
Regi Maryam Moghadam och Behtash Sanaeeha

En film som kryper under huden om den rättslösa lilla människan i ett brutalt och korrumperat och orättvist samhälle. En film om hur väl en stat som styrs av religiösa regler än menar med sina lagar är det den lilla människan som förbli rättslös.

Iran är en religiös diktatur som dömer många till dödsstraff och där det är farligt att tänka fritt och ifrågasätta. Kulturarbetare som filmskapare och författare som bor i Iran måste bädda in samhällskritik, linda in den i en yttre berättelse, för att överhuvudtaget kunna skapa utan att bli straffade av den iranska statsapparaten. Filmskaparna har på ett oerhört suggestivt och välgjort sätt beskrivit denna stat som förtrycker de svagare och ger de mäktiga fritt fram.

Huvudpersonen i filmen, Mina, lever ensam med sin döva dotter efter att hennes man blivit avrättad för ett mord han inte begick. Hennes man dömdes och avrättades fast han var oskyldig. Sanningen om vem som är den verklige mördaren kommer fram och den iranska staten lovar då att de efterlevande ska få ekonomisk ersättning. Men den ersättningen kommer att ta många år innan den betalas ut. Sådant tar sin tid i det korrumperade byråkratiska Iran.

Ekonomisk ersättning kan trots allt inte få liv i Minas av staten dödade mannen. Mina söker den domare som skrivit under dödsdomen för hennes man. Hon vill få en offentlig ursäkt. Men domaren håller sig undan.

Problemen för Mina hopar sig. I det iranska samhället står ensamstående mödrar inte högt i kurs. Hennes svärfar och makens bror försöker tvinga henne och dottern att flytta till dem.

En dag dyker en mystisk främling upp. Han säger sig vara en vän till hennes man från förr och han vill betala tillbaka ett lån han fått för länge sedan. Då Mina släpper in mannen i sin lägenhet blir hon dessutom vräkt från lägenheten, då det ser illa ut att hon tar emot en man.

Främlingen har tillgång till en fastighet och kan hjälpa Mina att få en lägenhet. En vänskap mellan främlingen och Mina växer sakta fram, även om Mina är oerhört försiktig i början. Långsamt börjar Mina få hopp om att livet kan gå vidare.

Det iranska systemet är inte att leka med. Och sorg och hämnd är starka krafter. Denna film är unik och väldigt speciell. Jag har sällan sett något liknande. Den berör och den känns ändå sin i märgen. Men slutet är lite abrupt, det känns nästan som att filmskaparna inte riktigt visste hur de skulle få ihop det. Det är dock ett logiskt slut.