Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Iran

Filmrecension: No Bears – ett mästerverk, skrämmande tydlig

by

No Bears
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 februari 2023
Regi Jafar Panahi

Ett mästerverk av den iranska modige regissören Jafar Panahi. En film som bör visar världen runt.

No Bears berättar två parallella kärlekshistorier. I båda historierna plågas kärleksparen av dolda, men oundvikliga hinder, vidskepelsens kraft och maktens mekanismer. Att vidskepelsen och makthavarna i Iran går hand i hand är förfärande tydligt. Det är starkt, det är imponerande av mästerregissören Jafar Panahi att än en gång skapa en enastående och berörande film trots den förföljelse han utsätts för av makten i Iran.

Trots år av husarrest, yrkesförbud och nu ett fängelsestraff lyckas den iranska mästerregissören Jafar Panahi att slå världen med häpnad med sin briljanta filmkonst.

Jag är skakad och starkt berörd av denna både varma, roliga och ändå skarpa, ärliga film. Jafar Panahi satt återigen fängslad i Iran på order av landets förtryckande makthavare när jag såg filmen men de senaste dagarna kom det lyckliga beskedet att han släppts. Jafar Panahi är en av dessa på alla beundransvärda iranska filmskapare som orkar och vågar fortsätta skapa film trots den gigantiska censuren i teokratins Iran.

Jafar Panahi har själv en ledande roll i denna film. Han leder en inspelning i ett grannland och för att kunna vara hyggligt nära har han bosatt sig en tid i en by i Iran nära gränsen. Han har ju förbud att lämna Iran. Han handleder sina medhjälpare online. På så sätt kan han följa inspelningen och ge regi och anvisningar.

Berättelsen de filmar handlar om ett par som vill ge sig av till ett annat land för att skapa sig en bättre framtid men det är svårt att skaffa pass. Parets vedermödor skildras. Samtidigt bubblar det i byn där Jafar Panahi bor. En ung mans släktingar uppvaktar honom och kräver att han ska ge dem ett av sina foton. Bilden där ska nämligen kunna avslöja att en ung kvinna som blir uppvaktad av en ung man. Men denna unga har blivit bortlovad då hon föddes till sin kusin som nu är mäkta svartsjuk och vill ha bilden för att kunna få bort den uppvaktande mannen.

Det är två starka berättelser om den ofrihet som råder i länder som Iran när urgamla värderingar från tusen år tillbaka tillsammans med vidskepelse får styra. Den är så skickligt berättat och är en skarp tydlig metafor för människors dumhet.

Svenska Pen uppmanar nordiska regeringar att protestera mot utomrättsliga gripanden i Iran

by

Svenska Pen protesterar mot utomrättsliga gripande i Iran och uppmanar de nordiska regeringarna att protestera.

Svenska Pen skriver:
Vi fördömer å det kraftfullaste dessa utomrättsliga gripanden och hårda domar och vi uppmanar våra länders regeringar att göra detsamma. De nordiska ländernas regeringar bör gå samman och göra allt som står i deras makt för att denna kriminella regim ska tyglas och ställas till svars för sina brott mot författare, poeter, konstnärer och övriga civila medborgare i landet.

Svenska PEN, Dansk PEN, Norsk PEN och PEN Finland publicerar ett gemensamt brev riktat till våra regeringar. Brevet har skickats till statsminister Ulf Kristersson samt utrikesminister Tobias Billström.
Läs hela brevet här: https://www.svenskapen.se/senaste-nytt/2023/1/31/ppet-brev-till-de-nordiska-regeringarna

Samtidigt publicerar Svenska PEN ett brev från iranska poeten Aida Amidi som just nu väntar på sin rättegång.
– Jag satt fängslad i 31 dagar. Den 5 januari 2023 släpptes jag villkorligt mot borgen. Sex dagar senare fick jag veta att mitt fall vidarebefordrats till Islamiska revolutionsdomstolen, avdelning 26. En dag senare meddelades datum för rättegången. Jag måste inställa mig i rätten den 19 februari. När jag nu förbereder mig inför det tänker jag på alla kvinnor som fortfarande sitter inlåsta. Modiga kvinnor som speglar den sanna av bilden av kvinna, liv, frihet.<7em>

Läs hela brevet här.
—-
Kulturbloggens funderingar:
Uppropet mot förtrycket i den teokratiska diktaturen i Iran har egentligen pågått länge, men människor och i synnerhet kvinnor är maktlösa. Kvinnor får inte visa sig utomhus utan att dölja sig med en slöja av något slag. En kvinna får inte ta ett arbete utan att hennes man godkänner det och en kvinna får inte resa utomlands utan att hennes man godkänner det.
Det bedrövliga är ju att göra skillnad mellan kvinnor och män pågår också i Sverige utan att Svenska Pen reagerar. Att många, många kvinnor och flickor i Sverige tillhör grenar av islam där de inte är jämställda med män syns på våra gator dagligen. Att kvinnor måste bära andra kläder än män och att kvinnor inte får samlas i moskéer i samma rum som män, det är att göra skillnad på kvinnor och män vilket strider mot svensk lag. I svensk lag står det tydligt att jämställdhet ska råda. Det finns inget jämställt med att kvinnor har andra regler om kläder med mera än män.

Detta förekommer också inom en del andra sammanhang. Det finns en kristen sekt, Plymouthbröderna, som också gör skillnad på kvinnor och män.

Det är väldigt konstigt att det får förekomma organisationer och föreningar som tydligt inte har jämställdhet mellan kön på sin agenda i Sverige. Det finns muslimska grupper som inte kräver att kvinnor klär sig på annat sätt än män. Så vad är problemet? Varför kan inte västvärlden sätta ned foten inte bara mot Iran utan också i västvärldens länder?

Protest mot behandlingen av iranska filmskapare

by

Initiativtagare till protesten är Folkets Bio som sedan decennier sett till att den den fantastiska iranska filmkonsten nått den svenska publiken. Panah Panahis (son till Jafar Panahi) unika och enastående debutfilm Hit the Road som hade premiär i mars i år, är fortfarande bioaktuell.

Med anledning av de senaste dagarnas arrestering av framstående iranska filmskapare har Folkets bio samlat några av Sveriges viktigaste filmaktörer till en gemensam protestskrivelse.

I ett pressmeddelande skriver Folkets bio:
Det är med bestörtning vi tar del av beskedet att Irans regering, under ledning av den brutala och ultrakonservativa presidenten Ebrahim Raisi, slagit till och arresterat några av vår tids största filmare. Bland de arresterade finns Jafar Panahi, 60 år, belönad med Guldbjörnen i Berlin för sin film ”Taxi Teheran” och vars samtliga filmer visats på biografer i Sverige. Redan 2010 arresterades han för första gången för ”propaganda mot den iranska staten”, men har sedan dess, trots att han är belagd med husarrest, fortsatt att göra filmer som når ut i världen.
Utöver Panahi arresterades även filmregissörerna Mostafa Aleahmed och Mohammad Rasoulof, som båda arresterades dagen innan Panahi för ”propaganda mot staten”. Rasoulof fick Guldbjörnen i Berlin 2020 för sin makalösa film ”There is no Evil”. De tre regissörerna har dessutom belagts med yrkesförbud.
Vi protesterar med eftertryck mot behandlingen av dessa framstående filmare som kämpat för yttrandefriheten i sitt land och mot förtryck av de mänskliga rättigheterna som under de religiösa mullornas ledning kommit att alltmer raderas.
Vi kräver att de omedelbart återfår sin frihet.

Riksföreningen Folkets Bio
Stefan Jarl, grundare och filmare
Katrina Mathsson, verksamhetskedare

Jonas Holmberg, konstnärlig ledare Göteborg Filmfestival
Calle Nathansson, VD Folkets Hus och Parker
Eva Esseen Arndorff, VD Triart
Bo-Erik Gyberg, preses Svenska Filmakademin
Mattias Nohrborg, distributör & producent, TriArt Film/B-reel Films
Hjalmar Palmgren, filmproducent
Jakob Abrahamsson, VD Nonstop Entertainment
Christina Olofson, filmproducent
Anna Lindström, VD Lucky Dogs
Mathias Holtz, styrelseledamot Europa Cinemas

Filmrecension: Balladen om en vit ko

by

Balladen om en vit ko
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 januari 2022
Regi Maryam Moghadam och Behtash Sanaeeha

En film som kryper under huden om den rättslösa lilla människan i ett brutalt och korrumperat och orättvist samhälle. En film om hur väl en stat som styrs av religiösa regler än menar med sina lagar är det den lilla människan som förbli rättslös.

Iran är en religiös diktatur som dömer många till dödsstraff och där det är farligt att tänka fritt och ifrågasätta. Kulturarbetare som filmskapare och författare som bor i Iran måste bädda in samhällskritik, linda in den i en yttre berättelse, för att överhuvudtaget kunna skapa utan att bli straffade av den iranska statsapparaten. Filmskaparna har på ett oerhört suggestivt och välgjort sätt beskrivit denna stat som förtrycker de svagare och ger de mäktiga fritt fram.

Huvudpersonen i filmen, Mina, lever ensam med sin döva dotter efter att hennes man blivit avrättad för ett mord han inte begick. Hennes man dömdes och avrättades fast han var oskyldig. Sanningen om vem som är den verklige mördaren kommer fram och den iranska staten lovar då att de efterlevande ska få ekonomisk ersättning. Men den ersättningen kommer att ta många år innan den betalas ut. Sådant tar sin tid i det korrumperade byråkratiska Iran.

Ekonomisk ersättning kan trots allt inte få liv i Minas av staten dödade mannen. Mina söker den domare som skrivit under dödsdomen för hennes man. Hon vill få en offentlig ursäkt. Men domaren håller sig undan.

Problemen för Mina hopar sig. I det iranska samhället står ensamstående mödrar inte högt i kurs. Hennes svärfar och makens bror försöker tvinga henne och dottern att flytta till dem.

En dag dyker en mystisk främling upp. Han säger sig vara en vän till hennes man från förr och han vill betala tillbaka ett lån han fått för länge sedan. Då Mina släpper in mannen i sin lägenhet blir hon dessutom vräkt från lägenheten, då det ser illa ut att hon tar emot en man.

Främlingen har tillgång till en fastighet och kan hjälpa Mina att få en lägenhet. En vänskap mellan främlingen och Mina växer sakta fram, även om Mina är oerhört försiktig i början. Långsamt börjar Mina få hopp om att livet kan gå vidare.

Det iranska systemet är inte att leka med. Och sorg och hämnd är starka krafter. Denna film är unik och väldigt speciell. Jag har sällan sett något liknande. Den berör och den känns ändå sin i märgen. Men slutet är lite abrupt, det känns nästan som att filmskaparna inte riktigt visste hur de skulle få ihop det. Det är dock ett logiskt slut.

Filmrecension: 3 kvinnor – en stark film om kvinnoförtrycket i Iran

by

3 kvinnor
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Jafar Panahi
Vinnare av Manuspriset Cannes 2018

En fängslande film som visar hur långt det är kvar tills vår värld kan kallas civiliserad, en film som visar det patriarkala samhällssystemet och en ung kvinnas maktlöshet ute på landsbygden i Iran.

Handlingen kretsar kring skådespelerskan Behnaz Jafari som fått en skrämmande videofilm skickad till sin mobil. En ung kvinna ropar på hjälp och har filmat sig själv när hon hänger sig själv i sin förtvivlan. Den unga kvinnan fot långt ut på iranska landsbygden och hon drömmer om att bli skådespelerska och i stenhård konkurrens har hon kommit in på scenskolan. Men hennes föräldrar förbjuder henne att gå utbildningen. Ingen i deras ska hålla på med underhållning, det förstör familjens heder. Dessutom har föräldrarna tvingat den unga kvinnan att förlora sig.

Behnaz Jafari blir starkt berörd av filmklippet. Det är osäkert om den unga kvinnan verkligen hängt sig eller inte, men ett stort rop på hjälp är det vilket som. Behnaz Jafari ber sin vän regissören Jafar Panahi (som är filmens regissör) att följa med ut på landet och försöka hitta den unga kvinnan.

Vi får följa med Behnaz Jafari och Behnaz Jafari som beger sig långt ut på den iranska landsbygden i ett område där många talar turkiska bättre än de talar persiska. På ett stillsamt sätt levererar den iranske mästerregissören Jafar Panahi ett högpolitiskt drama om kvinnoförtryck och gamla traditioner på den iranska landsbygden. Det är en berättelse om hur olika det kan vara att leva i en storstad och på landsbygden i ett land som Iran som styrs av en teokrati.

I Iran får kvinnor inte ta ett arbete utan att deras make godkänt det. Varför gör kvinnorörelsen inte mer för att lyfta de iranska kvinnornas situation?

Det är inte helt riskfritt för en filmregissör att lyfta denna frågan. Jafar Panahi har fått betala en hel del.

2009 greps Panahi under oroligheterna efter det iranska valet 2009. Han anklagades för att ha spridit propaganda mot regimen. Han släpptes senare, men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. I februari 2010 nekades han att resa till den 60:e filmfestivalen i Berlin för att delta i en paneldiskussion om iransk film.

Den 1 mars 2010 greps han åter. En mängd internationella filmskapare, filmkritiker och andra digniteter fördömde gripandet, och krävde i ett upprop att han skulle släppas, bland annat Hollywood-stjärnor som Martin Scorsese, Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och Juliette Binoche. Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi emellertid till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år.

Jafar Panahi har vunnit ett antal internationella filmpriser, bland annat Guldkameran vid Filmfestivalen i Cannes 1995 för Den vita ballongen, Guldlejonet vid Venedigs filmfestival 2000 för filmen Dayereh och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2006 för filmen Kvinnor offside.