Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Iran

Dramaten ger en gestaltad läsning av ett personligt vittnesmål från Iran

by

Göteborgs filmfestival 2026

Dramaten.Doc ger en gestaltad läsning av en text skriven av en 70-årig iransk kvinnlig författare. Texten är specialskriven för Dramaten och levererades dagen innan Iran blev avskuren från Internet.

Ett pressmeddelande berättar:
Händelserna i Iran utvecklas i rasande fart. Den fragmentariska bristfällande informationen som når omvärlden är skakande. Ljus utan skuggor är ett personligt vittnesmål inifrån ett land i totalt uppror.

Författaren är kvar i Teheran och vill och måste vara anonym och uppträder under pseudonym. Hon har bott hela sitt liv i Iran, sett allt och varit med om alla förändringar, repressalier och protester.

Medverkar gör: Nina Fex, Nancy Ofori och Kristina Törnqvist. Inspelad röst: Mina Azarian. Bearbetning och regi: Dmitri Plax.

29 och 30 januari 2026, Dramatenbaren

Filmrecension: Det heliga trädets frukter – imponerande

by

Det heliga trädets frukter
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Mohammad Rasoulof

I de situationer då produktioner skett under stora svårigheter eller uppförsbackar brukar resultatet sällan vara felfritt eller utan skavanker. Men trots att regissören Mohammad Rasoulof tvingats skapa filmen under stort hemlighetsmakeri för att undkomma den auktoritära regimen i Iran, samt fly landet med ett antal av sina skådespelare efter en arresteringsorder, är slutresultatet genuint imponerande. Det finns inga kompromisser trots de oerhörda omständigheterna.

I en tid då det hetsigt diskuteras kring mer anslag för film och behovet av mer pengar för produktioner i allmänhet visar Rasoulof att en regissör som förstår begränsningarna och kan anpassa sitt omfång också kan skapa stordåd. För även om inspelningen skett under påfrestningar lyckas Det Heliga Trädets Frukter framstå mer komplett, genomtänkt och förfinad än ett antal andra filmer som kunde stoltsera med att vara nominerade till en Oscar för bästa film. Framförallt finns här ett politiskt mod och en subtil precision vad gäller att förmedla djup och argsint samhällskritik. Detta görs genom den grandiosa men samtidigt oerhört intima berättelsen. Där andra narrativ börjar småskaligt och rör sig mot något större, i filmer som nyttjar historiska händelser vill berättelsen oftast kulminera vid de essentiella historiska ögonblicket, gör Rasoulof motsatsen och bryter istället ned sin berättelse till att bli mer och mer koncentrerad utan att glömma bort den historiska kontexten.

Den fasansfulla misshandeln av Mahsa Amini, som senare resulterade i hennes död och ledde till de oerhörda protesterna, blir den stora katalysatorn för att skapa starka störningar inom den familjedynamik filmen centrerar kring. Det snillrika i att spegla de historiska protesterna genom ett mikroperspektiv gör att den auktoritära terrorn kan förmedlas genom en vardag som även för oss i väst blir någotsånär bekant. Snart blir propagandan, våldet och de allmänna övergreppen på befolkningen inte bara något som sker på tv-skärmar och mobiler. Den toxiska osanningen blir snart ett gift som sakta men säkert förtär relationerna.

Sättet splittringen och uppvaknandet skildras hos familjens två döttrar är klarsynt och oerhört stilfullt, här skapas en fascinerande generationskonflikt där ungdomen – som genom modern teknik kunnat se bortom lögnerna och förvrängningen av verkligheten, börjar se sina föräldrar som främlingar som vägrar släppa taget om uppfattningar som aldrig var sanna. Här exponeras också publiken för filmens fantastiska ensemble som alla erbjuder ett naturligt, dedikerat och prestigelöst skådespel. Det är också imponerande hur pass visuellt kompetent projektet är. Genom ett färglöst foto och en mycket geometrisk komposition skapas en film som också visuellt återger den inrutade och tryckande tillvaron i Teheran.

Allegorierna till terrorstatens hämmande effekt blir än mer potenta i filmens andra halva då Rasoulof fortsätter att stänga bländaren och minska omfånget. Då blir ett relativt simpelt besvär till en snara runt halsen, något som blir en fantastisk representation för hur det triviala i händerna på tyranni blir till ett vapen lika farligt som batonger. Detta leder i sin tur fram till filmens fantastiskt nervpirrande final som är så pass laddad och spännande att hela biosalongen tycks vara berövad från syre. Här finns också flera paralleller med den ryska filmen Återkomsten regisserad av Andrey Zvyagintsev, även den ville studera effekterna på familjen av ett repressivt samhälle och hur politiska misslyckanden och makthunger mer eller mindre utplånat samhället och dess medborgare.

Turerna kring produktionen för Det Heliga Trädets Frukter må ha varit lika dramatiska och upprörande som det innehåll vi upplever i filmen. Men trots det lyser den faktiska filmen. Även om det finns vassa kanter och strukturella fel som hade kunnat rättats till för en helt fulländad upplevelse är detta en otroligt imponerande film, både vad gäller det dramatiska handlaget men också vad gäller att kontextualisera och belysa modern historia.

Filmrecension: Shayda – sätter sig i magen och går inte att skaka av sig

by

Shayda
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Noora Nisari
Medverkande Zar Amir Ebrahimi, Leah Purcell, Lucinda Armstrong Hall med flera

En berörande film om en kvinnas kamp för frihet från en våldsam make. En stark berättelse som sätter sig i magen och inte går att skaka av sig. Vi får också tydligt se hur barn far illa när föräldrar inte är överens om vårdnaden. Det känns långt in i hjärteroten. Det märks att filmen bygger på egna erfarenheter, den känns väldigt ärlig och verklig. Sorgligt nog kan verkligheten vara så tung för kvinnor som hotas av män. Regissören Noora Nisari skildrar delvis sin egen uppväxt.

Shayda (spelad av Zar Amir Ebrahimi) är en kvinna från Iran som har rymt från sin våldsamma make i Iran och flytt till säkerhet i Melbourne med sin sexåriga dotter, Mona (Selina Zahednia). De hr fått en fristad på en kvinnojour, som drivs av den medkännande och beskyddande Joyce (Leah Purcell). Där försöker Shayda skapa en stabil och trygg vardag för sig och sin dotter, mitt i rädslan att hennes man Hossein (Osamah Sami) kan hitta dem.

Shayda försöker leva normalt för att ge både sig själv och dottern hopp om att kunna leva ett normalt liv. Men detta hopp grusas snart då en domare beslutar att hennes man har rätt att umgås med dottern. En gång i veckan måste Shayda ta dottern till en mötesplats där hennes man får ta över dottern ett par timmar. Dessa timmar blir plågsamma för Shayda och givetvis passar maken inte tiderna för återlämningen och det blir många ångestfyllda stunder för Shayda.

Handlingen är så trovärdigt skildrad. Dottern tycker om sin pappa också och vill gärna träffa honom, fast han sviker henne och ljuger för henne. Det är som barn kan vara, de kan vara så lojala mot sin föräldrar.

Att kvinnor blir misshandlade av män förekommer i hela världen. Det som gör situationen för Shayda ännu mer plågsam är att hon kommer från Iran som styrs av patriarkala konservativa kvinnoförtryckande krafter. De flesta från hennes omgivning i Iran menar att det är hon som gjort fel som flytt från sin man. Att han misshandlat henne spelar ingen roll för den iranska moralen. Kvinnoförtrycket stöds av den iranska staten. Det förvånar mig att människor i Sverige och övriga Europa inte ställer upp mer på kvinnornas kamp i Iran.

Filmen är djupt berörande och jag förstår att den vann publikpriset inom World Cinema Vid Sundance Film Festival. Det är ingen lätt film att se, den känns djupt i hjärtat då det inte går att glömma att detta må vara en dramatiserad berättelse men det är ändå något som många, många kvinnor och barn upplever dagligen. Ändå ger filmen hopp, både med tanke på Shaydas kamp och vilja att hitta glädje och de människor som finns runt om henne som stöd. Och två stora extra plus till Zar Amir Ebrahimi som spelar Shayda och charmtrollen Selina Zahednia som är fullständigt bedårande som sexåriga Mona.

Fler filmer med bakgrund i Iran:
Tre kvinnor

Och den starka No Bears

Och Son of the Mullah

Filmrecension: Son of the Mullah – varenda svensk politiker bör se den

by

Son of the Mullah
Betyg 5
Svensk biopremiär 1 september 2023
Regi Nahid Persson Sarvestani

En omskakande film som varenda riksdagsledamot i Sverige borde se. Var och en som bryr sig om världen och mänskliga rättigheter bör se denna dokumentär. Tydligt, ärligt, öppet och kunnigt berättar regissören Nahid Persson Sarvestani om den iranska journalisten Rohollah Zam som levde i exil i Frankrike varifrån han bedrev en regimkritisk tv-kanal. Han var under ständig bevakning av den franska säkerhetspolisen men den iranska staten lyckades ändå infiltrera hans verksamhet, vilket ledde till att kidnappades och fördes till fängelse och tortyr i Iran där han brutalt avrättades i december 2020. Han fick sin dödsdom på tisdagen och avrättades på fredagen. Någon möjlighet att överklaga fanns inte i detta koran-styrda land. Det går knappt att ta till sig att detta pågår i världen, idag. Och det är så tyst, så tyst från svenska makthavare om detta. Jag blir både ledsen och uppgiven och samtidigt blir jag fylld av beundran för alla de som vågar kämpa för friheten varav regissören Nahid Persson Sarvestani är en av de som står upp för friheten och mänskliga rättigheter. För det har hon också fått hot.

Människorna i Iran kämpar fortfarande för att kunna leva i frihet utan regimens förtryck. Det är oroväckande tyst från svenska politiker kring detta. Tänk att ett land som Iran är med och beskyller Sverige för att diskriminera muslimer. Diskriminerar muslimer gör makthavarna i Iran väldigt bra själva. Det gör ont att tänka på hur denna teokratiska diktatur behandlar sina medborgare och inte bara de som bor inom landets gränser utan hur deras säkerhetspolis söker upp och dödar iranier utomlands.

Iran är inte bara en stat som förtrycker sina medborgare och förvägras dem de mänskliga rättigheter vi tar för givna. Den översta ledningen i landet, makthavarna, är otroligt korrumperade och dubbelmoraliska. Det högsta prästerskapets barn lever i överflöd, lyx och utsvävningar utomlands men när de kommer hem till Iran tar de bikiniklädda ungdomarna på sig den av regimens påtvingade döljande klädseln.

Regissören har fått tag på filmklipp som bevisar allt detta som tas upp. De iranska makthavarna är inte bara dubbelmoraliska och låter sina ungdomar leva ut ett västerländska lyxliv, de tvättar miljarder pengar och lurar staten på enorma summor. Metodiskt bevisades detta både av Rohollah Zam och andra journalister som kämpar för frihet och som flytt från Iran och driver tv-kanaler och tidningar globalt.

Nahid Persson Sarvestani hade varit hos Robollah Zam i Frankrike och spelat in massor och intervjuat honom innan han blev kidnappad av iranska staten. I filmen finns också skrämmande filmklipp från fängelset i Iran och från iransk tv där Robollah Zam liksom andra oppositionella tvingas medverka för att göra avbön. Hundratusentals människor som vågat ifrågasätta den iranska prästdiktaturen har avrättats sedan regimen tog makten för fyrtio år sedan.

Regissören Nahid Persson Sarvestani skriver om sin bakgrund till filmen:
Min exil i Sverige gav mig ett fritt liv, men jag är ständigt upprörd över att den iranska regimen fortsätter att använda sina ISIS-liknande metoder ostraffat. När jag började forska och filma trodde jag att det här skulle vara en berättelse om modiga journalister i exil och deras försök att belysa regimens brott och korruption. Även om jag var medveten om riskerna, förstod jag aldrig riktigt omfattningen av de hot Roohollah stod inför. Det verkade som om han var välbevakad, och jag hade ingen aning om att hans fiender hade kommit honom så nära och utgav sig som källor och potentiella finansiärer.
Efter Roohollahs avrättning har filmen förvandlats till en mycket personlig strävan efter sanning och rättvisa som för mig in i bilden och återupplivar de gamla såren efter avrättningen av min bror.

Denna dokumentär kan inte få annat än högsta betyg. Den är trovärdig, äkta och angår oss alla. Regissören berättar inte bara om Roohollah utan sätter in hans öde i vårt samhälle idag och framför allt handlar det också om den kamp som förs i Iran – och som verkar nästan bortglömd av svenska politiker. Hur många fler som vill ha mänskliga rättigheter kommer att dödas av iranska staten?

Filmrecension: No Bears – ett mästerverk, skrämmande tydlig

by

No Bears
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 februari 2023
Regi Jafar Panahi

Ett mästerverk av den iranska modige regissören Jafar Panahi. En film som bör visar världen runt.

No Bears berättar två parallella kärlekshistorier. I båda historierna plågas kärleksparen av dolda, men oundvikliga hinder, vidskepelsens kraft och maktens mekanismer. Att vidskepelsen och makthavarna i Iran går hand i hand är förfärande tydligt. Det är starkt, det är imponerande av mästerregissören Jafar Panahi att än en gång skapa en enastående och berörande film trots den förföljelse han utsätts för av makten i Iran.

Trots år av husarrest, yrkesförbud och nu ett fängelsestraff lyckas den iranska mästerregissören Jafar Panahi att slå världen med häpnad med sin briljanta filmkonst.

Jag är skakad och starkt berörd av denna både varma, roliga och ändå skarpa, ärliga film. Jafar Panahi satt återigen fängslad i Iran på order av landets förtryckande makthavare när jag såg filmen men de senaste dagarna kom det lyckliga beskedet att han släppts. Jafar Panahi är en av dessa på alla beundransvärda iranska filmskapare som orkar och vågar fortsätta skapa film trots den gigantiska censuren i teokratins Iran.

Jafar Panahi har själv en ledande roll i denna film. Han leder en inspelning i ett grannland och för att kunna vara hyggligt nära har han bosatt sig en tid i en by i Iran nära gränsen. Han har ju förbud att lämna Iran. Han handleder sina medhjälpare online. På så sätt kan han följa inspelningen och ge regi och anvisningar.

Berättelsen de filmar handlar om ett par som vill ge sig av till ett annat land för att skapa sig en bättre framtid men det är svårt att skaffa pass. Parets vedermödor skildras. Samtidigt bubblar det i byn där Jafar Panahi bor. En ung mans släktingar uppvaktar honom och kräver att han ska ge dem ett av sina foton. Bilden där ska nämligen kunna avslöja att en ung kvinna som blir uppvaktad av en ung man. Men denna unga har blivit bortlovad då hon föddes till sin kusin som nu är mäkta svartsjuk och vill ha bilden för att kunna få bort den uppvaktande mannen.

Det är två starka berättelser om den ofrihet som råder i länder som Iran när urgamla värderingar från tusen år tillbaka tillsammans med vidskepelse får styra. Den är så skickligt berättat och är en skarp tydlig metafor för människors dumhet.