”Ett dockhem” av Henrik Ibsen och August Strindberg
– Studio Enigma på Improvisation & Co den 20 maj 2015
Att veta lite om den rivalitet och den sedlighetsdebatt som dessa två dramatiker var en del av under 1880-talet, tror jag ger en annorlunda förståelsen av uppsättningen. Jag är tacksam för att jag själv är dramatiker och därmed har en samhällspolitisk grund att stå på. De små underfundiga replikerna och likheterna i de båda dramerna gav nämligen den allra största glansen. När man inte känner till historiken eller läst dramerna, så kan man nog skrattade åt väldigt elaka saker, men inte helt förstå de språkliga twistade lustigheter på andra ställen som är väldigt typiska för antingen Strindberg eller Ibsen. Det kändes som om man därmed kunde bli tilldelad någon typ av ”nyansblindhet”, om man inte hade gjort någon form av påläst läxa innan föreställningen. Så tycker inte jag att en uppsättning ska behöva vara.
Tanken att sammanföra dessa två dramer är en väldigt kittlande och spännande tanke och fungerade genomsnittligt ganska bra. Dock är språken i dramerna av väldigt skilda slag och på så vis skar det sig med jämna mellanrum. Ibsen och Strindberg har inte alls samma retorik och ibland ”dansade” man helt i otakt och klistret som skulle hålla dem ihop, fastnade inte helt och fullt.
Men den direkta övergången från ett drama till det andra var mycket snyggt gjort och med en vass kniv kom Strindbergs satir till sin rätt efter Ibsens vackra ordval om kvinnans rätt till lika frihet som mannen. För man ska inte glömma att kvinnor inte hade rösträtt, arvsrätt, abortsrätt och visste minimalt om sin egen sexualitet när båda dessa dramer skrevs. En gift man kunde inte heller bli dömd för våldtäckt inom äktenskapet, vilket man tydligt märker när exempelvis Torvald vill att Nora ska leva upp till sina äktenskapliga plikter i sängen. Dock fattades det en hel del passion och innerlighet från Torvalds sida och jag kände aldrig någon åtrå dem emellan. Det kändes inte som om deras närhet var genuin och äkta på något vis. Torvald skulle behöva ta mer trovärdigt i sin fru. Att de skulle ha två barn ihop, hade jag mycket svårt att se hur det skulle ha gått till.
Rekvisitan var ytterst mager och det var svårt att se de vackert tidsenliga kläderna på skådespelarna utan någon gripande dikor över huvudtaget. Jag hade gärna sett att scenen haft mer känsla av sin tid, eller att skådespelarna helt enkelt varit klädda i moderna kläder. Kontrasterna mellan det ena och det andra gjorde det omöjligt att acceptera i mina ögon.
Det måste ha varit mycket enklare för Anders Sahlman, som spelade Torvald först och sedan Vilhelm, eftersom dessa två rollkaraktärer inte påminde om varandra så mycket. Däremot fick både Disa Wiel-Svensson och Emelie Ulfeby, två karaktärer som var väldigt lika. I dessa kvinnliga gestaltningar, gled de båda mellan sina båda karaktärerer. Ibland visste man inte om Nora hade kommit tillbaka och nu var gift med Vilhelm, istället för med Torvald. Jag hade gärna sett att skådespelerskorna hade fått en större utmaningar, och att Nora och Gurli inte hade spelats av samma person. Det hade gett skådespelerskorna mycket större utmaning och deras eventuella potentialer hade då tagits till vara bättre.
Mest fascinerad av allt var att trots att det ju ”enbart” var en föreställning, så satt jag och blev riktigt kränkt som kvinna, för all dessa nedvärderande ord om kvinnor som de manliga rollkaraktärerna bidrog med. ”Åhh min lilla docka”, ”du är söt men slösaktig”, ”min lilla ekorre” och ”var nu min lilla sångfågel”. Inte så mycket för föreställningens skull kanske, utan för att man känner igen det här fortfarande i sin vardag. Det förekommer så ofta att män ger kvinnor förminskande namn (tyvärr gör kvinnor det till män också har jag hört). Tänk vilken skada ord kan göra på den mänskliga självkänslan och självförtroendet. Därför älskar jag Ibsens Nora och hennes slutliga självinsikt och avskyr Strindbergs manipulativa Vilhelm som får fåfänga Gurli på fall. Tack och lov att man lever en tid där mänskliga rättigheter ändå har blivit något bättre för fler.