Foto: Charlie DecaVita
Ett drömspel
Av August Strindberg
Regi och bearbetning Franciska Löfgren
Koreografi Jenny Nilson
Kostym Tina Rydergård
Ljus Nelson Lima
Ljud och musik Hugo Therkelson
Regiassistent Hugo B Hjelm
Medverkande på scen Sylvia Rauan, Tobias Ulfvebrand, Janna Granström och Jenny Nilson
Premiär på Fri Scen/Kilen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 27 januari 2024
Jag älskar Ett drömspel. August Strindberg skrev Ett Drömspel för mer än hundratjugo år sedan. Den är en av de tre pjäser jag kan se om och om igen, i olika versioner. Det handlar om det eviga frågorna och talar till oss på flera nivåer. Den är som en dröm och väver samman ironi och realism och humor och sorg. I regi Franciska Löfgren och Kkoreografi Jenny Nilson och med en fantastisk ensemble får den fram precis det som denna vidunderliga pjäs förmedlar och ändå är den bara runt en timme lång. De flesta uppsättningar är på mer än två timmar och jag har sett flera som varit på två och en halv timme och varit helt fantastiska. Men denna en-timmes-version fungerar perfekt, också.
”Det är synd om människorna”, säger Anges, guden Indras dotter som kliver ner på jorden för att leva bland människorna en tid. Hon möter olika människor och ingen kan leva i nuet och vara lycklig. Den som länge längtar efter något och sedan får de blir besviken, för den där saken var inte som han eller hon tänkt sig. Och hur hade de tänkt sig? Ja det går inte att förklara. Den där ständiga besvikelsen var utbredd på Strindbergs tid och är lika utbredd än idag. Alla jämför sig med de lyckliga influensers som har hundra tusentals följare på TikTok eller Youtube. Men dessa influensers är ofta inte heller lyckliga i nuet.
De fyra skådespelarna/dansarna växlar mellan olika roller och har lediga kläder så de smidigt kan växla mellan att vara en man eller kvinna. Scenen är enkel och har nästan ingen scenografi, i stort sett bara en liten barnvagn i en liten scen en stund. Men ensemblen tillsammans med ljus och ljud kan förmedla förflyttning av tid och rum helt suveränt.
Denna version är på sitt sätt en uppdaterad version men samtidigt har den kvar de centrala karaktärerna och de viktiga dialogerna. Det blir till och med ännu mer drömlikt när skådespelarna flyter mellan olika karaktärer. Nyskriven musik och modern dans som vävts ihop med Strindbergs drömlika scener – jag är säker på att Strindberg skulle ge denna uppsättning stående ovationer. Flera scener är absurt roliga som skolpojken som kan fly från skolsalen medan Kristin som klistrar och klistrar ger samma klaustrofobiska känsla som den scenen alltid gör. Den sorgliga kavaljeren som väntar år ut och år in på sin Victoria.
Jag hoppas att högstadier och gymnasier tar sig dit och ser den. Ensemblen och produktionen har skapat en version som både har djup och är lätt att ta till sig och förstå och kunna fundera kring och prata om. En klassiker som står sig till vår tid och som är en bra introduktion till teater och dess möjlighet att förmedla något om livets villkor. Som kan få oss både att skratta och se på oss själva och andra med både värme, sorg och glädje. Det är drastiskt och komiskt men också väldigt träffande.