• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ibsen

Tankar om ”Frun från havet” med Eva Röse

6 maj, 2017 by Redaktionen

Frun från havet
Av Henrik Ibsen (1828-1906)
Regi Sofia Jupither
Premiär på Dramaten 4 maj 2017

Ibsens tidlösa klassiker Frun från havet handlar om hur vi som människor ofta gör oss själva till ”offer” för inre drivkrafter från det förflutna och därför lätt blir oförmögna att leva i de relationer som vi har i nuet. För pjäsens huvudperson Ellida handlar det om en brinnande, i det närmaste utplånande, längtan efter den fascinerande men också skrämmande man som hon en gång älskade. Istället gifte hon sig med en tryggare och mer omtänksam man, änklingen och läkaren Wangel. Men hur var det egentligen när hon mötte de första mannen. Hur mycket handlade om frihet och hur mycket handlade om uppror mot tidens konventioner kombinerat med rädsla för det främmande och gränsöverskridande. Och valet att gifta sig med Wangel, var det ett val där hon valde något som hon verkligen ville, eller var det också ett utslag av rädslan, i detta fall rädslan att inte klara sin försörjning i 1800-talets Norge.

Konflikten mellan tvång och frihet och det förflutnas demoner, in namn av den främmande mannen, växte och blev nästan förlamande när småstadslivet med Wangel, och hans två vuxna döttrar, längst inne i den norska fjorden började kännas mer och mer kvävande och förtärande. Hon längtar tillbaka, till havet och till den känsla av frihet som hon tycker sig förnimma i minne av det förflutna.

Plötsligt dyker den första mannen upp igen från havet, inte bara som en demon utan också som fysisk person och vill att hon skall följa med honom bort. Nu står hon där. Skall hon stanna kvar i äktenskapet och dess bindande löften eller skall hon följa de löften som hon en gång gav den främmande mannen. Alltså att välja ett annat liv och ta steget in i det okända. Ellida högsta önskan är att få möjlighet att fatta detta beslut i full frihet och inte som så ofta tidigare under rädslans och konventionernas tvång. Efter alla inre och yttre kamper känner Ellida äntligen en känsla av frihet. Till stor del därför att Wangel i djupet av sin förtvivla till slut inser att det enda han kan göra är att säga till Ellida att nu kan du välja din väg i full frihet. Och hon väljer sin väg, hon väljer en av männen.

Men om det nu var under frihet som hon gör sitt val varför väljer hon då enbart mellan de två vägar som hennes tidigare ofria liv hade att erbjuda. Hur kom det sig att den nya känslan av frihet inte blir en jordmån för att också se också andra vägar. Fanns det ingen tredje väg i Ibsens samhälle. En del av svaren på dessa frågor speglas i de bihistorier som Sofia Jupither väver in i berättelsen om makarna Wangels äktenskap. Bihistorier som fördjupar bilden av vilka föreställningar om män och kvinnor som var rådande under Ibsens tid. Den unge manlige konstnären som drömde om en kvinna som skulle ägan sitt liv åt att vänta på honom när han var borta och som skulle låta mannens konstnärskap bli hennes egna livs mening. Eller Wangels dotter som sökte sin gamla lärares hjälp för att förmå fadern att låta dottern börja leva sitt eget liv. Ja, det fanns kanske inte så många synliga vägar för kvinnor i Ibsens tid. Men vilka frågor ställer pjäsen om sättet att leva i dagens samhälle. Vilka av dåtidens ofrihetsmönster finns trots allt kvar i samtiden och hur spelar vi upp dessa i dagens relationer. Vilket liv skulle vi kunna leva i nuet, med oss själva och andra, om vi lät de inre demoner från det förflutna släppa taget om oss och därmed också om de relationer som vi lever i nuet.

Pjäsen tidlösa frågor gestaltas på ett strålande sätt, såväl individuellt som kollektivt, av samtliga skådespelare. Alltså inte enbart av huvudrollernas innehavare Eva Röse och Magnus Roosmann, även om det som stannar kvar efter pjäsen slut är paret Wangels frihets- och ofrihets kamper. Men mitt i allt det allvarliga är pjäsen samtidigt rolig och leder till många skratt och leenden. Sofia Jupither tolkning av pjäsen och skådespelarnas framföranden gör helt enkelt att man som åskådare får en minnesvärld teaterkväll som dröjer sig kvar.

I rollerna
Ellida Wangel Eva Röse
Lyngstrand Alexander Salzberger
Ballested Andreas T Olsson
En främmande man Johan Holmberg
Doktor Wangel Magnus Roosmann
Hilde Rakel Benér Gajdusek
Arnholm Bengt Braskered
Bolette Electra Hallman

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Ibsen, Scenkonst, Teaterkritik

Eva Röse tillbaka på Dramaten i Ibsens Frun från havet

18 april, 2017 by Redaktionen

Foto Hannah Modigh

Sofia Jupither sätter upp Henrik Ibsens tidlösa klassiker om en pågående mittlivskris och ett äktenskap i gungning. Premiär på Lilla scenen på Dramaten den 4 maj.

Ett pressmeddelande berättar:
Fyrvaktardottern Ellida har gift sig med änklingen Wangel, en omtänksam läkare, och flyttat in hos honom och hans nästan vuxna döttrar i en småstad längst in i fjorden. Men Ellida har svårt att hitta sin roll i familjen och känner sig kvävd av småstadslivet. Hon badar i fjorden men längtar efter havet, efter frihet, efter den hon en gång var. Och kanske längtar hon efter mannen hon en gång älskade – han som efter en kort och häftig förälskelse försvann ut på det vida havet.

– Frun från havet handlar om något som de allra flesta i en viss ålder kan känna igen sig i, nämligen hur hur man egentligen ska leva sitt liv. Ellida är i en mittlivskris, som det så fint heter på norska, och ifrågasätter sina tidigare val i livet. Men kanske är det ofta så att längtan efter något annat skymmer sikten för det man faktiskt har? säger regissören Sofia Jupither.

Magnus Roosmann gör rollen som Ellidas man, Wangel.

– Han är kanske Ibsens allra mest sympatiska äkta man. En modern, fin och mogen man som lyssnar och förstår. Det är väl också anledningen till att slutet i den här pjäsen skiljer sig från det i Ett dockhem, där ju Nora lämnar Torvald i slutet, säger Sofia Jupither.

Regissören Sofia Jupither har tidigare haft stora framgångar med Ibsen-uppsättningar som exempelvis Gengångare på Stockholms Stadsteater 2010, som också visades på SVT, och Lille Eyolf som blev en stor succé på Nationaltheatret i Oslo 2014. Nu sätter hon upp en kraftfull gestaltning av en kvinnas livskris. Som Ellida ser vi Eva Röse, tillbaka på Dramaten för första gången sedan De oskyldiga 2013.

Sofia Jupither har arbetat på de största teatrarna i Norden och har regisserat urpremiärer av såväl Lars Norén (Skalv och Fragmente på Folkteatern i Göteborg och 3.31.93. på Stockholms Stadsteater) som Jon Fosse (Svevn på Nationatheatret i Oslo). Hon har också regisserat opera, senast Salome på Kungliga Operan. Vintern 2016/2017 är hon aktuell med Mio min Mio på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. 2014 tilldelades hon Svenska Dagbladets Thaliapris.

Medverkande
Ellida Wangel Eva Röse
Lyngstrand Alexander Salzberger
Ballested Andreas T Olsson
En främmande man Johan Holmberg
Doktor Wangel Magnus Roosmann
Hilde Rakel Benér Gajdusek
Arnholm Bengt Braskered
Bolette Electra Hallman

Regi Sofia Jupither
Översättning Klas Östergren
Bearbetning Mari Vatne Kjelstadli och Sofia Jupither
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Natalie Pujol

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Eva Röse, Ibsen

Teaterrecension: Banddirektör Borkman på Stockholms stadsteater

4 februari, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Bankdirektör Borkman
Av Henrik Ibsen
Översättning Klas Östergren
Regi och bearbetning Dritëro Kasapi
Bearbetning Sofia Fredén
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Michael Breschi och Johan Ehn
Mask Maria Lindstedt
Video Visual Relief
Premiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater 3 februari 2017

Bankdirektör John Gabriel Borkman har investerat och satsat av bankens pengar på vägbyggen, fastigheter med mera. För detta dömdes han till fem års fängelse. Ibsens drama Bankdirektör Borkman skildrar livet ett decennium efter att han släppts ur fängelset. Borkman han flyttat hem till sin fru och deras villa. Borkman bor på övervåningen, isolerad och bitter går han omkring där och ruvar på hämnd medan hans fru går omkring om möjligt ännu mer bitter på bottenvåningen och är helt förstörd, hennes makes affärer och brott har gjort att hon och familjen tappat ansiktet utåt – vilket hon aldrig kan förlåta sin man.

Ibsen publicerade pjäsen, som då hette ”John Gabriel Borkman” 1896 av Henrik Ibsen. Den hade premiär i Helsingfors 10 januari 1897. Pjäsen handlar om livslögner och om svek och hämnd. Alla överlever för att de lurar sig själva men om någon tar livslögnen från en annan kan hämnden bli svår. John Gabriel Borkman överlever efter fängelset för att han inbillar sig själv att han ska ta sig tillbaka in i samhället och klättra upp på samhällsstegen en gång till, han överlever också genom att han intalat sig själv att om han inte blivit sviken och förråd av sin advokat utan om han hade haft ytterligare några dagar på sig före avslöjandet hade han istället hyllats, för då hade han fått in vinster på de av bankens pengar han satsade.

Regissören har valt att halvera pjäsen. Det vinner den på, på alla sätt. Varje dislog blir mer beydelsebärande, föreställningen kan spelas i ett svep utan paus och det är bara en fördel i denna delvis komiska tragedi.

En stark scen är när Borkman får besök av en av sina tidigare lägre anställda, Vilhelm Foldal som i sin tur lever vidare i sitt fattiga liv mest av allt för att han har en dröm om att en dag trots allt ska något bokförlag trycka hans diktsamling. Foldal och Borkman träffas för att ge varandra bränsle och stöd i sina livslögner. När den ena avslöjar för den andre att livslögnen är just en lögn då brister allt och de överger varandra. Men bara tills någon av dem åter hittat en ny livslögn.

Kvinnorna har sina livslögner och hemskast är nog fru Borkmans fixering vid att sonen Erhart ska återupprätta familjens anseende och skapa något stort så alla glömmer faderns brott.

Pjäsen är en mörk tragedi men också med sina komiska delar. Vi skrattar ibland, mest av igenkänning, vi kan känna igen oss själva eller andra människor vi stött på i livet som när en mor inte kan släppa taget om sin son eller hur bankdirektör Borkman tror sig vara mer värd än andra. Han är ju super-entreprenören.

Borkman spelas storartat, som väntar, av Peter Andersson. Det är fascinerande hur en man som hamnat högt upp på samhällsstegen blir fartblind och upplever sig själv som mer värd än alla andra. Det hemska är att i dagens värld hamnar inte dessa män som förskingrar bankens pengar i fängelse längre. Dessa män får löneförhöjningar och miljonbonusar idag, oavsett om de satsat och fått vinst eller förlust.

Dramat handlar också om hämnd och svek på många plan, om kärleksförhållanden, om föräldraskap, om släktband och vänskap. Ibsen var genialisk och det finns många nivåer att se pjäsen på.

Scenografin är mycket snygg, sparsmakad och smart med en stor videobild på bakre delen där vi ser genomfrusna träd i ett vitt vinterlandskap. När vi är på övervåningen ser vi trädens toppar och på nedervåningen ser vi trädens stammar.

Peter Andersson är mycket kraftfull han Äger scenen. Likaså är Helena af Sandeberg hundra procent rätt i rollen som Fanny Wilton. De scener där hon är med och scenerna med Borkman och hans frus syster Ella Rentheim (spelad av Chatarina Larsson) är de som fungerar starkast i premiären. Övriga scener tror jag tar några föreställningar tills de sätter sig mer övertygande. Men det kommer helt säkert. Jag tror föreställningen kommer att växa efter några spelningar. Den har en stark grund.

I rollerna
John Gabriel Borkman Peter Andersson
Gunhild Borkman Kajsa Ernst
Erhart Borkman Emil Ljungestig
Ella Rentheim Chatarina Larsson
Fanny Wilton Helena af Sandeberg
Vilhelm Foldal Jan Mybrand
Frida Foldal * Mari-Helen Hyvärinen

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bankdirektör Borkman, Ibsen, Peter Andersson, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik

Anna Pettersson gör en visuell nytolkning av Ibsens Hedda Gabler på Dramaten

11 augusti, 2016 by Redaktionen

electrahallman

När Anna Pettersson tar sig an Henrik Ibsens Hedda Gabler gör hon det med den särpräglade stil som blivit hennes framgångsrika signum under senare år: hur kan klassikerna, som fick ett sådant genomslag i sin samtid, engagera publiken i dag? Premiär på Lejonkulan den 31 augusti, under Bergmanfestivalen, berättar ett pressmeddelande.

Hedda Gabler är ett av Henrik Ibsens mest slitstarka mästerverk. Berättelsen om den frustrerade Hedda, instängd i patriarkala sociala strukturer som hon har ett alltmer desperat behov av att slå sig ur, skrevs 1890. På Dramaten har den iscensatts vid flera tillfällen och 1964 var det Ingmar Bergman som stod för regin.

Anna Pettersson, som själv spelade titelrollen i Stockholms stadsteaters firade uppsättning av Hedda Gabler 1998, satte 2015 upp en rosad uppsättning av Ibsens Vildanden på Dramaten. I Hedda Gabler fortsätter Anna Pettersson att utforska Ibsen, i ett lika avskalat format och med en lika radikal attityd, i sin tolkning av klassikerna.

Electra Hallman i titelrollen är den enda skådespelaren som är kroppsligt närvarande på scenen. Hon interagerar med videoprojektioner av de tre rollkaraktärerna som cirklar kring Hedda Gabler: Jörgen Tesman, Assesor Brack och Ejlert Lövborg.

Anna Pettersson har tidigare hyllats för sin uppsättning av August Strindbergs Fröken Julie på Strindbergs Intima Teater 2012 och belönades för den med TCO:s kulturpris, Svenska Teaterkritikernas pris och DN:s kulturpris. Hon är förutom regissör även skådespelare och doktorand inom konstnärlig forskning på Stockholms konstnärliga högskola.

I Hedda Gabler fortsätter hon att undersöka hur de naturalistiska dramerna, som med åren har blivit klassiker, bekanta och trygga för publiken, kan dekonstrueras och osäkras för en nutida publik.

Scenografin har Anna Pettersson skapat tillsammans med Jan Lundberg, som även gjort kostym, och de har utgått från Ibsens hem i Oslo. Dåtid och nutid existerar parallellt, och drömlika passager bryter upp den psykologiskt realistiska spelstil som förknippas med pjäsen. Möt en ny Hedda Gabler.

I samarbete med Nationaltheatret

Medverkande
Hedda Gabler Electra Hallman
Jörgen Tesman Mattis Herman Nyquist
Assesor Brack Kim Haugen
Ejlert Lövborg Eindride Eidsvold

Regi Anna Pettersson
Scenografi Anna Pettersson och Jan Lundberg
Kostym Jan Lundberg
Musik Gustave Lund
Ljusdesign Magnus Pettersson
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Filmproduktion Dallas Motion Agency
Filmfotograf Klas Hjertberg, Dallas Motion Agency

Premiär den 31 augusti, Lejonkulan

På bilden: Electra Hallman Foto Sören Vilks

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Hedda Gabler, Ibsen, Scenkonst, Teater

”Ett dockhem” av Henrik Ibsen och August Strindberg – konsten av blanda två dramatikers verk

21 maj, 2015 by Lotta Altner

enigma

”Ett dockhem” av Henrik Ibsen och August Strindberg
– Studio Enigma på Improvisation & Co den 20 maj 2015

Att veta lite om den rivalitet och den sedlighetsdebatt som dessa två dramatiker var en del av under 1880-talet, tror jag ger en annorlunda förståelsen av uppsättningen. Jag är tacksam för att jag själv är dramatiker och därmed har en samhällspolitisk grund att stå på. De små underfundiga replikerna och likheterna i de båda dramerna gav nämligen den allra största glansen. När man inte känner till historiken eller läst dramerna, så kan man nog skrattade åt väldigt elaka saker, men inte helt förstå de språkliga twistade lustigheter på andra ställen som är väldigt typiska för antingen Strindberg eller Ibsen. Det kändes som om man därmed kunde bli tilldelad någon typ av ”nyansblindhet”, om man inte hade gjort någon form av påläst läxa innan föreställningen. Så tycker inte jag att en uppsättning ska behöva vara.

Tanken att sammanföra dessa två dramer är en väldigt kittlande och spännande tanke och fungerade genomsnittligt ganska bra. Dock är språken i dramerna av väldigt skilda slag och på så vis skar det sig med jämna mellanrum. Ibsen och Strindberg har inte alls samma retorik och ibland ”dansade” man helt i otakt och klistret som skulle hålla dem ihop, fastnade inte helt och fullt.

Men den direkta övergången från ett drama till det andra var mycket snyggt gjort och med en vass kniv kom Strindbergs satir till sin rätt efter Ibsens vackra ordval om kvinnans rätt till lika frihet som mannen. För man ska inte glömma att kvinnor inte hade rösträtt, arvsrätt, abortsrätt och visste minimalt om sin egen sexualitet när båda dessa dramer skrevs. En gift man kunde inte heller bli dömd för våldtäckt inom äktenskapet, vilket man tydligt märker när exempelvis Torvald vill att Nora ska leva upp till sina äktenskapliga plikter i sängen. Dock fattades det en hel del passion och innerlighet från Torvalds sida och jag kände aldrig någon åtrå dem emellan. Det kändes inte som om deras närhet var genuin och äkta på något vis. Torvald skulle behöva ta mer trovärdigt i sin fru. Att de skulle ha två barn ihop, hade jag mycket svårt att se hur det skulle ha gått till.
Rekvisitan var ytterst mager och det var svårt att se de vackert tidsenliga kläderna på skådespelarna utan någon gripande dikor över huvudtaget. Jag hade gärna sett att scenen haft mer känsla av sin tid, eller att skådespelarna helt enkelt varit klädda i moderna kläder. Kontrasterna mellan det ena och det andra gjorde det omöjligt att acceptera i mina ögon.

Det måste ha varit mycket enklare för Anders Sahlman, som spelade Torvald först och sedan Vilhelm, eftersom dessa två rollkaraktärer inte påminde om varandra så mycket. Däremot fick både Disa Wiel-Svensson och Emelie Ulfeby, två karaktärer som var väldigt lika. I dessa kvinnliga gestaltningar, gled de båda mellan sina båda karaktärerer. Ibland visste man inte om Nora hade kommit tillbaka och nu var gift med Vilhelm, istället för med Torvald. Jag hade gärna sett att skådespelerskorna hade fått en större utmaningar, och att Nora och Gurli inte hade spelats av samma person. Det hade gett skådespelerskorna mycket större utmaning och deras eventuella potentialer hade då tagits till vara bättre.
Mest fascinerad av allt var att trots att det ju ”enbart” var en föreställning, så satt jag och blev riktigt kränkt som kvinna, för all dessa nedvärderande ord om kvinnor som de manliga rollkaraktärerna bidrog med. ”Åhh min lilla docka”, ”du är söt men slösaktig”, ”min lilla ekorre” och ”var nu min lilla sångfågel”. Inte så mycket för föreställningens skull kanske, utan för att man känner igen det här fortfarande i sin vardag. Det förekommer så ofta att män ger kvinnor förminskande namn (tyvärr gör kvinnor det till män också har jag hört). Tänk vilken skada ord kan göra på den mänskliga självkänslan och självförtroendet. Därför älskar jag Ibsens Nora och hennes slutliga självinsikt och avskyr Strindbergs manipulativa Vilhelm som får fåfänga Gurli på fall. Tack och lov att man lever en tid där mänskliga rättigheter ändå har blivit något bättre för fler.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Ett dockhem, Ibsen, Scenkonst, Strindberg, Teaterkritik

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Rörelsebaserat kryptiskt kammarspel med förförisk nerv – Jag är vinden på teater Trixter

Manus: John Fosse Regi: Cecilia … Läs mer om Rörelsebaserat kryptiskt kammarspel med förförisk nerv – Jag är vinden på teater Trixter

Filmrecension: The Fabelmans – perfekt film

The Fabelmans Betyg 4 Svensk premiär 3 … Läs mer om Filmrecension: The Fabelmans – perfekt film

Filmrecension: De fem djävlarna – förfriskande finurlig

De fem djävlarna Betyg 4 Visas under … Läs mer om Filmrecension: De fem djävlarna – förfriskande finurlig

Jazzig pianotrio skapar oförutsägbar magi – Matti Ollikainen trio på Valand

Valand i Göteborg (Jazzföreningen … Läs mer om Jazzig pianotrio skapar oförutsägbar magi – Matti Ollikainen trio på Valand

Filmrecension: Exodus – en mästerlig debutfilm

Exodus Betyg 5 Svensk biopremiär 3 mars … Läs mer om Filmrecension: Exodus – en mästerlig debutfilm

Teaterkritik: Mefisto Remixed på Teater Giljotin – effektiv ironi om en skådespelares villkor och våndor i samtiden

Mefisto Remixed Av Kia Berglund och … Läs mer om Teaterkritik: Mefisto Remixed på Teater Giljotin – effektiv ironi om en skådespelares villkor och våndor i samtiden

Filmrecension: Mumier på äventyr

Mumier på äventyr Betyg 1 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mumier på äventyr

Musikalrecension: A Chorus Line

A Chorus Line Framtagen och … Läs mer om Musikalrecension: A Chorus Line

Teaterkritik: Maktens diskreta charm på Dramaten – roligt, skarpt, träffande

Maktens diskreta charm Originalidé, … Läs mer om Teaterkritik: Maktens diskreta charm på Dramaten – roligt, skarpt, träffande

Vidgade vyer – en satsning för att nå ut med filmkultur

Folkets Bio, Triart Film, Nonstop … Läs mer om Vidgade vyer – en satsning för att nå ut med filmkultur

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in