Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intiman

Det svarta vattnet är en tidsresa som avslöjar det eviga klassamhället

by

Det svarta vattnet
Av Roland Schimmelpfennig
Orginaltitel: Das schwarze Wasser
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Regi och scenografi: Martin Rosengardten
Sverigepremiär på Intiman, Malmö stadsteater 15 september 2017

 

Två grupper ungdomar, eller rättare sagt unga vuxna, klättrar en natt över staketet till ett offentligt bad för att ta sig ett nattligt dopp. Fyra av dem är arbetarklass, de övriga överklass. Ingen av grupperna är så sådär värst förtjusta över att se de andra, men efter ett inledande gruff över vem som var där först och följaktligen har rätt till bassängen börjar de prata med varandra och slänger sig i polen. 20 år senare kommer en medelålders man försent till sin fars 75-årskalas. Han är genomblöt, håller ett papper i handen och pratar osammanhängande till sin oförstående fru. Händelserna i samband med det nattliga doppet har kommit ifatt dem.

Bit för bit rullas händelserna från natten för 20 år sedan upp. De två grupper som inledningsvis konfronterade varandra kommer underfund med att de har mer gemensamt med varandra är de först trodde. De tar sig genom en icke namngiven stad som troligen ska vara Berlin, men det skulle lika gärna vara Malmö eller Stockholm.

Den unge mannen vars far är minister, besöker några dagar senare den unga kvinnan från förorten och möter hennes familj. Gnistan finns där, men han reser för att studera och hon stannar kvar för att jobba på snabbköpet. När de ses av en slump på gatan efter 20 år skall han inom kort bli landets yngste minister, medan hon är kvar i sin butik. Han har gift sig med en de unga kvinnorna som var med och tog det nattliga doppet, hon bor kar i samma kvarter som förut.

Det svarta vattnet växlar mellan nutid och dåtid. Skådespelarna har inga specifika roller utan de läser replikerna i en berättande form. Ibland kan det bli lite förvirrande att hålla reda på vem som är vem, det enklaste är helt enkelt att avstå och acceptera att pjäsen spelas av en ensemble som agerar som ett kollektiv.

I detta kollektiv äger Johannes Wanselow som vanligt scenen. Jag upphör aldrig att förundras över Wanselows närvaro på scenen, han är som ett gravitationsfält som drar till sig uppmärksamhet, oavsett om han är i centrum eller inte.

Pjäsen inleds med att skådespelarna värmer upp och bygger klart scenen. Det är inte helt klart när pjäsen faktiskt börjar. Scenen domineras av en pappersklädd vägg där ensemblen under pjäsens gång på ett fragmentariskt och kaotiskt sätt dokumenterar vad som hände under den natten för 20 år sedan.

Det svarta vattnet avslöjar obarmhärtigt det eviga klassamhället. En natt av vänskap och en och annan spirande kärlekshistoria spelar ingen roll i när dessa åtta unga människor ska välja livsbana. Valen är i stort sett redan klara. Statsrådets son studerar vidare och slår in på en karriär som så småningom ska leda till att han följer i sin fars spår. Att välja bort det till förmån för ett liv med en kvinna från förorten är inte ett alternativ, utan han gifter sig som sig bör inom sin klass.

Det är en välspelad pjäs med ett kreativt upplägg och genomgående bra skådespelarprestationer. Min enda kritik är att slutet blev lite för symboliskt och alldeles för långdraget.

Det svarta vattnet spelas på Intiman i Malmö fram till slutet av oktober.

Se den.

I rollerna: Magdalena Eshaya, Josefin Iziamo, Karin Lithman, Ossi Niskala, Erik Olsson, Sandra Stojiljkovic, Johannes Wanselow, Jasser Hetait (praktikant från teaterhögskolan i Malmö)

Längd: 1 timme, 30 minuter, inklusive paus

Text: Peter Johansson

Malmö stadsteater – På Gränsen – Cabarevy som skiftar i kvalitet

by

emp_pagransen_press_0931

På Gränsen
Manus, regi och scenografi: Anna Pettersson
Urpremiär: Intiman, Malmö stadsteater, 3 december 2016

Jag lämnar På Gränsen med blandade känslor. Mitt omedelbara intryck är ojämn. Mitt andra är att föreställningen inte riktigt vet var den skall ta vägen. Mitt tredje är att framförandet är bättre än materialet.

Formen för På Gränsen är gränslandet mellan cabaret och revy. Snabba sketcher, några sångnummer, lite dans och en och annan monolog. Vi pratar om Hasse & Tages hemmaplan, och jag måste säga att jag gillar att Anna Pettersson vågar ta upp den klassiska handsken. En betraktelse av samtiden i ett humoristiskt och ofta absurt perspektiv. Det är ingen enkel genre att ta sig an. Humor är subjektivt och korta inslag ger få eller inget utrymme för misstag.

I en rad korta nummer totalintrycket som jag skrev i inledningen spritigt och ojämnt. Vissa nummer är glimrande. Mina favoriter är kvinnorna som inte kom ihåg att de arbetat med Ingemar Bergman, Golfnumret och äggvisan. Kvinnorna som diskuterar graviditet och födsel innehåller en klar blinkning till Monty Pythons klassiska sketch med några äldre engelska män som skryter om vem som hade värst uppväxt. Det bästa inslaget är dock de två gamla kvinnorna som går in på en begravningsbyrå för att titta på kistor. Det är väldigt roligt, men avslutas med en bläcksvart knorr som får skrattet att fastna i halsen.

Föreställningens mest geniala grepp är användandet av inspelat material som projiceras på en duk som utgör fond för scenen. Det gör att föreställningen inte tappar tempo när de fyra skådespelarna skall byta kläder mellan de olika numren. Det är också första gången jag sett ett samspel mellan vita duken och teater i realtid. En kvinna stiger elegant ut från duken in på scenen. En golfboll slagen från scenen träffar en man i filmen. Det är elegant, kreativt och oväntat.

emp_pagransen_press_1404-2Det är roligt, tempot är högt, men det är ojämnt. Vissa nummer är högklassiga, andra är mer intetsägande. Jag får också en känsla av att Pettersson inte riktigt vet vilken föreställning hon vill göra. Ska hon ha en föreställning med rätt primitiv kiss & bajshumor, underlivsskämt eller ska hon göra en mer sofistikerad föreställning med svärta och den typen av humor som skapar eftertanke och lämnar en besk smak i munnen. Tyvärr försöker hon göra både och, vilket gör att På Gränsen ibland känns lite famlande. Dessutom kräver underlivshumor betydligt mer alkohol innanför publikens kollektiva väst än vad som finns hos Intimans klassiska teaterpublik.

De fyra skådespelarna gör lysande insatser, föreställningens svaga punkter är inte framförandet utan materialet.

Avslutningsvis – folk från Malung pratar inte rikssvenska med melodi.

I rollerna: Evamaria Björk, Susanne Karlsson, Annika Kofoed och Cecilia Lindqvist

Längd: 2 timmar, inklusive paus

Peter Johansson

Jan Malmsjö möter Claes Malmberg i Charleys tant

by

charleystantintiman

Den 21 januari stundar premiär på Intiman i Stockholm. Den engelska berättelsen av Brandon Thomas och W.S. Penley har över 100 år på nacken, men har nu fått helt nyskriven musik av kapellmästaren Thomas Darelid. I rollerna bland annat Jan Malmsjö, Claes Malmberg och Ewa Roos.

Ett pressmeddelande berättar:
Jan Malmsjö har varit med i en uppsättning av Charleys Tant tidigare, för drygt 60 år sedan:

– Under min elevtid på 1950-talet. Då gjorde jag en liten roll, en av de unga grabbarna.

Anders Aldgård har regisserat Jan Malmsjö åtskilliga gånger, bland annat i My fair lady, Me and my girl och Vita hästen. Victor & Victoria var deras senaste gemensamma föreställning, på Oscars 2003.

– Det var Claes Malmbergs idé att vi skulle skriva in musik och göra något av en minimusikal av Charleys Tant, säger Anders Aldgård.

Föreställningen handlar om två killar som ska dejta två flickor som de är kära i. Men eftersom komedin utspelar sig kring sekelskiftet runt 1900, måste ett ”förkläde” finnas med. En av killarna är Charley – och eftersom Charleys tant ska komma på besök, blir det hon som får vara förkläde.

Men tanten dyker inte upp. Claes Malmberg spelar den falska tanten medan Ewa Roos gör rollen som den äkta, som givetvis ändå dyker upp till slut.

Fotnot.
Charleys tant har spelats i ett flertal svenska versioner under 1900-talet. Nils Poppe gjorde succé som tanten på just Intiman, 1959. Starkt förknippad med Charleys Tant är Sven Lindberg, på Vasan i Stockholm 1977-1979. Denna scenversion har tv-sänts ett flertal gånger.

Fartfylld succé för De 39 stegen på Intiman

by

39 steg

 

De 39 stegen
Intiman i Stockholm
Premiär: 27 september 2013
Regi: Emma Bucht
Koreografi: Rennie Mirro
Översättning: Johan Schildt och Emma Bucht

De 39 stegen är en två timmar lång komedi som baseras på Alfred Hitchcocks filmklassiker
med samma namn. Nu sätts den upp för första gången i Sverige och regisseras av Emma Bucht och det är en fartfylld och rolig föreställning. När valet av skådespelare bland annat är Peter Dalle och Morgan Alling (som ersatt Johan Ulvesson) blir förväntningarna höga och de infrias också. Robin Stegmar och Cecilia Forss är också etablerade skådespelare men inte riktigt lika kända för mig i komedisammanhang, men tillsammans blir de i sina 130 roller en samspelt ensemble med något undantag, vilket är bra jobbat med tanke på Morgan Allings sena inhopp för Johan Ulvesson.

Pjäsen är baserad på Alfred Hitchcocks filmklassiker med samma namn och har blivit en stor succé på Broadway i New York, West End i London och på över 70 andra scener runt om i världen.Historien handlar om hur den lite livströtte 37-åringen och kanadensaren Richard Hannays Londonbesök urartar till en hysterisk jakt. Richard går på en kabaré och möter Annabella som bryter på tyska och övertalar honom att gömma henne i sin lägenhet. Hon är jagad av agenter och snart jagas Richard som mordmisstänkt kors och tvärs från London till Skottland och tillbaka. Men det är givetvis inte handlingen i sig som är det intressanta i denna komedi. Det är inte så att man sitter och undrar hur det går, man låter sig roas.

Ett par gånger blir det ett stråk av allvar och det är när nazismens fula tryne dyker upp i en scen och när Richard Hannay helt plötsligt i en annan scen förväntas hålla ett tal – för övrigt en scen som roade många i publiken av andra skäl. Det är alla figurer, repliker och scenografin som gör den här pjäsen intressant och omväxlande. Skickliga och hårt arbetande skådespelare som ekvilibristiskt går på stegar, svingar sig med rep och illustrerar skumpiga tåg- och bilfärder i en intressant och rolig koreografi. Modelltåg och ett vackert ”siluettskuggspel”, rök och effekter växlar snabbt i olika scener och gör att det blir omväxlande och intressant i ett högt tempo. Alla rollerna är inte människor utan är en del av att gestalta miljön. Ljud och ljus är viktiga delar av föreställningen och bortsett från en och annan ganska rolig premiär(?)miss så träffar det rätt i hela föreställningen. Jag är ingen rutinerad besökare på teaterkomedier men den här föreställningen roade mig och jag rycktes med i det i stort sett genomgående höga tempot. Jag skulle säja att sammanfattningsvis är de 39 stegen en fartfylld succé på Intiman.

Text: Anna Vikström

Here comes the sun – episoderna är pjäsens styrka, men även dess svaghet

by

Here comes the sun
Av Klas Abrahamsson, Ronny Danielsson och Roger Lybeck
Malmö stadsteater
Urpremiär 10 februari 2012

Here comes the sun har ingen egentlig handling, det finns ingen berättelse med början och slut. Pjäsen är en betraktelse över döden, baserad på intervjuer Klas Abrahamsson gjort med folk som lever nära döden. Genom en rad episoder belyser pjäsen konceptet döden utifrån många olika vinklar.

Trots att dödligheten är 100 procent är döden inget vi pratar om. Vem av oss har egentligen planerat vad som ska hända vid vår egen död. Jag vet av erfarenhet att ett ton praktiska uppgifter ramlar över den som ska sköta det praktiska runt ett dödsbo och begravning och jag är tacksam över att min mor hade lämnat klara instruktioner både om vad som skulle hända, men även vad som inte skulle ske vid hennes begravning.

– När jag var sju år så var jag med om en bilolycka och eh, det blev en, jag jagade en boll,och kom över på andra sidan och blev påkörd av en Golf, och for upp i luften, ner och slog i huvudet.
Först mötte jag den där enorma ljustunneln som var fantastisk, bara slungades in i den, bara kände som jag sögs in i den och eh, sen kände jag bara kärlek och att all oro bara flöt bort. Och sen kände jag en hand som tog min och så kände jag igen två ögon som var min morfars.
Och mamma satt och väntade att jag skulle komma tillbaks och kallade på mig. Jag kom tillbaks efter tre veckor, i koma, och var på håret hela tiden på att gå över.
(ur Here Comes the Sun)

Episoderna är pjäsens styrka, men även dess svaghet. Vissa av episoderna sliter verkligen tag i mig, medan andra lämnar mig oberörd.

De mest rörande är berättelserna från de som jobbar i vården och måste hitta vägar att hantera det de ser varje dag. Berättelsen om hur en död man delar ut en örfil får salongen att vrida sig i skratt.

Samma skratt fastnar dock i halsen när begravningsentreprenören beskriver begravningar betalda av socialen, där samhällets ensamma och bortglömda läggs till de sista vilan i en ceremoni med endast präst, organist och begravningsentreprenör närvarande.

Trots ojämnheten är Here comes the sun värd ett besök.

Text: Peter Johansson

I rollerna:
Lennart Almroth, Jenny Antoni, Göran Dyrssen, Cecilia Lindqvist, Kenneth Milldoff, Marianne Mörck
Regi: Ronny Danielsson
Längd: 2 timmar 30 minuter (med paus)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,