Intiman

BANG – monologen om Barbro Alving får nypremiär på Intiman i Malmö

25 mars, 2024 by Redaktionen

Skådespelaren Susanne Karlsson i monologen ”Bang”, som får nypremiär på Intiman den 6 april. Foto: Emmalisa Pauly

BANG – monologen om Barbro Alving får nypremiär på Intiman i Malmö, berättar ett pressmeddelande:

Den 6 april 2024 blir det ett återseende för monologen Bang som då får nypremiär på Intiman. Föreställningen hyllades av både publik och press när den spelades hösten 2022. Skådespelaren Susanne Karlsson lånar nu åter ut sig till rollen som Bang – journalisten och krigskorrespondenten Barbro Alving som hade hela världen som arbetsfält.

Under större delen av 1900-talet var hon med kaxig jargong och kvicka kåserier både banbrytande och folkkär. Hon blev ”Käringen mot strömmen” med hela svenska folket och ingen kunde som hon med både ironi och allvar beskriva det lilla i ett större sammanhang.

Men hur berättar man om en människa? Går det att gestalta ett liv som har levts? För regin står Martin Rosengardten som vill berätta om hur viktig Bang fortfarande är för oss idag, samtidigt som han ifrågasätter om vi i en teaterföreställning kan göra anspråk på en människa:

Regissören Martin Rosengardten säger:
– Min önskan är att publiken ska få uppleva en nära studie av ett skådespelararbete, samtidigt som man ska bli nyfiken på den här fantastiska personen Barbro Alving. Hon är en röst som vi verkligen skulle behövt idag med tanke på världsläget. Hon saknas och därför vill vi påminna om henne.

BANG
Av Magnus Lindman, efter texter av Barbro Alving
Nypremiär på Intiman 6 april 2024
Förlag: Colombine Teaterförlag. Manus efter en idé av Anna Takanen.
Regi och scenografi: Martin Rosengardten
Kostym: Leif Persson
Ljus: Marcus Philippe Gustafsson
Mask: Siv Nyholm
Dramaturg: Anton Elmgren
I rollen: Susanne Karlsson

Tankar om Gubbvarning Live 2.0 med Lennie Norman – retsam, rolig, vass och proffsig men lite ytlig ibland

6 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Tankar om Gubbvarning Live 2.0 med Lennie Norman
Turnéstart på Intiman i Stockholm, 5 oktober 2022

En proffsig humorshow, in i minsta detalj med en vass artist. Ofta skrattade jag gott och emellanåt tänkte jag att ”där har Lennie missuppfattat det totalt”. Det är precis så som en stand-up-föreställning ska fungera, tycker jag. Igenkännande och inspirerande till att prata mer. Retsam och rolig.

Under valrörelsen var det kanske en och annan politiker som pratade om vad de ville göra för pensionärer. Men annars är det sällan något görs med tanke på människor med livserfarenhet, årsrika människor som också är ett bra uttryck. Lennie Norman bjuder på en humorshow på en och en halvtimme som ger en stund av underhållning och ger saker att fundera på och diskutera med vänner och bekanta. Men för att vara ärlig: ibland, i vissa ämnen är han lättviktig och tycks inte ha särskilt djup kunskap.

Jag tänker till exempel på hans skämt om religoner. Där har inte någon djup kunskap. För att inte tala om skämtet om att Churchill drack alkohol hela dagarna och rökte som en borstbindare medan Hitler var vegetarian och nykterist. Det är gammalt och välkänt och säger egentligen ingenting. Att alkoholism kan ge många tragedier är ett faktum, så särskilt roligt är det inte med hyllningar till alkoholister. Tankarna på att Churchill skulle ha varit en god person finns det mycket kritik mot. Engelsmännen var inte särskilt snälla när de tog slavar och hur de behandlade Indien. Fast å andra sidan är väl själva formatet på en humorshow byggd på stand-up inte gjord för fördjupade tankar.

Lennie Normans humorshow ”Gubbvarning Live 2.0” är på turné runt om i landet och premiärshowen var på Intiman i Stockholm. Turnén är på väg runtom i landet till 21 orter med final i Skövde på Kulturhuset hösten 2022. Lennie skärskådar tiden vi lever i och tar tempen på samtiden, både pandemin och politiker och relationer till familj finns med. Ibland håller jag med och ibland inte. Han är inte rädd för att ta ut svängarna, vilket en stand-up-komiker måste kunna göra.

Har du läst böckerna i hans serie Gubbarning så känner du igen en del. Så allt är inte nytt. Men trots det är jag imponerad. Han är proffsig. Lennie Norman står där rakt upp och ned på scenen med jeans och kavaj och pratar tydligt och helt avspänt, som om det vore helt improviserat. Vilket det givetvis inte är. Det är bara ett proffs som kan förmedla den känslan av naturlighet. Han är scenvan och naturlig på scen, i princip uppväxt på och runt scenen. Som son till en av de svenska stora musikerna, Charlie Norman, har Lennie en hel del roligt att berätta om kändisar från förr. Lennie Norman ingick som basist i sin pappas trio och spelade redan på 1960-talet i olika popband.

Titeln på showen gav mig förhands-aningar om att det skulle vara fokus på hur det är att åldras i dagens Sverige, kanske med osmaklig drift av gamla människor. Mina aningar var inte rätt ute, det gubbiga är med men på ett positivt sätt som bygger på igenkännande, att den som är årsrik känner till ord, saker och situationer som var kända för fyrtio-femtio år sedan. Helt enkelt en stand-up-komiker som talar till oss som hunnit leva några år.

Lennie Norman om showen:
– Nu är det dags att förlänga livet med ett gott skratt! Man brukar säga att man kan vila sig i form och nu är jag utvilad i en farlig form och med första ronden Gubbvarning i bagaget blev det 111 föreställningar! Nu kommer jag tillbaka med helt nytt material och genuin lust i nya ”Gubbvarning Live 2,0”, säger Lennie Norman.

Bakgrund om Lennie Norman:
Norman har senare främst varit verksam som ståuppkomiker och syntes som sådan runt 1990 i TV-programmet Stina med Sven.[2] Åren 1996–2000 var han bisittare i Kanal 5-programmet Måndagsklubben. Senare har han samarbetat med Claes Malmberg som var en kollega i Måndagsklubben,[3] bland annat i revyer på Gunnebo slottsteater.
Föreställningen bygger vidare på böckerna och tidigare humorshowen ”Gubbvarning live” som spelats för fullsatta hus.

Det svarta vattnet är en tidsresa som avslöjar det eviga klassamhället

19 september, 2017 by Redaktionen

Det svarta vattnet
Av Roland Schimmelpfennig
Orginaltitel: Das schwarze Wasser
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Regi och scenografi: Martin Rosengardten
Sverigepremiär på Intiman, Malmö stadsteater 15 september 2017

Två grupper ungdomar, eller rättare sagt unga vuxna, klättrar en natt över staketet till ett offentligt bad för att ta sig ett nattligt dopp. Fyra av dem är arbetarklass, de övriga överklass. Ingen av grupperna är så sådär värst förtjusta över att se de andra, men efter ett inledande gruff över vem som var där först och följaktligen har rätt till bassängen börjar de prata med varandra och slänger sig i polen. 20 år senare kommer en medelålders man försent till sin fars 75-årskalas. Han är genomblöt, håller ett papper i handen och pratar osammanhängande till sin oförstående fru. Händelserna i samband med det nattliga doppet har kommit ifatt dem.

Bit för bit rullas händelserna från natten för 20 år sedan upp. De två grupper som inledningsvis konfronterade varandra kommer underfund med att de har mer gemensamt med varandra är de först trodde. De tar sig genom en icke namngiven stad som troligen ska vara Berlin, men det skulle lika gärna vara Malmö eller Stockholm.

Den unge mannen vars far är minister, besöker några dagar senare den unga kvinnan från förorten och möter hennes familj. Gnistan finns där, men han reser för att studera och hon stannar kvar för att jobba på snabbköpet. När de ses av en slump på gatan efter 20 år skall han inom kort bli landets yngste minister, medan hon är kvar i sin butik. Han har gift sig med en de unga kvinnorna som var med och tog det nattliga doppet, hon bor kar i samma kvarter som förut.

Det svarta vattnet växlar mellan nutid och dåtid. Skådespelarna har inga specifika roller utan de läser replikerna i en berättande form. Ibland kan det bli lite förvirrande att hålla reda på vem som är vem, det enklaste är helt enkelt att avstå och acceptera att pjäsen spelas av en ensemble som agerar som ett kollektiv.

I detta kollektiv äger Johannes Wanselow som vanligt scenen. Jag upphör aldrig att förundras över Wanselows närvaro på scenen, han är som ett gravitationsfält som drar till sig uppmärksamhet, oavsett om han är i centrum eller inte.

Pjäsen inleds med att skådespelarna värmer upp och bygger klart scenen. Det är inte helt klart när pjäsen faktiskt börjar. Scenen domineras av en pappersklädd vägg där ensemblen under pjäsens gång på ett fragmentariskt och kaotiskt sätt dokumenterar vad som hände under den natten för 20 år sedan.

Det svarta vattnet avslöjar obarmhärtigt det eviga klassamhället. En natt av vänskap och en och annan spirande kärlekshistoria spelar ingen roll i när dessa åtta unga människor ska välja livsbana. Valen är i stort sett redan klara. Statsrådets son studerar vidare och slår in på en karriär som så småningom ska leda till att han följer i sin fars spår. Att välja bort det till förmån för ett liv med en kvinna från förorten är inte ett alternativ, utan han gifter sig som sig bör inom sin klass.

Det är en välspelad pjäs med ett kreativt upplägg och genomgående bra skådespelarprestationer. Min enda kritik är att slutet blev lite för symboliskt och alldeles för långdraget.

Det svarta vattnet spelas på Intiman i Malmö fram till slutet av oktober.

Se den.

I rollerna: Magdalena Eshaya, Josefin Iziamo, Karin Lithman, Ossi Niskala, Erik Olsson, Sandra Stojiljkovic, Johannes Wanselow, Jasser Hetait (praktikant från teaterhögskolan i Malmö)

Längd: 1 timme, 30 minuter, inklusive paus

Text: Peter Johansson

Malmö stadsteater – På Gränsen – Cabarevy som skiftar i kvalitet

4 december, 2016 by Redaktionen

På Gränsen
Manus, regi och scenografi: Anna Pettersson
Urpremiär: Intiman, Malmö stadsteater, 3 december 2016

Jag lämnar På Gränsen med blandade känslor. Mitt omedelbara intryck är ojämn. Mitt andra är att föreställningen inte riktigt vet var den skall ta vägen. Mitt tredje är att framförandet är bättre än materialet.

Formen för På Gränsen är gränslandet mellan cabaret och revy. Snabba sketcher, några sångnummer, lite dans och en och annan monolog. Vi pratar om Hasse & Tages hemmaplan, och jag måste säga att jag gillar att Anna Pettersson vågar ta upp den klassiska handsken. En betraktelse av samtiden i ett humoristiskt och ofta absurt perspektiv. Det är ingen enkel genre att ta sig an. Humor är subjektivt och korta inslag ger få eller inget utrymme för misstag.

I en rad korta nummer totalintrycket som jag skrev i inledningen spritigt och ojämnt. Vissa nummer är glimrande. Mina favoriter är kvinnorna som inte kom ihåg att de arbetat med Ingemar Bergman, Golfnumret och äggvisan. Kvinnorna som diskuterar graviditet och födsel innehåller en klar blinkning till Monty Pythons klassiska sketch med några äldre engelska män som skryter om vem som hade värst uppväxt. Det bästa inslaget är dock de två gamla kvinnorna som går in på en begravningsbyrå för att titta på kistor. Det är väldigt roligt, men avslutas med en bläcksvart knorr som får skrattet att fastna i halsen.

Föreställningens mest geniala grepp är användandet av inspelat material som projiceras på en duk som utgör fond för scenen. Det gör att föreställningen inte tappar tempo när de fyra skådespelarna skall byta kläder mellan de olika numren. Det är också första gången jag sett ett samspel mellan vita duken och teater i realtid. En kvinna stiger elegant ut från duken in på scenen. En golfboll slagen från scenen träffar en man i filmen. Det är elegant, kreativt och oväntat.

Det är roligt, tempot är högt, men det är ojämnt. Vissa nummer är högklassiga, andra är mer intetsägande. Jag får också en känsla av att Pettersson inte riktigt vet vilken föreställning hon vill göra. Ska hon ha en föreställning med rätt primitiv kiss & bajshumor, underlivsskämt eller ska hon göra en mer sofistikerad föreställning med svärta och den typen av humor som skapar eftertanke och lämnar en besk smak i munnen. Tyvärr försöker hon göra både och, vilket gör att På Gränsen ibland känns lite famlande. Dessutom kräver underlivshumor betydligt mer alkohol innanför publikens kollektiva väst än vad som finns hos Intimans klassiska teaterpublik.

De fyra skådespelarna gör lysande insatser, föreställningens svaga punkter är inte framförandet utan materialet.

Avslutningsvis – folk från Malung pratar inte rikssvenska med melodi.

I rollerna: Evamaria Björk, Susanne Karlsson, Annika Kofoed och Cecilia Lindqvist

Längd: 2 timmar, inklusive paus

Peter Johansson

Jan Malmsjö möter Claes Malmberg i Charleys tant

19 oktober, 2015 by Redaktionen

Den 21 januari stundar premiär på Intiman i Stockholm. Den engelska berättelsen av Brandon Thomas och W.S. Penley har över 100 år på nacken, men har nu fått helt nyskriven musik av kapellmästaren Thomas Darelid. I rollerna bland annat Jan Malmsjö, Claes Malmberg och Ewa Roos.

Ett pressmeddelande berättar:
Jan Malmsjö har varit med i en uppsättning av Charleys Tant tidigare, för drygt 60 år sedan:

– Under min elevtid på 1950-talet. Då gjorde jag en liten roll, en av de unga grabbarna.

Anders Aldgård har regisserat Jan Malmsjö åtskilliga gånger, bland annat i My fair lady, Me and my girl och Vita hästen. Victor & Victoria var deras senaste gemensamma föreställning, på Oscars 2003.

– Det var Claes Malmbergs idé att vi skulle skriva in musik och göra något av en minimusikal av Charleys Tant, säger Anders Aldgård.

Föreställningen handlar om två killar som ska dejta två flickor som de är kära i. Men eftersom komedin utspelar sig kring sekelskiftet runt 1900, måste ett ”förkläde” finnas med. En av killarna är Charley – och eftersom Charleys tant ska komma på besök, blir det hon som får vara förkläde.

Men tanten dyker inte upp. Claes Malmberg spelar den falska tanten medan Ewa Roos gör rollen som den äkta, som givetvis ändå dyker upp till slut.

Fotnot.
Charleys tant har spelats i ett flertal svenska versioner under 1900-talet. Nils Poppe gjorde succé som tanten på just Intiman, 1959. Starkt förknippad med Charleys Tant är Sven Lindberg, på Vasan i Stockholm 1977-1979. Denna scenversion har tv-sänts ett flertal gånger.

Intiman

Footer

Om oss