Fadren
Regi, scenografi och bearbetning: Anna Pettersson
Medverkande: Johan Rabaeus och Anna Pettersson
Premiär på Strindbergs Intima teater 24 augusti 2017
Dramaten-premiär på Lilla scenen 30 september 2017
Strindbergs drama Fadren har satts upp många, många gånger. Uppsättningen 1981 med Keve Hjelm och Lena Granhagen i huvudrollerna som ryttmästaren och hans fru Laura är en föreställning som gjort stora intryck på Johan Rabaeus. Han berättar det på scen. Den här uppsättningen handlar nämligen mer om två skådespelare som sätter repeterar Fadren. Under repetitionen diskuterar de om sina roller och om vad scenkonst är eller borde vara och vem de själva är i förhållande till dramats tema.
När denna Strindbergs tragedi sätts upp i regi av Anna Pettersson är förväntningarna stora på att få se något annorlunda, något som bryter mot hur denna tragedi brukar sättas upp. Och det blir det. Om det är på gott eller ont är upp till betraktaren. Föreställningen är metateater i allra högsta grad där de två skådespelarna diskuterar om mans- och kvinnoroller, om förhållandet mellan konst och politik och om ett drama vinner eller förlorar på att en regissör omarbetar och tar bort stora textsjok.
Allt är intressanta frågeställningar och för den som är intresserad av scenkonst och vad som ligger bakom hur en regissör väljer att sätta upp ett verk, den får ut en hel del. Fast samtidigt är det lite på ytan. Jag hade gärna sett att de två skådespelarna gick lite mer till botten med några av frågeställningarna. Premiäruppsättningen klockade in på en timme och tio minuter. Den hade helt klart kunnat haft tjugo minuter till och gått lite mer på djupet kring några frågor.
Strindbergs tragedi Fadren kom 1887 och handlar om kampen mellan könen. Laura driver sin make in i en osäkerhet, som slutar med grubbel, förvirring och slaganfall. Det är Ryttmästarn som är hennes make, han har intellektuella intressen, är överkänslig och har lätt att brusa upp. Frun Laura använder hans labila ställning till sin fördel. Laura vill att fadren ska tro att han är tokig och hon talar om för honom att han inte är pappa till hennes dotter Bertha.
Uppsättningen grundas i verkliga diskussioner mellan Johan Rabaeus och Anna Pettersson efter hennes experimentella uppsättning av Henrik Ibsens Vildanden. Nu flyttar diskussionen vidare upp på scenen, med en klassisk pjäs om ett äkta par med starka motsättningar som utgångspunkt.
Jag upptäckte att för mig handlar Fadren om föräldraskap och barnens rättigheter. Laura är en högst märklig figur som till varje pris vill hindra sin dotter Bertha att flytta hemifrån och skapa sitt eget liv och stå på egna ben. Laura vill binda Bertha tätt till sig själv. Laura är en rätt förfärlig person, känner jag. Kanske var detta ett tema som August Strindberg på sin tid inte ens var medveten om att han tog upp. Barnens rätt var inte så stor på den tiden. Fast å andra sidan: Strindberg var genialisk.
En annan aspekt som jag inte tänkt på så mycket i tidigare uppsättningar är att ryttmästaren är en mer modern person är övriga karaktärer. Han forskar kring rymden genom att han fått tag på några stenar från meteorer som hamnat på jorden. Han undersöker deras innehåll för att se om det finns spår ämnen som kan tyda på att det finns liv på andra planeter. Han gör detta vetenskapligt, men omgivningen ser det som ett bevis på galenskap. Det är inte första gången i mänsklighetens historia som den som är tidigt ute med att hitta ny vetenskap blir stämplad som en dåre av sin tids omgivning.
Så denna korta uppsättning av Fadren fick mig att hitta två nya teman i dramat. Det är rätt fascinerande hur Anna Pettersson teknik att bryta upp ett drama kan skapa nya sätt att se på dramat. Fast jag gissar att hennes ambitioner handlade mer om att få oss att se på frågeställningar kring könsfrågor och det eviga patriarkatets makt. Ett ämne som visserligen är väldigt aktuellt – men feminismen vinner inte direkt i denna uppsättning där kvinnan inte är något trevlig person.