Konstant ifrågasättande skapar eggande spelsätt – Fadren på Göteborgs Stadsteater

Fadren
Av August Strindberg
Regi, bearbetning & ljus: Andreas Boonstra
Scenografi, kostym & dockor: Pontus Stenshäll
Musik: Simon Steensland
Premiär 9 mars 2016

När jag tänker på uppflammande utbrott i Fadren är det Tommy Berggren jag ser framför mig. Han dominerade fullständigt en teveinspelning Bo Widerberg gjorde sent 80-tal. Utbrott av raseri är ofrånkomliga i ett sorgespel om tvivel och villfarelser, men radarparet Boonstra & Stenshäll intar en kritisk hållning till ursprungsmanus. Det är ett understatement, då dekonstruktion är själva grejen med uppsättningen. För den ovana teaterpubliken hade det underlättat med en antydan om spelsätt, genom att ange baserad på Strindberg. Å andra sidan kan den vetgirige numera googla. Visar sig då att de båda männen har gemensam bakgrund i Momentteatern i Gubbängen. De roas av uppbruten estetik med markörer och blinkningar. Greppet funkade ganska bra när Boonstra regisserade Revisorn? på Folkteatern i höstas, funkade nog inte lika smidigt när Stenshäll – Stadsteaterns nya konstnärlige ledare – för ett år sedan tog sig an nutidsfeminism i form av Spår (av Antigone) på just Göteborgs Stadsteater. Vill omgående betona att det är ett nöje att åka med på den uppfriskande originella resan Fadren 2.0

Kvintetten av skådespelare bär svarta oömma kläder och går i schackrutiga skor. Scenografin är iögonfallande! Scenen badar i en gulbrun nyans med fyra nedhängande strålkastare. Den är möblerad med matsalsbord jämte stolar, soffa och fåtöljer. Märkligt nog är benen försedda med wellpapp. Väggarna som omgärdar är så pass märkliga att dramats doktor, sveper med blicken och låter meddela att husets herre näppeligen kan vara frisk. Vi kan notera en gigantisk vapensamling och teckningar av monster. Till avdelningen onomala inslag hör att aktörerna gör entré/ sorti upprepade gånger genom väggluckor nära marknivå. Vidare har radarparet tillfört mycket musik, möjligen har det blivit aningen för mycket av den varan. Men onekligen är det förnöjsamt, när delar ur ensemblen i omgångar sjunger och spelar känd barnvisa av Jojje Wadenius och därefter alster av Stefan Sundström. Och jag gillade överlag valet av musikaliska stämningar.

Inledningsvis möter vi Kim Theodoridou Bergquist, vars snabbspolande av påstådda onödiga scener mellan några av pjäsens bifigurer, slår an grundackordet, nämligen motsatsen till naturalism.. Med grovt tillyxade dockor gör hon narr av Strindbergs text. Komik plockas fram med hjälp av olika röstlägen och yvig motorik. Härifrån fortskrider första akten som en oppositionell anti-teater drivet till sin spets. Man utgår från att vi har kännedom om vår nationaldramatiker. Ensemblen ger luft åt risken med föreläsningsteater, vilket gör att det blir än roligare när man ändå stoppar fingrarna i den begärliga syltburken. Metapersektiven flödar, alla vill och får komma till tals; fast om den saken kivas det förstås på ett underhållande sätt. Inte bara hang-ups hos Strindberg granskas, i än högre grad handlar det om att de florerar även hos de skenbart egocentrerade skådespelarna. Tappade räkningen på hur ofta de växelvis klev fram och vände sig ut mot salongen, skenbart som privatpersoner. Jag har upplevt och roats av samma sorts dekonstruktion åtskilliga gånger. Ett våghalsigt grepp med en inbyggd fara, publiken kan bli alltför desorienterad. Här klaras balansgången, vilet regissör Boonstra kan ta åt sig äran av.

Eric Ericson torde ha stor vana av introspektion och tar initiativet. Övriga tar vid, kräver att bli lyssnade på. I samband med att de resonerar om vad som är rimligt och trovärdigt, till exempel skådespelarnas åldersskillnader i relation till deras roller, basunerar man ut att i akt 2 kommer det bli Strindbergs originalmanus, med de feta urladdningar vi sett fram emot. Uttalandet är givetvis halvljug, vilket inte förtar mitt positiva omdöme. (När vi sitter i en teatersalong, har vi ju ingått ett oskrivet kontrakt, i vilket står att fantasin har företräde.) Finns egentligen mycket mer att uppehålla sig kring, uppslag att nysta i saknas sannerligen inte. Fyra sådana är skådespelares anställningstrygghet, frågan om uppdaterering av ålderdomligt språk, avsiktligt övertydliga metaforen ”elefanten i rummet” samt viljan att åstadkomma ett barnvänligt slut.

En sak till. Strindbergs doktori Fadren liknade viljan vid själens ryggrad, menade att en man näppeligen har makt, om att han inte är stark nog. Att ryttmästarn hävdar att den starkare alltid har makten, gör honom obehaglig, närmast fascistoid.

Skådespelarnas insatser? Jag anser att Johan Karlberg i huvudrollen gör en av sina absolut starkaste rollprestationer i karriären. Och han har varit länge vid teatern. Trots att vi blivit invaggade i att vad vi sermåste granskas och att dramat är irrelevant; så ryggar en dam till av förskräckelse bakom mig, när en till synes livlös ryttmästare drabbas av konvulsioner på köksbordet. Han och kollegorna vänder och vrider på sina repliker, vilka är inlärda med spetsfundig omsorg. Eric Ericson excellerar i att vara illmarig och en smula lismande. Han verkar frodas när han lika mycket får berätta som iscensätta. Camilla Larsson agerar förtjänstfullt kraftfull motpart och allierad med doktorn. Hon känns inte sårbar, vilket bör ses som en styrka. En relativt otacksam tvådelad position har Pamela Cortéz Bruna, något hon får chansen att utgjuta sig om. Hon spelar både amman och pastorn. Välgörande med hennes utsträckta docerande långsamma sekvenser, fast ibland är det svårt att uppfatta vissa repliker. Den kvinnoroll som gör allra mest intryck har instuderats av en tjugoniåring som spelar den sjuttonårige dottern. Kim Theodoridou Bergquist, som jag såg i underliga Faust och Faustin and out, njöt påtagligt av att ta plats. På pluskontot ska också bokföras att hon totalt behärskade att kliva ut ur rollen och tilltala publiken när regissören så önskade.

I rollerna:
Johan Karlberg, Camilla Larsson, Eric Ericson, Pamela Cortéz Bruna och Kim Theodoridou Bergquist.

Foto: Ola Kjelbye