Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ingmar Bergman

Mattias Andersson gör Bergmans Skammen på Dramaten

by


Skammen Foto: Erik Wåhlström / Studio Bon

Ingmar Bergmans film Skammen från 1968 handlar om ett konstnärspar som lever i en orolig tid där ett krig plötsligt bryter ut. Mattias Andersson, regissör, teaterchef och konstnärlig ledare på Dramaten, har här bearbetat filmen för vår samtid. I rollerna syns Adam Lundgren, Sofia Pekkari och Peter Andersson. Premiär på Stora scenen 1 februari 2025.

Ett pressmeddelande:
Jan och Eva är ett ungt musikerpar som flyttat ut till en sommarstuga på landet för att endast leva för sin kärlek och sin konst. Samtidigt kryper omvärldens konflikter allt närmare och plötsligt är kriget ett faktum. Men istället för att agera hjältemodigt och ta tydlig ställning i konflikterna blir huvudpersonerna förlamade av sin ångest och skräck. De fylls av skam över sin egen oförmåga och låter sina mörkaste sidor ta över.

– Skammen handlar om människor som aldrig tidigare behövt förhålla sig till vapen och krig. Det handlar också om de yttre kraven på konstnären som uppstår i en polariserad och brutaliserad omvärld. Sällan under min livstid har kriget känts så närvarande inom konsten och på den europeiska kontinenten som nu, säger Mattias Andersson.

Ingmar Bergman skapade filmen Skammen 1968, troligen som en reaktion på att länge kritiserats för att vara alltför samhällsfrånvänd och opolitisk. I filmen sågs Liv Ullman och Max von Sydow i huvudrollerna.

– Min bearbetning handlar också om en större berättelse om Sverige idag. Ett land som varit neutralt i 200 år och som nu måste förhålla sig till en akut krigsretorik. Hur vi som enskilda individer och som nation ska navigera i detta.

Mattias Andersson har tidigare satt upp Skammen på Thalia Teater i Hamburg 2024 och gör nu en ny och uppdaterad version för Dramaten.

Filmrecension: Armand – unik komposition av realism och drömlik surrealism

by

Armand
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Halfdan Ullmann Tøndel

Vilken enastående debutfilm av Halfdan Ullman Tøndel. Armand vann Caméra d’Or – priset för bästa debut vid årets filmfestival i Cannes och huvudrollsinnehavaren Renate Reinsve (Världens värsta människa) hyllades unisont. Filmen utsågs också till Norges Oscarsbidrag.

Armand är en unik film som börjar som en skarp realistisk samhällsskildring men som sedan går över till symboliskt, surrealistiskt drömlikt berättande som talar till känslor och det undermedvetna.

Filmen börjar med att den ensamstående mamman Elisabeth (spelas av duktiga Renate Reinsve) är kallad till ett möte i skolan med sonen Armands lärare Sunna. Elisabeth är stressad och har inte fått någon information om vad mötet ska handla om. När hon kommer till skolan får hon besked att de måste vänta på föräldrarna till Jon innan mötet kan börja.

Före mötet får Armands och Jons lärare Sunna peptalk av skolans rektor och en äldre erfaren skolpersonal, som båda fegt lämnar över mötet till den yngre läraren. Sunna frågar de två äldre om vad skolan har för rutiner i fall som detta, men något tydligt besked får hon inte.

Inledningen av filmen är absurd men samtidigt väldigt träffande. De två sexåriga pojkarna Jon och Armand brukar leka bra med varandra, de är dessutom kusiner. Men en dag ville Jon inte längre leka med Armand och så gjorde Armand något med Jon på skolans toalett. Exakt vad som hänt finns inget vittne till. Allt är ryktesspridning.

Istället för att verkligen gå på djupet med vad som hänt blir de vuxna alltmer desperata och misstänksamma mot varandra. Vem talar sanning? Till slut handlar konflikten mer och mer om de vuxna. Lager efter lager avslöjas av de vuxnas demoner och fördomar och det blir allt svårare att greppa om vad som egentligen hänt. En både absurd men också väldigt trovärdig skildring av hur människor kan förvränga vad som hänt och hur de lurar andra och kanske allra mest lurar sig själva.

Filmen tar upp frågor om moral och etik men ännu mer om hur rykten kan få fart och hur lätt människor kan ta parti utan att egentligen ta reda på fakta.

Att Halfdan Ullmann Tøndel valt att sista tredjedelen berättas mer danslikt och drömlikt gör filmen så bra. Det gör att vi förstår med våra känslor och det fördjupar vad filmen förmedlar. Suverän berättarteknik.

Filmens regissör, Halfdan Ullmann Tøndel, är barnbarn till Ingmar Bergman och Liv Ullman. Det är klart att det medverkat till uppmärksamheten, men Halfdan står helt klart på egna fötter och har skapat något som är unikt. Det ska bli spännande att följa hans filmskapande framöver.

Robert Gustafsson spelar Ingmar Bergman i ny långfilm

by

Robert Gustafsson spelar Ingmar Bergman i ny långfilm, berättar ett pressmeddelande:

SF Studios utvecklar just nu en långfilm om regissören Ingmar Bergman tillsammans med produktionsbolaget Beret Film med Robert Gustafsson (Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Den osannolika mördaren) i huvudrollen. Manuset skrivs av Henrik Jansson-Schweizer, Eric Broberg och Robert Gustafsson. Den nordiska distributionen kommer hanteras av SF Studios och Beret Film planerar inspelning till 2025.

Filmen är en politisk thriller som utspelar sig under valåret 1976 i samband med att Bergman hämtas av polisen misstänkt för grovt skattebrott mitt i repetitionerna av Strindbergs Dödsdansen på Dramaten. Livskatastrofen blir snabbt ett faktum för Bergman, liksom det psykiska sammanbrottet och regissören hamnar i ett Kafkalikt tillstånd, där kulturen slutligen ställs i en uppgörelse mot politiken med Bergman på den ena sidan, och det politiska etablissemanget på den andra.

”Ingmar Bergman är inte bara synonymt med begreppet demonregissör och vår största kulturella maktfaktor både i Sverige och internationellt utan är också en hyperintressant personlighet. När hans konstnärskap och kall växer och sprider sig till att till slut ta över även hans privatliv och hela hans själ så suddas till slut hans personnummer ut. Han blir demonregissören Ingmar Bergman ända in i varje cell och till slut en levande myt. Att då plötsligt väckas av en ”käftsmäll” av den svenska verkligheten på 70-talet ger så här i efterhand en fantastisk möjlighet för mig som skådespelare till en både dramatisk, tragisk samt komisk gestaltning. Att vara världsberömd men ensamt umgås med sin egen begåvning, kan vara svårt om du dessutom är en ganska blyg person med en vacklande självkänsla. En betraktare”, säger Robert Gustafsson.

Producenten och manusförfattaren Henrik Jansson-Schweizer ligger bland annat bakom succéfilmen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann där Gustafsson hade huvudrollen samt TV-serierna Midnattssol och Tjockare än vatten. Han har nu senast skrivit manuset till TV-serien Whiskey on the Rocks om den ryska ubåten U-137´s grundstötning i Karlskronas skärgård 1981, som har världspremiär i slutet på 2024.

”Det här är inte bara en sanslöst spännande historia om en av vår tids allra största regissörer, utan också ett unikt tidsdokument om en svunnen politisk epok när marginalskatten i Sverige ibland kunde uppgå till 102%. Det är med skräckblandad förtjusning, ödmjukhet och respekt vi tar oss an den här svulstiga och gripande historien som innehåller alla ingredienser en riktigt spännande biofilm ska ha”, säger Henrik Jansson-Schweizer.

”Vi är egentligen väldigt dåliga på att berätta om oss själva som nation i Sverige, vem vi var och vad som har format oss. Det som hände i den där tidsfickan när folkhemmet exploderade i sin egen förträfflighet och en stor världsman blev lika värnlös som en enkel biltjuv på glid i häktet, det är en förvånansvärt suspensartad och fängslande berättelse. Vi ser fram emot att dela denna pärla av historia med biopubliken”, säger Yaba Holst, Head of Nordic Acquisition SF Studios.

Bakom filmen står producenterna Eric Broberg, tidigare mångårig Norden-chef för Walt Disney Studios, Henrik Jansson-Schweizer och Robert Gustafsson. De har tidigare samarbetat på de två långfilmerna om Hundraåringen baserad på Jonas Jonassons karaktärer vilka tillsammans sålde mer än 2,2 miljoner biobiljetter, enbart i Sverige. Detta är deras första projekt tillsammans i det nya gemensamma produktionsbolaget Beret Film. Filmen presenteras i samband med filmfestivalen i Cannes och inspelningen är planerad till 2025 och SF Studios kommer att distribuera filmen i Norden.

”Den så kallade ”Bergmanaffären” fick långtgående politiska konsekvenser och var en viktig faktor till att Socialdemokraterna under valåret 1976 förlorade regeringsmakten efter drygt fyrtio år. Detta var ett annorlunda Sverige än idag med en självbild om präktighet och redlighet och där kända politikprofiler och kultureliten var i symbios med varandra när bomben om Bergmans skatteaffärer briserar. Nyheten om den svenska polisens gripande av den världsberömde och upphöjde filmregissören blev en internationell nyhetssensation som skakade om det svenska etablissemanget i grunden”, säger Eric Broberg.

Teaterkritik: Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel – i en klass helt för sig själv

by

Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel
Av Ingmar Bergman
Regi Ossian Melin
Scenografi och kostym Emma Amal Khanafer
Mask Anne-Charlotte Reinhold
Musik Aron McFaul
Ljud Fabian Grytt-Österman, Marius Varhaugvik (praktikant från SKH)
Foto Konstab
Medverkande Elin Skarin, Anton Hellström, Danilo Bejarano, Elin Klinga, Johan Holmberg, Adam Axelsson och Filip Aladdin

Ett totalt kaos, vilt, spretigt och flera trådar och teman huller om buller – men ändå är det en stark tydlig underton där dagens makthavare inom kultur och den stora kulturmannen skärskådas och drivs med. När Konstab tar itu med Ingmar Bergmans Oscarshyllande film Såsom i en spegel på Dramaten blir det starkt, roligt och i en klass helt för sig själv. På Dramatens hemsida står en varnande text: Föreställningen innehåller nakenhet, stroboskopiskt ljus, sexuella och våldsamma scener och annat som kan uppfattas som stötande. Vi kan lägga till: risk för kramp i skrattmusklerna. När vi går in i Målarsalen vrålar en supportersång för Blåvitt, IFK Göteborg, ur högtalarna och en lista över laget läses upp, det vill säga skådespelarnas namn blir sammanförda med roller i fotbollslaget. Egentligen börjar föreställningen redan i väntrummet innan vi får gå in i salongen. Väntrummet är förvandlat till ett nöjesfält där vi kan kasta boll mot en pyramid av burkar eller köpa en t-shirt med namnet Konstab i tryck. Vi förstår signalen Konstab vill skicka ut: att risken idag är stor att kulturen för att bära sig måste bli ännu mer kommersiell.

Ingmar Bergsmans film Såsom i en spegel med Max von Sydow, Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson i rollerna fick en Oscar för bästa utländska film 1962. Filmen handlar om en högst självupptagen författare, David, som tillbringar ett dygn på en skärgårdsö med sina två vuxna barn och en svärson. Dottern, Karin, är psykiskt sjuk och sjukdomen blir allt värre. Men David är mest intresserad av hur han kan betrakta hennes utveckling för att använda i sitt skrivande.

Konstabs föreställning startar med att David talar med svärson och dotter med repliker som tagna från filmen, med ett gammalt språk som är så överbetonat att det lockar till skratt. Självklart medvetet av regissör och ensemblen. Vi får på så sätt redan från start en distans till det som framförs och vi kan  se det på avstånd och inte helt identifiera oss utan istället tänka och känna kring föreställningens teman och ge oss hän  på ett annat sätt. Det är komiskt och åskådliggör det löjeväckande i pretentiös kultur. Detta förstärks av ett annat starkt tema vi snabbt förflyttas till då scenen förvandlas till ett stort kontor för Kontorab, ett företag som specialiserat sig som konsult till andra företag. Kontorab ger företag råd hur ledningen kan skapa glädje på arbetsplatserna. Plötsligt blir ord som laminat och rörteknik skrattframkallande. En helt undrar släng åt vår tids må bra-terapeuter som predikar att om vi tänker positivt kan vi uppnå vad vi vill. Samtidigt kan skrattet sätta sig i halsen på mig när vi sitter på Dramaten och skrattar åt ord som är många människors vardag i deras arbeten på lager och kontor. Skickligt att få fram detta. Regissören och hans team har inte lämnat något åt slumpen fast det kan se rörigt ut. Det är många nivåer i vad som förs fram och det ger många tankar och känslor.

Scenografin liksom mask och kostym är en viktig del i föreställningen. Skådespelarna kommer nära publiken, ibland springer de nästan in i publiken på första raden. En gångbro är uppbyggd som skådespelarna promenerar över och plötsligt sitter publiken på första och andra raden med ryggen till det som sker. Dräkter är trasiga, fyllda av målarfläckar. Allt är rörigt och huller om buller. Men det finns ett underliggande tema som också hör ihop med de existensiella frågorna.

Byline: Konstab

Denna föreställningen har ett underliggande tema där kulturmannen, eller kultureliten, skärskådas ur en mängd olika aspekter men den har också flera andra spår. Speciellt en scen väckte mitt intresse där en skådespelare som spelar död kravlar fram ur en tunnel och går fram till en figur som kanske är någon gud. Är jag död nu? frågade skådespelaren. Ja du har levt ett liv nu som skådespelaren Danilo på Dramaten. Nu ska du strax födas i början av 1900-talet i Uppsala och heta Ingmar Bergman., svarar den gudsliknande karaktäreren.
Men den tiden har ju redan varit, protesterar skådespelaren. Men om man existerar utanför tid och rum är man förstås inte beroende av tid och rum och alla tider och alla rum finns samtidigt. Det är en hissnande tanke.

Skådespelaren, mannen som dött i scenen, frågar också varför det bara är de två där: gudspersonen och han själv och får svaret: För du är alla. Du är han, du är hon, hon, han, han … I ditt universum är du alla.

Denna scenen var mitt guldkorn i föreställningen. Alla lär hitta något korn som talar till dem. Det är ett drömspel med en monumental smäll mot den etablerade kulturen, kultureliten och Ingmar Bergman i synnerhet. Men precis som livet kan upplevas rörigt kan en föreställning skildra detta kaos och få oss att hitta våra små guldkorn i tillvaron, trots kulturelitens makt eller misstag.

Byline: Konstab

Göteborgskollektivet KonstAB som är kända för att häckla kulturvärlden skriver inför premiären:
Kommer det bli bra? Det vet man aldrig i förväg. KonstAB är heller inte särskilt intresserade av vad som är bra och inte. De är däremot intresserade av att diskutera konstens roll i en kapitalistisk värld, att det ska hända grejer på scenen hela tiden och att den stora högen med sötpotatis som de lagt på scenen ska få utvecklas över tid. Och de håller budget.

Byline: Konstab

Ingmar Bergmans Tystnaden – för första gången på en teaterscen – urpremiär den 5 november på Göteborgs Stadsteater

by

Sandra Redlaff och Mia Höglund-Melin spelar de två systrarna Anna och Ester i Tystnaden. Foto: Aorta.

Ingmar Bergmans Tystnaden sätts för första gången på en teaterscen med urpremiär den 5 november på Göteborgs stadsteater.
Ett pressmeddelande berättar:

Det hyllade irländska teaterkompaniet Dead Centre, känt för sin säregna estetik och sitt lekfulla och unika sceniska uttryck, sätter nu sin speciella prägel på Ingmar Bergmans film. Tystnaden är en av få utvalda uppsättningar som ingår i det europeiska kulturprojektet Prospero Extended Theatre och ska senare turnera i Europa. Urpremiär den 5 november på Stora Scen.

Dead Centre, som startades 2012 av Bush Moukarzel, Ben Kidd och Adam Welsh är ett av Irlands mest framgångsrika teaterkompanier på senare år. Bland annat har deras uppsättningar LIPPY och Chekhov’s First Play turnerat i över 20 länder. Dead Centre har även satt upp pjäser på teatrar som Schaubühne Berlin och Burgtheater i Wien och är flerfaldigt prisade såväl hemma på Irland som internationellt.

Med sig har Dead Centre ett internationellt team däribland videoregissören Grant Gee som bland annat gjort filmer som Meeting People Is Easy (Radiohead på turné), Joy Division (om bandet med samma namn), New Career in a New Town: David Bowie in Berlin (en dokumentär om David Bowies tid i Berlin) och den ikoniska musikvideon för Radioheads låt No Surprises. Sedan 2012 samarbetar han återkommande med den hyllade teaterregissören Katie Mitchell.

Nu är Dead Centre på plats i Göteborg med sin teaterversion av Ingmar Bergmans Tystnaden.

– I Tystnaden vill vi fånga samma atmosfär av ödslighet, ensamhet, samma längtan efter kommunikation som i Bergmans film. Men vi talar till en nutida publik och vi placerar uppsättningen i den europeiska politiken. Systrarna har privilegiet att kunna lämna den fiktiva staden Timoka när de vill, något lokalbefolkningen inte kan, säger Bush Moukarzel, regissör.

Två rivaliserande systrar, Anna och Ester, är på väg hem till Sverige med pojken Johan, Annas barn. Ester blir sjuk och de tvingas avbryta sin resa, i ett främmande land i utkanten av Europa. Timoka är en mystisk plats där lokalbefolkningen talar ett språk som de tre inte förstår.

Landet verkar befinna sig på randen av ett inbördeskrig. Inne på hotellet rasar en annan konflikt, den mellan systrarna. De försöker förtvivlat förstå sin omgivning och sig själva. Lämnad utan uppsikt vandrar pojken omkring i hotellkorridorerna, möter de andra gästerna och väver ihop fragmenten av de vuxnas gåtfulla värld.

Med hjälp av filmaren Grant Gees smarta livevideo-design får publiken följa handlingen med pojkens blick. På så sätt närmar sig också de två konstformerna film och teater varandra.

– Denna tolkning blir en upplevelse utöver det vanliga. I lager på lager blandas film, teater, det främmande och bekanta, mystik och realism tills frågan ”vad är en människa” mejslats fram. Det är djupt imponerande. Jag är mycket stolt över att kunna erbjuda denna uppsättning till vår publik, säger Pontus Stenshäll, konstnärlig ledare för Göteborgs Stadsteater.

De båda systrarna spelas av Mia Höglund-Melin och Sandra Redlaff.

PRESSMEDDELANDE – 20 OKTOBER 2021
Ingmar Bergmans Tystnaden – för första gången på en teaterscen – urpremiär den 5 november
Det hyllade irländska teaterkompaniet Dead Centre, känt för sin säregna estetik och sitt lekfulla och unika sceniska uttryck, sätter nu sin speciella prägel på Ingmar Bergmans film. Tystnaden är en av få utvalda uppsättningar som ingår i det europeiska kulturprojektet Prospero Extended Theatre och ska senare turnera i Europa. Urpremiär den 5 november på Stora Scen.

Dead Centre, som startades 2012 av Bush Moukarzel, Ben Kidd och Adam Welsh är ett av Irlands mest framgångsrika teaterkompanier på senare år. Bland annat har deras uppsättningar LIPPY och Chekhov’s First Play turnerat i över 20 länder. Dead Centre har även satt upp pjäser på teatrar som Schaubühne Berlin och Burgtheater i Wien och är flerfaldigt prisade såväl hemma på Irland som internationellt.

Med sig har Dead Centre ett internationellt team däribland videoregissören Grant Gee som bland annat gjort filmer som Meeting People Is Easy (Radiohead på turné), Joy Division (om bandet med samma namn), New Career in a New Town: David Bowie in Berlin (en dokumentär om David Bowies tid i Berlin) och den ikoniska musikvideon för Radioheads låt No Surprises. Sedan 2012 samarbetar han återkommande med den hyllade teaterregissören Katie Mitchell.

Nu är Dead Centre på plats i Göteborg med sin teaterversion av Ingmar Bergmans Tystnaden.

– I Tystnaden vill vi fånga samma atmosfär av ödslighet, ensamhet, samma längtan efter kommunikation som i Bergmans film. Men vi talar till en nutida publik och vi placerar uppsättningen i den europeiska politiken. Systrarna har privilegiet att kunna lämna den fiktiva staden Timoka när de vill, något lokalbefolkningen inte kan, säger Bush Moukarzel, regissör.

Två rivaliserande systrar, Anna och Ester, är på väg hem till Sverige med pojken Johan, Annas barn. Ester blir sjuk och de tvingas avbryta sin resa, i ett främmande land i utkanten av Europa. Timoka är en mystisk plats där lokalbefolkningen talar ett språk som de tre inte förstår.

Landet verkar befinna sig på randen av ett inbördeskrig. Inne på hotellet rasar en annan konflikt, den mellan systrarna. De försöker förtvivlat förstå sin omgivning och sig själva. Lämnad utan uppsikt vandrar pojken omkring i hotellkorridorerna, möter de andra gästerna och väver ihop fragmenten av de vuxnas gåtfulla värld.

Med hjälp av filmaren Grant Gees smarta livevideo-design får publiken följa handlingen med pojkens blick. På så sätt närmar sig också de två konstformerna film och teater varandra.

– Denna tolkning blir en upplevelse utöver det vanliga. I lager på lager blandas film, teater, det främmande och bekanta, mystik och realism tills frågan ”vad är en människa” mejslats fram. Det är djupt imponerande. Jag är mycket stolt över att kunna erbjuda denna uppsättning till vår publik, säger Pontus Stenshäll, konstnärlig ledare för Göteborgs Stadsteater.

De båda systrarna spelas av Mia Höglund-Melin och Sandra Redlaff.

Tystnaden spelas till och med den 4 december.

Pressbild på regissören Bush Moukarzel finns här, där även övriga pressbilder kommer att finnas från den 29 oktober.

Tystnaden ingår i det europeiska kulturprojektet Prospero Extended Theatre och kommer senare att turnera i Europa.

Tystnaden
Urpremiär 5 november på Stora Scen
Av: Ingmar Bergman
Bearbetning: Mark O’Halloran, Dead Centre
Översättning: Joel Nordström
Regi: Bush Moukarzel
Videoregi: Grant Gee
Skådespelare: Mia Höglund-Melin, Sandra Redlaff, Christer Fjellström, Ramtin Parvaneh, Karin Lycke, Marta Andersson Larson
Statister: Berna Inceoglu, Anna Jukic

Scenografi: Jeremy Herbert
Kostymdesign: Maja Kall
Maskdesign: Patricia Svajger
Ljusdesign: Max Mitle
Ljuddesign: Kevin Gleeson
Kompositör: Kevin Gleeson
Dramaturg: Ben Kidd, Joel Nordström
Förlag: Stiftelsen Ingmar Bergman (originalmanus)