Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ingmar Bergman

Scenkonst: Det sjunde inseglet på Uppsala stadsteater

by

Foto: Micke Sandström

Det sjunde inseglet
Av Ingmar Bergman
Regi och koreografi Hugo Hansén & Benke Rydman
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Ljus Anders Ekman
Mask Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater 17 november 2018

Mannen som spelar schack med döden – ur Ingmar Bergmans klassiska filmmästerverk Det sjunde inseglet – är en av de mest kända och starkaste scenerna ut svensk filmhistorias, eller helt enkelt världens filmhistoria. Den svenska film- och teaterregissören Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år och detta uppmärksammas, givetvis, runt om i världen på alla möjliga sätt. De mest intressanta initiativen är de som vågar tolka hans verk med mindre vördnad.

Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.

Att föra över Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet till scen, i en form där teater möter dans, är helt genialisk. Svensk nutids främsta koreograf Fredrik Benke Rydman står för regi tillsammans med Hugo Hansén

Antonius Block är trött på livet, mänskligheten och världen. Han vill ta livet av sig men ångrar sig i sista stund och då sluter han ett avtal med döden. De ska spela om hans liv. Så länge Antonius kan hålla igång spelet får han vara kvar i livet.

När Fredrik Benke Rydman sätter tänderna i något vet vi att det blir mycket fysiskt, starka färgrika scenbilder. Mannen, Antonius, som spelar mot döden, gör det nu på ett stilistiskt fysiskt sätt, som en dans i ultrarapid hämtad ur en kungfu-film, en evigt pågående vågrörelse, inspirerad av Bruce Lees Wing Chun.

Handlingen är placerad i Sverige, i en snar framtid. En smitta härjar, en farsot som gjort slut på över hälften av befolkningen. Samhället är utslaget. Ingen infrastruktur, ingen skola, ingen sjukvård. I denna verklighet befinner sig Antonius Block, som efter att ha dragit ut i krig men sedan återvänt hem, bär med sig död, råhet och lidande.

Efter att Antonius slutit avtal med Döden ger han sig ut på en vandring genom den katastrofdrabbade världen för att söka om det finns något som gör livet värt att leva. Han möter människor som gripit till olika sätt att hantera och överleva i det katastrofdrabbade samhället. Där finns de som griper i budskapet från fundamentalistiska rörelser där syndabockar ska utses och straffas. Givetvis metaforer för olika extremistiska företeelser i vår samtid. De två regissörerna har valt att låta dessa rörelser ha röda klädedräkter och huvudbonader som utan tvekan är inspirerade av tv-serien The Handmaid´s Tale.

På hemsidan för Uppsala stadsteater beskrivs föreställlningen:
Med 100% dans och 100% teater tar Hugo Hansén och Benke Rydman nacksving på Bergmans original. Musik och dans smälter ihop med scenisk teater till en unik föreställning med inte mindre än 22 personer på scen – tio skådespelare/ dansare och tolv statister.

Teater och dans går i varandra, skådespelarna är suveränt skickliga med Magnus Krepper i ledningen som Antonius Block. Föreställningen talar till mig på flera plan. Scenbilderna är färgstarka och ljussättningen förstärker känslorna som scenerna ger mig. Det här är så skickligt skapat och det är en föreställning jag gärna ser om, flera gånger. Den är en och en halv timme och den säger så mycket.

Titeln på filmen och föreställningen, Det sjunde inseglet, kommer från tt avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden “Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.” (Upp 8:1) Referatet hänvisar till “Guds tystnad” som är ett viktigt tema i filmen.

Kanske frågorna om Gud och Guds tystnad inte är lika framträdande i denna version utan den handlar mer om människorna reaktioner. Inte bara i den katastrofdrabbade världen – egentligen är det vår egen värld den handlar om. Fredrik Benke Rydman har ännu en gång varit med om att skapa ett av svensk scenkonst mest fascinerande verk, den här tillsammans med Hugo Hansén.

Teaterkritik: Höstsonaten – Starka kvinnor skriker skuld och samhällsansvar

by

Foto: Martin Hellström

Höstsonaten
Av: Ingmar Bergman (1978)
Regi och bearbetning: Kia Berglund
Scenografi och kostym: Youlian Tabakov
Musik: Rikard Borggård
Ljus: Anders ”Shorty” Larsson
Föreställning som recenserar: 25 oktober 2018
Teater Giljotin

Vi vet att relationer mellan människor aldrig är lätta, oavsett hur nära eller fruktsamma de är. Ändå är det så att samhället programmerat in i oss att blodsbanden mellan människor ska vara så mycket mer glädjefulla, trygga och mer födande än andra relationer. Fast samtidigt känner vi alla till de dysfunktionella familjerelationerna och söker ständigt efter vilka vi är när vi inte längre är någons dotter eller morfar. Familjeband ställer motkrav på ett sätt som inte vänskapsband gör.

Höstsonaten handlar om en karriärsinriktad kvinna i musikbranschen. Hemma lämnade hon ständigt i alla år sina två döttrar i sin fd makes goda händer. Döttrarna (Eva och Helena) utvecklar skilda behov och besvikelser av moderns frånvaro. En olycka leder också till att Helena utvecklar någon for av autism och behöver därmed speciell omvårdnad. Vår föreställning börjar vid en återkomst mellan modern Charlotte och dottern Eva som inte sett på flera år.

Det händer med jämna mellanrum att man springer på människor som vill skylla alla sina misslyckanden och felsteg, på sin förfärliga barndom. Det är någon som inte älskat dem tillräckligt mycket eller förstått hur de egentligen är innerst inne. Med en passiv och aggressiv inställning står man därför där som vuxen helt utan skuld trots att man beter sig illa. Eva ger just precis den tonen av drypande förakt till sin mamma och hela hennes sinnesförvirring paketerar hon med skuld ”…det är försent och ingenting kan ändras…Jag var bara en docka som du lekte med när du hade lust”.

Inledningsvis känner jag djup sympati för dotterns vrede och rop på ”se mig som jag är”, trots drypande sarkasm förstår jag hur det lilla barnet i henne kände sig övergiven och ensam. Marko-Nord lyckas verkligen fånga det bräckliga, darrande och skadade fågelungen som lämnades ensamt att svälta emotionellt i boet.

Dessutom lyckas karaktären med tiden att utveckla anklagelser och påhopp på modern som gör att man faktiskt får nog av dottern som går över alla gränser när det gäller förnuft. För trots moderns fel och brister vänder ens sympati till hennes fördel med tiden eftersom hon är rak med sina fel och brister, (”Jag ljög aldrig om vem jag är…”).

Hos modern finns ingen självgodhet utan enbart skryt p.g.a osäkerhet och dålig självkänsla.
Det modern gör som anses så förfärligt är att hon gör som många män alltid gjort d.v.s satsat mer på sin karriär än på sitt familjeliv. Det kan man ju tycka vad man vill om, men faktum kvarstår att det är för att modern är kvinna som man tar sig rätten att anklaga henne så mycket mer. Larsson gör en briljant tolkning av en kvinna som vill ha allt, tar för sig, lever som en man och som rastlöst ständigt lämnar familjen trots försöken att vara en bättre mor och hustru, (”…jag längtade hemifrån…”). Hon försöker, men hon är emotionellt inkapabel att kunna leva upp till andras behov av att bli bekräftade, trots att hon blir bryskt tillrättavisad bl.a. av kollegor (”Varför stannar du inte hemma hos barn och man och lever ett respektabelt liv?”)

Scenografin och musiken i uppsättningen är väldigt spartanskt. Hade det inte varit att Teater Giljotin helgarderat sig med tre stycken klippor och stjärnskott på scen, hade ingen i publiken lyckats vara fokuserade på scenen så länge. Kanske hade man behov av en låg budget eller så räknande man med att kvinnorna ensamma skulle ro hem relationerna utan några hjälpmedel.

Det mest intressanta med föreställningen är hur den resonerar kring tolkningsföreträden, hur vi alla vill lägga beslag på hela sanningen som vi själva misslyckas i den. Döttrarna känner sig försummade och modern känner sig kvävd. Ingen av dem verkar vara kapabla att älska den andre på ett sådant sätt att denne blir nöjd. Vem har då rätt att känna sig försummad? Vem får lov att bli sårad? Vem är då skyldig? Man skulle önska att de någonstans skulle kunna mötas på halva vägen och prata med varandra på ett sådant sätt att man åtminstone kunde säga att man har lyssnat, men inte förstått. Framförallt skulle man önska att vi inte i nära relationer gör varandra så illa att vi resten av livet skyller våra egna fel och brister på andra och aldrig tar ansvar för vår egen utveckling.

På scen
Chatarina Larsson (Charlotte Andersgast), Julia Marko-Nord (dottern Eva), Angela Kovács (dottern Helena)

Bokrecension: Se Bergman av Leif Zern

by

Se Bergman
Författare Leif Zern
Utgiven: 2018-01
ISBN: 9789127152083
Förlag: Natur Kultur Allmänlitteratur

Ingmar Bergman, en av de största svenska scenkonstmännen genom tiderna skulle fyllt hundra år i år. Detta uppmärksammas på många, många sätt. En mängd böcker ges ut, både om honom och av honom. Det har startats poddar och det sänds tv-program och hans filmer visas på nytt.

Teaterkritikern och scenkonst-kännaren Leif Zern torde vara en av de som granskat Bergmans verk på djupet. Eller som en bokrecensent skrev när boken Se Bergman av Leif Zern ges ut på nytt:
Det har gått drygt tio år sedan Ingmar Bergman gick bort, och det har varit en tid av nyväckt intresse. Men det mesta som sagts och skrivits om Bergman detta gångna årtionde har rört hans person och hans biografi: fruarna, barnen, föräldrarna, husen, kärleken, ilskan och ensamheten. Därför finns det, paradoxalt nog, ett stort behov av att återvända till Bergmans konst. Och ingen har gjort det bättre, med både stor inlevelse och nykter distans, än teaterkritikern Leif Zern i boken Se Bergman från 1993.

Kritikern i DN hyllar också boken:
“Bokens titel, Se Bergman, må sakna utropstecken, men jag vill ändå läsa den som en uppfordran. Den inbjuder läsaren att just se, att lämna det inlärda och invanda bakom sig, att gå på upptäcktsfärd i och mellan filmerna – där finns alltid mer. För att förnya blicken på Bergman har möjligheten åter öppnats: Läs Zern!

Jag håller med om det. Utan tvekan. När jag läser Leif Zerns bok om Bergman öppnas mina ögon för en massa detaljer kring och om Ingmar Bergmans konstnärskap. Jag lär mig massor. Men … Ja det finns ett stort men. För den som liksom jag aldrig riktigt berörts av Bergmans verk är det kluvet. Zerns bok gör mig mer intresserad av att se något av Ingmar Bergman men samtidigt har jag under min uppväxt undvikit hans verk efter att ha sett några av hans filmer och några teaterföreställningar han regisserat. De har aldrig talat till mig. Jag har känt att det är scenkonst och filmer som skildrar en helt annan klass än min rotade arbetarklassbakgrund.

Boken är fylld av syftningar på Bergmans filmer och teateruppsättningar. Fylld. På varje sida ibland. Den som har sett massor av Bergman får ut mycket mer av boken än en som jag. Jag har aldrig känt mig träffad eller berörd av något som Ingmar Bergman skapar. Det känns nästan som att det inte är tillåtet att erkänna det. De filmer jag sett av honom har varit intressanta men ändå varit svåra för mig att identifiera mig med. De teateruppsättningar jag sett har aldrig gått under huden på mig.

Jag förstår Ingmar Bergmans storhet och till och med jag som aldrig fastnat för hans filmer eller teater blir nyfiken när jag läser Leif Zerns bok Se Bergman.

Bok beskrivs på bokförlagets hemsida:
Leif Zern utforskar Bergmans konstnärliga hantverk: hur han erövrade både språk och filmisk teknik med en stark känsla av motstånd, och vilka uttryck hans berömda samarbete med skådespelarna kunde ta sig. Till hundraårsminnet av Bergmans födelse ger vi nu ut en omarbetad och uppdaterad utgåva av Se Bergman, en nödvändig bok för den som vill återupptäcka filmkonstnären Bergman.

Leif Zern har varit verksam som litteratur- och teaterkritiker i bland annat Expressen, där han var kulturchef 1982-1993, och i Dagens Nyheter sedan 1968. Han har givit ut en rad böcker om bland annat Shakespeare och Jon Fosse, och har skrivit en kritikerrosad bok om sin far, Kaddish på motorcykel (2012).

Samtliga landets studenter får Fanny och Alexander i pocketutgåva

by

Med anledning av Bergmanåret 2018 erbjuder Stiftelsen Ingmar Bergman landets samtliga avgångselever från gymnasiet, sammanlagt runt 100 000 elever, Bergmans klassiska mästerverk Fanny och Alexander i en pocketutgåva med specialskrivet förord av kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, berättar ett pressmeddelande.

Ingmar Bergmans Fanny och Alexander är ett av det svenska nittonhundratalets främsta och mest älskade verk. Den började som film, med premiär på bio i december 1983. Året därpå kom den fem timmar långa versionen, som först visades på Sveriges Television under julen 1984. Den har gått i repris många gånger sedan dess, och miljoner svenskar har sett den. Fanny och Alexander är heller inte bara en film. På senare år har den blivit en allt populärare teaterpjäs, som spelas på stora scener runtom i Europa. Men redan innan den blev film, var Fanny och Alexander litteratur.

– Fanny och Alexander är en fantastisk film, men också lysande litteratur, säger Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman. Den kan läsas som en roman. Historien är spännande, språket är vackert men kristallklart. Boken ger en ingång till ett stort konstnärskap och ord att luta sig mot på vägen ut i livet.

Boken beställs helt utan kostnad av skolorna själva, via LäroMedia, och kommer att delas ut som studentgåva när eleverna går ut gymnasiet i vår. Sedan erbjudandet gick ut i mitten av januari har boken redan hunnit beställas till nära hälften av de berörda eleverna. Specialutgåvan av Fanny och Alexander tas fram av Stiftelsen Ingmar Bergman i samarbete med Norstedts och LäroMedia och med ekonomiskt stöd från regeringen.

Stiftelsen Ingmar Bergman och Norstedts kommer under våren 2018 utöver en redan stor Bergmansatsning att tillgängliggöra trettiofyra av Bergmans filmmanus som e-böcker och print on demand, under samlingsnamnet Filmberättelser.

Bokrecension: Rastlös sökare och troende tvivlare – Existentiella frågor i filmer av Ingmar Bergman

by

Rastlös sökare och troende tvivlare – Existentiella frågor i filmer av Ingmar Bergman
Författare: Caroline Krook
Utgiven: 2017-11
ISBN: 9789152637159
Förlag: Verbum AB

Ingmar Bergman skulle fyllt 100 år 2018. En av de mest kända svenskarna genom tiderna hittills och en av de största film- och teaterregissörerna föddes 14 juli 1918 i Uppsala. Tyvärr gick han ur tiden 2007 men hundraårsfirandet lär märkas.

Det kommer att ges ut många böcker om honom och hans verk under 100-årsfirandet och han kommer att bli aktuell på många sätt under året. En av de böcker som är först ut kom redan i slutet av 2017, i november, och är både väldigt intressant och tar nog ett unikt eget grepp om den stora film- och teaterskaparen.

Caroline Krook som varit biskop i Stockholms stift har alltid varit intresserad av konstnärliga uttryck och hon menar att existentiella frågor ofta kan formuleras och ställas i film, teater, litteratur och konst och nå in i människor.

Caroline Krook är inte ensam inom Svenska kyrkan om att ha ett stort intresse för Ingmar Bergman. Exempelvis Hedvig Eleonora församling på Östermalm i Stockholm har varje år en Ingmar Bergman-symposium. Församlingen har en stark anknytning till Ingmar Bergman eftersom hans far, Erik Bergman, var ppärst och han tjänstgjorde i Hedvig Eleonora församling i Stockholm, från 1934 som kyrkoherde. Av kungen utnämndes Erik Bergman 1941 till hovpredikant.

Titeln på boken är väldigt passande. Ingmar Bergman lyfte och bearbetade verkligen de existentiella frågorna. Han bråkade med ämnet och gav inga färdiga svar och överlät på tittarna att själva fundera. Caroline Krook belyser på djupet Ingmar Bergmans personliga frågor om arför är Gud så tyst? Hur kan Gud tillåta? Vem är jag egentligen? Caroline Krook analyserar och funderar och tar oss med på en färd genom sina tankar och upplevelser av filmer som Det sjunde inseglet, Nattvardsgästerna, Tystnaden, Persona och Fanny och Alexander.

Hon menar att en annan av de stora svenska dramatikerna, nämligen August Strindberg, hade stor påverkan på Ingmar Bergman. Därför har Caroline Krook ägnat Bergsmans och Strindbergs gemensamma livsvägar ett kapitel. Jag har själv ända sedan jag var i tolvårsåldern varit mycket intresserad av August Strindberg och läst mycket av och om honom. Min bild av likheter och paralleller mellan Strindberg och Bergman är annorlunda. Men Caroline Krooks tankar kring detta får mig att upptäcka en del nytt och får mig att fundera vidare kring dessa två internationella kända svenska dramatiker.

I egenskap av biskop har Caroline Krook förstås ett stort intresse för de existentiella frågorna. Det är med de glasögonen på som hon tagit itu med Ingmar Bergmans filmskapande. Jag tror att den som inte har samma intresse för de existentiella frågorna inte skulle sett allt på samma sätt. Det betyder inte att någon har mer rätt eller någon har mer fel. Ingmar Bergmans filmkonst går inte att låsa in i ett fack, hans verk har många nivåer och den som kan se någon av hans filmer utan att bli påverkad, den finns nog inte.

Får min del är boken ett bra sätt att starta Bergmanåret med. Det är en bra grund inför övrig litteratur som kommer att ges ut.