Tuva Bergheim
Skärgårdsjazz
4
Inspelad i LRMSV Studios
Mix: Pål Svenre
Producent: Tuva Bergenheim
Prophone Records (Naxos)
Releasedatum: 28/8 2026 (släpps också på vinyl)
24-åriga Tuva Bergheim är ett helt nytt namn för mig. Hon är trummis, låtskrivare och här dessutom producent. Antar att hon examinerats från någon av våra högskoleutbildningar, fast jag saknar sådan uppgift. Sett en intervju i TV4 och i pressrelease får vi veta att hon framträtt med Bohuslän Big Band och danske pianisten Rasmus Sörensen. Hon har övat upp sina rytmiska färdigheter sedan första trumsetet som 4-åring och lirat flitigt med storband. Kan tilläggas att hon uppträtt på jazzfestivaler i Sverige och Danmark under eget namn samt att hon haft Malin på Saltkråkan (Louise Edlind Friberg) som stilikon. En passion hon i bilder till omslag och reportage visualiserat med sig själv som grant motiv.
Lika originellt blir det när musik skärskådas. Intervjuarna i TV¤ lyfte aldrig blicken från våra breddgrader, utan refererade till Monica Zetterlund, Tage Danielsson, Georg Riedel, bröderna Gärdestad och Jan Johansson. Tuva fyllde i med att lyfta fram svenska vemodet i tretakt. Ptesstexten uppehåller sig i minst lika stor utsträckning vid andra influenser och menar att jazzen möter visa, pop och nordisk folkmusik. Skärgårdsjazz består av åtta låtar stöpta i gemensam form, om än med lite olika schatteringar. Skivbolaget refererar till Joni Mitchell och hennes specifika tonspråk, trots att gitarr saknas är det en högst relevant jämförelse. Andra namn som droppas är Simon & Garfunkel, Lars Gullin och John Coltrane. Den unga damen kallas också bandledare, skrev texter på svenska med en uppmärksammad sångerska i åtanke. Som framgår av omslaget utgörs bandet av förutom henne själv bakom trummorna efterfrågade Niklas Fernqvist på kontrabas, talangen Elias Larsson och den flerfaldigt Gyllene Skivan-belönade Per Texas Johansson på tenorsaxofon och basklarinett. Fernqvist sågs senast med Emmalisa Hallander på YSJF och Texas i Johan Lindström septett på Nef under International Jazzday på Valborg.
Påpekas av skivbolaget att en avgörande skillnad mot hur det brukar låta, är att man knappt kan spåra influenser från standards eller genuin jazz med svart stam. Albumet vars release föregåtts av ett par singlar sprider en somrig och bekymmersfri vibe, blir till en nostalgisk resa tillbaka till eran där Livet på Saltkråkan skapades. Den vemodiga känslan av förgänglighet betonas. Sound och framför allt texter (tre av dem medföljer cd:n) har beröringspunkter med Amanda Ginsburg och hennes musikaliska kännetecken.
För jazzen udda takter och ackordföljder präglar ett flertal kompositioner. Tonala höjningar och tillbakagångar á la tidig Joni Mitchell, något som torde vara en utmaning för den magnifika Emmalisa Hallander (hyllat vad hon gör live och på skiva). Skärgårdsjazz draperas i ett fräscht och djärvt visjazz- idiom med avstamp i 60-talet. Texterna kan karaktäriseras som existentiella, sprider en trevlig behagfull stämning. Men albumets styrka beror inte primärt på Bergenheims knåpande med verser. I sina mest lyckade exempel kan de erinra en smula om Olle Adolphson, fast utan dennes komplexitet. Det sjungs som sagt otroligt skickligt i tonarter och fraseringar jag sällan eller inte alls hört tidigare hos Hallander. Lysande levereras till exempel sista versen i Kometer under Västerbron. Kan vara en utmaning att komma in i melodierna, detta lite annorlunda tonspråk. Måste erkänna att man ibland behöver vänja sig, eftersom det i förstone kan låta aningen konstlat här och var.
Instrumentalister ges generöst med utrymme i bryggor och stick. I Skymningslandet märks ett frifräsigt solo av tungviktaren på tenor fint understödd av Elias Larsson. Den sist nämnde triumferar i sticket på Kometer under Västerbron. Helt enkelt obeskrivligt vackert spelat, vilket gör att jag ryser av välbehag. I Öar sammansmälter sång och ackompanjemang, vilket ger upphov till en ljuv ballad. Texas Johanssons dragningskraft och stora kunskap tas det tillvara på. Han tillåts dominera i ett par sekvenser, imponerar främst som tsaxofonist, inte sällan i enda av Gullin, Coltrane och nära nog Michael Brecker. I några sekvenser träder som antytts löftet Larsson fram i helfigur. Den som bestämt färdriktning, kontaktat medarbetare och står för text & musik visar sig vara en fena på fills; men avstår från solistiska bravader. Sådana hade näppeligen passat hennes låtar. Ska dock understrykas att Sommarsamba, lagd som upphetsande final, äger en doft av Trane och hans berömda 60-tals kvartett med bland andra Elvin Jones.
Avslutningsvis vill jag damma av min tes om att det så gott som alltid är klokt att involvera externa öron, åtminstone som medproducent, även om man kan känna sympati för beslutet att bestämma själv. Skärgårdsjazz är definitivt lite udda och pastischartat, men samtidigt gjort med så pass mycket glimten i ögat och i lekfull positivt hållen ton att projektet ska applåderas. Det sjösattes (Göteborgsvitsigt?) live i helgen på ett regnigt Skeppsholmen under festivalen som anordnades där.