One Night Only
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Will Gluck
Det sägs idag vara svårt att få en film producerad som inte har sin utgång i något befintligt. Även de gånger vi inte har att göra med spindelmän eller rymdskepp i ljushastighet tar filmindustrin gärna stöd i adaptioner av framgångsrika böcker eller någon form av förlaga där det finns en installationsbas villig att se filmen.
Hur en film som One Night Only existerar blir därför ett enda långt huvudbry. Och inte av den positiva förundrande sorten över att något unikt, originellt och utomordentligt personligt når bioduken, snarare är det tal om en enda lång förvirring kring varför något såhär håglöst har producerats.
Enkla koncept eller utgångspunkter har aldrig hindrat en film från att lyckas. Se bara till Oliva Wildes nyligen släppta The Invite, ett klassiskt kammardrama som gradvis blir en dramatisk och verbalt våldsam tryckkokare. Istället är det en fråga om det simpla eller traditionella konceptet nyttjas i någon vettig utsträckning, tillåter lysande demonstrationer vad gäller skådespel eller rapp dialog. One Night Only känns från första scenen som ett omoget och fnissigt utkast som aldrig lämnar embryostadiet. Inte för att idén om ett statligt nationellt förbud mot utomäktenskapligt sex är vidare fantastisk, men det finns vägar att gå för att diskutera det nuvarande totalitära amerikanska samhället och dess ökande könsdiskriminerade lagar. De mer samhällskritiska delarna blir dock förpassade till lite bakgrundsbrus som ter sig patetiskt harmlöst.
Det som istället – olyckligtvis, får filmens fulla fokus är istället otroligt menlöst gnabb mellan Monica Barbaro och Callum Turner. Om dialogen – samt kemin, hade varit sylvass hade det hela kunnat vara lika delar underhållande och magnetiskt, i samma anda som då Zendaya och Robert Pattinson inledde relationskrig i The Drama. Men Will Gluck har tyvärr inte tillräckligt med fräckhet eller skärpa för att skapa något som helst underhållningsvärde.
Allt mynnar ut i tafatta och genuint fåniga scener som känns tramsiga och inte det minsta uppseendeväckande. Det är lite kinkigt snack om kondomer, sexpreferenser samt en och annan bar rumpa. Någon vidare sexchock eller skandalöst tabubrott blir det inte tal om, snarare endast lite fnissigt snusk.
Callum Turner och Monica Barbaro tvingas därmed bära upp en film utan varken struktur, vision eller kompetens. Båda två är fullt kapabla aktörer men är fortfarande i ett tidigt stadie i sina karriär där de behöver hjälp från en kunnig regissör för att nå sin fulla potential. Gluck har inte i närheten av den behövliga förmågan för detta och agerandet blir endast acceptabelt.
Hoppet om att skapa något gränslöst erotiskt är lika förlorat som Grisbukten, trots eviga ekivoka upptakter är själva filmen lika sexig som gråbetong. Att det faktiska utseendet – vad foto och scenografi beträffar, pendlar mellan att vara hopplöst billigt och direkt fult hjälper inte heller till att skapa någon vidare upphetsande och inbjudande stämning.
Att den ganska mjäkiga speltiden på under två timmar också känns som ett par säsonger av Lilla Huset På Prärien säger också något om hur kolossalt menlöst – för att inte säga ointressant, det hela är.