För en vecka sedan såg jag Veronica Maggio på Way Out West och gick därifrån med känslan att hon hade blivit lite för bekväm i sitt eget uttryck. Ett proffs, absolut. Låtarna satt. Publiken sjöng. Men det kändes som om utvecklingen hade stannat upp.
På Stadion är det som om någon tryckt på en knapp.
Det här är så mycket mer.
Det börjar med Veronica Maggio, men ganska snart växer konserten till något betydligt större. En stor kör. Stråkar. Gäster. En scenproduktion som faktiskt utnyttjar arenans storlek. Och framför allt: en känsla av att det här är en händelse.
Det är skillnaden mot Way Out West.
Där var Maggio en av många stora artister på en festival. Här är det hennes kväll. Hennes publik. Hennes låtar. Hennes Stadion.
Och hon tar den.
När stråkarna kommer in och förstärker de stora känslorna blir Maggios låtar plötsligt större än de brukar vara. Körerna lyfter refrängerna från allsång till något nästan hymniskt. Det finns en tyngd i arrangemangen som gör att låtar man hört hundratals gånger plötsligt får nya konturer.
Sedan kommer gästerna.
Och så kommer Håkan Hellström.
Det är svårt att överdriva vad som händer när han kliver upp på scenen. Stadion exploderar och när Håkan och Veronica möts blir det precis den där sortens ögonblick som arenakonserter är byggda för. Publiken tappar det fullständigt.
Men det bästa är vad som händer efteråt.
Håkan lämnar scenen, men han lämnar kvar energin.
Plötsligt har konserten växlat upp. Det är som om någon sparkat igång en motor som redan gick på högvarv. Tempot, publikkontakten och ösigheten tar fart och Maggio rider på vågen resten av kvällen.
Och då fungerar också de stora hitsen på ett helt annat sätt.
”Jag kommer”, ”Satan i gatan”, ”Sergels torg”, ”Måndagsbarn” – det är inte längre bara låtar som publiken kan. Det är kollektiva minnen. När 32 500 människor sjunger tillsammans blir det nästan löjligt effektivt.
Det är också här jag måste omvärdera min recension från Way Out West.
För kanske var det inte Veronica Maggio som stod still.
Kanske behövde hon bara en större kostym.
På Stadion får hon den. Och plötsligt känns det som att hennes popmusik faktiskt har plats att växa. Kör, stråkar, gäster och den enorma publiken gör något med låtarna. De blir pampigare utan att förlora det där personliga som alltid varit Maggios styrka.
Det finns fortfarande partier där konserten tappar lite fart. Alla låtar når inte samma höjder och ibland blir det mer traditionell arenapop än magi.
Men topparna är riktigt höga.
Och mot slutet är det svårt att inte kapitulera.
Det här är Veronica Maggio i det format hon uppenbarligen är byggd för.
Inte bara en skicklig popartist.
En arenartist.
En vecka efter Way Out West har hon gått från tre plus i min bok till något helt annat.
En stark fyra – på väg mot femman.
Och kanske är det just det mest imponerande:
Jag gick från Stadion med känslan av att jag vill se henne igen.
Det gjorde jag inte efter Way Out West.
4/5 – och den här gången är femman inom räckhåll.
Skribent: Lea Johansson Maliniemi