Betyg: 3+
Det blev aldrig riktigt den där sista kvällen med Jeff Lynnes ELO i London som jag hade tänkt mig. Jag var där för att se den allra sista spelningen med Jeff Lynne’s ELO, men konserten ställdes in. Därför blev det en grej för mig att se The Orchestra, med musiker från ELO och ELO2, när de nu kom till Cirkus i Stockholm.
Förväntningarna var ganska tydliga redan från början. Det här skulle bli en kväll med välbekanta låtar, stråkar, stora refränger och en rejäl dos nostalgi. Och precis så blev det.
The Orchestra vet vad publiken vill ha. ELO låtskatt är full av melodier som fortfarande håller, och när de väl sitter där i ryggraden behövs det inte mycket för att locka fram både leenden och allsång. Musikerna kan sitt material och levererar med gediget hantverk. Det finns gott om skäl att uppskatta kvällen, inte minst för alla fantastiska melodier som fortfarande fungerar så bra live.
Men det finns också en skillnad mellan att förvalta ett arv och att vara den som en gång skapade det. Utan Jeff Lynne blir jämförelsen ofrånkomlig, och även om låtarna finns där saknas något av den särpräglade magi som gjorde ELO till ELO. Det är kompetent och underhållande, men sällan riktigt överraskande. Några verkliga toppar som lyfter konserten över det förväntade infinner sig aldrig.
Det är också där betyget landar. En trea hade varit en fullt rimlig sammanfattning av en godkänd och trivsam nostalgikväll, men plusset kommer av styrkan i låtmaterialet och musikernas förmåga att hålla det levande. Samtidigt räcker inte hantverket och igenkänningen hela vägen till en fyra. För det hade krävts mer nerv, fler överraskningar och en starkare känsla av att uppleva något utöver en väl genomförd hyllning till det förflutna.
Londonkvällen som aldrig blev av går förstås inte att ersätta. The Orchestra gav mig ändå möjligheten att återvända till musiken, om än i en annan form.
3+ – starka låtar, skickliga musiker och en rejäl dos nostalgi. En bra kväll som motsvarade förväntningarna, men aldrig riktigt överträffade dem.