vecka 41 6-9/10 2026
Lunchteatern – Göteborgs Stadsteater
I början av året sammanställde showartisterna Eileen H Lind och Lena Nilsson en föreställning om Dolly Parton, förutom att vidta självklar research översattes sexton av hennes låtar till svenska. När duon nåddes av det sorgliga beskedet om hennes bortgång fick programmet ett lite annorlunda utseende. En levnadshistoria skulle skildras och bilden av en synnerligen framgångsrik karriär som gjorde avtryck skulle tecknas. Till sin hjälp har man projektioner (främst foton på countryikonen), tillgång till melodier genom backtrack, glittriga kläder, boots och hattar samt instrument såsom dragspel, cajon och tamburin. Stadsteatern servar förstås med teknik i form av ljud och ljus. Får väl erkänna att jag pinsamt nog inte äger några plattor med denna målmedvetna legendar , vars herostratiska status grundas på 53(!) Grammy-nomineringar och hundra miljoner sålda plattor. Hennes utseende, integritet, enorma låtskrivarådra samt kristna tro och fattiga fast kärleksfulla uppväxt i stor syskonskara ska också vägas in, faktorer som definierat Parton vars humor, slagfärdighet och godhjärtade sida gjorde henne älskad. I showen med underrubriken ”Två röster, ett hjärta och låtarna vi aldrig glömmer” behandlas följaktligen uppräknade egenskaper och fakta. En av de svenska beundrarna heter Nina Persson. Minns att jag hörde henne i utsökt hyllningskonsert för cirka femton år sedan i Hagakyrkan med Göteborg Finest (Gunnar Frick, Bengan Blomgren, Stefan Bellnäs och Johan Håkansson).
Jag fick en impuls tidigare under veckan, kom på att tid och lust samverkade. Infann mig därför vid baren på den som vanligt helt fullsatta Lunchteatern under fredagens finalföreställning. Insåg att jag sett en av kvinnorna på scen i ett annan Lunchteater på samma scen i våras, nämligen Stora röster och höga klackar med Funky Divas. Resulterade nog den gången i bara en uppskattande redogörelse på facebook. Hos firma Lind & Nilsson finns meriter från Allsång på Skansen, konstellationen Funky Divas, flera program på Soppteatern och Lunchteatern i Göteborg och sannolikt en mängd körjobb. Lind är tydligen bosatt på Orust och uppväxt i Oslo.
Inledningen är stämningsmättat effektfull med utdragna toner i moll på dragspel av Nilsson, vilka understryker den chock det oväntade dödsfallet innebar. Lind kliver därpå upp på scen och börjar berätta om objektet för denna tribut. Innan de river genombrottet, tillika megahitten Parton förknippas med, får vi veta att hyllningen ursprungligen tillkom för att hedra och uppmärksamma 80-åringen synonym med amerikansk genuin underhållning. För att vara uppriktig avverkas Jolene utan att soundet sätter sig på önskvärt sätt. Lyckligtvis passerar inte övriga tolkningar förbi. De gör istället avtryck, ibland med besked.
Låtarna görs antingen som duetter eller tas om hand av någon av dem. Ofta kompar då den andre. Berömde dem efteråt för fyndiga svenska texter. Duon sjunger givetvis oklanderligt, fraserar utsökt och textar tydligt. Fallenheten för smidiga duetter är påtaglig. Country-legendarens personliga favorit Coat of Many Colors (titellåt från album tidigt i karriären) görs elegant som tjusig duett. Mellan musicerandet tillförs berättelsen betydelsefulla biografiska data. Vissa inslag gränsar till gestaltande scener, även om kvinnorna avstår från att agera ut dokumentationen. Dolly Partons fäbless för glamour kommenteras och framhävs genom glittriga kläder. Publiken aktiveras stundtals (se bild ovan) och en skäggig man får föreställa Kenny Rogers. Att deras föredömliga teamwork dessutom inbegriper referenser till dem själva är ett lyckat grepp.
Att man fått tillstånd att använda en bandinspelning med Dolly Partons röst skänker en extra dimension av närvaro. Vi delges bakgrunden till listettan Islands In The Stream vars duett med Kenny Rogers här tolkas med bravur. Och publiken är med på noterna. En annan höjdpunkt visar sig vara Travellin´Thru, soundtrack från Transamerica från 2006 vars pådrivande, gungande rytm accentueras av Lind sittandes på en cajon. En imponerande talang som väcker uppseende i lika hög grad som kollegans handlag med dragspel.
Att Whitney Houstons wailande på I Will Always You, ett betydligt mer spritt soundtrack, är en cover i bearbetning känner numera en hel del till, men långt ifrån alla som utsatts för en låt reklamradiostationer hade dille på. Hos Houston kommer originalets avskalade innerlighet bort. De blonda skandinaviskorna gör i sin version ett mellanting av dessa skilda världar. Man undrar hur den hade låtit med Elvis som den var ämnad för. Kvinnorna som forskat i tillkomsten av hits förmedlar underhållande olika turerna kring spelfilmen Nine To Five och Partons ledmotiv. Den kongeniala texten sjungs delvis till ackompanjemang av dem själva på två virveltrummor för att markera låtens karaktäristiskt ”stress-beat”.
Balladen tillägnad den trofaste maken tillhör de alster där duon sjunger ut på ett övertygande vis. Vidare förmedlas en fin tolkning av Here You Come Again, en titellåt från 1977 som både var en framgång kommersiellt och hos kritiker då den renderade i hennes första Grammy. Hyllningen till artisten och älskvärda personen avrundas med ännu en titelsång. Jag som inte haft koll på karriären tar reda på att coveralbumet Those Were The Days släpptes 2005. Lustigt nog medverkar Mary Hopkin som med originalet från sent 60-talet fick en one-hit wonder, när hon som en av de första kvinnliga artisterna signades på Apple. Minns faktiskt den klämkäcka melodin med sin ordlösa refräng från Tio i topp och har kvar singeln.
Föreställningen Dolly på svenska fyller ett behov genom att lyfta fram en storartad karriär med utgångspunkt i countrymusiken. Flera ur den nöjda publiken kom fram till showartisterna efteråt och tackade för veckans Lunchteater.