Lisette T. Pagler, Joonas Heikkinen, Robert Fux och Matilda Ragnerstam. Foto från repetitionen av Sisyfos i vardagsrummet, urpremiär 2 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Leonard Stenberg
Sisyfos i vardagsrummet
Regi Aksel Pettersson
Kostym Cajsa Oscarsson
Mask Anna Jensen Arktoft
Kompositör Ringa Manner
På scen Matilda Ragnerstam, Bahador Foladi, Lisette T. Pagler, Robert Fux och Joonas Heikkinen
Urpremiär 2 oktober 2026 på Kulturhuset Stockholm Stadsteatern
Scenografi och ljus: Markus Granqvist
I pjäsen första scen sitter fem människor och försöker skriva något eget, klokt och intressant. Men det blir liksom ingenting trots allas stora drömmar om att bli sedda, att lyckas och att komma framåt, inte bara i texten, utan i livet som helhet. Men det blir mest några meningslösa rader som ”idag skiner solen”. Alla håller på med något slags meningslöst arbete utan slut på livets flesta områden. Man försöker övertyga sig själva och varandra om att det bara handlar om att välja. Med vad ska man välja och hur vet man att man har valt rätt. Tänk om allting tar slint och återvänder in i tomheten. Föreställningen utgår från myten om Sisyfos. När Sisyfos, enligt legenden, med våld hamnar i dödsriket får han en chans att bli fri och återvända till livet. Då gäller det att lyckas med uppgiften att rulla upp ett stenblock över en kulle. Han försöker och försöker men varje gång han tror sig ha lyckats händer något som gör att stenblocket rullar tillbaka ner i avgrunden. Det är bara att börja om igen, igen och igen. Sisyfos fortsätter med sitt meningslösa arbete utan slut i något som verkar vara en evig uppförsbacke. Han går helt upp i sitt sisyfosarbete.
Frågan är om myten fungerar som en metafor för vardagslivet. Svaret är, ja det gör den. Den kan få oss att reflektera över om det är något som vi själva arbetar med utan slut i våra liv. Där vi sitter fast i det gamla och väntar på något nytt, som ständig går oss förbi, därför att vi inte kan, vill, ser eller vågar fånga det som kanske visar sig. Dock blir vissa scener ibland övertydliga och kan kortas ner utan att förloras sitt budskap, ja kanske till och mer göra budskapet tydligare. Mitt i allt det ibland helt absurda, skrikiga och meningslösa sprids ändå humorn, skratten och glädjen, på scenen och bland publiken. Vi håller på och håller på och kan trots allt skratta åt det hela. Trots allvaret i alla vardagens mer eller mindre meningsfulla slit, stora beslut, felaktiga beslut och icke-beslut kan humor och skratt lysa igenom. På scenen, bland publiken och i verkliga livet. Myten fungerar som metafor för våra arbetsliv.
De fem skickliga skådespelarna verkar ha roligt på scenen.