
Primetime
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 november 2026 (och visats på Stockholm filmfestival från 14e november)
Regi Lance Oppenheim
Jag skulle kunna använda hela den här texten till att bara rabbla alla fantastiska insatser Robert Pattinson gjort under sin karriär, eller bara senaste åren, eller som han själv skämtsamt lyft ämnet: ”jag älskar att ta roller från yngre förmågor”. High Life och Tenet efter Safdie-brödernas Good Time och dessförinnan sensationen The Lighthouse. The Batman och The Drama. Ja, ni ser ju vilken oerhörd bredd och fantastisk språngbräda han haft och det är inte märkligt att han är västerländsk filmindustris darling just nu. Tidigare i år var han ju återigen i samarbete med Nolan i The Odyssey också – vilket nog har hjälpt en hel del. Nyligen fick vi höra att han blivit utsedd till nästa 007 James Bond efter att Amazons Jeff Bezos sägs ha betalat honom en miljon dollar bara för en testfilmning för rollen – och sedan ha älskat den! Sanningshalten i den historien låter jag vara obedömd här men det hela talar ändå för att vi just nu lever i Robert Pattinsons värld.
I Primetime spelar han Chris Hansen, den programledare som för cirka 20 år sedan (mellan 2004 och 2007) blev känd för TV-programmet To Catch a Predator där de bestämde träff med män de chattat med online och låtsas vara minderåriga pojkar och flickor som är ute efter sexuellt umgänge – och sedan gjort verklighet av det. Tills de ursäktar sig och Chris gör entré istället för att förklara att det inte är någon date utan att det är inspelning för tv-program där pedofiler hängs ut för att sedan arresteras av polis. Det hela sker egentligen ganska odramatiskt och snabbt – även om Chris ofta stiger ned som en skenhelig Jesus som för att frälsa världen från ondo. Hans närvaro har sådan överlägsenhet och moralisk predikande som han vore en religiös symbol för hopp i världen. Nåväl, det är kanske sådant en kan bekosta sig när en gör underhållning av upprensning av människor som inte ser något problematiskt med att faktiskt leva ut sina sexuella impulser och fantasier om att vara aktiva med barn och bry sig mer om sin njutning än om deras lidande och livslånga efterföljande konsekvenser. Speciellt när privatpersoner kommer bugandes och applåderandes av hans betydelse av sitt jobb – speciellt en som tycker han borde göra våld mot dem istället bara för att få dem arresterade. Men, svarar han, det skulle nog inte flyga bra.
Filmen är mycket snyggt fotad, av David Bolen som även samarbetat tidigare med Lance på hans dokumentär Some Kind of Heaven och dagsaktuella You Can See Everything, som ser ut att vara filmad på 35 mm men tydligen är filmad helt digitalt Arri Alexa 35 på mestadels 6400 ISO som sedan printades på 16 mm Kodak-film som sedan scannades in digitalt i 6k-upplösning för efterbearbetning. Det syns att det är en A24-produktion med sina starka färger och frätande ljus som påminner starkt om TV-serien Euphoria som de också producerade. Bolen är hantverksskicklig och bidrar med flera kreativa kamerapositioner och vinklar som jag vill applådera – speciellt när de är inne på en toalett och utrymmet är begränsat så Chris och hans producent Andie (briljant spelad av Merritt Wever) bara fångas i det lilla rummets spegel.
Det är egentligen lite svårt att kritisera en story som är baserad på en tidningsartikel, och den i sin tur på verkligheten såklart, för att den känns förutsägbar men ämnet om en pedofiljägare som själv umgås med lite för unga kvinnor kändes inte jätteförvånande eller uppseendeväckande direkt. Dessutom är det någonting som mest vilar i bakgrunden snarare än är någonting som byggs upp för att sedan ställas på sin spets. Det blir lite betydelselöst och oviktigt, nästan som en viskning i förbifarten, och gör att filmen tappar udd den hade behövt för att lyftas till högre höjder. Likadant gällande filmens crescendo kommer så plötsligt och snabbt avklarat att det är svårt att känna någonting för det. Jag tänker på Jake Gyllenhaal-filmen Nightcrawler som helt mästerligt bygger upp spänning, känslor och maximal laddning för att sedan brisera och få tittaren att känna sig emotionellt överkörd av efterföljande tryckvågen. Det saknar tyvärr helt här och gör att jag inte känner någonting ens för plötsliga dödar. Kanske är det för verklighetsbaserat och kunde göra med mer krydda bara. Som tröst får vi en extra scen med peddobetet Dan (komikern Skyler Gisondo) som i alla fall får ett lyckligt slut. Inte för att det betyder någonting, men ändå.