Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Linou Gertz

Filmrecension: Clayface – originell och oförutsägbar och väldigt spännande

by

Clayface originell och oförutsägbar och väldigt spännande

Clayface
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi James Watkins

I vad som började som en ursprungsidé från moderna skräckmästaren Mike Flanagan, som skrev ursprungliga manusversionen och pitchade den för Warner Bros, med inspiration från Batman: The Animated Series tvådelade avsnitten ”Fear of Clay” fick senare se sig omarbetas av Hossein Amini (som bland annat skrivit manuset till Drive) och regisseras av James Watkins (Eden Lake, Speak No Evil) istället för Flanagan som blev upptagen med den hyllade Prime Video-serien Carrie och nya Excorcist: Martyrs som då alltså lämnade ifrån sig stafettpinnen. Den nya manusförfattaren och regissören har tidigare jobbat tillsammans på tv-serien McMafia. Det är dock oklart vad som är Flanagans ursprungliga idéer och visioner, men min gissning hamnar på att den hade haft ännu mer betoning på skräckelementen än den faktiskt fick nu.

I huvudrollen har vi Tom Rhys Harries (The Gentlemen, White Lines) som skådespelaren Matt Hagen som under en utenatt låter sig förföras av maffiabruden Theresa, spelad av Ruby Spear som slog igenom i serieversionen av The Gentlemen och nu också fått en framträdande roll. Deras lilla droginducerade fling slutar i trångmål när bossen Markos Szabo, spelad av ingen mindre än svensken David Dencik, konfronterar honom och förstör hans ansikte och liv fullständigt. Vilket får Matt att söka upp en så kallad alternativ läkare som mot bättre vetande injicerar nanorobotar för att återställa hans hud och ansikte. Vilket till en början går bra, tills det totalt faller ihop igen. Vilket Matt löser med en ännu större dos, den här gången en överdos, och resultat blir minst sagt blandat. Beroende på tankar och känslor tycks hans ansikte ändras och för en skådespelare som spelar en skådespelare är det väl lätt att tänka att det är en slags metafor för skådisars ”många ansikten” och gestaltningar – samtidigt som det här också är en direkt fysisk funktion – men kanske också en metafor för de många masker vi alla bär med oss och använder vid olika sociala behov och situationer. Det blir lite boddy horror som exempelvis The Substance.

Läkaren Caitlyn, spelad av Namoi Ackie som senast hade storroller i Blink Twice och Mickey 17, kommer lite för nära Matt och det blir suddigt vad hon gör som läkare och som privatperson. Hon är förlovad med polisen John – spelad av Max Minghella som kanske är mest känd som Commander Nick Blaine i The Handmaid’s Tale men också medverkade i serien Industry – som både tampas med den tunga kriminaliteten i Gotham och sina känslor för sin flickvän han är orolig för kommer för nära sin patient. Han försöker också reda ut den korruption som Markos breder ut över staden med mutor och hot om våld. Exempelvis blir det lite komiskt när han ger komplimang till sin chef för den guldklocka han bär – ofta använd som symbol för girighet och korrupta chefer som egentligen inte ska ha råd med sådan lyx, men de säger inget mer än så eller drar det vidare utan det landar i den antydningen. Mer behövs nämligen inte.

Mycket speltid går åt Matt och hans personliga resa och att komma underfund med sitt liv efter att ha förlorat kändisskapet och sin skönhet. Den som förväntar sig en vanlig superhjältefilm kommer nog bli besviken då det är mer fokus på drama och personlig utveckling än action och snabba fighter. Men för oss som sedan länge fått suphjälte-fatigue är denna nytänkande skildring varmt välkommen och den hämndhistoria som ändå berättas är originell och oförutsägbar vilket gjorde att den ändå kändes väldigt spännande och kanske inte traditionellt läskig men ändå fanns rötterna av skräck kvar där i förevädningen att tappa kontrollen över vem en är och kan tänkas göra för hämnd oberoende av tidigare relation. Obesvarad kärlek och vad den kan göra med oss stångas huvudkaraktären med också ända in i det öppna och obehagliga slutet. Det landar bra men jag hoppas inte det blir en serie filmer som till sist vattnar ur det nya egna greppet helt.

Filmrecension: The Social Reckoning – lyckas med bravur

by

The Social Reckoning

The Social Reckoning
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 oktober 2026
Manus och regi Aaron Sorkin

Uppdelat i tre delar och en prolog, som först kan kännas lite out of place men senare kontextualiseras och visar sig ha en vital och fullt logisk plats i temat, får vi nu efter 16-åriga väntan nu denna tematiska uppföljare på The Social Network (som regissören Aaron spelade i). Där den första filmen var en dokudrama om hur den största sociala plattformen någonsin blev till, och alla bråk omkring det, får vi här istället se de negativa effekter plattformen har haft på såväl unga som äldre, hur omvandlingen till Meta samt uppköpet av Instagram gjorde allting värre. Men även om det kan tyckas svårt att leva upp till en sådan blockbuster efter så många år skulle jag säga att den lyckas med bravur – och även överträffar den som både drama och social kommentar. Det handlar alltså inte om någon Gladiator II som efter alla år mest var samma film en gång till. Tvärtom är denna mer egen i sin konstruktion och istället för collage-bråk så får vi reell insyn hur plattformen faktiskt påverkat användarna negativt liksom samhället i stort.

Som Mark Zuckerberg har vi denna gången Jeremy Strong, kanske mest känd från HBO-serien Succession och därefter Donald Trump-skildringen i The Apprentice, och även om det går att argumentera för att han spelar en ganska snarlik roll från den i Succession skulle jag ändå säga att han här är betydligt mer robotlik och helt avskalad på såväl känslor som personlighet. Han är som en känslokall AI-tjänst som bara tagits fram för att kunna driva Meta och inte en faktiskt människa. Även om han alltså kan kännas något type castad tycker jag ändå det finns grader och nyanser av hans skådespel som lyfter filmen. Men ändå är han inte riktigt filmens huvudperson. Istället är det mer journalisten Jeff Horwitz, spelad av Jeremy Allen White som kanske känns igen bäst från de brokiga familjeskildringarna i Shameless och nu senare The Bear som även är en fantastisk serie om familj, vänskap och att driva en restaurang tillsammans. Om stora drömmar och hårt kämpande. Här är han en mer grävande journalist som inte ens har ett Facebook-konto men är intresserad av storyn om Facebook. Han anlitas som frilansare på Wall Street Journal för att lyfta hur den enorma sociala medier-plattformen används för att lyfta Alt-right-grupper och uppmuntrar till radikalisering. Han kontaktar personal från Facebook och får svar från Frances – spelad av briljanta Mikey Madison som är mest känd från Guldpalm-vinnaren Anora som karaktären med samma namn där hon också belönades med Oscar för bästa kvinnliga huvudroll – som här är den betydligt blygare och återhållsamma dataingenjör på Facebook som kanske inte är speciellt motsträvig mot sin anställare men ändå är missnöjd med hur hon tystas och inte direkt uppmuntras att lyfta de frågor och problem hon ändå är anställd att lyfta och få uppmärksamhet kring.

Genom en Facebook-tidslinje får vi genom några år följa hur Jeff och Frances samarbetar för att avslöja plattformens dolda agendor och funktioner, hur de används för att polarisera och hetsa till hat för mer klick och scrollande – men också hur Zuckerberg förbereder sig för utfrågning i senaten samtidigt som han driver företaget och dess funktionalitet. Samt hur mobbning och skönhetshets mot unga kvinnor inte bara inte modererades utan även uppmanades av samma anledning. Istället för en palttform för människor att komma samman och förstå varandra och världen bättre blev det i yttrandefrihetens namn en plattform för hat, förtal, politisk pajkastning och ”journalistisk” neddykning i vad som vi förväntas vara arga över just idag. Just därför blir också filmen ett plakat för att mer riktig journalistik och inte bara tyckande på sociala medier med ytliga skildringar och ”analyser” görs utan faktisk grävande med avslöjande innehåll. Tidningarna har haft svårt att överleva och anpassa sig, men deras jobb är inte oviktigare för det. Vilket lyfts fram bra i filmen och sammanfattas väl i Jeff’s något översittarcitat: we are just better than you at it.

Alla situationer i filmen är baserade på verkliga händelser, utskott, utfrågningar och plattformens byggstenar – så den känns brännande viktig att se för att bättre förstå social media överlag. Hur de tjänar på att vända varandra mot grupper och öka värde genom upprördhet. Kanske är det därför den bränns som mest när de kommer till January 6th Capitolium riot där en stor mobb genom organisering över Facebook anföll, förstörde och gav sig på såväl personal som polis. Då plötsligt blir AI-roboten väckt och människan med känslor och sunt förnuft vaknar till liv för att ta sitt första beslut som går emot aktieägarnas vilja och istället göra vad som är bäst för allmänheten: att strypa tillgången till den ammunition och gas på elden en viss sittande president då tycks ha uppmanat till.

Filmrecension: Arkipelag – trots vissa brister är det ändå en klar skinande regidebut

by

Arkipelag

Arkipelag
Manus och regi av Alex Schulman
Betyg 3
Biopremiär 9 oktober 2026

Som mångårig krönikör, poddare och teaterregissör tar nu Alex Schulman även steget ut i filmvärlden med ett egetskrivet manus som baseras på egenupplevda erfarenheter där han velat åka med på en klassresa för att komma närmare sin dotter. Han verkar ha velat göra film länge men inte velat skriva ett manus han sedan bara ska få lämna ifrån sig. Något jag kan känna igen mig i. Att bära på en idé, skriva ned den och kämpa med omskrivningar och bearbetningar för att sedan bara lämna det åt sitt öde för någon annan att gestalta istället för att i bästa auteur-anda löpa hela linan ut själv och säkerställa att allting blir som en tänkt sig är fullt förståeligt och ingenting jag skulle vilja behöva uppleva själv. Det vore som att lämna över ett nyfött barn.

Som sagt bygger manuset på verkliga händelser och upplevelser, men precis som i de flesta fall är mycket också dramatiserat och förhöjt för att bättre fungera på duken (eller skärmen). På ett föräldramöte anmäler sig tre pappor – spelade av Gustaf Skarsgård, Fares Fares och Linus Wahlgren – som frivilliga att följa med på klassresan till Arkipelag där klassen ska spendera några dagar med att utforska naturen, grilla korv och annat kul. Men speciellt roligt blir det aldrig, från början är det några stökiga ungar som inte kan bete sig och ska förstöra för alla. Tankarna förs snabbt till Adolescence där stök i skolan och brist på respekt för lärare och auktoriteter är vanligt förekommande.

Dock får Fares karaktär snabbt etablera sig som fadersgestalt och slå näven i bordet för att få barnen att rätta in sig i ledet. Han gör sin rolltolkning alldeles briljant, vilket egentligen gäller de andra också, och skiner i sin ambivalenta gestaltning där han flyter mellan skön snubbe, allvarlig pappa och skogstokig våldsverkare utan att någonsin kännas ofokuserad. Hans sätt att fullkomligt byta mellan lägena utan att verka minsta sprallig eller spretig. De andra är mer rätt på och är vilka de är utan att ändra speciellt mycket på sig, vilket antagligen är för det bästa för det hade nog varit för mycket om alla var så fluida i sina karaktärsporträtt. Nu känns det mer trovärdigt och alla kan ju inte vara som honom då hade det nog tappat känsla av logik.

Samma ungar som stökar och beter sig illa blir anklagade för att mobba en av klasskamraterna. De är elaka och kastar hans mobil i utedasset. Efter att de skickas hem tidigt visar det sig att de egentligen var de som skyddade honom mot de verkliga mobbarna. Detta ska enligt intervjuer vara en av de egenupplevda delarna men här haltar också logiken som häftigast. Först framstår de som jätteelaka och hemska och sen helt plötsligt är de de enda som varit snäll och beskyddande mot honom. Situationen hade behövt betydligt mer nyans i sin gestaltning och dessutom fyllt på med vilka som de verkliga mobbarna i sådana fall är. Något sådant svar ges aldrig, en av döttrarna svarar undanflyktigt att alla i klassen hatar honom vilket kan tas som att flickorna mest är på honom – eller kanske hela klassen.

Att inte förtydliga och fördjupa hjälper inte filmen speciellt och det blir aldrig snyggt suggestivt utan mest blurrigt ofokuserat och det känns svårt att känna för någon speciell. Dock visar det sig att den mobbade också gjort mycket av sådant som de andra anklagat honom för, och dessutom använder information han fått av en av vuxna som berättat om sin egen mobbning mot honom själv, vilket gör att det ändå blir svårt att känna för honom. Det rättfärdigar visserligen ingenting, men ger ändå en bra dos ambivalens inför ett problematiskt barn som aldrig riktigt ställs till svars eller ifrågasätts utan ses som offer bara.

Jag ställer mig nog kritisk till att detta skickas iväg som Sveriges Oscarsbidrag, men det är ett väldigt snyggt filmat drama med komiska inslag som andas tidig Ruben Östlundsk karaktärsstudie, men trots vissa brister är det ändå en klar skinande regidebut som mestadels balanserar rätt mellan humor, allvar, rätt och fel samt den samtida ökade antisemitismen. Innan jag gick filmskola gick jag en förberedande konstutbildning där vi pratade mycket om att gräva i såren och vilka bagage vi har med oss genom livet – så när det pratas om mobbning och vilken tung ryggsäck det är att bära med sig tycker jag det brinner till lite extra. Ofta kan jag känna att många scener kan kännas lite abrupta och inte alltid dras till sin spets utan avhandlas snabbt och inte alltid känslomässigt laddat – vilket dock vägs upp mer än väl mot slutet när allting verkligen landar som en bomb och allt som vibrerat under ytan nu briserar och lämnar i alla fall mig mållös.

Vi har fått försmak genom samtal om våldsamma föräldrar men ändå kommer detta som en chock. Synd om barnen som bara får lära sig våld som lösning så klart, men rättfärdigar dem inte. Vilket bara gör slutet än mer laddat och indragande. Hade bara resten av filmen varit så stark och väluppbyggt hade nog betyget blivit lite högre. Men det är verkligen inget dåligt första försök att skapa film och få oss att känna och tänka genom. Tvärtom finns en hel del att hämta här. Gott så.

Filmrecension: Verity – kanske inte helt nyskapande, men det lyckas ändå överraska

by

Verity film

Verity
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
’Regi Michael Showalter

I vad som inleds nästan som en romcom med klyschigt meet-cute drag, om än ett så morbid sådan, introduceras vi snabbt till unga författaren Lowen (spelad av Dakota Johnson) och Jeremy (Josh Hartnett) som först ramlar in i varandra under en olycka – och sedan träffas igen kort efter. Hur småcharmigt och oskyldigt det kan tyckas är det lyckligtvis inte det håll filmen dras mot därefter. Istället för en ny 50 Shades of Grey, som Dakota slog igenom med, är utvecklingen något mörkare än så. Mer spännande, angränsandes till skräckfilm nästan, drar filmen in en i intrig och karaktärsark. Det är aldrig kanske helt nyskapande på något sätt, men det lyckas ändå överraska och dra åt håll som inte känns helt förutsägbart eller tråkigt på något sätt. Det lyfter aldrig riktigt heller, även om det finns stunder då det helt klart känns som det äntligen ska ta av, men för regissören Michael Showalter som tidigare gjort ”Oh. What. Fun” och ”The Idea of You” kan jag ändå tänka mig det här var en rolig utmaning och spännande att göra någonting annat från tidigare verk.

På grund av medicinskt tillstånd behöver Lowen hjälpa till med en känds författares (spelad av Anne Hataway) sprökskriverier för hennes nya bok som behöver slutföras. Som sig bör är hon inledningsvis osäker på att ens ta jobbet, med tanke på hur stora skorna blir att fylla då hon själv aldrig skrivit för en sådan stor publik innan utan hankat sig fram bäst hon kunnat, men hon övertalas att ta jobbet och flyttar kort därpå in hos familjen för att sätta sig in i boken, dess anteckningar och stilval för att sömlöst kunna ta över och väva in sitt egna bokstävsväveri i förhoppning att läsarna inte ska kunna avgöra när och var hon gjort det. Men desto mer hon läser och lär känna familjen, märker hon att allt inte står rätt till. Såklart. Hon märker snart att det mörker som återfinns i böckerna, också tycks härstamma från en inte bara vild mörk fantasi utan även rutten själ som tycks oförmögen att vara tacksam över den framgång hon haft både professionellt och i familjen.

Filmen vibrerar ändå i sin osäkra genretillhörighet där den vacklar mellan spänningsfilm och psykosexuell thriller med rötter ur sent 1970-tal men mest populärt under sent 80- och tidigt 90-tal. Här görs det någorlunda väl, om ändå rätt tafatt, och talar till det biologiska begäret av hud och kött, snarare än det intellektuella och psykologiskt grävande – även om det förekommer scener som även försöker fylla på med bilder som suddar ut gränsen mellan det upplevda och det i huvudet uppmålade. Det blir såklart mest spännande när det är oklart vilket som är vilket, både för karaktären och publiken. När jakten på sanningen övergår i rent sexuell lättja samt misstänksamheter och oroande anklagelser bränner det ändå till någorlunda väl.

Både räddningen och besvikelsen kommer med filmens chockerande plot twist, som visserligen ställer hela filmens relationer och händelseutveckling på sin spets – men sen när den ska utvidgas och förklaras mer ingående håller det inte riktigt måttet ändå och det känns inte så logiskt och sammanhållande som författaren kanske önskat. Att filmens manus bygger på en bok är förvisso logiskt, men vad som kanske håller i text när läsaren får måla upp sin egna bild blir inte lika bra i bild när ansvaret lämnar publiken och blir en plikt att köpa och tro på. Vilket tyvärr blir för svårt.

Så även om det inte är helt övertygande är det ändå lätt att lämna salongen med känslan av överraskande vändning i klass med Sjätte sinnet och att det ändå ställer hela filmen och dess handling på sin spets och lämnar tittaren med fler frågor och tankar än enkla svar. Vilket är bra nog i sig.

Filmrecension: The Uprising – svårt att värja sig mot filmen

by

The Uprising

The Uprising
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 september 2026
Manus och regi Paul Greengrass

Vanligtvis när en film börjar med en förklarande text brukar den ha en bredare betydelse i filmen och dess handling – men här får vi det serverat att halva landet lamslagits av antingen död i spår av pesten eller sorgen av anhöriga som dött av den för att senare ha liten till ingen betydelse alls. Det sätter en märklig ton i filmen som gör mig lite osäker på dess anförande. När filmens huvudperson kort och gott kallad Ploughman (spelad av Andrew Garfield) introduceras för oss är det på en lerig åker där han just plöjer och förbereder för sådd och där han också har begravt sin fru och barn. Dock har pesten ingen vidare koppling till filmens handling utan hade kunnat förklaras i en kort dialog senare varför de är döda. Nu känns det mest som en etablering utan vidare utbetalning. Det drar egentligen inte ned filmen speciellt mycket heller då det inte direkt rör till storyn heller på något sätt och det är väl egentligen det viktiga. Dock blir det lite fel på fokuset i filmen, liksom när en inledande skatteindrivning från order av kungens råd då de inte vill skatta handelsfolket utan istället låter det falla nedåt i ledet till de som redan har väldigt lite till nästan ingenting att leva på vilket leder till grymheter och våldsamheter. Vilket får vår ploughman att slå tillbaka och börja det stora upploppet – men det är som sagt inte helt klart vem han vill slå upp mot. Men som tur är lyckas filmen snabbt nog finna sitt fokus i handlingen så framåtrörelsen känns bra därefter.

Paul Greengrass – filmens manusförfattare och regissör – har tidigare gjort spänningsfilm som Jason Bourne och Green Zone men även mer nutida katastroffilm som United 93 om ett av planen som kapats 11e september 2001 men som avvek från terroristernas plan tack vare de modiga passagerna ombord men också Netflix-filmen 22 July om den ödesdigra dagen då Anders Breivik begick det hemska terroristdådet först mot Oslo men sen mot ungdomarna på politiska kampet på ön Utöya. Här är det kanske inte lika historiskt förankrat även om det bygger på en legend om upproret mot King Richard II som senare blev inspirationen till Robin Hood, vilket visar sig speciellt mot slutet. Men hur folket samlar sig, visar styrka i enighet, och inte låter det förtryckande rådet komma undan med att skinna människorna som inte ansågs vara sina egna utan livegna till markägarna som gjorde vad de ville med dem. Hårt arbete för någon annans räkning utan att själv tjäna på det och dessutom bli nedtrampad och spottad på leder sällan till annat än uppgivenhet och förakt mot de som har stövlarna mot ens strupe. Med all rätt.
När Andrew besökte den anrika Criterion Collection-garderoben i förra året för att välja med sig några filmer att ta med sig hem sa han att han önskar att fallet av kapitalismen sker snart nog – så det känns inte långsökt att han valde denna filmen nästan som ett passionsprojekt där uppror mot övherheter, klasskillnader och maktmissbruk är någonting han uppmuntrar till liksom filmen i sig.

Filmen är mycket mörk i tonen, vilket passar tidsåldern och temat lika mycket, och snyggt filmad där både människa och natur är stora delar av fotografiet som känns hårt i sin konstnärliga porträttering som för att vidare trycka på folkets utsatthet och kamp. Vilket är väldigt snyggt i sin enhetlighet som för samman estetik och tema på ett sätt som lyfter filmen oerhört. Även ljudbilden är mörk, hård och intensiv där både tal och vinande pilar träffar en hårt i själen och hjärtat. Allt är en strid som träffar en hårt vilket ökar engagemanget och inlevelsen avsevärt. Det blir väldigt svårt att värja sig mot filmen – speciellt i flertalet av de intensivare delarna som får en känna en är där mitt i. Vilket är en konstform i sig att få till. Men här kommer allting ihop på ett sätt som verkligen gör det. Vilket också gör att det är lätt att ha överseende med filmens inledande ofokus i allt.