Linou Gertz

Istornet
Betyg 5
Visades under Göteborgs filmfestival och fick ordinarie biopremiär 30 january 2026
Regi Lucile Hadzihalilovic

Som första kvinnliga regissör fick Lucile priset för bästa film vid Stockholms filmfestival 2004 för sin film Innocence – en drömsk och smärtsam poetisk upplevelse om en flickskola – som också prisades vid Sundance Film Festival. En av stjärnorna i filmen var Marion Cotillard, som spelade en lärare, och nu har de två lyckosamt återförenats i La tour de glace – med internationella titeln The Ice Tower – men den här gången spelar hon en skådespelerska (men inte sig själv) som mer eller mindre får adoptera en ung kvinna som bryter sig in i filmstudion där en saga håller på att filmatiseras, dock ovetande vad som försegår innanför väggarna utan egentligen bara sökande efter en plats att sova på. När hon inser vart hon hamnat spelar hon smart med och påstår sig vara en statist. Att hon dessutom älskar sagan filmen baserar sig på, och har läst den flertalet gånger, blir en skimrande bonus för henne.

Två av mina favoritfilmer av Lucille, Innocence och Earwig, är båda ganska mörka i sina toner – men också väldigt hallucinogena och drömska – eller kanske mardrömslika? Antagligen både och. Men det har ändå funnits en skönhet i det. Att det inte alltid är logiskt eller enkelt konsumerat som en big mac, utan sköljer över dig med vackra bilder som får en att häpna. Så är fallet även här, men det är inte lika svårpenetrerat utan faktiskt mer rak på utan att komplicera det onödigt. Men det är ändå en film med mer vibe än tydlig story, ett konstverk för konstens skull och inte för att berätta för oss hur vi ska känna och tänka. Och det är fortfarande bländande vackert, både visuellt och i berättandet som glimrar till mer ofta än sällan. Det är en film om filmskapande, men också overkligheter vi skapar och hur nära drömmandet vi kommer genom konsten. Om hur hårt och svårt livet kan vara, men att skapandet blir födandet av någonting större och mer omhändertagande.

Trots Marions internationella och långa karriär kan inte huvudrollen helt skrivas och applådera henne då den unga flickan, Jean, spelad av Clara Pacini även hon är en tour de Force – speciellt imponerande för hennes unga ålder och att detta är hennes första långfilm efter enbart ett par kortfilmer. Hon rymmer från barnhemmet och trollbinds av Cristina (Marion) och gör allt för att stanna kvar vid hennes sida. Även om det inte alltid går som hon tänkt sig utan bränner henne rätt rejält. Men sådant är livet och det får vi alla lära oss läxor genom. Men Kristina är precis så kall och distanserad som den isdrottning hon spelar i den fiktiva filmen, en perfekt spegling av framgångsrika konstnärer levandes i sina egna verkligheter långt borta från vår egna. Men när de clashar, både frivilligt och mindre så, börjar både filminspelningen och det privata drifta iväg i någonting hjärtskärande vackert och förlösande som film är en perfekt förlösare för.

Filmfotot är mästerligt vackert och drömskt, av Jonathan Ricquebourg (som även fotade Earwig) som verkligen bjuder in publiken in i denna drömska och poetiska verk om konstnärligt skapande i form av en saga egentligen inte så mycket för barn utan mer för vuxna som vill känna och absorberas av helhetsupplevelsen. Även om handlingen är lättförstådd handlar det inte så mycket om vad du förstår om filmen, utan vad den får dig att känna. Vad du kan se och känna igen dig själv och andra genom flykten från en själv och den hårda verkligheten till någonting som får dig att börja drömma och känna igen. Vilket är ovärderligt. Precis som denna pärla till film är.

Även om filmen behandlar en filminspelning, och en tolkning av en saga, är styrkan ändå i hur sagolik filmen vi tittar på faktiskt är. Det är som att titta in i huvudet på en konstnär, genom att skjuta ett skynke åt sidan och sedan smygkolla in i en helt annat realitet. Det är lika trollbindande som det är allegoriskt och förbluffande. Det går inte att värja sig mot det vackra utan det är enbart att kapitulera inför skönheten och det som glittrar magiskt i varje scen som drömts ihop för oss.

Bad Apples
Betyg 4
Visas under Göteborg Filmfestival
Regi Jonathan Etzler

När jag läste Praktisk film på Stockholm filmskola var Jonathan Etzler en av de gästlärare vi hade i regi – vilket var väldigt spännande då han hade vunnit en student Oscar för en kortfilm. Därefter gjorde han kortfilmen Simmaren och Netflix-filmen One More Time som blev hans fullängsdebut. Efter att ha läst romanen De Oönskade visste Jonathan att han ville göra film på den, men nekades i Sverige, och skickade istället ett manus på engelska till England som istället plockade upp den där. Som stort fan av Saoirse Ronan visste han tidigt att han ville ha med henne, vilket han lyckats med! Här spelar hon läraren Maria som kämpar med sin klass. Inte så mycket på grund av hur jobbig den är, utan snarare för att eleven Danny, spelad av unga Eddie Waller som de castade sent i processen efter långt sökande av någon som kunde ha aggressiviteten och hotfulheten precis under huden, och hans ständiga utåtagerande och oförmåga att sitta still och fokusera.

Fotot är vackert och färgläggningen likaså. Det förhöjer upplevelsen enormt utan att ta fokus från skådespelarna. Istället återanknyts titeln till det visuella och används för att på ett nästan poetiskt vis visa livslängden hos äpplen snarare än för att demonisera enskilda personer. Problemet blir bara att allting annat gör det. Ett inledande studiebesök hos cidertillverkare resulterar i problem som Danny skapar men landar i Marias knä som antas av andra föräldrar vara en dålig lärare. Lektioner stressas igenom och används aldrig till att lära känna olika personer, ens Danny, utan blir lite genomstressat och mekaniskt där allting ska användas för att visa hur störig och rörig Danny är. Det går snabbt och enkelspårigt men å andra sidan effektivt mot ett resultat som slutar i att Maria kidnappar Danny och stänger in honom i sin källare. Inte jättegenomtänkt kanske, men skapar ändå en wierd och intressant situation som bär filmen väl under hela speltiden.

I skolan fortsätter Maria spela den perfekta läraren – vilket försvåras av att poliser kommer och intervjuar om Dannys försvinnande. Pappan, som jobbar väldigt mycket och har svårt att hantera sonens aggressioner och ständiga utåtagerande, blir såklart orolig och blir lärarens motpunkt som blir offer när försvinnandet uppdagas. Extra dråpligt blir det när Maria beställer en sele för att hålla fast Danny och reglera hans rörelsefrihet och pappan omedvetet levererar den till henne. Den sortens humor, som i sig känns rätt brittisk, är hela tiden underliggande och skapar en intressant balans utan att någonsin ta överhanden och bli en fullfärdig komedi. Inte för att det hade varit ett problem med väl skötta kort, men ändå fint att allvaret väger tyngre och inte tappas bort i allt.

Någonting som dock tappas bort är skolans reaktion på bortförandet av Danny. De är glada att allting är så lugnt och sansat, men reflekterar inte över varför eller diskuterar inte sinsemellan om saker som underfinansiering eller speciallärare för elever med speciella behov. Det nämns visserligen tidigt i filmen och ligger därefter som underliggande men outtalat tema för publiken men jag kan ändå sakna en nervig dialogutveckling som mer aktivt problematiserar skolsystemet, politik och hur jobbigt det är att få jobbiga elever kan styra hela klasser utan att vare sig lärare eller andra elever kan göra speciellt mycket. Det finns många problem med skolan, bäst gestaltat i Netflix-serien Adolescence, och här blir de mest en kuliss för att lyfta premissen snarare än tvärtom. Det tillsamman med några väldigt märkliga scener som lätt kan ifrågasättas, som det märkliga slutet, gör att det känns svårt att sätta högre betyg. Men kan en blunda för bristande logik och andra problem är det ändå en njutbar upplevelse som engagerar och väcker tankar inom en. Vilket ändå måste vara värt någonting i ett drama som värker mer än det verkar.