Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Linou Gertz

Filmrecension: Father Mother Sister Brother – poänglöst ibland men med visuell tyngd

by

Göteborgs filmfestival 2026

Father Mother Sister Brother
Betyg 3
Visas under Göteborg Filmfestival, med ordinarie biopremiär 10 april 2026
Manus och regi Jim Jarmusch

Till de gungiga tonerna av Dusty Springfields Spooky inleds det nya komedidramat av Jim Jarmusch – en indiefavorit med klassiker som Stranger Than Paradise, Night On Earth och Dead Man bakom sig – som nu är tillbaka om än inte i högform så ändå i helt okej mellanmjölksnivå som visserligen inte når upp till hans nyare filmer Ghost Dog, Broken Flowers eller Only Lovers Left Alive, men ändå är högst njutningsbara och sevärda som Paterson och The Dead Don’t Die. Jim kan helt enkelt inte göra dåliga filmer det osar katt om och som en helst håller sig undan från.

Filmens titel visar sig också vara dess kapitelindelning. Således börjar vi hos pappan (Tom Waits), vars son (återigen Adam Driver) och dotter (Mayim Bialik som de flesta känner igen från The Big Bang Theory) hälsar på för att hjälpa till på olika sätt efter att de inte setts på länge efter ett utbrott vid sin frus begravning för flera år sedan. Sonen vill hjälpa med pengar och matvaror medan dottern mest vill pliktskyldigt titta till honom så han mår okej. De dricker vatten, sen te, skålar för familjeband de ironiskt nog inte har – tvärtom verkar de inte snabbt nog kunna ge sig av igen. Jim gör situationen till en början högst socialt obehagligt, på ett komiskt sätt som påminner om Ruben Östlund tidigare filmer, och låter trots allas försök till en bra tid ingen värme släppas in. Sen påminner han oss om att vi aldrig riktigt känner någon genom att lyfta på skynket lite och visa ett dubbelliv pappan lever ute på huset vid sjön som först framstår som ostädat och nedgånget, liksom den bil utanför som tillsammans vittnar om vanvård och låg inkomst, men ändå ha en själalugnande utsikt.

Mother – Charlotte Rampling som framgångsrik författare med bortskämda barn i Cate Blanchett som Timothea som visserligen har framgångsrik karriär både framför och bakom sig men också Vicky Krieps som Lilith i chockrosa hår och päls som även de pliktskyldigt hälsar på för en årlig fika men aldrig mer än så så de dricker te, äter kakor och talar om triviala ting för att dölja hur lite de faktiskt har att prata om. Lilith säljer kläder och grupperar sig med influencers för att ha någon inkomst och låtsas att hennes flickvän som kör dit henne är en Uber-chaufför då hon antagligen är rädd att en homosexuell relation skulle uppröra hennes moder och göra henne arvlös. Det ligger outtalat men ändå hotfullt under en fasad av trevligheter och artigheter. Värt att notera att vi nu har rest från USA till London och likt Night On Earth (med Winona Ryder som det var synd de inte kunde ha med i denna också) förs narrativet runt jorden och olika personer för att tillsammans bilda en enhetlig bild som först blir tydlig på håll. Även om det inte görs lika snyggt här.

Den tredje och avslutande delen landar i Paris med syskonen Skye och Billy vars båda föräldrar har gått bort och de måste ta farväl av deras vackra våning en sista gång. Trots innestående skulder av flertalet hyror har dess värd Madame Gautier (Francoise Lebrun) låtit Billy att frakta bort alla deras värdesaker och packat ihop deras liv och minnen i ett förråd som i filmen blir en slags metaforisk begravning av dem där de får ta ett sista farväl och även hämta sista minnen de har både av dem och av varandra. Det blir finstämt men aldrig att det riktigt bränner till och verkligen känns i kroppen. Man berörs mer lätt ytligt. Och jag önskar att filmens karaktärer skulle sammanstråla på något sätt, om än omedvetet, men någon sådan smart sammanfogning händer aldrig utan binds istället samman mer ytligt med skateboardåkare och ett talesätt som här tycks ha någon betydelse. Det får det inte för tittaren. Därför känns försöket att binda dem samman väldigt tafatta och i stort sett poänglösa även om det såklart har viss visuell tyngd åtminstone.

Spelrecension: Ghost of Yotei – lika roligt som snyggt skrivet och presenterat

by

Ghost of Yotei
Betyg 5
Utvecklat av Sucker Punch
Format Playstation 5

När den förra konsolgenerationen skulle avrundas hade Sony flertalet grymma förstapartsitlar att stoltsera med; Spider-Man, Death Stranding, God of War och Last of Us II tillsammans med Detroit: Become Human och Ghost of Tsushima tillhörde de mer framstående och mest emottagna verk av såväl spelare som kritiker. Och efter en någon trög start för Playstation 5-generationen i och med Covid-utbrottet som försvårade såväl konsoltillverkning som spelutveckling, tillsammans med en märklig prioritering i skiftande av fokus från deras hyllade förstapartstitlar till att försöka göra nästa stora free2play-titel som mest mynnat ut i nedläggningar och stora floppar har de ändå lyckats hitta hem igen i år. Efter Death Stranding 2: On the Beach i somras och nu uppföljare till Ghost of Tsushima som lyckas vara både det och så mycket mer.

Mest kända för plattformsspelet Sly Cooper och tredjepersonsactionspelet Infamous tog Sucker Punch ett otroligt kliv uppåt när de släppte det Japan-baserade actionspelet Ghost of Tsushima som var så full av landet själ och uttryck att det nästan gick att ta miste på utvecklarna som en japansk studio. Men nej, de är ju faktiskt amerikaner – men både spelare och media i väst och öst hyllar dem för sin respektingivande tolkning av landet och dess uttryck. Att det gick att spela i svartvitt i så kallat Akira Kurosawa-läge, vilket även finns tillgängligt i denna uppföljaren, hjälpte nog mycket. Personligen har jag spelat både originalet och Yotei i det läget då det ger känslan av att spela en Kurosawa-film. Spelet utspelar sig 1603, hela 329 år efter originalet, och kan först kännas som en rak uppföljare men visar sig snabbt vara betydligt mer än så. Mycket känns såklart igen men mycket är ändå förbättrat, speciellt vapen och strider som kan uppgraderas och modifieras utseendemässigt så en kan få en mer personlig stil och ens fightingstil blir mer intuitiv och personligt präglad. Storymässigt är det mörkare med ett personligt familjemord som måste hämnas och jaga reda på de personer som stod för den kvällens attacker. Det är rått, mörkt och starkt drivande som få spel lyckats vara tidigare. Och spel, som trots sin starka grafiska representation har närmare till litteraturen och lyriken än film med sin berättarmässiga längd och uttryck – vilket mer än väl gör sig påmint här. Tiotals timmar av stark story, sidoberättelser och utforskande bara för skojs skull, indelat på kapitel och såväl prolog som epilog samt avstickare i minnen som blir spelbara befäster tv-spelen som ett slags grafisk litteratur med styrka i sitt narrativa utforskande och uttryck.

Handlingen som alltså kretsar främst kring hämnd och försoning blir någonting mer än en ursäkt för att slåss och rida runt i Enzo för att utforska den stora öppna världen med karaktärer som både försöker stoppa dig som hjälpa dig och sälja saker. Det är öppet och levande, och få saker ger sådan frihetskänsla som att rida över de öppna fälten dit vinden pekar dig och blommorna bara ökar din fart. Det finns en poesi i uttrycket som får en att fundera över livet, människan och naturen, och inte minst människans natur som tänkande, kännande men också reaktiv djur. Vilka blir vi när allt vi tänker, känner och andas är hämnd? Och är det bättre att hämnas din gamla familj än skapa en ny och leva med dem istället för att dö för de äldre? Handlingen överraskar med sådant djup av kulturell och filosofisk karaktär att spelaren kan känna för och med karaktärerna på ett helt annat sätt än få andra spel kan leva upp till. Vändningar i berättelsen överraskar också med sina välskrivna dialoger och snabba vändningar som blir betydligt mer än bara gå från punk a till b och döda boss ett och sen vidare till nästa. Utan att säga för mycket och spolia överröses spelaren av plot twists som ändå är så åtskiljbara och unika för sina situationer att de aldrig känns överanvända eller påtvingade även om det såklart inte slår lika hårt femte gången som första. Och att berättelsen lite vagt vävs in i originalet och gör det mer av en prolog än en föregångare till detta spel känns lika roligt som snyggt skrivet och presenterat. Lätt att missa dock.

Det är alltså trots sitt drivande mörker och vitt skilda karaktärer som blir en stark lysande kontrast till den huvudkaraktär vi spelar – ofta kallad spöket eller vålnaden – väldigt fullt av ljus i brodern och hans alternativa liv han funnit samtidigt som rävar som återvänder med sina gryten och utmaningar också finns vargflockar du uppmanas att frita så du kan göra uppgraderingar på det sätt vargar kan vara dig behjälplig i strider. Men kontakten mellan dig och naturen är som sagt inte bara för striders skull utan betydligt mer spirituellt där du blir ett med naturen för såväl inre lugn och fokusering. Att följa en flygande fågel blir lika belönande spelmässigt som för dig som spelare. Att lugna passager av middagar och svampplockande vävs in visar att spel inte bara behöver vara action och slagsmål hela tiden utan kan visa mer av människans alla lägen och livssituationer. Det är någonting jag gärna ser utforskas mer i framtida spel.

Det vore förstås lite synd att inte nämna kontrollen och dess nyheter i användandet av DualSense-kontrollern som nu när spelet är helt utvecklat för Playstation 5 (Ghost of Tsushima fick en GOTY-utgåva till PS5 efter sitt initiala släpp till PS4) använder kontrollen mer fullt ut. Du kan med pekplattan få upp kartor och information, men också rita och skapa poetiska verk med den. Rörelsekänsligheten låter dig exempelvis smida vapen och lyfta dem över eld och sen slå dem med hammare tills de är färdiga. Grilla svamp och annan mat är andra exempel på hur utvecklarna använder kontrollerna till vardagliga och små men ändå viktiga spelmoment. Det är nästan lika vackert och målande som resten av spelet lyckats vara nästan konstant i tiotals timmar.

Filmrecension: Materialists – det blir ändå tråkigt och förutsägbart som vi redan sett denna filmen hundra gånger redan

by

Materialists
Betyg 3
Visades under Way Out West, ordinarie biopremiär 15 augusti 2025
Regi Celine Song

Efter den väldigt nedtonade, känslosamma och nästintill spirituella ”Past Lives” som var en av 2023s absolut bästa filmer känns det väldigt tråkigt att manusförfattaren och regissören Celine Song återvänder med denna något mer lättsamma romantiska komedin som hade kunnat vara regisserad av nästan vem som helst. Känsligheten och stilsäkerheten från förra filmen är som bortblåst. Kvar finns en rätt bra samtidsspaning runt dejtingscenen och ett oanat mörker som ger filmen lite mer tyngd än väntat vilket räddar den från totalt haveri och ”en i mängden”-produktion.

Lucy, spelad av Dakota Johnsson, är en matchmaker på en firma i New York som vänder sig till främst övre medelklass och uppåt – alltså till människor med mer pengar än tid och en förödande känsla av att de kommer dö ensamma. Dejtingappar har de kanske prövat men aldrig kommit någon vart med. Det säger ändå någonting om vår samtid, hur isolerade vi blivit och ändå allt kräsnare. För att illustrera detta vidare inleder hon filmen med ett par personer från stenåldern där en man kommer med blommor och kvinnan gillar dem så de kysser varandra och sen är hon gravid. Var inte mycket svårare än så tydligen. Nu: ålder, höjd, jobb, hög inkomst – ja, mycket som ska klaffa för att vi ens ska överväga varandra. Att vara snäll, trevlig och intressant duger inte längre. Och detta är verkligen inte bara ett amerikanskt problem, sett till ensamhushåll är exempelvis vi i de nordiska länderna väldigt högt upp också. Liksom Tyskland och England.

Men genom formulär och intervjuer matchar Lucy, och hennes kollegor, ihop personer som tycks passa ihop och ibland blir det bara en dejt – men i flera fall också flertalet och vissa slutar ändå upp som gifta – vilket de såklart firar på kontoret då det inte bara ser bra ut för dem som tjänst utan också inger hopp för alla dem som vill signa upp i hopp om att möta någon förevigt. Men trots att det kan låta rätt allvarligt är filmen väldigt lättsam i sin ton och både skämten och de underfundigt roliga scenerna avlöser ändå varandra rätt frekvent. Kvinnors besatthet av höjd, att mannen måste vara högre än dem, är något jag själv skrattat och förundrats över länge och det görs flera goda poänger kring det genom filmen. Som när det pratas om ett ingrepp som i stort sett går ut på att bryta benet på patienten för att sedan låta läka och växa några centimeter.

Trots att Lucy hjälper andra att hitta kärleken har hon det själv svårt på området. Men som det sägs: coaches dosen’t play. Men på bröllopsfesten träffar hon Harry, spelad av Pedro Pascal, vilket ganska omgående börjar visa intresse för Lucy som först är tveksam till att ens ge honom en chans, de har inte tillräckligt lik bakgrund och ekonomiska förutsättningar tänker hon, men den enda som tävlar om hennes uppmärksamhet och känslor är John, spelad av Chris Evans, som är hennes ex som är raka motsatsen till Harry; ostadig ekonomi, jobbar som servitör i hopp om att kunna slå igenom som skådespelare (men är långt ifrån att lyckas) och bor trångt med flertalet inneboende i delad lägenhet till skillnad från Harrys lyxvåning där han bor själv. Vilket visserligen ger en bra poäng av hur ohållbar New Yorks boendesituation har blivit för låginkomsttagare där alldeles för höga hyror tvingat in alldeles för många i alldeles för trånga utrymmen. Och då är de ändå glada över att ha en toalett inne i lägenhet och inte längs någon extern korridor eller så.

Som om Lucys privata situation inte vore jobbig nog för henne bjuder även hennes jobb på oanade utmaning när en av hennes kunder först inte svarar på hennes kontakt (hon ringer alltid upp och följer upp efter hennes kunders dejter) och sedan visar sig ha blivit dåligt behandlad under hennes dejt (en underdrift men vill inte spoila för mycket) vilket hon anser är Lucys fel och beskyller henne för – ungefär som om hon skulle kunna vetat. Kanske är det svår att vara rationell när en är sviken och arg. Hursom vänder det allt eftersom och allt går till ljusare tider för dem alla. Och även om jag inte kan förstå hur någon skulle kunna tacka nej till någon som Pedro så landar det ändå i att hon tar sitt säkra kort och återgår till sitt ex igen. Så film nummer två miljoner femhundraåttio om kvinnor som väljer kärlek över pengar (ungefär som om båda inte kan samexistera) känns som sagt väldigt gjort och väntat på alla sätt – speciellt när vi fått se hur dåligt de fungerade förra gången de försökte. Men kanske är det lätt att glömma sådant och romantisera allt runtomkring för att säkrare kunna gå till ett beprövat koncept för ett enkelt liv. Men det blir ändå tråkigt och förutsägbart som vi redan sett denna filmen hundra gånger redan.

Filmrecension: The Dance Club – politiskt och klasskritiskt på bästa snyggaste sätt utan att på något sätt bli alltför plakatpolitiskt

by

The Dance Club
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinarie biopremiär 19 September 2025
Regi Lisa Langseth

Efter två säsonger av Netflix-serien Kärlek & Anarki är nu Lisa Langseth tillbaka med en ny långfilm. Den kretsar kring vårdföretaget Care som drivs av läkaren tillika VD:n spelad av Pernilla August som är inte alltför noggrann med att slänga sig med diagnoser och läkemedel till besökande patienter. Med sig i bakgrunden har hon internen spelad av Nils Wetterholm som kommer från akademiskt håll och tror starkt på att förstå trasiga människors själar och att läka dem. Det tycker chefen är lite flummigt och slänger sig med ”om patienterna har själar begår vi övergrepp på dem, alltså har de inte det” och bryr sig bara om big business snarare än läkande av människor. Det är en klar känga mot läkemedelsföretag och vårdgivare som mest vill diagnosera och medicinera för vinsternas skull snarare än samtala och förstå människor på djupet och därefter läka dem. I ett allt mer sjukt samhälle där allt fler blir deprimerade och sjuka är det rätt talande om fullsatta psykiatrimottagningar i stort sett hela landet som inte har tid att riktigt vårda människor utan bara det mest akuta för att sedan slänga ut dem så nästa kull kan akutbehandlas.

Trots att han bara är intern och inte riktigt legitimerad psykolog råkar han hamna i en situation där han framstår som en – vilket leder till samtal med Matias Varelas karaktär som är en fräsig mäklare med både fru och barn men ändå inte är riktigt lycklig. Det visar sig att han blivit mobbad och få utstå både nedsättande ord – en våldsam handling i sig som sätter sig hela livet – samt slag och sparkar. Men av en händelse möter de en ung kvinna, spelad av Alva Bratt, som också varit kund hos Care men inte riktigt blivit nöjd med deras behandling. Hon agerar nu som konst-anarkisk och får sin lilla nyfunna grupp att bära in högtalare på en konsthall där hon sedan dansar för besökarna som inte riktigt förstår vad som händer då det absolut inte stod på agendan. Och dansen är inte ens speciellt bra – vilket senare visar sig vara själva poängen. Att skita i vad andra tycker och göra vad som känns bra för en själv och stå upp för sig själv snarare än vika sig för andras nedsättande åsikter om en. Det hela kommer att påminna om den danska Dogme-filmen ”Idioterna” av Lars von Trier där de går runt i olika sammanhang och beter sig upprörande för att störa samhällsordningen och det lugna normaliserade lugnet vi kan känna igen här i lugna Skandinavien. Men istället för att främst störa samhällets normalitet beter de sig främst omstörtande för att förstå och uttrycka sig själva och kunna läka utifrån det. Och ur det föds då alltså ”The Dance Club” som också blir till en roadmovie då att göra upp med samhället inte riktigt räcker utan flera av deltagarna vill också kunna använda dansen på ett mer personligt plan för att göra upp med gamla oförrätter. Och visst blir det fysiskt, långt från dansens gränser, och ibland känns det lite flummigt då det kanske inte är så tydligt vad de vill framföra alla gånger.

Filmen är snyggt filmad, om än ibland lite rörig med handkamera som svajar, men kanske är även det inspirerat av de enklare dogme-filmerna (som i år fick en slags återfödelse på årets upplaga av Cannes-festivalen) och den fladdrar kraftigt mellan drama och komedi och behärskar båda delarna väldigt väl. Ibland känns det tungt, ibland skrattar en som i ett utbrott, och det är passande temat och uttrycket. Och det allmänmänskliga – så är ju ändå livet för det mesta. Danssällskapet hjälper dem både att möta varandra, sina känslor och vad de upplever är samhällets förväntningar på dem. Men när de befinner sig på Care och den cyniska chefen ska sälja det till några amerikaner går det illa och gruppen blir gripen av polis. Den fräsiga mäklaren låtsas om att han är där för att värdera byggnaden och att han jobbat mycket i närområdet och lämnar de andra sedan i sticket – en perfekt liknelse hur de rika oftast landar på alla fyra och sen går vidare som ingenting har hänt medan de under får ta konsekvenserna. Det gör filmen både politiskt och klasskritiskt på bästa snyggaste sätt utan att på något sätt bli alltför plakatpolitiskt. Och att affären på grund av detta går i gruset gör det ändå svårt att känna med den cyniska chefen som antagligen förlorar väldigt mycket på att affären går om stöpet då hon ändå inte är i branschen för att hjälpa människor utan bara tjäna pengar på dem och att diagnostisera dem så mycket som möjligt. Då känns det desto bättre att en viss romantisk connection kan hittas och frodas, samt att dansgruppen senare lever vidare och när de intar en butik för att kritisera människor som är mer närvarande i sina mobiler än verkliga liv så är samhället inte nedvärderande mot dem utan välkomnande och applåderande. Ett väldigt lyckligt slut för dem alla. Och tittarna.

Filmrecension: Toxic Avenger – behållningen ligger i samhällskritiken och humorn

by

Toxic Avenger
Betyg 3
Visas under Way Out West, ordinarie biopremiär 26 September 2025
Regi Macon Blair

När Lloyd Kaufman (som även varit med och skrivit detta manus) och Michael Herz etablerade Troma Entertainment i början av 1970-talet var det med målet att göra billiga skräckkomedier med fantastiska praktiska effekter med politiska poänger – och göra det på sina egna villkor i egenproducerade verk. Resultatet blev framförallt ett väldigt framgångsrikt och färgstarkt 1980-tal när de släppte ifrån sig filmer som ”Class of Nuke ’Em High”, ”Tromeo and Juliet” och innan dess The Toxic Avanger-filmerna (som numera finns restaurerade och släppta på såväl blu-ray som 4k UHD via deras hemsida) som ofta bar på antikorporativa budskap som anti-utsläpp och kritik mot atomenergi. Billiga, enkla och resurssnåla blev de ett framgångsrikt koncept som resulterat i det längst levande och verksamma indie-label för film i världshistorien. Och nu är de alltså åter aktuella med en ny film, inte en direkt remake av The Toxic Avanger (trots sin titel) men mer en respektfull omstart av franchisen som både bjuder på igenkänning, humor men också en del nytt.

Med skådespelare som Peter Dinklage, Kevin Bacon och Elijah Wood (som ironiskt nog ser ut som en nedgången Gollum i heavy metal-skrud) och även Julia Davis samt självaste Lloyd Kaufman himself är det en riktigt stor satsning som lever lika mycket på sitt kultiga arv som nya tiders modernisering. Resultatet är ett humoristiskt upplyftande actionkomedi som visserligen hittar sin ton och format men tappar bort sig lite i det moderniserade. Från b-films-estetik till lite väl överproducerat och väl tillrättalagt känns det som mycket av seriens och bolagets själ och stil går förlorad och kvar finns mest ett komiskt skal av väletablerad samhällskritik vi hört mycket om de senaste 51 åren sedan bolaget grundades. Dock är det i många länder och delar av världen fortfarande ett problem, så absolut fortfarande värt att ta upp, men när det estetiska blir alltför tillsnoffsad och uppstyrd går inte bara själen förlorad utan även många av de scener som ska verka slafsiga och komiskt billiga. De ser för bra ut för att kännas som b-film-komedi-skräck vilket gör att många scener skaver i mig. Det känns lite som när de gjorde remake på I Spit on Your Grave, som från början var en billig men sensualistisk skräckfilm, och de filmade den alldeles för snyggt, fint och tillrättalagt för att bibehålla grundfilmens karaktär och estetik. Däri går mycket av upplevelsen och poängen förlorad, precis som här och nu. Tyvärr. Dock fungerar det på sina håll, speciellt när något år ur fokus och svårt att riktigt se, då kommer de ändå undan med det faktiskt.

Sin vana trogen har de ändå antikapitalistisk och integrerad samhällskritik i sina filmer. Som nu, när Dinklage karaktär Winston städar på ett företag och blir sjuk, men företagets sjukförsäkring inte täcker hans sjukhuskostnader. När han letar upp sin chef på en middag, Kevin Bacons karaktär Bob Garbinger, blir han lovad att de ska ta hand om kostnaderna och allting. Tacksam luras han ut från evenemanget av Kissy, Bobs assistent (Julia Davis karaktär) och hela poängen med arbetande amerikaner som måste förlita sig på företagens sjukförsäkringar då många riskerar bli utfattiga och grovt skuldsatta utan dem och ändå täcker de inte många av de sjukdomar och fysiska problem som kan uppstå. Och cheferna sopar det under mattan för att kunna ta ut högre vinster och löner själva. Och sen har vi såklart problemen med utsläpp som Winston också blir lidande utav – eller kanske frälst? Gängvåld och köpt våldskapital ristas också in i filmens karaktär och ger den både spänning och underhållning därefter. Dramat blir aldrig så personligt och drabbande som skaparna tycks önska, men det är i sådan liten dos att det heller inte spelar någon riktig roll. Speciellt inte som det är i humorn och samhällskritiken den stora behållningen ligger.