Father Mother Sister Brother
Betyg 3
Visas under Göteborg Filmfestival, med ordinarie biopremiär 10 april 2026
Manus och regi Jim Jarmusch
Till de gungiga tonerna av Dusty Springfields Spooky inleds det nya komedidramat av Jim Jarmusch – en indiefavorit med klassiker som Stranger Than Paradise, Night On Earth och Dead Man bakom sig – som nu är tillbaka om än inte i högform så ändå i helt okej mellanmjölksnivå som visserligen inte når upp till hans nyare filmer Ghost Dog, Broken Flowers eller Only Lovers Left Alive, men ändå är högst njutningsbara och sevärda som Paterson och The Dead Don’t Die. Jim kan helt enkelt inte göra dåliga filmer det osar katt om och som en helst håller sig undan från.
Filmens titel visar sig också vara dess kapitelindelning. Således börjar vi hos pappan (Tom Waits), vars son (återigen Adam Driver) och dotter (Mayim Bialik som de flesta känner igen från The Big Bang Theory) hälsar på för att hjälpa till på olika sätt efter att de inte setts på länge efter ett utbrott vid sin frus begravning för flera år sedan. Sonen vill hjälpa med pengar och matvaror medan dottern mest vill pliktskyldigt titta till honom så han mår okej. De dricker vatten, sen te, skålar för familjeband de ironiskt nog inte har – tvärtom verkar de inte snabbt nog kunna ge sig av igen. Jim gör situationen till en början högst socialt obehagligt, på ett komiskt sätt som påminner om Ruben Östlund tidigare filmer, och låter trots allas försök till en bra tid ingen värme släppas in. Sen påminner han oss om att vi aldrig riktigt känner någon genom att lyfta på skynket lite och visa ett dubbelliv pappan lever ute på huset vid sjön som först framstår som ostädat och nedgånget, liksom den bil utanför som tillsammans vittnar om vanvård och låg inkomst, men ändå ha en själalugnande utsikt.
Mother – Charlotte Rampling som framgångsrik författare med bortskämda barn i Cate Blanchett som Timothea som visserligen har framgångsrik karriär både framför och bakom sig men också Vicky Krieps som Lilith i chockrosa hår och päls som även de pliktskyldigt hälsar på för en årlig fika men aldrig mer än så så de dricker te, äter kakor och talar om triviala ting för att dölja hur lite de faktiskt har att prata om. Lilith säljer kläder och grupperar sig med influencers för att ha någon inkomst och låtsas att hennes flickvän som kör dit henne är en Uber-chaufför då hon antagligen är rädd att en homosexuell relation skulle uppröra hennes moder och göra henne arvlös. Det ligger outtalat men ändå hotfullt under en fasad av trevligheter och artigheter. Värt att notera att vi nu har rest från USA till London och likt Night On Earth (med Winona Ryder som det var synd de inte kunde ha med i denna också) förs narrativet runt jorden och olika personer för att tillsammans bilda en enhetlig bild som först blir tydlig på håll. Även om det inte görs lika snyggt här.
Den tredje och avslutande delen landar i Paris med syskonen Skye och Billy vars båda föräldrar har gått bort och de måste ta farväl av deras vackra våning en sista gång. Trots innestående skulder av flertalet hyror har dess värd Madame Gautier (Francoise Lebrun) låtit Billy att frakta bort alla deras värdesaker och packat ihop deras liv och minnen i ett förråd som i filmen blir en slags metaforisk begravning av dem där de får ta ett sista farväl och även hämta sista minnen de har både av dem och av varandra. Det blir finstämt men aldrig att det riktigt bränner till och verkligen känns i kroppen. Man berörs mer lätt ytligt. Och jag önskar att filmens karaktärer skulle sammanstråla på något sätt, om än omedvetet, men någon sådan smart sammanfogning händer aldrig utan binds istället samman mer ytligt med skateboardåkare och ett talesätt som här tycks ha någon betydelse. Det får det inte för tittaren. Därför känns försöket att binda dem samman väldigt tafatta och i stort sett poänglösa även om det såklart har viss visuell tyngd åtminstone.